Projekt Bok 19

Att leva som människa i denna värld eller Vetenskap-världsbild-sätt att tänka   Tacksam prisade han det ofattliga att det förunnades honom genomleva ett liv på jorden som människa. (Heidenstams ord på sin gravsten)  

Av: Erland Lagerroth | 05 november, 2011
Essäer

Vladimir Oravskys sommarföljetong Dagmar Daggmask Del 7

Skulle denna underbara berättelse slutat här och skulle dessutom korpen återvända och fått syn på Dagmar igen, då skulle man kunna konstatera att visst är det så, att högmod går ...

Av: Vladimir Oravsky | 19 juli, 2014
Utopiska geografier

Swedenborg, Poe och multiversum – en svindlande historia

I de skälvande åren strax innan Andra världskriget publicerade den engelska filosofen Olaf Stapledon (1886–1950) en av de märkligaste romaner som skrivits: Star Maker (1937). Den namnlösa berättaren upplever hur ...

Av: Rickard Berghorn | 30 september, 2012
Essäer

 Esko Männikkö lägger stor vikt vid hängningen av sina verk. Foto: Emil Fagander

”I do it my way”.

En av Finlands mest omtalade och framgångsrika samtida bildkonstnärer visas just nu i en stor utställning i Stockholm. Esko Männikkös måleriska bilder sätter sig fast i betraktarens medvetande, direkt eller ...

Av: Nancy Westman | 23 oktober, 2017
Konstens porträtt

Alen



I vår följetong om de svenska trädslagen har vi nu kommit till alen, det av åkerbrukare och ängsvårdare kanske mest avskydda av alla våra trädslag. Men som vi ska komma att se fyller denna rotskottsskjutande överlevare många funktioner både inom ekologin och för oss människor.




 

 

Förr trodde man att alen gjorde marken vattensjuk (ja, det finns faktiskt en hel del skogsägare därute som fortfarande tror att det förhåller sig så). En mycket märklig uppfattning. Man tycker ju att alla borde förstå att träd dricker vatten – ganska ansenliga mängder vatten. När ett gäng alar alltså har slagit sig ner kring en bäck eller ett surdråg så hjälper de i själva verket till att hålla det vattensjuka områdets kanter i schack. Hugger man däremot bort alarna måste marken inte bara ta hand om de tusentals extra liter vatten som träden annars skulle dricka, solen kommer även åt bättre, och av detta följer inte sällan att olika sorters gräs och säv bättre kan etablera sig kring och i bäcken. Detta leder i sin tur till att strömmen kloggar igen och att vattnet leds ut i den omkringliggande marken.

Annons:

Alen föredrar att växa i så kallat vattensjuka områden. Men det där ordet, ”vattensjuk” … Redan där har vi antagligen gjort en koppling till ett område med traditionellt negativa förtecken. Till en del av ängen som det är något ”fel” på. Frågan är i alla fall om folk i gemen hyste så ringa varma känslor för alen innan laga skiftet och de stora urdikningsprojekten tog fart här i landet. Längre tillbaka i tiden var alen nämligen ett omtyckt träd, då det lämpade sig utmärkt inom olika slöjdgrenar, som infärgingsämne, nödmat och medicin.

Än idag tillverkas en stor del av våra svenska träskor av ale. Veden har den egenskapen att den varken flisar sig eller rör sig speciellt mycket när den torkar – den ”slår sig” med andra ord inte nämnvärt. Förr i världen var träskor mycket vanligare än de är idag. De tillverkades i parti och minut. Naturligtvis ville inte träskomakarna behöva lägga för mycket tid och möda på slipning och kontrollerad torkning utan föredrog ett träslag som man bara kunde hyfsa till med yxa och bandkniv och som därefter var mer eller mindre färdigt för att promenera runt i.

Al var även, och av samma anledningar, ett ganska eftertraktat skaft- och möbelvirke. Inga flisor i händer och rumpor, inga böjda kratteskaft och lutande stolar. Förutom dessa uppenbara fördelar ägde materialet den fördelen gentemot många andra skandinaviska slöjdvirken att det var lätt. Alla som är intresserade av gamla antika möbler vet hur tunga och ”bängliga” de kan vara. I detta sammanhang stack alen ut som ett lätt virke. Men eftersom al främst var ett möbelmaterial för allmogen har dessvärre inte så många av dessa pjäser överlevt in i våra dagar. En del oväntat lätta gamla handredskap kan man däremot då och då ha turen att hitta på diverse ladugårdsloppisar. Med tanke på det otroliga slit de flesta människor i förgångna tidevarv var tvungna att genomlida dag efter dag är det inte konstigt att de favoriserade lätta trädslag till sina redskapsskaft. Ale är också ett bra instrumentvirke. Speciellt lämpligt är det till gitarrer och basar.

