Att bråka är aldrig roligt. Men kan det…

Det finns krig där man slåss mot en fiende och det finns även tillfällen då man bråkar med sin flick- eller pojkvän. Och jag menar att det grundar sig i ...

Av: Jonas Lindman | 28 november, 2014
Gästkrönikör

Ernfrid Lindqvist, ungdomsporträtt innan han gifte sig med sin Selma (Foto privat).

Finland 100 år

Det har sagts att sedan Sverige förlorade Finland i 1808–1909 års krig har Sverige inte haft någon historia. Jag har genom åren grubblat över påståendet. Men när går jag igenom ...

Av: Thomas Wihlman | 06 december, 2017
Reportage om politik & samhälle

Tankens ambivalens (Tredje brevet)

11/2 I mina tidigare litteraturstudier trodde jag att jag skulle hitta ett ädlare liv, högre i sin strävan att genomskåda maktens struktur och i stället känna den fria andens sublima liv ...

Av: Göran af Gröning | 16 juli, 2014
Utopiska geografier

Materia och ande – den stora gåtan

Vi håller oss med många antiteser. En sådan är människa och natur. Motsättningen kan förefalla självklar, men det är den inte. Människan är en del av naturen, och naturen har ...

Av: Erland Lagerroth | 24 april, 2014
Agora - filosofiska essäer

Alena Baeva

En Östersjökonsert av undertryckt protest



Den 29 augusti framförde i samband med Östersjöfestivalen Den Polsk Baltiska filharmoniska orkestern under ledning av Ernst van Tiel en både starkt berörande och fascinerande konsert.
Hur skulle Henryk Góreckis symfoni IV låta? Efter den oväntade och egenartade succén med symfoni III Verket tillhör ju dessa ”ofullbordade”, som likt Mahlers tionde existerade endast i particell . som en utförlig skiss med anvisningar för det sista skedet i kompositionsarbetet, nämligen utskrift i fullständigt partitur. Den som utfört arbetet är Góreckis son, Mikolaj. Helt tydligt kompetent och säkert väl insatt i hur fadern tänkt sig helheten.


Sofia Gubaidulina Foto D. Smirnov

Sofia Gubaidulina Foto D. Smirnov

Alena förde sin kamp till en otrolig seger. Av vad jag förstått fick Alena den fiol hon spelade i sin hand först samma eftermiddag, och jag såg henne kämpa med den under de pauser hon hade i sin stämma. Det "mödosamma" i motståndet i instrumentet förhöjde säkert ytterligare intensiteten i framförandet, där intet av fulländning saknades. Under stående ovationer, djupt berörda tackade publiken för ett oförlikneligt framförande. Fortfarande blir såväl jag själv som min hustru starkt gripna om vi berör minnet av detta.
Grazyna Bacewicz Foto Lafica Didio

Grazyna Bacewicz Foto Lafica Didio

Annons:

Inledningsnumret bestod av Grazyna Bacewicz(1909-1969) Divertimento. Här får vi då höra en skickligt och kraftfullt utförd komposition av en polsk kvinnlig symfoniker Stilmässigt klingade den på ett sätt som kunde minnas om Bartok. Stycket var knappt och koncist utformat. Väckte en viss nyfikenhet för hur hennes mer omfattande och anspråksfulla verk låter. Fyra symfonier, orkesterkonserter körverk... för divertimento var dock något av en bagatell jämfört med konsertens två huvudnummer. Verket var från 1965, vilket är sent i hennes produktion. Att hon 1954 skadats svårt i en trafikolycka tycks inte ha minskat hennes kreativa förmåga. Tvärtom var det först då hon gick in för komponera på heltid. Själva framförandet var energiskt, klart och pregnant. Av verkets fyra satser var det vid måhända den sista satsen Pensieri Notturni som på något sätt knöt an till konsertens båda huvudnummer. Natten och döden. Tydligt hördes även det kompetenta hantverket hon lärt sig i Paris under Nadja Boulangers ledning. Och hennes trots mot stalinism och förtryck. Hon hade uppenbart modet att likt Sofia Gubaidulina skriva "felaktig musik". Enligt ett eget idiom.

