Magnus Göransson Foto Peter Hallin

Idioten och spindeln

Magnus Göransson är tillbaka med sin Idiot.

Av: Magnus Göransson | 13 Maj, 2017
Gästkrönikör

Foto Ivo Holmqvist

Stigmatisering är ett historiskt begrepp när det gäller samhällets syn på psykisk…

Begreppet stigmatsering används ofta i samhällsdebatten. Ordet stigmatisering kan härledas från grekiskans stigma som betyder (bränn) märke, fläck. Ordet kan härledas till en medeltida (ligatur) av bokstäverna sigma och tau.

Av: Gunilla Dored | 22 juni, 2017
Essäer om samhället

Meditation om det mänskliga psyket

En betraktelse kring meditation som kulturellt innehåll. Detta hände 1969 i en förort till Stockholm.

Av: Annakarin Svedberg | 18 juli, 2017
Kulturreportage

Att vara med eller att inte vara med

En av de viktigaste skillnaderna mellan människa och djur är att människan har (ett mycket utvecklat) språk. Det som sociologerna kallar kommunikation mellan människor – uttrycket är mer att tas ...

Av: Carsten Palmer Schale | 03 januari, 2017
Agora - filosofiska essäer

Läs bibeln! Eller låt bli



Samtal en sommarkväll hos en god vän i Stockholm. Jag brukar varken läsa Bibeln eller Koranen, men efter samtalet blev det till att plocka fram skrifterna ur hyllan. Vad stod det egentligen?




 

 

Till detta kommer Wagner – eller krocken mellan det judiska och det germanska arvet. Vad hände? Eller inte? Oden/Wotan mot hebréernas gud. Mot Jehova. Freya mot Mirjam. Polyteism mot Monoteism. Du skall inga andra gudar hava -----. Homofobi. Polygami. Harem. Frågor och föreställningar som skapar nya diskussioner, osämjor, hat, förakt, påståenden.

Annons:

-Budskapet är kärlek, envisades en av de närvarande och hänvisade till Koranen. Jag, som varken läst Bibeln eller Koranen nåt vidare noga under de senaste trettio åren, framhöll dock skillnaden mellan dessa skrifter. Jag menade, ur minnet, att Gamla Testamentet var mer episk och Koranen mest moraliserande.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Sedan blev det dags att läsa på. Vad hade jag talat om?

Läs bibeln! säger många som menar att den skulle förklara kristendomen. Jag läser och ingenting förklaras. Berättelserna avlöser varandra med sina absurda innehåll. Ju mer jag läser ju mer sympatiska förefaller mig ateisterna, även om jag vanligtvis inte tillhör den skaran.

Påståendet att GT skulle vara mer episk än moraliserande är, rakt av, fel. Där finns massor av knepiga berättelser.

Vi finner, i Nya Testamentet, Salome och Johannes Döparen. ( Matteus14/6 samt Markus 6/22)

Simson och Delila träffar vi långt tidigare i GT. (Domarboken 15/20)

Hans liv är vigt till gudomlig tjänst – nasir- vilket bl.a. innebär att han måste låta håret växa. Oturligt nog blir han kär i Delila – från en fientlig stam- som med list ser till att Simson mister håret, där hans styrka sägs sitta.

Salome lyckas med att få Johannes hela huvud kapat. Detta som tack för vacker dans – de berömda sju slöjorna – inför Herodes, sin styvfar. Han ger henne det hon begärt för dansen – Johannes Döparens huvud.

Många sentida författare har använt sig av dessa berättelser för att skapa nya berättelser. Oscar Wilde skrev en pjäs som sedermera tonsattes av Richard Strauss. Salome har sjungits av ett antal kända sopraner, bl.a. och, inte minst, Birgit Nilsson.

I ”Simson och Delila”, opera av Sain-Saens, triumferade Barbro Eriksson som Dalila.

Dessa berättelser med s.k. bibliska motiv, återkommer dessutom i en sig ständigt upprepande bildkonst och, allt som oftast, i musiken.

Vår civilisation vilar på knagglig grund. Vilar, förresten? Präglingen kan vara svår att ruska av sig.

Gud har minsann inte betett sig snyggt, om vi skall tro Böckernas Bok

Ett känt exempel är när Gud får Abraham att vilja offra sin son i lågorna. (1a mosebok 22/1-18). (1 mosebok 22a kap)

Kvinnors trohet testas, på prästens inrådan, genom en grym vattenceremoni, där deras hälsa riskeras. (4e mosebok 5/20) Klarar hon testet, bevisar det hennes trofasthet mot maken!

