Detaljer

Det borde egentligen inte spela någon roll om jag struntade i att skrapa av den gamla målarfärgen runt fönstret innan jag började måla om det. Trots det blir resultatet att ...

Av: Jenny Berggren Keljevic | 04 oktober, 2014
Gästkrönikör

Sånglösa. Spelar på mer än bara känslor

En gråtande flicka som inte kan sjunga, så lyder sammanfattningen av nyoperaföreställningen Sånglösa, som under måndagen hade nypremiär på Atalante i Göteborg. Med nyopera menas att en operaform tas upp ...

Av: Frida Sandström | 03 december, 2013
Reportage om scenkonst

If there is a will, there is a way

De gånger jag besöker Oslo försöker jag alltid hinna med ett besök på det så kallade Litteraturhuset, strax intill Slottsparken: ett litterärt centrum som blivit oerhört populärt; en samlingsplats inrymmande ...

Av: Björn Gustavsson | 11 juni, 2013
Gästkrönikör

Gustav Klimt del 2 Världen i kvinnlig skepnad

Franz Joseph I av Österrike-Ungern gav arkitekterna Gottfried Semper och Carl von Hasenauer i uppdrag att bygga och gestalta Burgtheater, men herrarna hade olika ingångar till och syn på det ...

Av: Lilian O. Montmar | 31 mars, 2011
Essäer om konst

Foto Matti Paavonen

Mitt bibliotek och den långa vägen dit




När jag ännu inte kunde läsa fick jag höra uppläst den bibliska berättelsen om Josef i årskurs 1. Han såldes av sina avundsjuka bröder till arabiska köpmän och av ödet blev han den egyptiske faraos högra hand och i slutändan räddade han sin fars familj och sina elva bröder från en svår hungersnöd som hade kunnat bli döden för det judiska släktet. Jag blev genast fången av Josefberättelsen. Den fanns i min läsebok på lågstadiet då jag gick i folkskolan i Kallios (Berghäll) stadsdel i Helsingfors.




 

 

Biblioteket var också min mammas tillflyktsort när min pappa drack. Hon hade inte nerver, som hon sa, att sitta hemma och vänta på min pappa när han kom hem från krogen och yvdes. Biblioteket låg ju bara en stenkast från vår bostad och då kunde hon förskingra sina tankar med böckerna. Konst och arkeologi och andra bildböcker blev hennes favoriter.

Annons:

På den tiden genomsyrades all undervisning av den bibliska etiken. Så gott som alla barn kom från arbetarfamiljer; senare blev det uteslutande arbetarklassens barn som blev kvar i folkskolan när de ”andra” gick över till realskolan.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Josefberättelsen hade gått rakt in i mitt hjärta. Jag ville kunna läsa den själv men jag blev helt villrådig när jag inte kunde. Läraren skulle förstås inte läsa om den, även om jag skulle ha vågat be henne göra det. Hemma fanns det inga sagoböcker så mina föräldrar slapp läsa sagor för mig. Jag hade som alla hem den groteska bilderboken Pelle Snusk som ett varnande exempel på ett olydigt barn och vad som kan hända ett sånt missfoster om han inte låter klippa sina naglar. Fingertopparna kapades av helt enkelt, blodet rann, men så behövde man heller inte sköta dem längre. Efter första genomgången bläddrade jag aldrig mer i den. Men nu ville jag höra om Josefs öde igen och jag vädjade till min mamma att läsa den ur Bibeln. Jag kan ännu idag med ett leende sinne föreställa mig vad som försiggick i mammas huvud. Hennes barn ber henne läsa i Bibeln, det vore helt ogudaktigt att vägra! Så, motvilligt letade hon fram berättelsen och läste den för mig vid läggdags. Jag var hänförd. Nästa kväll bad jag mamma att läsa berättelsen igen. Nu kände hon inför vår Herre att hon gjort sin plikt och sa bestämt nej. Då var den saken klar.