Virket är vidare även ett av våra mest vattentåliga sådana, och lämpade sig därför utmärkt som pålar till bryggor, vattenrännor och olika undervattenskonstruktioner. Ibland kan man man ha turen att komma till någon gammal kvarnbyggnad eller liknande som fortfarande tas om hand av den lokala hembygdsföreningen, och om man där tar sig tid att undersöka de gamla vattenrännorna lite närmare så kan de faktiskt visa sig vara tillverkade av just al.

Alen har den egenheten att den, precis som de flesta baljväxter och som klöver, är kvävefixerande. Det vill säga att den lever i symbios med en grupp bakterier som kallas actinomyceter. Just den grupp actinomyceter som alen samarbetar med heter Frankia och den bildar så kallade ”noduler” - eller som vi vanliga dödliga kallar det, ”klumpar” - vid trädets rötter. Dessa var förr i världen mycket eftertraktade som material till kåsor och små skålar. Än idag används alrot som det nu kallas inom diverse möbelsnickeri. Det är hårt, står emot slitage och är därför omtyckt som fanerämne.

Alla som någon gång barkat eller huggit ner en al med yxa har nog lagt märke till att dess bark innehåller ett rött färgämne. Precis när man tar av barken så är både den och stammen vit, ungefär som när man barkar en bit vide. Men efter bara någon minut av luftkontakt börjar de skifta färg till rött. Naturligtvis var inte detta något som gick våra självhushållande förföräldrar förbi. Alebark var ett populärt färgämne. Den kan även användas vid garvning.

Man kan faktiskt också äta delar av alen. Alla har väl hört talas om barkbröd, och de flesta känner säkert också till att detta mjöl vanligtvis utvanns ur tallens toppbark. Mindre känt är att man även under nödår använde nedmald alebark att dryga ut sitt mjöl. Men bröd på detta mjöl lär knappast har varit särdeles folkkärt. Fanns möjlighet att välja verkar de flesta ha gått in för tallbarksbröd. Alla ni som någon gång provat på att äta ”vanligt” barkbröd (d.v.s. på tallbark) förstår att om man fördrog detta hemska bröd före en annan sort så måste detta i sin tur ha varit något i hästväg. Det var nödmat som verkligen bara åts i nöd. Det enda område där alen fortfarande har viss kontakt med matlagning är vid rökning av kött, då alspån ibland är att föredra. En mycket mer vittspridd vardagligare roll har i sådana fall alens blad fått spela, nämligen som kreatursfoder. Inom folkmedicinen har både blad och bark funnit sina nischer vid diverse sårbehandling.

Arder” som alen kallas här i Värmland (jmfr engelskans Alder) är ett träd inom björkfamiljen och den delar därför också flest arter med just björken. Med att dela arter menas att de två träden är förhållandevis lika varandra i fråga om vilka andra arter som lever i och på dem. Många vedlevande insekter - främst skalbaggar - kan leva både av både björk och al. Men så finns det ju de som inte kan det, de som är oförbätterligt knutna till enbart alen. Eftersom större delen av alla vedlevande insekter återfinns i död ved i olika faser av förmultning kan alens små inbyggare ibland ha det ganska tufft. Björk är det ändå i regel så pass gott om att ett eller annat dött träd nästan alltid är ett ofrånkomligt inslag i landskapsbilden, även på den mest dödvedshatande skogsägares marker. Men så är björk också ett av våra mest älskade träd. De skogsägare som däremot avsiktligt sparar al är relativt få. Tyvärr har alen inom ramen för det moderna skogsbruket fått ett rykte om sig att vara en sorts ogräs, och detta, att man försöker få bort den, har naturligtvis också lett till att det finns ett underskott på gamla döda träd.

Stammar på äldre levande eller döda träd är också mycket populära boträd för flera fågelarter. Hackspettar gör bohål som sedan andra fåglar övertar. Ibland kan man när man är ute och strosar i skogen stöta på en al som ser ut som en jättelik flöjt, med hål på hål, som en sorts fåglarnas egen variant på flervåningshus.