Den som gräver ned sitt orättvist tilldelade låga pund blir mobbad, kallas lat och oduglig. ”Jag säger eder: Var och en som har, åt honom skall varda givet; men den som icke har, från honom skall tagas också det han har. ” (Lukas /19 kap. NT.)

Det som det talas om i 1 Kor 3 (ty vi äro Guds medarbetare;i ären Guds åkerfält, en Guds byggnad. Vers 9) kan anses ha samma essens som när Jesus talar om punden i 19:12-26, Luk där han berättar att en man av förnäm släkt reser bort för att krönas till kung. Under tiden ger han sina tjänare pengar att förvalta. När han sedan kommer tillbaka för att inta tronen granskar han tjänarnas resultat. Den lata och odugliga tjänaren som grävt ned sitt snålt tilltagna pund hånas av en herre, som aldrig hört talas om mänskliga rättigheter eller demokrati.

GT är fullt av släktkrönikor

Ofta är det svårt att hänga med i dessa svängar. Döttrar ges bort för att föda söner åt kungar. Tjänarstaben med slavar och slavinnor, kameler och andra djur hänger med på köpet – ofta ett ansenligt sällskap. Om drottningen inte kan ”föda honom” barn, ger hon honom sin tjänarinna, och avkomman blir ett faktum. Alla dessutom glada och tillfreds, inte minst den ofruktsamma drottningen.

Den stackars Jakob som jobbade för Rakel, men fick hennes äldre syster, Lea. Först. Efter ytterligare sju år blev det han och Rakel. Ja, idag kan jag ju fundera på ett helt annat sätt över detta. Så kärleken höll i sig i fjorton långa år utan att de blev ihop? Under tiden hann såväl man som kvinna att åldras.

Och den stackars Lea? Som inte var åtrådd men väl accepterad, ty detta var Herrens lag. (Mosebok 1 - 29/1-19) Dramatiserad av Vilhelm Moberg 1954.

Det är alltså detta som bär upp vår civilisation

Många gånger har jag hört det, läst det. Om denna röra är vår grund, hur blir då bygget? Inte konstigt att det ser ut som det gör och går som det går. Här regerar idel nakna kejsare.

Främst funderar jag över detta sätt att undervisa barn. Berättelserna ställdes upp framför våra unga släta sinnen. Vad gjorde dessa historier med vår värld?

Det vi fick veta handlade om Josef och hans bröder, fångenskapen hos Farao i Egypten (1 Mosebok 37 och 39) deras far Jakob som var slät och dennes tvilling bror Esau luden, samt hur det handlades med boskap på fälten långt före vår tideräkning. Vilka var vi?

Jo, vi läste lite om Tor, Oden och de grabbarna och tjejerna. Lite om Valhall, Eddan, Yggdrasil. Det kallades hedendom och var sedan länge begravt i tidens strömfåra. Något vi borde veta med inte tro. Annat var det med bibeln. Dess berättelser ansågs leda oss fram till den sanna tron.

När jag rabblade psalmverser utantill fick jag högt betyg. När jag inte följde med på en filmvisning som visade missionärer i Afrika sjönk betyget.

Religionsundervisningens påverkan

Det jag nu försöker komma åt är den effekt religionsundervisningen haft på unga sinnen, växande oerfarna människor under en känslig livsfas.Vad har det gjord med oss? Jag kallar det intellektuell förlamning, liksom många gjort före mig. Vi som växte upp då präglades utan att ges möjlighet att ifrågasätta.

Eller: vad var meningen med att läsa om ett litet vandringsfolk vid en medelhavsvik och deras strapatser för tusentals år sedan? Något för specialintresserade forskare, kanhända, men väl knappast för unga människor vid kalla hav, redo att kliva ut i livet?

Till detta kom ju också såväl syndabekännelse som trosbekännelse. Som barn lärde vi oss att knäppa händerna och försäkra: Jag fattig syndig människa i synd född mot dig har jag syndat i alla mina livsdagar…. Samt : Jag tror på gud Fader allsmäktig …… och hans enfödde son.

Givetvis hänger det samman med kristendomen och dess utbredning Ansgar, utsänd av påven, kom till Sverige på 800-talet. Sverige ”kristnades” som det heter. Missionen uppstod. Hedningarna måste frälsas, så att deras själar inte skulle gå förlorade. Alltså: barn och ungdom i kristna delen av världen ansågs ha fått denna stora möjlighet att redan i livets begynnelse invigas i den sanna tron. Så gick tankarna. Gud som haver barnen kär och Fader Vår i himmelen.

