Fotograf: Eva Green

Hur många har varit på La Palma? Handen upp!

Nja... Troligen skulle det synas ganska få uppsträckta händer... Kanarieöarna är för många svenskar fortfarande synonymt med Gran Canaria och Teneriffa. Visserligen har Lanzarote och Fuerteventura börjat locka alltfler – ...

Av: Björn Gustavsson | 13 december, 2016
Resereportage

Werner Bergengruen - den siste reaktionären.

För drygt femtio år sedan inbjöds Werner Bergengruen att föreläsa för studenterna i Lund, Stockholm, Uppsala och Göteborg (den gången var tyska ännu det andra främmande språk de flesta lärde ...

Av: Ivo Holmqvist | 04 oktober, 2016
Litteraturens porträtt

Tiden, människans största illusion

Vad är tid? Den danske författaren Peter Høeg ställde frågan i ”De kanske lämpade”, men är inte ensam om att försöka reda ut begreppen. Marcel Aymé skriver i novellsamlingen ”Mannen ...

Av: Stefan Whilde | 03 maj, 2012
Stefan Whilde

Henri de Monfried

   Henri de Monfried Henri de Monfried - från pirat till poet Här uppstår poesin av sig självt, allt du behöver göra för att frammana den i konsten är att ge upp inför drömmarna. - ...

Av: Mohamed Omar | 11 januari, 2007
Essäer om litteratur & böcker

J´accuse! Femtio år av bortopererad musik



Allt började med Anton Webern... Fast inte i Sverige.Jag anklagar - J´accuse - de svenska orkester- och konsertinstitutionerna för att svika sitt ansvar mot en generation ledande europeiska tonsättare och numera moderna klassiker som Luciano Berio, Karlheinz Stockhausen, Pierre Boulez, Mauricio Kagel, György Ligeti (inte i samma utsträckning), Iannis Xenakis och Luigi Nono. Deras musik är i princip osynlig i konsertprogrammen. En viktig länk i den moderna musikhistorien saknas, till förfång för musikerna som aldrig lär sig spela den och för publiken som aldrig får möta den utan tvingas till jättelika lyssnarhopp framåt i tiden - över en avgrund av tystnad - från Arnold Schönberg, Igor Stravinskij, Dimitrij Sjostakovitj, Anton Webern och Alban Berg till ett antal mot denna bakgrund "historielösa" uruppföranden av nya svenska verk, eftersom betydelsen och återverkningarna av dessa tonsättares verk knappast går att överskatta. Det går inte ihop, här fattas femtio år av viktig musik, vilket rent ut sagt är skandalöst. Vore verksamheten licensierad borde licenserna omedelbart dras in. Och någon förändring vågar man väl inte hoppas på.

 

 

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Så ser det inte ut överallt. Paris är ett utmärkt exempel på motsatsen.  Någon kanske invänder att Paris är en mycket större stad än Stockholm, Göteborg eller Malmö, med helt andra resurser och ett betydligt större publikunderlag, vilket naturligtvis stämmer.

Mauricio KagelMen det ursäktar inte och förklarar inte heller varför man  på ovan nämnda orter lyft ut femtio år av musik och låtsas som om den inte finns. Gör tankeexperimentet att detta skulle gälla litteratur (en Beckett), film (en Fellini), teater (en Pinter) och konst (en Beuys). Jag har kollat generalprogrammen för konserthusorkestrarna i dessa tre städer (oktober 09 - juni 10). I Stockholm, på konserthuset, spelas Kagel två gånger och Berio en gång och då enbart kammarmusik, i Göteborg spelas Stockhausen, Ligeti och Boulez varsin gång, likaså enbart kammarmusik, och i Malmö ingenting av någon av dem. Sex kammarverk - inte ett enda orkesterverk - bland hundratals andra. Några droppar i havet. Skandalöst.

Under två veckor i Paris i oktober kunde jag lyssna till samtliga ovan nämnda tonsättare utom Kagel (som får några konserter i början av december) och Boulez (som denna gång höll i taktpinnen) i lysande framföranden. Dessutom musik av Stravinskij, Berg - ett lödigt konsertframförande av hans "Wozzeck" med Katarina Dalayman som Marie under Esa Pekka Salonen och hans Philharmonia Orchestra - och Morton Feldman (som visserligen är amerikan men tillhör samma överhoppade generation). När får vi t ex höra hans violinkonsert i Sverige? Förmodligen aldrig. "En avkrok" kallar Torsten Ekbom Sverige i sin nyutkomna och synnerligen läsvärda bok om John Cage och hans tid.

