Berlinbiennalen är verklig

Medialiseringen av verkligheten framstår idag "som en serie dokument som snabbt avlöser varandra och producerar ett slags efterfrågan på verklighet - en passion för det reala - som de emellertid ...

Av: Anna Dubra | 05 september, 2010
Essäer om konst

Roberta och dagens rätt, ristorante Ristoria. Foto Belinda Graham

Ristoria - Italienska berättelser om mat, dryck och det goda livet

Ristoria är en riktig pärla i Göteborgs skattkista. Den här italienska drömmen har än så länge inte upptäckts av de stora turistskarorna – fast det lär inte dröja länge. Ristoria öppnade ...

Av: Belinda Graham | 13 december, 2017
Kulturreportage

Frances Hodgson Burnett

Du kan aldrig finna samma trädgård två gånger

Trädgården. Drömmen om den egna täppan. Paradiset på jorden. Edens lustgård eller Candides lustfyllda odlande i Voltaires upplysningsroman. Har du en boksamling och en trädgård så har du allt!

Av: Belinda Graham | 16 juli, 2017
Essäer om litteratur & böcker

Dikter av Christer B Johansson

Tidens tand har tuggat kol i miljarder år för att kunna spotta ut en diamant smaragd. Musslan jobbar med sand i hundra år för att skapa en pärla. Ergo: Musslan ...

Av: Christer B Johansson | 16 maj, 2011
Utopiska geografier

Bhagwan Rajneesh Foto Pretty 133 ccby2.0sa2.0

Kärlek, rupies och blomsterfrön längs Indiens tåg



Jag minns Osho, kontroversiell indisk guru, – Bhagwan Rajneesh, som han kallades på den tiden, och hans rödklädda Sannyasins (hängivna) på Stockholms gator. De väckte en viss förfäran, liksom han själv.

Om Bhagwan Rajneesh och Madame Blavatsky


Madane Blavatsky

Madane Blavatsky

Oshos kunskap i olika läror och traditioner verkade outtömlig. Han talade om kristendom, buddhism, zen, sufi, hinduism och dess olika grenar och traditioner. Anhängarna spelade in talen och gav ut hans ord i bokform. Allt elegant förpackat och vackert illustrerat med teckningar och foton. Det blev 700 böcker.
Oshos Ashram, i Pune Foto ccbysa3.0

Oshos Ashram, i Pune Foto ccbysa3.0

Annons:

Han uppmuntrade sexuella relationer. Det framkallade dåtidens moraliska panik. Förträngd sexualitet var, enligt honom, osund och ledde inte till andlig upplysning, tvärtom.
Han skapade terapeutiska metoder som skulle hjälpa anhängarna att bli fria från agression och spänningar. Bl.a. att gå ut i skogen och skrika, där ingen hörde dem. Detta skapade oro hos dem som menade att tyst meditation, recitation och mantran vore enda vägen.

Han älskades i öst och i väst. Han ifrågasattes i öst och i väst.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Oshos kärlek till teosofins grundare, Helena Petrovna Blavatsky var okomplicerad och enkel. Därför skriver jag om det.
Osho fann Mohindas Gandhis filosofi "absolut avskyvärd", men älskade annat som rörde honom Därför skriver jag om det.

Väntan och mötet

I en text på hemsidan, www.oshoworld.com, berättar Osho, hur han diskuterat Mahatma Gandhi "hundratals gånger" och att han hela tiden talade emot.
Varpå han beskriver sitt andra möte med "Nationens fader."
Osho - då en tio år gammal pojke vid namn Chandra Mohan– hade väntat 12 timmar vid tåget som skulle medföra "Mahatman." Tåget var – i vanlig indisk o-ordning – försenat. Alla lämnade stationen. Dock inte tioåriga Chandra, som längtade efter detta möte med en verklig Mahatma.

När mötet väl ägde rum, lyckades Mahatman locka av pojken de tre rupier han fått av sin mormor som färdpengar. Gandhi räckte fram en svart låda med ett hål "för de fattiga." Okej, tyckte Chandra, stoppade ned sina slantar i hålet och tog boxen.
Mahatman protesterade.
– Vad gör du? Det är för de fattiga!
Pojken förklarade då, att det hade han förstått, och eftersom det fanns många fattiga i hans hemby, skulle han ta med sig boxen till dem. Han bad också att få nyckeln, annars måste han anlita en tjuv "den enda experten på det området" för att öppna lådan.
När Chandra sedermera insåg att Mahatmans sekreterare var korkad och hustrun, Kasturbai, tröttnat på sin Mahatma, fylldes han av medkänsla och lät Gandhi behålla lådan.