Vi fick också lära oss att vi, med missionen, kunde rädda vilsna själar överallt på jorden. Kyrkorna samlade kollekt bland församlingen för dessa själars räddning. Jag finner det besynnerligt att dessa texter anses handla om andlighet Det är svårt att hänga med i alla krönikor med dess namn, skildringar av cermonier, påbud och giftermål. Texterna är knappt läsbara. Jag finner en hel del svårigheter att ge klara uttryck till det som i sig är så oklart, i såväl struktur som formulering. Dessa släktkrönikor, med regler och lagar om hur man sköter djuren, skaffar hustrur, förhåller sig till släkt, vänner, främlingar och fiender.

Visst förekommer det nån sorts figur som kallas Gud, och som beskrivs ha upprättat ett förbund med ”Israels folk.” Vem denna Gud är förblir oklart. Han spankulerar på marken, förebrår – med rätta - Kain som tagit livet av sin broder Abel, visar vägen till landet som flyter av mjölk och honung, (Kanaans land) pratar bakom en brinnande buske eller i någon dimma samt dränker förföljande fiender. Dock gillar jag den kortfattade stilen: - ”Han stannade i Midjans land där han satte sig vid en brunn” (2a mosebok 2/15) Jag är, lyckligtvis, inte först i världen att kritisera bibeln och GT

Debattören och författaren Eva Moberg, t.ex., finner i bibelns Gud förebilden för världens diktatorer . Hitler, Idi Amin, Mussolini, Usama ben Laden, Stalin. Jonas Gardell lutar åt samma håll, även om han också menar att gud har vissa sympatiska egenskaper. Herren skulle kunna vara läromästare åt Attila, Hitler, Stalin, Idi Amin, Saddam Hussein, Milosevic och grabbarna. Han är en fullblodsnazist, med modernt språkbruk. (Eva Moberg i Ordfront år 2000)

Några år senare utkom Jonas Gardells bästsäljande bok Om Gud, där författaren driver tesen att GT innehåller två från varandra skilda gudsbilder: å ena sidan kärlekens Gud, å andra sidan ”slaktens gud, förintelsens gud och folkmordens gud” (s 187). Gardell går så långt att han hävdar att ”flera av de gudsbilder som bibeln ger oss [har] demoniskt ursprung” (s 257). Därför, menar han, måste vi en gång för alla göra upp med dessa.Hämtat från artiklar i www. Credoakademin.

I samband med den nya översättningen av bibeln (2000)utbröt en konfliktfylld debatt. Eva Moberg anklagades bl.a. – av Margit Sahlin (första kvinnliga prästen i Sverige), författaren Agneta Pleijel m.fl. - för fundamentalism – hon läste texterna rakt upp och ned utan att ”tolka” – och blev misstrodd på grund av sin sekulära hållning och sitt raka meddelande att hon inte var kristen. Hon blev till och med anklagad för antisemitism.

Hon blev också anklagad för selektiv läsning. Samma sak kan, förvisso, sägas om hennes kritiker. Beroende på från vilket håll vi granskar.

Panelen är oroad över att de kan »misstolkas«, att sofistikationsnivån kan bli för låg, att arbetet med omtolkningen ska vara för krävande, etc. »De som ofta läser heliga texter är ovanligt hermeneutiskt skolade«, upplyser Jesper Svartvik. »De svåra texterna skärper våra sinnen och utvecklar vår sensibilitet«, påstår han. Tvärtom, studiet av dem verkar bli så avtrubbande att man i längden inte fattar vad det faktiskt står.

Ett grepp som kommit i svang är att kalla kritik av GT för »fundamentalistisk«, och det använder även Agneta Pleijel. Jag har nämligen bara läst texterna rakt upp och ner och inte rådfrågat teologisk expertis, inte satt in dem i en religiös tradition eller använt ett sofistikerat tolkningsmönster.

I vanligt språkbruk betyder »fundamentalist« bokstavstroende, dogmatisk, att tro på en gång givna formuleringar som för alltid giltiga och tvingande. Alltså motsatsen till det förhållningssätt till GT som jag föreslår. Ska »fundamentalism« nu betyda att läsa själv innantill, utan hjälp av legitimerade uttolkare?

Det nya språkbruket verkar vara en projektion. Man är rädd att själv framstå som fundamentalist i sin vilja att slå vakt om en okränkbar och helig dimension hos dessa texter. (ur en debattartikel av Eva Moberg.Ordfront Magazine 02.)

5e Mosebok

Det räcker att ha läst några kapitel där. Herren lovar straff och belöning, och det är sannerligen inga skämtsamheter. Hela folk skall utplånas på hans befallning. Profeter måste straffas med döden, eftersom de leder tankarna bort från Herren.

