Frippe Nilsson tar makten över livet

Författaren Frippe Nilsson, är aktuell då han i dagarna släpper sin fjärde bok Mannen i Paradiset, som blir hans romandebut för vuxna. En fin liten bok om tiden, att förlora ...

Av: Anna Olsson | 27 april, 2010
Litteraturens porträtt

I became an angel with wings

I became an angel with wings all over Fantastic! The snow wind is blowing so close all around me a strong wind moving fast  

Av: Hebriana Alainentalo | 09 augusti, 2010
Utopiska geografier

Michel Houellebecq. Foto Phillippe Matsas

Vem lever lycklig i en tid som vår?

För några år sedan kunde man i den franska veckotidskriften Le nouvel Observateur läsa om den då senast inträffade politiska skandalen, när den åldrade ägarinnan till det stora parfymimperiet L’Oréal ...

Av: Claes-Magnus Hugoh | 09 februari, 2016
Essäer om litteratur & böcker

nya dikter av Carsten Palmer Schale

Carsten Palmer Schale som poet inför det nya året

Av: Carsten Palmer Schale | 11 januari, 2017
Utopiska geografier

Gustav Holm, tredje från vänster  i Qaqortoq, Greenland, år 1894

Min farfar var aldrig på Svalbard



När jag ser den svenska sångerskan Tove Styrke som går omkring i de övergivna skolsalarna, de ödsliga korridorerna och den tömda simbassängen i musikvideon till låten Borderline så kommer jag att tänka på ett legitimationskort som jag har i en kartong på vinden och som har tillhört min farfar. Styrkes musikvideon spelades in på Svalbard, närmare bestämt vid den ryska gruvbyn Pyramiden som fått namn efter det pyramidliknande berget i bakgrunden.


Expeditionsskeppet Gustav Holm i isen utanför Östgrönland, (1934). Fotograf okänd.

Expeditionsskeppet Gustav Holm i isen utanför Östgrönland, (1934). Fotograf okänd.

Min farfar var aldrig på Svalbard men 1949 deltog han i en av Dr. Lauge Kochs expeditioner som gick till östra Grönland. På id-kortet ser man ett svartvitt foto av min farfar som häftats fast vid en kreditkorts stort papperslapp inlagd i en plastficka. Han är i fyrtioårsåldern och klädd i kostym och slips som brukligt var vid den tiden när man ska fint fotograferas. Under namn och adress står en rad som meddelar att han deltar i Dr. Lauge Kochs Östgrönlands-expedition 1949.
Potatisodling på Mars ur filmen "The Martian" (2015) av Ridley Scott.

Potatisodling på Mars ur filmen "The Martian" (2015) av Ridley Scott.

Annons:

Orten grundades av Sverige på 1910-talet men såldes i slutet av 1920-talet till Sovjetunionen som bedrev gruvdrift här fram till 1990-talet. Som mest bodde runt 1200 personer i staden men den är nu helt övergiven och har istället blivit en turistattraktion och en exotisk inspelningsplats för till exempel en musikvideo.

Min farfar var aldrig på Svalbard men 1949 deltog han i en av Dr. Lauge Kochs expeditioner som gick till östra Grönland. På id-kortet ser man ett svartvitt foto av min farfar som häftats fast vid en kreditkorts stort papperslapp inlagd i en plastficka. Han är i fyrtioårsåldern och klädd i kostym och slips som brukligt var vid den tiden när man ska fint fotograferas. Under namn och adress står en rad som meddelar att han deltar i Dr. Lauge Kochs Östgrönlands-expedition 1949.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

På baksidan av id-kortet står numret 48. Dr. Lauge Kochs var vid den här tiden en berömd dansk geolog och polarforskare som redan hade arrangerat flera expeditioner till östra Grönland och kartlagt stora områden. Det skulle bli 24 expeditioner till Grönland under Kochs livstid. Kochs tillhörde en av pionjärerna när det gällde att utforska Grönland och han var också tidigt ute med att använda flygplan för att utforska polartrakterna. En av piloterna under expedition 1949 var Åke Liljeberg som i sin självbiografi Över alla gränser berättar om Grönlandsexpeditionen sommaren 1949.

