41. Asad

”Så dom tog dig till slut min bror.” Nadifa stod i dörröppningen.”Du får inte tappa hoppet nu. Tänk på mig, på oss.” Jag reste mig upp ur sängen och såg på ...

Av: Asad | 05 oktober, 2012
Lund har allt utom vatten

Död mans hand

Stig Dagerman. Fotografen är okänd Stig Dagerman sitter nere i Frankrike och försöker skriva. Det går trögt. Året är 1948. Tillsammans med sin hustru, Annemarie, och sina två små barn ...

Av: Crister Enander | 23 februari, 2009
Litteraturens porträtt

Ivo Holmqvist

Ett stillsamt förslag: släng det gamla skräpet, in med det slätstruket nya.

Jag ser i Dagens Nyheter att Jan Lööf är den senaste i raden som råkar ut för politiskt korrekta förlagsredaktörers klåfingrighet. Hans roliga bilderbok ”Morfar är sjörövare” som kom ut ...

Av: Ivo Holmqvist | 18 maj, 2016
Gästkrönikör

Normbrytande unga kvinnliga författare i Europa

  Den svenska utgivningen av översatt, ny centraleuropeisk litteratur är på frammarsch. Någon menar att det beror på att nya, unga förlag skyndat att nischa sig inom genren, andra hävdar vikten ...

Av: Johanna Gredfors Ottesen | 05 april, 2010
Litteraturens porträtt

Detalj ur omslag av Mitt i livet av Signe Höjer.

Vad är egentligen brott mot mänskligheten?



I tonåren gillade jag att lyssna på indisk musik och att läsa om karma, återfödelse, yogis och Mahatma Gandhi. Det fanns en buddhistisk förening i Köpenhamn, relativt lättillgänglig eftersom vi bodde i Malmö. Jag funderade på att ta färjan över Öresund, men kom mig inte för. Det fanns teosofer, som trodde på återfödelsen, och jag kände ett filosofisk släktskap med dem. 

Om Axel och Signe Höjer.


Kvinnans uppgift är att föda söner. Nyfödda flickebarn får ofta inte leva, flickfoster aborteras, något som lett till att det blivit så kallat kvinnounderskott. Cirka 850 kvinnor på 1000 män. Den typen av sociala mardrömsförhållanden kan inte skyllas på utlänningar, eller före detta kolonisatörer. Hur stor är den indiska förmågan i dag att göra upp med allt detta? Finns viljan, kraften, inspirationen?

Annons:

Signe Höjer

Senare i livet och som ung författare, medlem av författarförbundet, kan jag erinra mig en äldre dam som klev upp i talarstolen. Med viss ironi vände hon sig till de yngre i förbundet. Hon hette Signe Höjer, född 1896, debuterat i 60-årsåldern med skildringar från "tredje världen", där hon vistats som sjuksköterska, projektledare och medföljande till maken Axel Höjer, född 1890, före detta chef för svenska Medicinalstyrelsen (1952) anlitad av WHO för uppdrag i så kallade U-länder.

Mycket av vår svenska syn på kvinnans roll i världen under förra seklet tror jag kom just från Signe Höjer, som, i sin tur, hämtat inspiration från Elin Wägners Väckarklocka. Kvinnligt ledarskap skulle garantera fred och frihet. Till att börja med tog paret Höjer avstånd från det resonemanget, tills åtminstone Signe ändrade sig efter resor i Asien och Afrika, där hon sett exempel på en självklar kvinnlig dominans, till godo för samhälle och samverkan.

Jag minns två av Signe Höjers böcker: Travancore - välsignat land, en skildring av hennes erfarenheter i indiska delstaten Kerala, där hon fann kvinnlig arvslinje, samt biografin om Mary Kingsley, en legendarisk brittisk upptäcktsresande. Kingsley reste ensam i Afrika, beväpnad med endast ett paraply och en machete. Med det förra lär hon ha satt sig i respekt hos krokodilerna.

Axel Höjer tillhörde dem som förespråkade sterilisering av "arvshygieniska skäl", medan han strikt betonade avstånd från nazismen och dess rasläror.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Enligt professor Annika Berg, paret Höjers biograf, bör man inte dra alltför skarpa gränser mellan dessa båda synsätt. (s. 166: Den gränslösa hälsan, Signe och Axel Höjer, folkhälsan och expertisen. Doktorsavhandling. 2009 Uppsala Universitet.)