Varför sträcker sig detta in i våra dagar? Frågan kan ställas, men inga svar blir självklara.

Jag tror att vi sällan – eller aldrig? gör klart för oss det komplicerade förhållandet mellan kristna och judiska traditioner. Utan GT inget NT. Utan GT ingen förställning om Messias. Traditionerna går dessutom så långt tillbaka i tiden, att det knappast är görligt att bara skaka av dem och gå vidare – sekulariserad och modern.

En sak är att läsa GT som en del av kristendomsundervisning i en svensk skola. En annan sak är att läsa den som judendomens heliga skrift. GT kan lära oss om judarnas historia, deras högtider, etiska och sociala arv. Den lär oss också om deras komplicerade förhållande till omvärlden.

Nya röster som i operor som Salome och Delila, nya skribenter, författare och tänkare hänvisar gärna kors och tvärs i de fullmatade texterna, antingen det handlar om tro eller världslighet. Predikamentet Lea – Rakel behandlas på världens scener och gestaltas i litteraturen. Kains ord i 1a Mosebok ”Skall jag taga vara på min broder?” citeras ännu. Inte minst av kristet troende.

Till detta kommer Wagner – eller krocken mellan det judiska och det germanska arvet. Vad hände? Eller inte? Oden/Wotan mot hebréernas gud. Mot Jehova. Freya mot Mirjam. Polyteism mot Monoteism. Du skall inga andra gudar hava -----. Homofobi. Polygami. Harem. Frågor och föreställningar som skapar nya diskussioner, osämjor, hat, förakt, påståenden.

Kristendomen kan vara konstig ur judiskt perspektiv. För ett antal år sedan läste jag en artikel av en journalist, som beskrev hur han, som jude, upplevde kristna högtider. Varför dyrka en jude på ett kors? (Juden Jesus och jag, Harry Amster SvD jan 2013)

Vårt totala etiska arv kommer ur dessa texter, antingen vi ogillar dem eller inte. Antingen vi vill visa dem från oss eller ta dem till oss.

Bibeln reser en märklig mental mur någonstans längs arabvärlden. Muren gungar. Vart tog de nordiska sagorna vägen? Vad hände i mötet mellan dessa världar? Vad hände när Israels barn närmade sig de germanska folken? Och vad hände längre österut på denna runda jord?

När jag läser GT blir det nästan självklart att se hur Ismael och Israel sträcker sig framåt till vår konfliktfyllda tid. På guds inrådan – enligt GT – bosätter sig Israels barn i ett område där Ismaels avkomma redan lever.

Eftersom jag knappt läst bibeln sedan barnsben blir detta ett slags uppenbarelse för mig.

Jag tror, dessutom, att inte alltför många av oss icke direkt berörda funderar särskilt mycket över detta. Dessutom tänker jag, att nya tiders skolundervisning skalat bort bibelns dogmatiska kraft. Alltså: förändring på g. Kritiskt tänkande skapar distans och förmåga till ifrågasättande. Kvinnor ropar till och skakar om i begreppen.

Visst är det annorlunda i dagens skola – tack och lov. Ändå,menar jag, kan vi inte bara stoppa undan dessa texter som tillhörande ett mörkt förflutet. Varning! Sätt inte denna text i händerna på ungdomen!

Det kan gå riktigt illa. Där finns stoff till de mest horribla vanföreställningar. Då menar jag inte enbart sådana föreställningar som den om att kunna gå på vatten eller göra vatten till vin. Det handlar om samhällsbyggen, värderingar, mannens rätt och kvinnans skyldighet, äganderätt, djurhållning, mord, mobbning, uteslutning av dem som inte anses passa in, främlingsfientlighet och maktens hierarkier.

Traditionerna går dessutom så långt tillbaka i tiden, att det knappast är görligt att bara skaka av dem och gå vidare – sekulariserad och modern. Dessutom finns en värld öster om Eden – den vi kallar Asien. Hur förhåller vi oss till en värld som visat sig vara långt annorlunda mot det vi en gång lärde oss?

Ingen känd urkund saknar skildringar av strid. Mahabharata – Indiens ”berättelser om det stora ljuset” (fri övers)– skildrar striderna på området kring det som i dag kallas Harayana – Kurukshewaslätten. Kusiner/bröder strider om makten, rentav uppmuntrade av Krishna, som menar att den goda sidan måste strida för att besegra den onda.