Helena Petrovna Blavatsky

"Hennes hela bagage bestod av ingenting annat än blomsterfrön". Så skriver Osho om det som teosofins grundare förde med sig på resorna. Hon reste mycket, levde länge och hann med en del.
Han menar också, att ingen annan kvinna har haft större inflytande i mänsklighetens historia.

Oshos kunskap i olika läror och traditioner verkade outtömlig. Han talade om kristendom, buddhism, zen, sufi, hinduism och dess olika grenar och traditioner. Anhängarna spelade in talen och gav ut hans ord i bokform. Allt elegant förpackat och vackert illustrerat med teckningar och foton. Det blev 700 böcker.

Han talade om vetenskap och politik. Bildning, utbildning, Politiker föraktar han och ser i dem maktspelare, tomma på verkligt innehåll. Väl vid makten sviker de sina löften. Dessa var aldrig allvarligt menade.

I en världsregering, t.ex., bör inte högsta makten ligga hos en politiker, men gärna hos "vem som helst annars", t.ex. en konstnär, dansare, poet, musiker, sångare.

Osho ville skapa mystiker, buddhor. Människor som erfor paradiset inifrån. På så vis skulle hela mänskligheten transformeras.
Ofta talade han om "perfekta mästare." Den mest perfekta mästaren av alla ansåg han Buddha Sakyamuni vara. En annan var Jesus Kristus. Båda mästare, men olika. Den ena – Buddha – sprungen ur lyx och överflöd, den andra ur enkelhet och strävsamhet.

Dock avvisar han religioner och dess stela traditioner. Han uppmuntrar till religiöst sinnelag, men inte till dogmatiskt följande, som han menar vara andligt slaveri och sakna levande uttryck.

Osho uttrycker kärlek till Gandhis respekt för att religioner. Visserligen fanns denna kärlek av fel orsak, eftersom Gandhi inte hade något vidare bra omdöme och inte begrep sig på sanningen.

Om Gandhi säger Osho bl.a.: "Han älskade inte de fattiga, han älskade fattigdom."
Mycket hos Mahatman älskade han, även om han fann hans filosofi motbjudande.

"Jag älskade hans sanningsenlighet. - - -jag höll inte alltid med om hans sanning, men jag kan inte påstå att han inte var sanningsenlig. Vad som än var sant för honom, uppfylldes han av det."
Och tillägger, att det är en "helt annan sak att jag anser hans sanning vara utan värde, men det är mitt problem, inte hans."

Oshos kärlek till Blavatsky är oreserverad, utan ironi.

Han säger, att hon faktiskt fick Indiens järnvägar att blomma. När folk undrade varför hon sådde alla dessa frön i förbifarten, kunde hon svara, att hon gladde sig åt att människor i framtiden skulle ha glädje av deras blomning. "Jag är ingen snåljåp."

Han ser Blavatsky som någon med förmåga att ge osjälvisk kärlek utan att räkna med vad hon själv skall få tillbaka. Gandhi, däremot, ser han som beräknande och spekulativ, en affärsman.

Osho beskriver Gandhis 3e klass på tåget som långt bättre än någon som helst 1a klass. I en vagn, stor nog att rymma 60 personer, fanns bara Gandhi, hans sekreterare och hustrun, Kasturbai. Hela vagnen var reserverad och bekväm. På skylten stod det 3e klass – "för att bevara Gandhis filosofi!"

Vad är sanning, påhitt eller allegori i dessa berättelser?

Strödde Helena Petrovna Blavatsky blomsterfrön längs järnvägen – eller syftade Osho på hennes ord, hennes skrifter och tankar ?
Reste Gandhi faktiskt i en 3e klass-vagn ombyggd till lyxåk, men där skylten fått sitta kvar?

Gandhi hade, menar Osho, en unik förmåga att känna pulsen på miljontals människor. Men han ogillade Mahatmans allmänna inställning till fattigdom, välstånd, teknologi och vetenskap.
Dessutom – och detta är det verkligt intressanta – menar Osho att Mahatmans icke-våld var ett resultat av våldsamhet i dennes egen natur, och att han var en despot. Om hans dödsfasta säger Osho, att den var ett perverst sätt att kontrollera anhängarna.