Kvällens emotionella höjdpunkt var Sjostakovitj Violinkonsert nr I i a moll. Inte minst på grund av det intensiva framförande kvällens solist Alena Baeva, stod för. Hon är en stor etablerad artist redan vid trettio. Vad vi bevittnade var ett drama, en tragedi, där dödsångest, trots, dans, kamp, epitaf och en bittert ironisk seger över ondska och destruktivitet ställdes mot varandra och förenades. Orkestern gestaltade här ömsom det obevekliga ödet, det ryska folkets, kollektivets ja mänsklighetens lidanden, ömsom den kraft som brutalt försöker tysta individen. Denna violinkonsert i fyra satser på drygt fyrtio minuter hör till de främsta som skapats under förra seklet. Den skrevs 1948 under en av de värsta förtrycksperioderna i Sovjet, den tid då Zdanovs dekret och inblandning i all konst slog som värst. Alltså lät Sjostakovitj den vila i sin skrivbordslåda fram till premiären 1955. Dock använde han klokt nog tiden även till att arbeta på den tillsammans med David Oistrach som bidrog till att göra violinstämman så extremt virtuos som den är, utan att för den skull offra något av intensiteten, allvaret och tyngden i detta stora verk.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Den första satsen, Nocturne, är en stor fantasi, där vi kan ana den undertryckta stämning av skräck Sjostakovitj levde i då, i väntan på den fruktade knackningen på dörren. Den tid då han tidvis sov ute i trappan för att skona sin familj om så skulle ske. Här antyds den fasa som vi kommer att möta i den tredje satsen. Så följer då den andra satsens Scherzo, vilken trotsigt återvinner livskraft och en mörk glädje över att ha överlevt. Här möter vi motivet DSCH, mästarens initialer. Bitter är dock ironin, och själv har Sjostakovitj sagt att alla musik han skrivit är minnesmärken över vänner som fallit offer för GPU, KGB, dvs. Stalins utrensningar. Så följer då verkets höjdpunkt den väldiga passacaglian över ett tema på hela sjutton takter, över vilket ständigt nya mönster och stämmor vävs och växer fram. Denna form har sedan länge associerats med ödets obönhörlighet, så hos Purcell, i fransk barockopera, i hos Bach i hans stora mässa, hos Brahms i hans symfoni IV. Vi finner den hos Allan Petterson. Ja exemplen är legio.

Motiv ur de tidigare satserna, ur symfoni V, även ur Leningradsymfonin VII, Ödesmotivet ur Beethovens V vävs samman i en väldig kanvas. Till sist mals dock passacagliatemat ner och solostämman arbetar via en stor kadens sig fram till finalens kraftfulla och vitala Burlesk, där kampen förs till seger i en vild, ja cynisk ironi. Och vi förstår att Gogols Kappan, Näsan och Döda själar är något som stod Sjostakovitj nära hjärtat i sin kritik av makt och envälde. Här drivs i satsens prestocoda det virtuosa till det yttersta, ja bortom.

Alena förde sin kamp till en otrolig seger. Av vad jag förstått fick Alena den fiol hon spelade i sin hand först samma eftermiddag, och jag såg henne kämpa med den under de pauser hon hade i sin stämma. Det "mödosamma" i motståndet i instrumentet förhöjde säkert ytterligare intensiteten i framförandet, där intet av fulländning saknades. Under stående ovationer, djupt berörda tackade publiken för ett oförlikneligt framförande. Fortfarande blir såväl jag själv som min hustru starkt gripna om vi berör minnet av detta.

Något osäkra var vi efter pausen. Kunde Gorecki tillföra något ytterligare? I synnerhet som han själv tycks ha förstummats inför den ambivalenta seger symfoni III lett till. Den framgången var nämligen tveeggad. Verket slets ut av vissa som smaklöst kom att använda detta djupt tragiska verk "Sorgsna sånger" till och med som bakgrundsmusik på partyn... Att bli så världsomfattande känd för ett enda verk var dessutom förödande. III är nämligen till sin struktur oerhört enkel, förutom då den första satsens jättelika kanon i åtta stämmor över en polsk katolsk kyrklig hymn. Något av en sakral version av den egenartade sorgmarschen i Mahlers symfoni I.