Ayur-Veda och vetenskap

Till Axel Höjers meriter hörde dock inte hur han uppfattade alternativmedicinare, som han ville sätta i "upplysningshäkte" för att avprogrammeras. Om det inte hjälpte, skulle de in på "längre förvar och sinnesundersökas"!

Jag misstänkte att makarna Höjer, mot denna bakgrund, inte skulle vara precis nådiga gentemot till exempel traditionell indisk medicin, Ayur-Veda.

Jo. Jag hade, delvis, fel. Axel Höjer visade en förvånansvärd respekt för gammal indisk medicin, som han visserligen fann föråldrad och ansåg borde ersättas med modern vetenskaplighet, men ändå hade oavvisliga förtjänster. (Annika Bergs avhandling s. 380)

Dessutom – lite förvånande – förordade paret forskning på vissa örter, traditionellt använda som preventivmedel i Indien. (Professor Annika Berg: A suitable Country)

I Indien fanns således kunskapen sedan gammalt. Kvinnor, enligt Annika Berg, visste hur de skulle använda dessa örter vaginalt för att förhindra graviditet. Då så, kan tyckas. Vad skulle svenskarna bidra med till forskning om en kunskap som redan skickligt tillämpades?

Respekten som Höjers – synbarligen – visade inhemsk kultur kan också tolkas som försåtlighet och manipulation. Genom att jämförande framhålla västerländsk vetenskap som överlägsen och framstegsvänlig, kan de ha förhindrat forskning och utveckling inom till exempel Ayur-Veda där det, mig veterligt, bedrivs ständig forskning och förnyelse.

Frälsarna från väst

"Vill vårt folk gå i främsta ledet i mänsklighetens frammarsch, måste vi sända kapital och experter, inte för att Österns folk skall efterapa oss, utan för att de skall anpassa vårt vetande efter sina behov." - Signe Höjer. (Den gränslösa hälsan. S. 416.)

Det är alltså "vårt vetande" som skall gälla, enligt henne.

Senare – efter sina erfarenheter i såväl Indien som Ghana, frågade sig Signe Höjer retoriskt i en rad föredrag om det är " vi som är underutvecklade." (s. 480 Annika Berg Den gränslösa hälsan.)

Paret Höjer var – i likhet med paret Myrdal - övertygade om att socialdemokratin och vetenskapen skulle frälsa världen. Inte minst Höjers höll upp den svenska bilden för de underutvecklade i tredje världen. Kan vi så kan de, var tanken. Det långa tåget och de röda fanorna skulle bli världens halleluja.

Hos Höjers framträder dock en annan kaliber än hos paret Myrdal. Det gäller ju också ett annat erfarenhetsområde som, inte minst, innebar direkt kontakt med de människor som berördes.

Vad gjorde allt detta med oss, här i Sverige? Vad gjorde det med konsten, kulturen, litteraturen, yttrandefriheten? Själv minns jag den tiden som ganska skrämmande och hindrande för mitt fria tänkande, kreativiteten, associationsförmågan. "Yttrandefrihet", minns jag, sa författarförbundets dåvarande ordförande, Jan Gehlin, har vi. Men vi saknar uttrycksfrihet.

Bör vi göra något för Indien?

I Indien klåfingrade britterna i tron att de måste fostra infödingarna till bättre vanor och förstånd.

Indisk kultur besitter en inre kraft, som väntar på att frigöras. Om vi alls skall göra något, kan vi börja med att respektera denna kraft. Annars kanske det redan är överspelat? De projekt som en gång initierades i det postkoloniala Indien, står i dag ofta och samlar på sig ökendamm om de inte regnar bort.

Paret Höjer var – i likhet med paret Myrdal - övertygade om att socialdemokratin och vetenskapen skulle frälsa världen. Inte minst Höjers höll upp den svenska bilden för de underutvecklade i tredje världen.

Frågan är komplicerad, och talet om "indisk visdom" ofta en myt i våra drömmar.

Där finns en inskränkthet som ofta har förfärat mig.

Gräset är inte grönare där, även om bergen är högre, oceanerna djupare och utsikten svindlande. Men de indiska paradoxerna inte bara intresserar mig, det finns en djupt upplevd kvalité i det indiska förhållningssättet. Går detta att förstå, att reda ut?

