Vladimir Oravsky

Äventyret med FOREX Banks betal- och kreditkort fortsätter

Förra året kom min bok ”Vad betyder FOREX bank och annat skämt” ut,  ISBN 9789175910932. Det var aldrig min avsikt att skriva den, men när FOREX Bank med sin ihärdiga inkompetens ...

Av: Vladimir Oravsky | 17 februari, 2017
Gästkrönikör

Västerngenrens reformer och möjligheter – 1950-1990. Del 6

Artikelserien Sceniska rum undersöker de sceniska rummen i vår verklighet, vår icke-verklighet och allt däremellan. Serien försöker ge oss nya perspektiv på vad dessa sceniska rum är, vad de innebär och var de finns. Genom undersökningen försöker vi ...

Av: Fredrik Stomberg | 13 juli, 2013
Essäer om film

Den Gudomliga komedin Del 3

En purgatorivandring  När vi nu lämnar det första stadiet på vandringen genom "de tre rikena" har vi lämnat det statiska "trattlandskapet" bakom oss. Dante med sin Mästare och ledsagare Vergilius har ...

Av: Hans-Evert Renérius | 26 februari, 2010
Essäer om litteratur & böcker

Anna Werner hyllar Barbra Streisand i glittrande show. Foto B. Graham.

Bara bra med Barbra Streisand - Ett musikaliskt möte med Anna Werner

Anna Werners Streisand-effekt är välljudande, positiv och livbejakande. Anna Werner drar just nu fulla hus på Stadsteatern i Göteborg med showen Varför nöja sig? - En personlig hyllning till Barbra Streisand. Hennes personliga ...

Av: Belinda Graham | 13 november, 2017
Musikens porträtt

Kan teatern dra nytta av höstens filmdebatt? Teatersåret 2009



altI samband med Stockholms Filmfestival i november anno 2009 vaknade för en gång skull ett debattsuget Sverige till liv. Kanske minns ingen lika tydligt festivalfilmerna som den debatt med fokus på vad biografvisningarna som sådana kommer att ha för egentlig roll redan inom den snara framtid som står för dörren, på hur film i framtiden kommer att distribueras och på hur åskådarnas och publikens önskningar kan tillfredsställas - och det fort. Paradexemplet blev den svenska filmen Miss Kicki, i regi av Håkon Liu, som under Stockholms Filmfestival släpptes i flera fönster (visningskanaler) samtidigt utan att ens ha fått svensk distributör.

Den skara som välkomnade nya och alternativa visningsmöjligheter fick dock sina heta motståndare då ett brev formulerat av Biografägareförbundet undertecknats av dess ordförande Jan Bernhardsson, VD för SF Bio, och vice ordförande Peter Fornstam, VD för Svenska Bio, skickades till festivalarrangörerna. Syftet var att ifrågasätta festivalens "biografsympatier" med tanke på deras satsning att visa film i flera fönster samtidigt och därmed valet att frångå det tidsmässiga spann som är legio att låta film sändas på bio innan den sedan också börjar visas i andra fönster. Genom brevet framkom en stor oro över inte minst de mindre biografernas framtida plats och roll.

Stockholms Filmfestivals ledning verkade förvånad över att debatten uppstod och moderatorn till festivalpaneldebatten Future on Demand på Klarabiografen den 23 november, Pelle Snickars (forskningschef på Kungliga Biblioteket), tappade under en sekund sin behärskade min då frågan togs upp och tillät sig uttrycka sin personliga frustration då han ansåg att man inte tog hänsyn till publiken när man fokuserade på bigrafernas framtid. Därmed styrdes frågan över på vilket alternativ som ger de mest demokratiska och den samtidigt största möjligheten till ett diversifierat utbud. Kan de nya fönstren skapa möjligheter för också den smalare filmen och därmed vara ett egentligen mer demokratiskt visningssätt såväl ur ett åskådarperspektiv som ur ett filmarperspektiv? frågade man sig.  

