Vilse i en paradox – om kreativitetens baksida

Jag är tonsättare. Just nu har jag en paralyserande och skoningslös skrivkramp. Kreativitet är en naturkraft, och som alla naturkrafter har den en inneboende potential att orsaka stor förödelse. Vad ...

Av: Oliver Bowers | 06 november, 2012
Musikens porträtt

sista_kväll erotik

Jag står långt från dig världna blom, finns inget jag mer hade än doftat mig knarkad på dig, din lekamen gör mig blind i bästa, ser dig vackra för allt ...

Av: Stefan Hammarén | 14 november, 2012
Stefan Hammarén

Om intellektet

Innledning Artikkelen min er om relasjonen mellom det menneskelige intellektet og formålsbaserte virksomheter. Inngangsporten min er slik. I alminnelig forstand står ‘intellekt’ for ‘setet for tankevirksomhet, som er forutsetning og betingelser ...

Av: Thor Olav Olsen | 24 april, 2014
Agora - filosofiska essäer

Emmakrönika VII - Den där sjöblomman trots allt, hjälpte inte mycket mer

Din insjö där det växte gredelina näckrosor som tidvis delvis påminde om sankt paulinor, en art som i vas inte vissnar så fort, ville jag sådana plocka åt dig ...

Av: Stefan Hammarén | 03 december, 2008
Stefan Hammarén

Alena Baeva

En Östersjökonsert av undertryckt protest



Den 29 augusti framförde i samband med Östersjöfestivalen Den Polsk Baltiska filharmoniska orkestern under ledning av Ernst van Tiel en både starkt berörande och fascinerande konsert.
Hur skulle Henryk Góreckis symfoni IV låta? Efter den oväntade och egenartade succén med symfoni III Verket tillhör ju dessa ”ofullbordade”, som likt Mahlers tionde existerade endast i particell . som en utförlig skiss med anvisningar för det sista skedet i kompositionsarbetet, nämligen utskrift i fullständigt partitur. Den som utfört arbetet är Góreckis son, Mikolaj. Helt tydligt kompetent och säkert väl insatt i hur fadern tänkt sig helheten.


Sofia Gubaidulina Foto D. Smirnov

Sofia Gubaidulina Foto D. Smirnov

Alena förde sin kamp till en otrolig seger. Av vad jag förstått fick Alena den fiol hon spelade i sin hand först samma eftermiddag, och jag såg henne kämpa med den under de pauser hon hade i sin stämma. Det "mödosamma" i motståndet i instrumentet förhöjde säkert ytterligare intensiteten i framförandet, där intet av fulländning saknades. Under stående ovationer, djupt berörda tackade publiken för ett oförlikneligt framförande. Fortfarande blir såväl jag själv som min hustru starkt gripna om vi berör minnet av detta.
Grazyna Bacewicz Foto Lafica Didio

Grazyna Bacewicz Foto Lafica Didio

Annons:

Inledningsnumret bestod av Grazyna Bacewicz(1909-1969) Divertimento. Här får vi då höra en skickligt och kraftfullt utförd komposition av en polsk kvinnlig symfoniker Stilmässigt klingade den på ett sätt som kunde minnas om Bartok. Stycket var knappt och koncist utformat. Väckte en viss nyfikenhet för hur hennes mer omfattande och anspråksfulla verk låter. Fyra symfonier, orkesterkonserter körverk... för divertimento var dock något av en bagatell jämfört med konsertens två huvudnummer. Verket var från 1965, vilket är sent i hennes produktion. Att hon 1954 skadats svårt i en trafikolycka tycks inte ha minskat hennes kreativa förmåga. Tvärtom var det först då hon gick in för komponera på heltid. Själva framförandet var energiskt, klart och pregnant. Av verkets fyra satser var det vid måhända den sista satsen Pensieri Notturni som på något sätt knöt an till konsertens båda huvudnummer. Natten och döden. Tydligt hördes även det kompetenta hantverket hon lärt sig i Paris under Nadja Boulangers ledning. Och hennes trots mot stalinism och förtryck. Hon hade uppenbart modet att likt Sofia Gubaidulina skriva "felaktig musik". Enligt ett eget idiom.