"Jag gillar inte fattigdom, det gjorde han. Jag gillar inte det primitiva, det gjorde han. " Osho menar, att denna allmänna attityd hos Gandhi påverkat många negativt.

Jag förstår.

När jag första gången besökte Indien – 1979 – var jag och min familj Mahatma Gandhis beundrare. Vi förundrades över hans icke-våld, hans civila olydnad, hans dödsfasta.
Jag gillade hans spinnrockshjul och vävstolar, enkel odling och by-gemenskap. Detta var indisk kultur, och den skulle utvecklas sedan kolonisatörerna försvunnit. Tänkte jag. Jorden behövde sådant.

Men vid granskning, eftertanke genom år och decennier, kommer andra tankar fram hos mig.

Fortfarande anser jag, att han var en märklig politisk ledare, kanske helt nödvändig för sin tid och sitt land. Det fanns hur som helst ingen annan med jämförbar kapacitet. Kolonialmakten var ju inte precis gjord för lekstugan. Men det fanns komplikationer.

Att utöva civil olydnad var detsamma som att ta emot våld utan att svara med våld. Han lärde människor – kvinnor och män – att utan motstånd skadas, att dö. Många gånger riskerade han sitt eget liv i hungerstrejker.

Till och med hans motståndare beundrade honom. En gång, när han anlände till en rättegång för att dömas av en brittisk domstol, reste sig jury och domare i vördnad när han kom in.

Knepigast anser jag hans inställning till kvinnor vara.

Jag måste ruska på mig flera gångar för att göra mig kvitt avsmaken. Han sov naken tillsammans med unga kvinnor för att visa att han inte var sexuellt intresserad av dem! Kvinnorna i sammanhanget var inte tillfrågade.

Å andra sidan sägs han ha givit kvinnor mod och styrka genom att uppmuntra deras motstånd och inspirera till civil olydnad.

Den indiska feministen M. Kishwar menar, att utan Gandhi skulle kvinnorna i dåtidens Indien inte haft en chans. Han visade dem också på nödvändigheten att ta risker, att de rentav riskerade sina liv i kampen. Han tvekade ju heller inte att riskera sitt eget liv.

Jag skriver om detta i TK – Kvinnorna i ljuset – 13e dec 2014.
Läs gärna också min artikel i TK: Vi är ahimsa. Vi är livets djupaste kraft. Juni 09 2016.

Celibat är, förvisso, något som praktiseras i de flesta religiösa traditioner och under speciella omständigheter, ofta i samband med meditation.
Sex är, likaledes förvisso, ett mänskligt beteende, med impuls och begär, som ingen av oss kommer ifrån. Vi är alla av kvinna födda, av man avlade. Detta betyder ju inte, återigen förvisso, att sex och födelse = glädje och harmoni.
Jati pi Dukka, säger Buddha. Att födas är att lida.

Att avstå från sex är inte detsamma som att uppnå insikt, visdom och harmoni. Mahatman lär ha haft de allra mest besynnerliga övningar på sitt ashram i Indien, där han lärde pojkar och flickor att sova nakna tillsammans utan att ha sex eller ens tala om det. I tron, tydligen, att skapa kraft för kampen mot kolonialmakten. Det var sålunda ett slags politiskt spektakel.

Hur många andra politiska ledare i världen . . . .? Hur många har lett en ickevåldskamp klädda i höftskynke och med en trupp män och kvinnor som sovit nakna tillsammans? Inte vet jag, men många kan det inte vara. Alltså: Gandhi intar sin egen plats i världshistorien, inte bara genom sin kamp, men genom dess mer eller mindre förryckta medel och bakgrund.

Min tanke: Om det är så världen ser ut och behöver en dylik Mahatma får den det.

Idag, däremot?

Enligt Osho finns inte en enda av Gandhis anhängare kvar. De har aldrig funnits, menar Osho. Det som fanns jämför han med ett slags vitmålade lerfigurer. När slaget väl var vunnet och de brittiska inkräktarna försvunnit, flagnade den vita färgen, figurerna smulades sönder, inbördes maktamp började och den vita huvudbonad, som skulle beteckna engagemang och patos, kunde slängas på elden.

Osho var en genomskådandets och speglandets mästare i sin tid. Han sa det många redan visste och bar inom sig, ofta utan förmåga att ge det ord. Han levde i tjugonde seklets omvälvning – kolonialtidens slut, utveckling av vetenskap och teknologi, förändringar i sociala strukturer.