Luciano Berio Jag besökte Cité de la Musique, Salle Pleyel, Theatre Chatelet och Theatre des Champs-Elysées (där Stravinskij hade sin skandalomsusade premiär på "Våroffer" 1913). På Cité de la Musique hade man en av sina "cycles - man har ett antal sådana varje år kring intressanta koncept, förra hösten kunde jag rapportera om en "cycle" kring året "1945" - med fem konserter med musik av Stravinskij och Xenakis, ett omaka par kan det tyckas, men de har en hel del gemensamt. "Citoyen du monde" (världsmedborgare) kallas de i informationsmaterialet. De var båda på flykt från sina hemländer, den ene undan en revolution, den andre undan en dödsdom (eftersom han deltagit i stridigheterna på partisanernas sida, också mot de engelska  "befriarna"). Xenakis skadades svårt, fick vänstra sidan av ansiktet demolerat och miste synen på ena ögat. Frankrike blev hans nya hemland, där han togs om hand av Le Corbusier, som erbjöd honom arbete som arkitekt, han var utbildad ingenjör. Han bröt senare med Le Corbusier eftersom denne tog åt sig äran av Xenakis arbete (bl a  den omtalade "Philips-paviljongen" vid världsutställningen i Bryssel 1958). Om Xenakis sa Olivier Messiaen, som han liksom Boulez och Stockhausen studerade för: "Han kan inte definieras, han är ett verk av genialitet och kan inte göras av någon annan".

Stravinskij och Xenakis förenades också i sin kärlek till det antika Grekland, vilket konsertserien gav flera prov på. Om den förre är det förövrigt inte mycket att säga, man vet var man har honom, han är mästerlig, fulländad i sin neoklassicism, och som han spelades här finns det definitivt inte något att tillägga. Den verkliga sensationen däremot var Xenakis. Jag är någorlunda väl förtrogen med hans musik, särskilt kammarmusiken som framfördes ganska flitigt i Sverige för ett tjugotal år sedan medan man fick hålla tillgodo med orkestermusiken på ett antal i och för sig utmärkta skivinspelningar. Men att höra den live! Det är något helt annat. Iannis XenakisDen tar rummet i besittning, täpper till varje hålighet, och kastar sig över lyssnaren som ett smärre Niagarafall. Brutalt och kompromisslöst. Men det märkliga är att mitt i allt detta larmande - krigserfarenheterna lämnade honom aldrig - och kompakta orkestrala vapenskrammel finns en oerhörd skönhet av närmast klassikt avklarnat slag, som jag aldrig hört tidigare. Eller kanske är det lättare att till sig hans orkesterverk idag, som om tiden har lagt dem till rätta. Det finns en stark formkänsla i de våldsamma krafter och energier som släpps lösa, som när väldiga skikt eller skivformationer pressas in under varandra, likt kontinentalsocklarnas oupphörliga förskjutningar och förflyttningar. "Ais", "Jonchaeies, "Metastasis", "Synaphai" och "Antikhton" är utan tvekan höjdpunkter i den europeiska efterkrigsproduktionen, som är bortglömda i Sverige. Kanske något eller några av dem spelats tidigare. Jag är osäker. Möjligtvis "Metastasis". I Nouritza Matossians gedigna Xenakis-biografi finns hur som helst en lista på över hundratalet dirigenter som tagit sin an Xenakis musik. En svensk finns med, Stig Westerberg. Boken kom visserligen ut 1986, men något säger det om intresset. Hos Orchestre Philarmonique de Radio France, Ensemble Intercontemporain, Orchestre National d´Ile-de-France och Brussels Philarmonic är det däremot i högsta grad levande. Lysande framföranden.

Luigi NonoSalle Pleyel ägnar sig normalt åt mer säkra kort, men det händer inte alltför sällan att den samtida musiken bereds plats, vilket alltså skedde två gånger under de fjorton dagar jag var i Paris. Först ut var Maurizio Pollini med musik av Luigi Nono. Han framförde dennes ".... sofferte onde serene ..." för piano och tonband från 1976. Den spelades in på skiva tre år senare, också med Pollini vid pianot. De var förövrigt nära vänner. Fotot på baksidan av LP-skivan visar en ung Pollini, han var då 38 år. Idag är det en något äldre gentleman med grånat hår och lätt knyckig gång som tar plats framför flygeln, efter att före paus ha spelat Chopins Ballader som bara han kan (och, förstås, Krystian Zimerman). Jag har hört honom i Berlin göra ett helt program med bara Chopin, så vidunderligt att man väntade sig att flygeln också skulle ge ifrån sig suckar av välbefinnande. Han är en gudabenådad pianist (när får vi höra honom i Sverige?).