Pelle Snickars hade redan tidigare i november fört frågan ända upp i riksdagsdebatten genom att den 18 november där arrangera ett föredrag hållet av den amerikanske juridikprofessorn Lawrence Lessig, vars fokus låg på behovet av nya lagliga visningsmöjligheter i Europa och därmed av nya och realistiska lagar anpassade till ett samhälle här och nu i stället för att, som i sin nuvarande utformning, inte vara anpassade till det nutida samhället och därför snarare gynna ett olagligt användarbeteende.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Också dagspressen gav sig in i debatten. Samma dag som Stockholms Filmfestival slog upp portarna publicerade DN Kultur en essä med rubriken "Filmen är död - leve filmen!", skriven av Maaret Koskinen, professor i filmvetenskap vid Stockholms universitet. Hon pekade där på en lång tradition av korsbefruktning mellan såväl medier som konstarter inom filmen: "Säg film, och omedelbart anmäler sig andra medier och konstarter." Mediekorsningarna leder inte bara till sådant som nya visningskanaler, utan också till att skapa möjligheter till sinnesexpansion, liksom påverka vår uppfattning och tid och rum, menade Koskinen vidare och sade att det också är här som diskussionen blir het. Genom de nya medierna kan själva essensen, människan och det mänskiga uteslutas ur filmskapandet: människa kan ersättas av maskin, teknologi och animeringar, men ger alltså samtidigt upphov till nya möjligheter för filmen - så som nya visningsfönster - och det är här diskussionen nu rör sig, menade Koskinen. Filmen är inte död - bara våra föreställningar om den." avslutade hon.

Det är inte utan att man osökt och mitt i blåsvädret av denna debatt kommer att låta tankarna vandra vidare till teatern, kring föreställningarna om den samt kring dess förutsättningar och plats i dagens samhälle. Filmen står i direkt relation till teknologin. Detta har inte minst debatten under och i anslutning till festivalen låtit tydliggöra ytterligare, men den som i stället vänder blicken mot teatern kommer på denna punkt att mötas av en stor tystnad. Här råder i stället den ständiga frågan om finansieringsproblematiken och de konstant minskade kulturanslagen, om större teatrars beskyddande hand som tas ifrån de mindre, något som det i år i varit Unga Klaras tur att känna på, även om dess framtid nu ser ut att börja ljusna igen. Teater Scenario i Stockholm tvangs lägga ner på grund av kraftigt ökade omkostnader och i andra landsändar sker liknande och fler exempel på detta, hart när utan mediebevakning.

Att inom teatern tala om fönster verkar avlägset. Av naturliga skäl, skulle den retoriske kommentatorn säga. Teatern har sin plats. Teater skall upplevas på en scen i direktkontakt med publiken. Retorikern har rätt. Detta är teaterns styrka och utpräglade specificitet. Närhet, närvaro, levande uttryck och direkt förmedling och kontakt definierar i mångt och mycket teatern. Samtidigt är teatern den plats som på ett "oförskämt" naturligt sätt under mycket lång tid har gått i bräschen för vad det innebär att undersöka nya uttryckskanaler och uttrycksformer. Ingenstans ser man en så rik undersökande plattform som på teaterscenen i fråga om användandet av såväl flertalet medier som konstarter. Att teatern blandar och undersöker uttryckssätt, går över gränser och korsbefruktar tas snarast som en given möjlig arbetsmetod och inspirationsinfallsvinkel. Ser man bara på årets teaterproduktion kan man, för att bara nämna en av höstens mer intressanta produktioner, peka på Riksteaterns uppsättning av Fordringsägare som på ett smidigt sätt gick ett steg längre i sitt filmiska och musikaliska tänkande - samtidigt som uppsättningen höll sig trogen till både Strindberg och teaterformen som sådan. För var det inte så att Fordringsägare under stundom närmade sig en näst intill strindbergsk musikvideohybridform? Smidigt, stilrent och traditionellt, men samtidigt nytänkande. Ett lyckat grepp som obemärkt får teaterns form att utvecklas.