Den var den andra juli som skeppet "Gustav Holm" kastade loss från Köpenhamn och inledde sin resa mot Grönland. "Gustav Holm" som fått namn efter den danska Grönlandsforskaren och sjöofficeren, var en tremastad skonare med ångmaskin som hade byggts i början av 1900-talet. Skeppet var alltså till åren kommen men en van besökare i polartrakterna och hade använts av Koch under flera av hans expeditioner. Året därpå skulle fartyget göra sin sista resa till Grönland.

Jag hoppas förstå att Liljeberg ska nämna min farfar i sin skildring av resan, men han uppehåller sig främst vid de personer som står expeditionsledaren Koch närmast och som får sitta med vid kaptenens middagsbord under resan. Jag får i alla fall en förklaring till den lilla fickparlör med engelska-isländska ord som jag också ärvt efter min farfar. Akureyri, då Islands andra största stad, var utgångspunkt för expeditionen och här befann sig redan expeditionsledaren Lauge Koch och en del andra personer.

Från Akureyri fortsätter man efter några dagars proviantering vidare mot slutmålet Mestersvig på östra Grönland. När man ankommer till Mestersvig anländer efter några dagar ett norskt fångstfartyg med några svenska bergsprängare och diamantborrare. Liljeberg får syn på en av dem på stranden när han står och betraktar de höga kustbergen. Liljeberg hälsar på svensken som svarar:
Ja, dom har ena riktiga backar här, anmärkte han. Så snöt han sig och böjde sig ned efter sin verktygsväska. Inga fler kommentarer. Det var dags att sätta igång jobbet.

Jag vill gärna tro att det var min farfar som svarade Åke Liljeberg så lakoniskt innan han fortsatte med sitt arbete. Min farfar var förmodligen en av de svenska bergsprängarna som Koch hade anlitat och som skulle hjälpa geologerna med expeditionens verkliga syfte att undersöka och utvärdera de blyfyndigheterna som man hittat under tidigare expeditioner.

Att utforska polartrakterna har i grund och botten handlat om att hinna först och göra anspråk på landområden som eventuellt kan innehålla rika naturtillgångar. Den övergivna gruvbyn Pyramiden är ett exempel på resultatet av denna exploatering. Den finska fotografen Ville Lenkkeri gjorde 2009 en fotobok om gruvstaden Pyramiden med titeln The Place of No Roads. I den övergivna staden tyckte han se fröet till ett utopiskt samhälle.

De ryska kolgruvearbetarna kontrakterades för två år och hade ofta sina familjer med sig under vistelsen. Städerna blev med tiden riktiga samhällen med skolor, kulturhus, hotell och mycket annat. I denna extrema miljö, avskuren från civilisationen, blev innevånarna tvungna att lita på varandra och samarbeta. Man levde i ett samhälle som genomsyrades av respekt och samförstånd. Pengar saknades och istället växte en kultur grundad på byteshandel upp. Området var under stora delar av året avskärmat från omvärlden och ser man på Lenkkeris fotografier känns det som om ruinerna har frusit fast i tiden någon gång på 70-talet. Fotografierna avspeglar en ödslighet och övergivenhet. Det är nästan en spöklik stämning som vilar över dessa öde platser. Men någon utopisk känsla upplever jag inte, snarare en form av nostalgi.

Polartrakterna har ett ogästvänligt klimat, det är kallt, kargt, mörkt och isolerat under stora delar av året. Även om det var primitivt och hårt, så hade min farfar det relativt enklare eftersom expeditionen skedde på sommaren, i ett stort sällskap, det var nästan 80 personer som deltog och han var enligt id-kortet nummer 48. Det var betydligt värre för dem som blev tvungna att stanna kvar över vintern. Piloten Liljeberg berättar att han fick i uppdrag att flyga till Danmarks hav som då var världens nordligaste radiostation.

Där skulle Liljeberg hämta en av stationsfolket som drabbats av djup depression på grund av det isolerade och påfrestande klimatet och som nu skulle få åka hem till Köpenhamn. Polartrakterna visade sig även tära på några av expeditionens medlemmar. Skeppsläkaren som befann sig ombord på Gustav Holm, och som hade en väldigt lugn resa utan mycket att göra, började en dag att bete sig underligt berättar Liljeberg. Doktorn som i vanliga fall knappt rörde en droppe sprit började uppträde berusad mitt på dagen. Besättningen fick plocka bort all sprit under måltiderna och hålla den gode doktorn under uppsikt tills skeppet återvände hem.