Detta är som Nonos övriga stycken, särskilt de senare verken, en ganska "gles" musik, åtminstone i detta framförande, där hans makalösa stråkkvartett, "Fragmente - Stille, An Diotima", är paradexemplet, vilken kan påminna om Feldmans solitära ljudhändelser, som i t ex hans violinkonsert, där det sammanhållande "klistret", som Torsten Ekbom talar om i sin Cage-bok och som han menar utmärker den västerländska konstmusiken, lyser med sin Olivier Messiaenfrånvaro. Nonos sparsmakade ljudhändelser är däremot sammanlänkade med ett "klister" och fullföljer sålunda den västerländska modellen, där det ena leder till det andra i ett slags utvecklingsparadigm. Det andra verket av Nono, "a florestan é joven e cheja de vida" från 1965, som framfördes (där Pollini inte medverkade) visar upp en helt annan sida av tonsättaren, den socialt och politiskt engagerade, han var aktiv kommunist. Det har ett hörspelsliknande upplägg, med dagsaktuella texter från den antiimperialistiska motståndskampen. Båda är centrala verk av en central komponist, låt vara att det första stycket saknade lite av skivinspelningens rapphet och aggressiva attack. Men kanske det hänger samman med att mycket med åren - jämför med Xenakis - har en tendens att plana ut i ett slags klassicism.

En absolut höjdpunkt var den konsert med Ensemble intercontemporain, som Boulez dirigerade, där verk av Stockhausen och Ligeti framfördes. Ensemblen skapades av Boulez 1976 och är idag ledande bland de ensembler som inriktar sig enbart på samtida musik och som (i sin helhet) snarast borde inbjudas till Sverige, gärna med detta program. Detta borde vara en huvuduppgift för ett förändrat Rikskonserter, eller vad det nu blir för något och vad det kommer att kallas, att hjälpa till med, de utländska orkestergästspelen är på tok för få, inte minst av framstående ensembler för samtida musik.

KarlHeinz StockhausenDet är roligt att Stockhausen spelas allt flitigare, vilket hänger samman med att tidigare, när han levde, var kontrollen stenhård från hans sida på när och hur hans verk skulle framföras. Han hade också monopol på CD-utgivningen, endast hans eget skivmärke tilläts och skivorna - ofta till dubbla priser - fanns bara att rekvirera från honom. Nu verkar detta monopol ha luckrats upp, vilket enbart är bra för hans musik. Det viktiga är naturligtvis att den spelas, att tolkningarna ges fritt spelrum. Här framfördes bl a "Kontra-Punkte" och "Fünf weitere Sternzeichnen", ett gammalt (1952-53) och ett nytt, något av det sista han skrev (2007). Det första stycket är ett typiskt femtiotalsverk, i ett slags postwebernskt idiom, punktmusikaliskt varierat med ett subtilt plockande i instrumentariet, som kan påminna om Boulez egen musik från denna tid, då Darmstadt var det Mecka mot vilket alla vände sig. Det senare stycket ingår i hans väldeliga operaprojekt "Licht" och visar upp en sida av honom som många säkert inte trott fanns där över huvud taget, den humoristiska. Mitt i stycket, som är hållet i en ganska lågmäld ton med lätt svävande klangformationer, dyker en förvirrad och lätt snubblande tubaist upp, "tjuren" i det stjärntecken som det handlar om. Hans spel låter också något förvirrat men fungerar alldeles förträffligt som kontrast till den himmelska frid som präglar stycket i övrigt. Och skratten var många - och det i ett stycke av Stockhausen!

Det var de också i Ligetis "Aventures et Nouvelles Aventures", en scenisk aktion i 14 bilder för 3 sångare och 7 instrumentalister från 1962-65. Det är lite av varje, mimodram, operaparodi, vokal och absurd teater som för tankarna till så pass vitt skilda personer som Tadeusz Kantor, Kurt Schwitters och Mauricio Kagel men som i sin konception och distribution i tid och rum av de olika uttrycken omisskännligen är Ligetisk. Det är elegant och dråpligt på samma gång, en bubblande röstljudkomposition. Hans "Kammarkonsert" från 1969-70 fick ett framförande som gjorde full rättvisa åt ett av 1900-talets verkliga mästerverk, fullt i klass med - om inte rent av ett strå vassare än - Bergs kammarkonsert och Schönbergs första kammarsymfoni. Boulez och Ensemble intercontemporain utvann hur som helst vad som finns att utvinna ur detta täta och komplext undersköna glaspärlespel.