Kvällens emotionella höjdpunkt var Sjostakovitj Violinkonsert nr I i a moll. Inte minst på grund av det intensiva framförande kvällens solist Alena Baeva, stod för. Hon är en stor etablerad artist redan vid trettio. Vad vi bevittnade var ett drama, en tragedi, där dödsångest, trots, dans, kamp, epitaf och en bittert ironisk seger över ondska och destruktivitet ställdes mot varandra och förenades. Orkestern gestaltade här ömsom det obevekliga ödet, det ryska folkets, kollektivets ja mänsklighetens lidanden, ömsom den kraft som brutalt försöker tysta individen. Denna violinkonsert i fyra satser på drygt fyrtio minuter hör till de främsta som skapats under förra seklet. Den skrevs 1948 under en av de värsta förtrycksperioderna i Sovjet, den tid då Zdanovs dekret och inblandning i all konst slog som värst. Alltså lät Sjostakovitj den vila i sin skrivbordslåda fram till premiären 1955. Dock använde han klokt nog tiden även till att arbeta på den tillsammans med David Oistrach som bidrog till att göra violinstämman så extremt virtuos som den är, utan att för den skull offra något av intensiteten, allvaret och tyngden i detta stora verk.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Den första satsen, Nocturne, är en stor fantasi, där vi kan ana den undertryckta stämning av skräck Sjostakovitj levde i då, i väntan på den fruktade knackningen på dörren. Den tid då han tidvis sov ute i trappan för att skona sin familj om så skulle ske. Här antyds den fasa som vi kommer att möta i den tredje satsen. Så följer då den andra satsens Scherzo, vilken trotsigt återvinner livskraft och en mörk glädje över att ha överlevt. Här möter vi motivet DSCH, mästarens initialer. Bitter är dock ironin, och själv har Sjostakovitj sagt att alla musik han skrivit är minnesmärken över vänner som fallit offer för GPU, KGB, dvs. Stalins utrensningar. Så följer då verkets höjdpunkt den väldiga passacaglian över ett tema på hela sjutton takter, över vilket ständigt nya mönster och stämmor vävs och växer fram. Denna form har sedan länge associerats med ödets obönhörlighet, så hos Purcell, i fransk barockopera, i hos Bach i hans stora mässa, hos Brahms i hans symfoni IV. Vi finner den hos Allan Petterson. Ja exemplen är legio.

Motiv ur de tidigare satserna, ur symfoni V, även ur Leningradsymfonin VII, Ödesmotivet ur Beethovens V vävs samman i en väldig kanvas. Till sist mals dock passacagliatemat ner och solostämman arbetar via en stor kadens sig fram till finalens kraftfulla och vitala Burlesk, där kampen förs till seger i en vild, ja cynisk ironi. Och vi förstår att Gogols Kappan, Näsan och Döda själar är något som stod Sjostakovitj nära hjärtat i sin kritik av makt och envälde. Här drivs i satsens prestocoda det virtuosa till det yttersta, ja bortom.

Alena förde sin kamp till en otrolig seger. Av vad jag förstått fick Alena den fiol hon spelade i sin hand först samma eftermiddag, och jag såg henne kämpa med den under de pauser hon hade i sin stämma. Det "mödosamma" i motståndet i instrumentet förhöjde säkert ytterligare intensiteten i framförandet, där intet av fulländning saknades. Under stående ovationer, djupt berörda tackade publiken för ett oförlikneligt framförande. Fortfarande blir såväl jag själv som min hustru starkt gripna om vi berör minnet av detta.

Något osäkra var vi efter pausen. Kunde Gorecki tillföra något ytterligare? I synnerhet som han själv tycks ha förstummats inför den ambivalenta seger symfoni III lett till. Den framgången var nämligen tveeggad. Verket slets ut av vissa som smaklöst kom att använda detta djupt tragiska verk "Sorgsna sånger" till och med som bakgrundsmusik på partyn... Att bli så världsomfattande känd för ett enda verk var dessutom förödande. III är nämligen till sin struktur oerhört enkel, förutom då den första satsens jättelika kanon i åtta stämmor över en polsk katolsk kyrklig hymn. Något av en sakral version av den egenartade sorgmarschen i Mahlers symfoni I.