Men han var inte, enligt egen och andras ständiga utsago, någon social reformator, ingen tekniker eller ingenjör. Framför allt var han ingen politiker. Han var mystiker, och lärde av andra mystiker från tidigare epoker, inte minst från Gautama Buddha. Dock utan att vilja fastna i Buddhas undervisning. Den tillhörde sin tid och borde inte upprepas.

Han älskade Blavatsky, förbehållslöst.

Jag läser en gammal text, publicerad i Tidlös Visdom nr 2, 1991:
(Översatt från The American Theosophist, 1990)Författaren anonym.

"Att anse Blavatskys ord som heliga är att våldföra sig på vad hon själv syftade med sitt liv. Det är som att hoppas på att saven skall stiga upp genom dött virke. Det går inte. Vad vi skulle uppnå är en 1800-tals-teosofi med en förstelnad, museal text utan inspiration. Att vara levande är att förändras, motsatsen är stillastående."

Osho hade allt emot traditionella religioner – och ingenting emot den religiösa känslan. Tvärtom. Han uppmuntrade personlig erfarenhet. Ofta uttryckte han, att kärlek är den enda religionen.

Blavatsky fick, av illvilliga tungor, rykte om sig att vara charlatan. Osho har av många, som trodde sig veta bättre, anklagats för charlataneri.

Om Blavatsky skriver han: "Hon älskade verkligen mänskligheten."

Annakarin Svedberg

Klicka här för att söka efter böcker hos Bokus apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Klicka här för att söka efter artiklar hos CDON.com apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Ur arkivet

view_module reorder

dagen efter orden del 4

         

Av: Bröderna Blomqvist | Kulturen strippar | 04 maj, 2012

WASA

Segelfartygens storhetstid

Trots att jag inte kan ro, är jag mäkta stolt över alla sjömän i släkten. Samt väldigt begeistrad över fartyg i största allmänhet och undersköna segelfartyg i synnerhet. De tillhör ...

Av: Carsten Palmer Schale | Kulturreportage | 23 augusti, 2017

Jag har en mysig vision där alla på riktigt är lika mycket värda

  Inti Chavez Perez Foto: Linnea Svensson Jag har en mysig vision där alla på riktigt är lika mycket värda När P3:s kulturprogram Flipper mitt under säsongen bytte programledare föll valet på ...

Av: Kristofer Andersson | Övriga porträtt | 26 oktober, 2006

Konflikträdsla - civiliserad debatt

Sverigekännaren Susan Sontag ansåg att gemene svensk präglades av konflikträdsla. Varje civiliserad debatt kräver en åtminstone rudimentär förmåga att uttrycka sig både ärligt och nyanserat. Jag finner dels att Sontags ...

Av: Carsten Palmer Schale | Gästkrönikör | 12 november, 2017

Samisk fotograf fokuserar på Ryssland

Foto: Andreas Sarri. Intresset för ryska samer förde Andreas Sarri till Kola­halvön. Efter fyra resor, en utställning och en fotobok tar den samiske fotografen paus från kameran.   Det startade med att ...

Av: Ylva Maria Pavval | Porträtt om politik & samhälle | 10 december, 2010

Svensk Musikvår 17-20 mars 2016.

Kraftsamling för nutida svensk konstmusik

Efter närmare 25 år återuppstod festivalen Svensk Musikvår, 17-20 mars 2016. I Stockholm kunde man lyssna till framföranden av 250 musiker och närmare 50 svenska tonsättare. En riktig kraftsamling för ...

Av: Thomas Wihlman | Musikens porträtt | 26 mars, 2016

Omöjliga intervjuer. Hiro Kurosaki – genom Lilian O. Montmar - intervjuar Giuseppe Tartini

De omöjliga intervjuerna är en artikelserie där huvudrollen spelas av de döda. Döda författare, bildkonstnärer, filosofer, poeter, regissörer, musiker, tonsättare, skådespelare, men också historiska personligheter, mytomspunna gestalter, gudar och släktingar ...

Av: Lilian O. Montmar | Musikens porträtt | 11 april, 2012

Sigrid Combüchen: romaner om samtiden kan bara bli en pastisch

– Det finns en sådan längtan efter att någon ska skriva den stora samtidsromanen, säger Sigrid Combüchen. De som längtar efter den är sällan medvetna om hur svårt det är att ...

Av: Håkan Lindgren | Kulturreportage | 29 september, 2011

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.