Morton FeldmanFranco Donatoni, den italienske tonsättaren som skrev en pointillistiskt korthuggen musik, berättade en gång för mig att han avskydde långa toner. Han kan inte ha gillat Feldmans violinkonsert som har många långa sådana. Feldmans verk i allmänhet har dessutom - jag vet inte om det finns ett samband - en påtaglig tendens att bli väldigt långa, violinkonserten från 1979 är över en timme och den andra stråkkvartetten tar minst fyra timmar in anspråk. Det är snarare ett nytt lyssnande som han är ute efter, där det västerländska utvecklingsparadigmet är bortkopplat. Musiken är inte på väg någonstans, den vilar i nuet, har inget ärende, vill ingenting särskilt, mer än att du som lyssnare öppnar dig på samma sätt som musiken och deltar på dess premisser. De orkestrala basgångarna som är rikligt förekommande förstärktes av brummande ljud från tunnelbanan som passerar under Theatre Chatelet, ett samsvängande i ljudvågorna som Morton Feldman säkert skulle ha gillat. Frankfurtradions orkester under Emilio Pomàrico med den utmärkta solisten Carolin Widman levererade med den äran.

Violinkonserten skrevs ursprungligen för den ytterst excentriske amerikanske violinisten Paul Zukofsky, som jag minns från Biskops Arnö från någon gång i mitten av åttiotalet då han släntrade fram i jättelika bottiner och såg allmänt malplacerad ut - det hände väl inte alltför ofta att han lämnade New York - inför ett lika märkligt som makalöst framförande av Feldmans "For John" för violin och piano, tillägnat John Cage, läromästaren. Vars ande också svävar över violinkonserten. Berios orkesterverk "Bewegung" från 1984 spelades också med den rörlighet som titeln kräver

Anklagelseakten med exemplifieringar är därmed avslutad.

Ulf Stenberg

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Ur arkivet

view_module reorder

Från diskurs till vägledande sanning

Bakgrund  Denna text handlar om hur en diskurs kan förvandlas till vägledande sanning. Utgångspunkten för detta arbete är Talal Asads argumentation kring religionsbegreppet vilket lyder: My argument is that there cannot be ...

Av: Kristian Pella | Essäer om religionen | 16 april, 2012

Titta det snöar i Mumindalen!

Muminfamiljen är varken människor eller djur. Dock sover de vintersömn. I berättelsen "Granen" blir de emellertid störda av en hemul som krafsar bort snön från taket på deras hus. (Kan ...

Av: Birgitta Milits | Gästkrönikör | 28 december, 2009

Madame Bovarys cyberfascination

Frankrike skapar webbplatser som visar att slikt svenskt Internetutnyttjande ännu så länge är redigt på efterkälken, såväl i forsknings- och undervisningssammanhang som i samverkan med det omgivande samhället. Ett exempel ...

Av: Hans Färnlöf | Essäer om litteratur & böcker | 28 oktober, 2008

Rak och ärlig mexikansk filmproduktion

Skådespelaren, producenten och regissören Gael García Bernal har hänfört en hel värld med sin charm och talang i Mexikos absolut mest firade filmer som "En dagbok från en motorcykel", "Älskade ...

Av: Linda Johansson | Kulturreportage | 27 december, 2009

Boxaren och soldaten Joe Louis fyller 100 år

Han föddes den 13 maj 1914 som Joseph Louis Barrow. Skrönan har det till att när han skulle skriva under ett matchkontrakt var hans handstil så barnslig och bokstäverna så ...

Av: Gregor Flakierski | Övriga porträtt | 13 maj, 2014

I shot the sheriff

Sen fredagskväll. Mycket sen. Ska vi verkligen ta tunnelbanan? Okej, rädslan ska inte få bestämma.

Av: Tommy Åberg | Gästkrönikör | 18 september, 2008

Jakten på den sista cigaretten - om Italo Svevo

Vädret är som våren brukar vara - lynnigt och fullkomligt opålitligt. Solen som lyst och värmt den nerkylda staden under flera dagar har försvunnit och himlen har liksom havet mörknat ...

Av: Crister Enander | Essäer om litteratur & böcker | 29 mars, 2010

Om Kazuo Ishiguro

Sitt namn till trots hör Kazuo Ishiguro till den nu drygt medelålders generationen av engelska författare där många för övrigt kommer från länder och städer långt bortom det förenade kungadömet ...

Av: Ivo Holmqvist | Litteraturens porträtt | 05 oktober, 2017

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.