Egentligen är det märkligt att alen kommit att bli så hatad. Till och med ur ett strängt ekonomiskt skogsbruks synvinkel borde den respekteras för sin unika förmåga att fixera kväve. Den tränger in i stormfällda områden, i gläntor och på övergivna åkrar och binder upp näring ur luften och för ner den i marken. Sett ur ett längre perspektiv så kan man säga att alen koloniserar kala områden å senarekommande trädslags vägnar. Den fyller den tomma ytan med sina tusentals rotskott, varav några få i slutänden blir till fullvuxna träd. Efterhand som spirorna och de stora träden dör och multnar bort gödslar de marken och andra trädslag drar nytta härav. Alen är för skogens successionsordning något av vad gröngödslet är för åkerns.

För den lille självhushållaren finns det dessutom ytterligare nyttor med arderns kvävefixerande förmåga. Som en del av er kanske har lagt märke till är dess löv ännu gröna när den släpper dem på hösten. Hela anledningen till att den kan slösa på detta vis och inte suga tillbaka näringen ner i roten som andra trädslag gör, är att den redan har nog med energi för att klara vintern och den kommande lövsprickningen kommande vår. Actinomyceterna nere i rotknölarna skapar ett överflöd. Själv har jag placerat mina trädgårdskomposter under ett albuskage i närheten av min köksträdgård. De inte bara skuggar komposterna under sommarens heta dagar, de fäller också sina blad rakt ner över dem på hösten. Blad är ju ett hälsosamt inslag i varje kompost som man normalt sett tillför för att öka mängden kol i blandningen. Men när det gäller just aleblad får man faktiskt både kol och kväve.

Nuförtiden känner vi ju också till att det där med att dika ur markerna inte alltid är så särskilt klokt. Vattnet leds bort snabbare än vad vårt ekosystem är anpassat till och på sikt kan även de trädslag som inte är anpassade till att växa på direkt vattensjuka områden drabbas. Vidare har urdikningen fått förödande konsekvenser för grodor, paddor, salamandrar och andra våtmarkslevande arter. Ja på det hela taget kan man säga att det finns såpass mycket negativt att säga om urdikning att det egentligen borde avhandlas i en helt egen artikel. Om man tar upp de negativa konsekvenser som detta landskapsomvandlande jätteprojekt medfört med markägare så kan man ofta få höra att det liksom inte finns så många alternativ. Om man inte dikar ur så kan hela åkrar eller skogsskiften förvandlas till sumpmark, och det vill man ju inte. Det är som om de ser för sig endast två alternativ: Den frodiga och lagom torra granplantagen eller ett dystert kärr. Det finns dock en mängd medelvägar som man skulle kunna besluta sig för att gå. En av dessa stavas ”albestånd”.

Förr trodde man att alen gjorde marken vattensjuk (ja, det finns faktiskt en hel del skogsägare därute som fortfarande tror att det förhåller sig så). En mycket märklig uppfattning. Man tycker ju att alla borde förstå att träd dricker vatten – ganska ansenliga mängder vatten. När ett gäng alar alltså har slagit sig ner kring en bäck eller ett surdråg så hjälper de i själva verket till att hålla det vattensjuka områdets kanter i schack. Hugger man däremot bort alarna måste marken inte bara ta hand om de tusentals extra liter vatten som träden annars skulle dricka, solen kommer även åt bättre, och av detta följer inte sällan att olika sorters gräs och säv bättre kan etablera sig kring och i bäcken. Detta leder i sin tur till att strömmen kloggar igen och att vattnet leds ut i den omkringliggande marken.

Man vet också att kräftor, och speciellt då dess yngel äter allöv som trillat ner i vattnet. Kräftor fungerar som en sorts reningsverk för bäckar och åar och de hjälper också till med att hålla strömmen ren från annat organiskt avfall som annars kunde börja täppa till.

Kort sagt: Al gör inte mark vattensjuk, vatten gör mark vattensjuk. Alen fungerar snarare som en sorts ekologins egen fuktspärr.