Dock verkar det alltså som om den undersökande glädjen i all sin djärvhet samtidigt är högst försiktig så fort det handlar om visningsfönster - kanske med hänvisning till dess specificitet. Hybrider, korsbefruktning och användandet av olika medier sker i rikliga mängder, men detta snarast inom produktionens konstnärliga ram och inte i sättet att nå publiken, det vill säga i fråga om en motsvarighet till filmdiskussionens "fönster". Vore det inte för en kort hypotetisk text skriven av musikern och producenten Christoffer Berg i det Göteborgsbaserade konstnärskooperativet Big Wind:s 20-årsjubiléumskatalog:

" 3dje generationen Big Windare streamar direkt i 3D när de spelar lasertrumpiano och besjunger de väl upplysta citoyens du monde som utgör folket. Turnébussar är ett minne blott."

Kan man inte i Bergs text ana funderingar i samma banor som dem som rört den diskussion som rasat under höstens filmdebatt? Att turnébussen helt skulle vara ett minne blott känns kanske tragiskt och också orealistiskt i fall man fortfarande vill hålla sig till övertygelsen om teaterns faktiska specificitet i form av interaktion, men pekar samtidigt i en intressant riktning för såväl teatern som teaterbesökaren, liksom de facto även för biografägaren och delar av filmarskrået. Frågan är om inte teatern för en gång skull, genom att smart nyttja filmdebatten, kan lära utan att behöva dra det kortaste strået i en vardag där frågorna ständigt tvingas kretsa kring frågor som: hur skall man få produktioner att gå runt? Hur skall man få politiker att förstå att kultur, och därmed teater, inte är vinstmaskiner utan "produktion" som ger återbäring på ett annat plan? Nu har teater dock möjlighet att återigen gå i bräschen för nytänkande och vida perspektiv genom att själv komma med ett förslag på en delvis möjlig lösning på såväl sina som biografägares och filmares problematiska finansieringsfrågor. Kanske öppnade Jan Holmberg, fil dr i filmvetenskap, högskolelektor vid Malmö högskola och tidigare programchef för Cinemateket, den 27 november 2009 i DN Kultur också omedvetet för detta genom sitt indirekta svar till Koskinens artikel: "Och det är väl skönt att slippa gå till biografen? Den kan man gå till när det är dags för nästa digitala operautsändning, för den härliga live-känslans skull."

Opera visas på biografer för att ge landsortsborna möjlighet att ta del av vad som sker på de stora scenerna såväl utomlands som inom landets gränser i de större städerna. Detta har givit en kanske inte optimal möjlighet att uppleva opera, men en demokratisk sådan. Troligtvis möjliggör satsningen också för spridandet av opera som uttryck och därmed att ge den högre status och inbjuder åskådaren till ett mer demokratiskt klimat. Vad är det som säger att det inte skulle vara möjligt att också som ett supplement till föreställningar på plats visa teater (eller liveteater) på detta sätt för att ge personer som inte bor i teatertäta regioner möjlighet att i högre utsträckning ta del av teaterproduktioner, liksom ge kvalitetsmässiga mindre teatergrupper möjlighet att spelas även om de kanske inte har möjlighet att turnera? På så sätt skulle också teatern få större konstnärligt utrymme och dess status höjas. Detta skulle möjliggöra för en demokratiseringsprocess både för teaterutövare och för dess publik. Filmatiserade pjäser, inskränkt till att bestå av Norén och Pinter, visade vid enstaka tillfällen i tv skulle vara ett minne blott.

Att filma opera och teater är visserligen inte billigt. Det krävs flera kameror och flera filmare och materialet skall sedan genomgå den process som all annan klippt och färdig film har genomgått. Dock är det ett alternativ. Ett utvecklat samarbete med biografer och tv samt nyriktade, för ändamålet skapade, bidrag skulle kunna skapa ökade möjligheter för såväl teatern som uttrycksform, teaterutövarna, för dem engagerade inom film samt de mindre biografägarna. För att bara nämna någon av årets produktioner som troligtvis skulle ha kunnat göra sig just i filmens medium, kan årets dockteateruppsättning Gå och bada mister Räf (manus och regi Anna Hallberg) på Stockholms Stadsteater nämnas. Detta gäller också Teater Hallands uppsättning och uppmärksammande av Lorcas ungdomspjäs Om kärleken, en saga för vuxna där djur diskuterar makt- och demokratiproblematik. I filmatisering hade man möjliggjort för en större publik att ta del av Teater Hallands kvalitetsmässiga produktion. Exemplen kan göras fler och många.