Men nu stötte vi på något som med stor kraft och brutalitet hamrade in ett femtonigt motiv härlett ur Alexandr Tansmans namn. Det var starkt. Kraftfullt och brutalt. Så ett ödsligt vandrande motiv, ensartat och långdraget irrande i en snarast vimsig liten kammarmusikalisk tristess åter och åter avbrutet av trummornas hammarslag, och det martialiska huvudtemat. En egendomlig originell och skrämmande musik. Även där anade vi skräcken och fasan, död, hot och förintelse...
Väldiga block ställs mot varandra utan övergångar i skarpaste möjliga kontraster utan övergångar, detta minner om Bruckner. Som kritiserad för detta och sina många pauser sade: När jag har något viktigt att säga måste jag hämta andan.

Alltså: här har vi ett fascinerande och storslaget verk som absolut hör finnas på repertoaren. Tillsammans med symfonierna II och III utgör den en mäktig triptyk där III utgör ett mer lyriskt episkt mellanspel, medan II och IV utgöt de dramatiska höjdpunkterna. Symfoni IV utgöt dessutom en sammanfattning av Gorésckis hela liv, utveckling och enorma kunnande. Från avantgardism till en tidlöst egenartad symfoni. Åren som påven Johannes II "komponist" bidrog säkert till detta Brucknerskt katolska evighetsperspektiv. En av Mahlerskt tunga hammarslag sönderbruten katedral.

Till sist: Ernst van Tiel gav i sitt dirigentskap uttryck för en sällsynt kombination av en stilla anspråkslös kraft utan åthävor, gråklädd gav han skenbart allt utrymme åt såväl orkester som solist, vars dans och drama patetiskt lyste klart i sin flammande skönhet av mörkröd ros och späd mörk kvinnlighet. Som ett eko av Lorcas diktning. Men van Tiels grepp var fast, och noggrant.

Oliver Parland

Ur arkivet

view_module reorder

Varför olika rum för konsten?

Konstverk visas ofta upp för en större publik i utställningar på museer, konsthallar eller konstgallerier. Hur påverkar utställningsrummet egentligen konstverket, har det någon betydelse var och hur det ställs ...

Av: Carsten Lindström | Essäer om konst | 20 augusti, 2010

Döden och kroppen

Genom det progressiva försvinnandet av tron på själens odödlighet och genom nyfödelsen av en sorts ”paganism” som inte nödvändigtvis är kritisk mot kristendomen, kan kroppen återuppta sin plats i samhället ...

Av: Gilda Melodia | Agora - filosofiska essäer | 03 november, 2013

Björn Gustavsson

I huvudet på Björn Gustavsson

En hyperkrönika av B. Gustavsson som reste och upptäckte i somras.

Av: Björn Gustavsson | Björn Gustavsson | 17 september, 2015

Låt inte poesin skrämma dig

Jag tycker att poesi har ett oförtjänt rykte som en svår och otillgänglig form av litteratur. Därför har jag länge försökt sprida budskapet att det är helt okej att inte ...

Av: Jessica Johansson | Jessica Johansson | 27 september, 2012

Omöjliga Intervjuer- Tidsvargens skelettmusik Johan von Fritz antar Aleister Crowley, en del…

  De omöjliga intervjuerna är en artikelserie där huvudrollen spelas av de döda. Döda författare, bildkonstnärer, filosofer, poeter, regissörer, musiker, tonsättare, skådespelare, men också historiska personligheter, mytomspunna gestalter, gudar och släktingar ...

Av: Johann von Fritz | Kulturreportage | 07 mars, 2013

52. Ingrid

Kön växte bakom henne. Framför stod en liten flicka med stora bruna ögon, bara stod. ”Jamen hur ska du ha det. Ska du ha den eller inte?” Mjölkpaketet hade redan rullat ner ...

Av: Ingrind | Lund har allt utom vatten | 21 december, 2012

Om rasjonalister, materialister og utilitarister

Innledning Vår tid er tuftet på rasjonalisme, materialisme og utilitarisme. I denne sammenheng står ‘rasjonalisme’, ‘materialisme’ og ‘utilitarisme’ for følgende synspunkt. For det første, hva angår beskrivelsen av mennesket som fornuftig(‘rasjonalismen’) ...

Av: Thor Olav Olsen | Agora - filosofiska essäer | 04 september, 2013

Pierre Rosanvallon, att rekonstruera demokratins ursprung

När man i Sverige talar om politisk teori avses för det mesta den huvudsakligen anglosaxiska tradition som fick en renässans i och med "A Theory of Justice", John Rawls epokgörande ...

Av: Anders Burman | Porträtt om politik & samhälle | 19 mars, 2012

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.