Jag kan inte låta bli att tänka på de tidiga polarforskarna när de i slutet av 1800-talet pressade gränsen för människans förmåga för att ta sig till polerna. Vilka påfrestningar och utmaningar de måste ha fått utså under sina resor. En av alla dessa polarexpeditioner, som visade sig bli en katastrof har den svenska författaren och läkaren Bea Uusma skrivit om i boken Expeditionen: min kärlekshistoria. Det var i juli 1897 som ingenjör Andrée tillsammans med sina två vänner Knut Fraenkel och Nils Strindberg lyfte med vätgasballongen Örnen i ett försök att flyga över Nordpolen.

De tre männen var inga vana polarforskare och saknade egentligen den erfarenhet som krävdes för en sådan här riskabel expedition. Och så gick det som det gick, efter två dagar tvingades Örnen nödlanda på packisen och de tre besättningsmännen måste under omänskligt förhållanden försöka överleva i den bistra polartrakten.

Det var länge ett mysterium vad som hade hänt med deltagarna. Det skulle dröja trettio år innan deras kvarlevor återfanns på Vitön utanför Svalbard. Talesättet säger att folk färdas i cirklar, men när jag ser på kartan hur expeditionen färdades så liknar det mer en pyramid. Ballongfärden startade från Danskön som ligger på Svalbards nordvästra hörn och ballongen flög sedan i två dagar i nordöstlig riktning innan den nödlandade. De tre männen färdades sedan till fots i två månader med sina hundra kilo tunga slädar i sydöstlig riktning. Sista biten innan expeditionen nådde Vitön tillbringade de tre männen på ett drivande isflak.

På Vitön lastades förråden av och man beslöt sig för att slå läger och övervintra. Andrée skriver i sin dagbok vid ankomsten till Vitön "Ingen har förlorat modet. Med sådana kamrater bör man kunna reda sig under snart sagdt hvilka omständigheter som helst." Drar man ett horisontalt streck från Vitön västerut så kommer man tillbaka till Danskön och hela färdplanen får en pyramidform. På karta ser det ut som om räddningen skulle kunna finnas inom räckhåll om de överlevt vintern.

Frågan som gäckat forskare och Bea Uusma är varför deltagarna dog? Av de anteckningar, fotografier och material man hittade 1930 så verkar det som om expeditionen hade gott om mat och verkade i förhållandevis god form men ändå dog alla tre kort efter landstigningen på Vitön.

Uusma har drivits av en passion för att ta reda på vad som hände de tre deltagarna. Hon har grävt i arkiv, besökt Vitön, talat med forskare och rättsläkare för att hitta ett svar på frågan. Varför dog dem? Jag kan bara beundra hennes engagemang och kunskap och funderar över vad jag själv skulle få reda på om min farfar och hans deltagande i expeditionen till Grönland om jag ägnade lika mycket tid och engagemang åt frågan. Vad skulle jag finna om jag dök ner i arkiven, besökte Mestersvig på Grönland och pratade med experter på området? Förmodligen inte så mycket. Det var ingen speciell expedition, utan en i mängden, min farfar var ingen äventyrare, utan en vanlig arbetare, precis som de anonyma arbetarna som bodde i gruvstaden Pyramiden på Svalbard.

Exploateringen av polartrakterna pågår fortfarande och har de senaste åren fått ny fart på grund klimatförändringarna som gjort det enklare att ta sig fram i området när isarna smälter. Många nationer vill också vara med och exploatera de känsliga naturområdena. Jakten fortsätter efter nya landvinningar och nya rika olje- och mineralfyndigheter. Även om det fortfarande är ett farligt och påfrestande klimat så har dagens arbetare och utforskare det betydligt bättre förspänt än pionjärerna inom området.
Vill du idag uppleva samma utmaning som 1800-talets polarforskare så får du vända blicken mot rymden.

Det finns många visioner och idéer om hur vi ska erövra rymden och börja bärga ovärderliga mineraler och energikällor från planeter och kometer. I Science Fiction genren har det förstås redan hänt och jag tänker på filmen The Martian (2015) med Matt Diamond i huvudrollen som astronauten Mark Watney. Under en expedition blir Watney kvarlämnad på Mars i tron att han dött i en olycka. Utelämnad och ensam blir han tvungen att överleva precis som deltagarna i Andrées expedition.