Men nu stötte vi på något som med stor kraft och brutalitet hamrade in ett femtonigt motiv härlett ur Alexandr Tansmans namn. Det var starkt. Kraftfullt och brutalt. Så ett ödsligt vandrande motiv, ensartat och långdraget irrande i en snarast vimsig liten kammarmusikalisk tristess åter och åter avbrutet av trummornas hammarslag, och det martialiska huvudtemat. En egendomlig originell och skrämmande musik. Även där anade vi skräcken och fasan, död, hot och förintelse...
Väldiga block ställs mot varandra utan övergångar i skarpaste möjliga kontraster utan övergångar, detta minner om Bruckner. Som kritiserad för detta och sina många pauser sade: När jag har något viktigt att säga måste jag hämta andan.

Alltså: här har vi ett fascinerande och storslaget verk som absolut hör finnas på repertoaren. Tillsammans med symfonierna II och III utgör den en mäktig triptyk där III utgör ett mer lyriskt episkt mellanspel, medan II och IV utgöt de dramatiska höjdpunkterna. Symfoni IV utgöt dessutom en sammanfattning av Gorésckis hela liv, utveckling och enorma kunnande. Från avantgardism till en tidlöst egenartad symfoni. Åren som påven Johannes II "komponist" bidrog säkert till detta Brucknerskt katolska evighetsperspektiv. En av Mahlerskt tunga hammarslag sönderbruten katedral.

Till sist: Ernst van Tiel gav i sitt dirigentskap uttryck för en sällsynt kombination av en stilla anspråkslös kraft utan åthävor, gråklädd gav han skenbart allt utrymme åt såväl orkester som solist, vars dans och drama patetiskt lyste klart i sin flammande skönhet av mörkröd ros och späd mörk kvinnlighet. Som ett eko av Lorcas diktning. Men van Tiels grepp var fast, och noggrant.

Oliver Parland

Ur arkivet

view_module reorder

Eva Hanson – I takfläktarnas land

  Eva Hanson är krönikör och poet och står med båda fötterna djupt förankrade i verkligheten.   Oss emellan   En hårig härlig underarm fem centimeter från mitt ansikte skrynklig av lakans bruk Det kör ett tåg i ...

Av: Eva Hanson | Utopiska geografier | 03 september, 2012

Giotto di Bondone. Jesus död

Johannes evangelium 19:17-37

Den svarta färgen är tydlig. Det finns ingen återvändo.

Av: Hans-Evert Renérius | Gästkrönikör | 03 april, 2015

Till minnet av dem som stannade häruppe

 Foto:Niels Hebert Till minnet av dem som stannade häruppe Den Kungliga Järnvägsstyrelsen reste vården år 1923. Men vilka är det som hedras? Niels Hebert tittar närmare på de döda häruppe. Malmvagnarnas bromsar skriker ...

Av: Niels Hebert | Essäer om samhället | 04 december, 2007

Swedenborg, Poe och multiversum – en svindlande historia

I de skälvande åren strax innan Andra världskriget publicerade den engelska filosofen Olaf Stapledon (1886–1950) en av de märkligaste romaner som skrivits: Star Maker (1937). Den namnlösa berättaren upplever hur ...

Av: Rickard Berghorn | Essäer | 30 september, 2012

Benjamin 27

     

Av: Tidningen Kulturen | Kulturen strippar | 18 februari, 2012

Badsäsongen är över - ändå måste jag skriva om superannoying italienare på stranden

När min pojkvän kläckte idén om att åka till Mallorca i mitten av augusti kändes den så "last season", så som Carrie i Sex and the City brukar beskriva gamla ...

Av: Annelie Babitz | Gästkrönikör | 17 september, 2010

Termodynamik och skapande

Into the cool av Eric D Schneider och Dorion Sagan (Chicago & London 2005, pocket, som används här, 2006) är enastående i åtminstone ett avseende. Den inleds med ett förord ...

Av: Erland Lagerroth | Övriga porträtt | 13 mars, 2013

Au pair - trenden som håller i sig

Tolfte mars 2011, Bogis-Bossey, Schweiz. En kvarts bilfärd från Genève, fem minuter från den franska gränsen ligger den pittoreska byn med cirka tusen invånare. Chavannes-de-Bogis är något större och de ...

Av: Jana Rüegg | Reportage om politik & samhälle | 17 november, 2011

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.

Cron Job Starts