Hur skulle jag nu få den uppläst för mig? På vår gård bodde 68familjer och ungefär lika många barn. Paula skulle kunna läsa för mig! Hon var äldre och kunde läsa. Jag tog hem läseboken från skolan och gick in i hennes trappuppgång och satte mig på trappsteget och väntade tills Paula skulle dyka upp efter sin skoldag. Paula kom och jag frågade henne. Vilken lycka, hon gjorde det utan invändningar. Dessutom gjorde hon det så ofta jag ville. Jag visste inget om hennes skolschema, men det var värt att sitta i trappan och vänta.

En dag gav min mammas arbetsgivare, en skrädderiägare, en bok till mig. Då kunde jag läsa men jag hade inget intresse för böcker och därför fick boken ligga länge innan jag tog itu med den. Det blev sedan en överraskande positiv upplevelse, jag läste om den genast. Mina kamrater hade börjat gå i biblioteket i närheten, Kallios bibliotek, och en dag följde jag med. Jag lånade Gösta Knutssons Pelle Svanslös. Efter den första boken läste jag de följande tio till. Och jag läste dem om och om igen. Och alltid kände jag att den elake Måns aldrig blev nog straffad för sin elakhet mot Pelle Svanslös. Och när det gick bra för Pelle sög jag i mig texten.

Kallios bibliotek blev min bildningsskola. Den vackra interiören blev som ett helgedom och jag bara älskade mitt bibliotek. Alla dessa hyllor från barnavdelningen till de vuxnas avdelningar blev en svindlande resa från asfalterade bakgårdar till den stora världen. Biblioteket sprängde alla gränser och begränsningar som jag hade känt av, men inte kunnat sätta fingret på.

Biblioteket var också min mammas tillflyktsort när min pappa drack. Hon hade inte nerver, som hon sa, att sitta hemma och vänta på min pappa när han kom hem från krogen och yvdes. Biblioteket låg ju bara en stenkast från vår bostad och då kunde hon förskingra sina tankar med böckerna. Konst och arkeologi och andra bildböcker blev hennes favoriter.

Mina kamrater har i vuxen ålder berättat att i biblioteket gavs en sagotimme i veckan. Där satt småttingar knäpptysta i halvring hos sagotanten och sjönk in i sagornas förtrollande världar. På den tiden fanns inte socialrealistiska sagor. Själv kände jag inte till sagostunderna, däremot satt jag som klistrad vid radion när alla barns egen Markus-setä (farbror) ledde Barnens timme (1926–1956) som han alltid avslutade med en uppmaning: ”Kom ihåg barnen att äta upp er morgongröt!”. En barndomsvän till mig minns att bibliotekets sagoböcker hade omslag av bakplåtspapper för att skydda boken mot små lortiga fingrar. En annan minns tystnaden och den sakrala stämningen som pelarna och takkupolen ingav. Alla mina vänner blir lyriska när vi tänker på vår gamla ”bibla”.

I växande ålder började jag sitta på bibliotekets klätterpallar och läsa vid hyllorna som stod på balkongavsatsen till stora kupolsalen. Där fanns facklitteratur, religion, humaniora och filosofi. Det är där jag blev humanist efter avslutad 8-årig folkskola. Idag ser jag att man ställt fram små bord och stolar där uppe. Romanerna stod både på entréplanet och en trappa upp och bland dem minns jag starkast Jack London, Joseph Conrad och Antoine De Saint-Exupéry. Sedermera flyttade jag till Stockholm men jag har fortfarande ett lånekort till Kallios bibliotek för att kunna använda internet då jag i Helsingfors.

Kallios bibliotek som representerar senare jugendstil med detaljer från klassicismen byggdes 1912. Det är Finlands första biblioteksbyggnad som byggdes med kommunala medel.

Biblioteket grundades egentligen redan 1889som Sörnäs folkbibliotek och var inhyst i Sörnäs Folkhem vars syfte var att ge bildning till boenden på arbetarstadsdelen och ge dess invånare uppbyggliga fritidssysslor. Byggnaden låg då på Tavastvägen, ett stort trähus på vars plats idag pryder en park.