Som bas har Watney en forskningsstation men tillgången på mat och vatten är begränsad. Mot all förmodan lyckas han odla potatis på Mars, framställa vatten och hitta en gammal sond som han kan laga för att skicka en nödsignal till jorden och meddela att han lever. Mark Watney har turen att överleva och bli räddad medan medlemmarna i Andrées expedition inte hade samma tur.

Människan har alltid flyttat gränsen för sin förmåga. Efter att ha besegrat det djupaste havsdjupet, det högsta berget och de otillgängligaste områdena har vi nu börjat med vår nästa stora utmaning, rymden. Den första människan satte sin fot på månen redan 1969, vi har byggt en rymdstation i omloppsbana runt jorden och vi planerar att skicka människor till Mars inom några år. Mina barnbarns barnbarn kommer kanske en dag att hitta ett id-kort där deras farfar har varit med på en expedition till Mars för att utforska nya gruvtillgångar och de kommer att undra hur han kom med på den expeditionen och vad han gjorde där.

Det kommer alltid att finnas några som tar täten och banar vägen till nya upptäcker och som i historien lyfts fram som hjältar och pionjärer som Roald Amundsen, Sir Edmund Hillary och Neil Armstrong. De som kommer först bli våra hjältar medan de som kommer tvåa eller trea knappt omnämns i historieböckerna. För inte tala om alla de anonyma arbetare som kommer efter och bygger den infrastruktur som gör det möjligt att utnyttja upptäckterna och använda dem för hela mänsklighetens framtida utveckling.

Mathias Jansson

Klicka här för att söka efter böcker hos Bokus apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Ur arkivet

view_module reorder

Carsten Palmer Schale defragmenteras

iakttagelser. några diktfragment av carsten palmer schale.

Av: Carsten Palmer Schale | Utopiska geografier | 05 augusti, 2016

Magnus Göransson

Idioten och en vän får jobb på ett telefonförsäljarföretag

En kort lönnfet tunnhårigt överkammad man runt femtio strecket presenterar stolt företagets helt meningslösa sysselsättning som ett kåseri som skulle få Ehrenmark att rotera i sin grav. Företaget säljer företagskalendrar ...

Av: Magnus Göransson | Gästkrönikör | 07 april, 2016

Det var en gång 1967

  Det var en gång 1967 Sommaren 1967 fyllde jag tretton år. Ett av mina största musikaliska minnen från den varma sommaren är den tunga orgeln (en blandning av kyrk- och hammond) ...

Av: Mats Myrstener | Kulturreportage | 13 november, 2007

Skamgrepp som kulturnyhet

I kulturnyheterna strax innan nio i radions P2 (11 juli) kan man höra att ett känt nyhetsankare erbjudit sex till en kvinna som anställningsvillkor för både bättre och snabbare karriärmöjligheter ...

Av: Thomas Silfving | Gästkrönikör | 12 juli, 2016

En fabulös resa in i Sven Nordqvists underbara bildvärld

“Jag har alltid tyckt om att teckna. Min mamma uppmuntrade mig, hon var själv duktig på att teckna och måla. Att jag för en gångs skull var bättre på någonting ...

Av: Belinda Graham | Kulturreportage | 30 oktober, 2014

Vem är vem och vad är vad?

Helgonet Lucia från Italien är enligt tradition, språk och kön en kvinna som levde i ett patriarkalt samhällsklimat. Som kvinna var hennes situation säkert mycket svår; främst med tanke på ...

Av: Thomas Silfving och Gunilla Nilson | Gästkrönikör | 23 november, 2012

Benjamin och dr Krabba

   

Av: Håkan Eklund | Kulturen strippar | 08 oktober, 2011

Sidenvägen

Bukharajudar i Sidenvägens knutpunkt

Den vida legendariska handelsvägen på land, Sidenvägen, sträckte sig från Nanking till Konstantinopel med otaliga förgreningar, så vem vet hur lång den sammanlagda sträckan var, men ett par år tog ...

Av: Tarja Salmi-Jacobson | Resereportage | 16 oktober, 2015

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.