Ipermakulturskretsar brukar man ibland tala om amträd, d.v.s. träd som planteras för att t.ex. stötta ett fruktträd eller en bärbuske. Tanken är att amträdet ”ammar” den mindre plantan genom att förse den med olika näringsämnen, vindskydd och/eller skugga. Oftast handlar det om att plantera en kvävefixerare som ska förse t.ex. ett fruktträd med just kväve. Permakulturen kommer som väl de flesta vet från Australien, en kontinent med ett stort utbud av inhemska kvävefixerande plantor. Här hemma i Sverige finns det egentligen bara ett inhemskt träd med denna förmåga och det är alen. Om man alltså är lite skeptisk mot att introducera nya arter i vår svenska natur så bör man alltså rikta sin uppmärksamhet mot alen, klibbal närmare bestämt.

Klibbal, eller Alnus glutinosa som är dess latinska namn, hör egentligen främst hemma i södra halvan av Sverige, medan gråalen (Alnus incana) hör till den norra. (Grovt räknat. Man kan finna båda arterna utanför sitt respektive område.) Klibbalen har inte samma tendens att skjuta rotskott som gråalen och lämpar sig därför väl att plantera som amträd i en skogsträdgård.

Alen är i behov av upprättelse. Ett väldigt speciellt träd. Boplats för fåglar och insekter. Binder näringsämnen. Förser oss med exklusiva material. Ett vackert litet lövträd, med kottar.

 

 

 

 

 

 

 

Johannes Söderqvist

Klicka här för att söka efter böcker hos Bokus apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Ur arkivet

view_module reorder

Sceniska rum: Scener från Odenplan. I samtal med John Jakobsson, konstnär

Artikelserien Sceniska rum undersöker de sceniska rummen i vår verklighet, vår icke-verklighet och allt däremellan. Serien försöker ge oss nya perspektiv på vad dessa sceniska rum är, vad de innebär ...

Av: Anders Nilsson | Reportage om scenkonst | 20 juli, 2014

Kanon och labyrinten

Litterär kanon. Ett ämne som väcker diskussion fast många kanske inte riktigt vet vad det innebär. Det blir ofta en diskussion om estetik och personlig smak; litteratur som ett slags ...

Av: Daniel Svederud | Essäer om litteratur & böcker | 31 januari, 2012

Vår fascination inför de Sade

Johannes Flink om Juliette eller Lastbarhetens fördelar, Vertigo Förlag Låt oss klara två saker genast: för det första är Vertigos De Sade-utgåvor en estetiskt ambitiös och fantastiskt glädjande händelse. Layouten är ...

Av: Johannes Flink | Essäer om litteratur & böcker | 07 november, 2009

Adonis och den alkemiska förbindelsen mellan öst och väst

Sigrid Kahle fördjupar sig i en viktig aspekt av poeten Adonis liv och verk: frågan om civilisationerna i världen gäller graden, inte arten. Fosterlandet är språket, språket är fosterlandet. Poeten Adonis ...

Av: Sigrid Kahle | Essäer om litteratur & böcker | 19 Maj, 2008

Den osynliga piskan. Om Henning Berger

Höstmörkret är kompakt som i en kolsäck. Ett ilsket kallt regn piskar gatorna. Det har på fler än ett sätt varit en blöt natt. Henning Berger har varit ute på ...

Av: Crister Enander | Essäer om litteratur & böcker | 21 april, 2012

Den isdansande ökenblomman

Virpi Pahkinen. Foto: JoseFigueroa Hon har kallats för schamankvinna i direktkontakt med Gud, hennes danskonst för rituell, meditativ och hypnotisk.  Koreografen Virpi Pahkinen, sedan 20 år verksam i Sverige, är en ...

Av: Helena Strångberg | Scenkonstens porträtt | 02 februari, 2009

"Jag går min egen väg"

"Jag går min egen väg"   Foto: Tony Landberg Ett samtal med Ewa Rudling. Text av Carl Abrahamsson. Den svenska fotografins "first lady" Ewa Rudling fyllde nyligen 70 år. Någon risk för pensionering föreligger ...

Av: Carl Abrahamsson | Konstens porträtt | 17 november, 2006

Vikten av vänlighet i Auschwitz

I. Låt barnen komma till mig Wolf meddelar genom barriären av skrik att ungens huvud är synligt. Jag öppnar åter ögonen och försöker fokusera. Min kropp må vara i Block 10 ...

Av: Jonas Wessel | Kulturreportage | 11 Maj, 2013

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.