Vid en större renovering av biblioteket 1991sanerade man vinden som idag är avdelningen för barnlitteratur. Där finns också ett trivsamt lekhörn, och inte att glömma en skötplats för spädbarn och ett avgränsat utrymme för krypande barn. Ibland ordnas arrangerade happenings för att roa barnen i sin egen miljö av böcker och musikskivor. Nytt för mig är att det i biblan även visas något som heter ”BabyKino” (=babycinema), bio för föräldrar med bebisar. Till biljetten hör en ledig sits bredvid där man kan placera babykorg och andra tillbehör. Bion är helt anpassad för föräldrars och barnens behov där ingen behöver känna att störa andra. Filmerna är avsedda för föräldrar men är alltid barntillåtna och självklart kan barn i alla åldrar vara med.

 

 

Text och foto:Tarja Salmi-Jacobson

Klicka här för att söka efter böcker hos Bokus apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Ur arkivet

view_module reorder

Om maktmekanismer i det sydkoreanska samhället. Intervju med Cheol-soo Jang

Sydkorea kännetecknas av en vital filmindustri, en filmindustri som ofta kännetecknas av en extrem omsorg för det tekniska så till vida att alla filmtekniska medel musik, foto, skådespeleri ...

Av: Roberto Fogelberg Rota | Filmens porträtt | 28 januari, 2011

Filosofi, kultur og liv

Innledning I den vestlige kulturhistorie finnes det en rekke distinksjoner, og som gjerne blir framstilt på den måten at de er om forskjellen mellom høyt og lavt, ånd og åndløshet, fornemt ...

Av: Thor Olav Olsen | Agora - filosofiska essäer | 23 juni, 2014

Hur jämlik kan jämlikhet vara? – om Mary Wollstonecraft

  Målning av Mary Wollstonecraft (cirka 1797) av John Opie. Hur jämlik kan jämlikhet vara? – om Mary Wollstonecraft Det ligger i tiden. Utställningar, böcker, pjäser och filmer, ja, otaliga är de uttrycksmedel ...

Av: Anna Franklin | Essäer om politiken | 24 juli, 2007

Autodafén eller Mannen utan egenskaper

En typisk vrångbild ligger i hur vi tolkar ordet autodafé. Enligt Svenska akademiens ordlista betyder ordet ”inkvisitionens bestraffning av otrogna mm., kättarbål”. Men etymologiskt är auto-da-fé en portugisisk sammansättning som ...

Av: Göran af Gröning | Essäer | 09 januari, 2014

Bede Griffiths liv och lära

If you love someone, you become one with him or her, and they become one with you, but you do not cease to be yourself. If that happened, it would ...

Av: Elsa Maria Lindqvist | Övriga porträtt | 25 februari, 2013

Vi bryr oss inte

På spårvagnen i Göteborg hamnar jag mitt i en skock barn i 9-årsåldern som förvånat frågar varför jag fotar lyftkranarna utanför. Solen lyser, luften är klar, jag är på väg ...

Av: Sofia Sandström | Gästkrönikör | 02 mars, 2014

Om beroendeställning till den utanförvarande makten och avbrott i tiden

Som en del i konstmanifestationen Malmö Nordic 2013 öppnar Konsthallen upp med utställningen 24 spaces - en kakafoni, där Lilith Performance Studio deltar med två bidrag: Amerikanskan Donna Huancas Raw ...

Av: Helena Lie | Reportage om scenkonst | 26 Maj, 2013

Diane Arbus genom en personlig lins

För 223 år sedan svor här den franska nationalförsamlingen eden om att inte skiljas åt förrän de givit en konstitution åt Frankrike. Idag är Jeu de Paume ett museum som ...

Av: Signe Lundgren | Konstens porträtt | 17 januari, 2012

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.