Inte heller går de norröna urkunderna – den poetiska Eddan och Snorres Edda – fria från strider, våld, kvinnorov, maktmissbruk och förtryck. Det komplicerade med Bibeln är att den fortfarande gäller som ett slags civilisationens Heliga Skrift. Dess framställning letar sig långt in i vår psykologi. Medan Eddan går fri som ett historiskt dokument, och Mahabharata anses inte angå oss, eftersom den exotiseras och anses tillhöra världen bortom den europeiska.

Jag kan ju förarga mig över denna allsmäktiga gudoms nyckfulla skämt, men än mer reflektera kring symboliken. Förvisso: det är en virrig berättelse. Just därför finns ju anledning att se upp. Ett barn, en växande människa, ser inte upp inför lärare och föräldrar. Och gör de det i alla fall, om de är tillräckligt klipska och genomskådande, riskerar de att få veta att de ingenting förstår.

Vi kan kalla detta vuxnas intellektuella svek mot barn, om det nu inte var för GT. Hur många år före vår tideräkning? Vi kan knappast lasta dagens föräldrar om de inte kan redogöra för meningen i det som skrivits i förhistorisk tid. Vi har inte fostrats till att förstå vilka vi är. Vi har fostrats till att veta vad vi skall tro. Det fanns en tid när hädelse var straffbart.

Tiden går. Generationer försvinner och nya kommer. Släkten följa släktens gång, som det står i psalmen. Värderingar förändras och förskjuts, ofta långsamt, ibland plötsligt. Friskolor har uppstått, diskuteras och värderas. Jag instämmer i kören: Inga friskolor!

Svenska folkskolan var långt ifrån att vara någon friskola. Hur diskuterar vi det som en gång var och vars prägling vi inte undkommit, men bär med oss?

Perspektiv kan ge befrielse.

 

 

 

 

Annakarin Svedberg

Klicka här för att söka efter böcker hos Bokus apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Ur arkivet

view_module reorder

Fyra dikter: Bön och flerfaldigande, Robert Halvarsson

Gå, gå gå   Ord likt små små ljus som tänds och släcks och släcks och tänds Och om och om igen Förvirringen är lagen En grånad tjänsteman Säger gå, gå, gå ...

Av: Robert Halvarsson | Utopiska geografier | 27 oktober, 2014

Screenshot från Pyongyang Racer (2012)

Nordkorea och dataspel

Grannlandet Sydkorea erbjuder sina medborgare en av världens snabbaste internetuppkopplingar och drygt 90 % har tillgång till internet. Den snabba infrastrukturen har gjort att Sydkorea tillhör de främsta i världen ...

Av: Mathias Jansson | Essäer om konst | 22 januari, 2016

Klaus Rifbjerg. Bild: Froztbyte/Wikipedia

Där brast ett ädelt hjärta

Ivo Holmqvist porträtterar den mångsidige, produktive och danske författaren Klaus Rifbjerg, som gick bort i år.

Av: Ivo Holmqvist | Litteraturens porträtt | 08 april, 2015

Marilyn och satan inom oss

Marilyn och satan inom oss Som ung bjöd hon ner Djävulen i sängen, efter tre äktenskap bjöd hon ner en president. Sedan mördades hon. Stefan Whilde skriver om en av 1900-talets ...

Av: Stefan Whilde | Essäer om film | 07 december, 2006

Inga kontanter och en utebliven rabatt

Min vän hade ånyo varit i Göteborg, men nu hade ingen försökt att sälja kläder till honom från ett bilbaksäte, däremot böcker på det överstora mässgolvet. Därför återvände han egentligen ...

Av: Anders Björnsson | Gästkrönikör | 29 september, 2014

J.D. Salinger - Gåtan som inte var någon gåta

Sveriges Television visade nyligen dokumentären Gåtan Salinger. Den var visst intressant men samtidigt framgick det ganska tydligt att den mystik som omgett J.D. Salinger (1919-2010) inte alls var särdeles mystisk ...

Av: Bertil Falk | Övriga porträtt | 30 juli, 2014

Till landet Barda

Barda: ett land bortom en portal. Så beskrev Erik Persson, en av de skådespelare som varit med i teatergruppen sedan starten, det land som han också ville skulle bli teatergruppens ...

Av: Anna Nyman | Reportage om scenkonst | 02 augusti, 2011

Postmodernismens liv efter detta

För två år sedan publicerades samlingsvolymen Svar på frågan: Vad var det postmoderna?. Skriften kan tolkas som en till akademisk ”nyansering” förklädd äreräddning av ”det postmoderna”. (I skamvrån, som ”onyanserad” ...

Av: David Brolin och Göran Fredriksson | Essäer | 11 Maj, 2011

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.