Koskinen lyfter fram hur G E Lessing så tidigt som 1766 i sin skrift "Laokoon" bidrog till att priviligera mediespecifika egenskaper, ett "revirtänkande", vilket Koskinen menar kommit att påverka de humanistiska disciplinerna ända fram till idag, när man i stället börjar tala om konst som hybrider, i enlighet med W J T Mitchell. Kanske är det tid att inse att revirtänkande idag kanske snarare styr uppfattningen om medierna än om konstarterna och att detta också gäller teatern. Är det alltså så att den naturliga korsbefruktning som är högst levande inom teatern samtidigt i visningskanalen dras med, jag vill inte säga konservativa, men outforskade perspektiv på vilka möjligheter som den skulle kunna ta sig fram genom, som den skulle kunna gå runt på, som den skulle hålla också de mindre biograferna och ett antal filmare vid liv på genom sitt medieöverskridande samarbete? Är det kanske så att inte bara tv och filmproduktioner skall inspirera teatern - med produktioner som Höstsonaten och Scener ur ett äktenskap som visats på Dramaten under hösten - utan också teatern i högre grad ta sig in i filmens medium och berika denna?

 

Anna Nyman

 

Ur arkivet

view_module reorder

Om strukturene og relasjonene mellom individet, samfunnet og kulturen. Del I

En kortfattet innføring i samfunnsfilosofiske problemstillinger Denne artikkelen er om maktmekanismer, der enkelte av disse er åpne, mens andre virker i det skjulte. For det meste snakker jeg om anonyme strukturer ...

Av: Thor Olav Olsen | Agora - filosofiska essäer | 16 januari, 2013

Hugo von Hofmannsthal (1910) på ett fotografi av Nicola Perscheid.

Hugo von Hofmannsthal – i det inre och yttre livet

Hugo Laurenz Augusti Hofmann von Hofmannsthal (1874 -1929) var en habsburgsk författare, essäist, librettist, poet och dramatiker, under den tyska post-romantiken. En period där kanske Stefan George lyste starkast men ...

Av: Göran af Gröning | Litteraturens porträtt | 12 februari, 2015

Avgrunden att vara människa: fallet Artaud

Jag ser på två foton av Antonin Artaud. Det ena fotot togs 1926 av Man Ray då Artaud var 30 år gammal. Han blickar snett över axeln rakt in i ...

Av: Bo Gustavsson | Essäer | 04 juni, 2012

Stefan Whilde

Vem kan man INTE lita på?

Dagens ETC, Folkhälsomyndigheten, VoF och andra sekteristiska lobbyföreningar, Wikipedia, TV4Nyheterna, Socialstyrelsen, DN, Livsmedelsverket. Listan kan egentligen göras hur lång som helst. Låt oss dröja kvar vid dessa uppräknade fenomen för ...

Av: Stefan Whilde | Stefan Whilde | 01 Maj, 2015

Diktandet och kriget

Diktandet är någonting som relateras alltid till diktarens själ.  Den psykosomatiska förnimmelsen, tillsammans med förmågan till en sinnesrörelse och reaktion mot det existerande - kan förvandlas i poetisk nödvändighet oavsett ...

Av: Gilda Melodia | Gilda Melodia | 25 mars, 2017

Argentinska resebrev - II

  Trumman "el bombo" har ett ambivalent förhållande till världen som dess ljud vibrerar genom. Till skillnad från militära marschtrummor, som den äger ett visst utseendemässigt släktskap med, är det svårt ...

Av: Axel Andersson | Resereportage | 11 december, 2010

Rymdoperan Aniara

I går (25/10) gav TV 2 Harry Martinssons rymdopera med musik av Karl-Birger Blomdahl. Om Aniara har bl a Sven Stolpe sagt (Som jag håller för den ärligaste och sannaste biografiförfattarna vi ...

Av: Olle Ljungbeck | Gästkrönikör | 26 oktober, 2014

Foto: Guido Zeccola

Svenska jordgubbar

Så var det då åter dags för den årliga jakten på falska jordgubbar. Jordgubbar från fjärran land som olagligt säljs som svenska på den svenska marknaden. Se upp så du ...

Av: Thomas Silfving | Gästkrönikör | 06 juni, 2016

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.