Britterna backade ut ur juvelen och Indiens egna svagheter blottades, ohjälpligt. Jawaharlal Nehru som premiärministern betydde inte frihet för människorna i Indien. Mahatma Gandhis ickevåldskamp, olydnadsstrategi gentemot britterna, hjälpte inte Indiens etniska grupper till frihet, frid, förståelse och inbördes tolerans. Konflikterna blev ofta våldsamma och förödande. Den yttre fienden – de brittiska kolonisatörerna – var bortdrivna, men föråldrade sociala traditioner visade sig som hinder.

Den indiska kulturen – eller kulturerna, traditionerna, har ännu inte visat sig ha de tillräckliga instrumenten för att lösa konflikter och gå vidare mot fredliga lösningar och kreativa utvecklingar. Äktenskap över alla sorters etniska gränser kan ännu vara ytterst kontroversiellt och i stort sett omöjligt. Brott mot detta kan leda till att människor mördas.

Kvinnans uppgift är att föda söner. Nyfödda flickebarn får ofta inte leva, flickfoster aborteras, något som lett till att det blivit så kallat kvinnounderskott. Cirka 850 kvinnor på 1000 män. Den typen av sociala mardrömsförhållanden kan inte skyllas på utlänningar, eller före detta kolonisatörer. Hur stor är den indiska förmågan i dag att göra upp med allt detta? Finns viljan, kraften, inspirationen?

Jag tror alltså (med en dåres envishet?) att detta senare finns, delvis förlöst, delvis oförlöst. Mycket av det senare skrivs dock på kolonisatörers och postkolonisatörers konto, som skapat förvirring och skadat såväl självkänsla som självförtroende.

Myrdalarna - återigen

"Professor Wadia tillbragte fyra timmar med att diskutera Vedanta med mig. Han framhöll, att bara med kunskap om ett lands grundläggande filosofi kan vi förstå dess ekonomi." (Ur en studentuppsats Review of Asian Drama av Gunnar Myrdal, hämtad på nätet från Murshid Sam´s Living Stream, www.murshidsam.org).

Studenten tillbragte därefter fyra timmar med sin mentor, samtalande om Vedanta. Sedan tillbragte de fem timmar i samtal om ekonomi.

Professor Wadia framhåller också det obskyra och högst opassande i att en skribent från norra Europa tror sig kunna reda ut Indiens ekonomiska och sociala problem. Det motsatta, påpekar han, skulle vara en omöjlighet – att asiatiska skribenter författade avhandlingar om problemen i Skandinavien.

På 1970-talet kom Gunnar Myrdals Asiatiskt drama ut, inte i översättning från engelska originalet, men i ett ambitiöst sammandrag på svenska. Tre författare, anlitade av bokförlaget Rabén och Sjögren: Kjell Eriksson, Horst Hart och Benny Hjern. Frågan är förstås hur långt Gunnar Myrdals skrifter nått. Om det mer handlar om en ambitiös pudding som sjunkit ihop och stelnat till oätlighet med tidens gång, eller om Myrdal i verkligheten och i stor skala påverkat händelserna och, i värsta fall, förhindrat utveckling.

Meningslösare text får man leta efter, och leta tänker jag alltså inte göra. Däremot tänker jag reflektera över Gunnar Myrdals betydelse för hur vi tänker också i vår tid – 2016, alltså några decennier efter hans Nobelpris.

"I förordet säger författaren, p vii, : Hösten 1953 gjorde jag en sex veckor lång rundresa och besökte Pakistan, Indien, Burma, Thailand och Indonesien. – Enligt mig verkar det vara just det: En sex veckor lång rundtur! "(Murshid Sam´s Living Stream)

Människor eller mekano

Gunnar Myrdal ger i Asiatiskt drama inte en enda skildring av hur Indien ser ut. Ingen by, inget landskap, ingen folksamling, ingen storstadstrafik. Inga berg, floder, skogar, öknar eller stränder. Inga mänskliga ansikten.

Stilen blir gåtfull i sin tristess. Han har lyckats med konststycket att förvandla en rörlig, livlig, färggrann och mångsidig kultur med dess olika yttringar till ett enda gråmelerat byggverk. Denna begåvning – eller brist på – har tydligen överförts till sonen Jan, vars verksamhet av Benny Holmgren i Tidningen Kulturen beskrivs som ett "politiskt mekano." Detta i förening med en begåvning till gapighet och högljuddhet.

Även när han har rätt (i sak) har han fel (attityd) - eller, även när han har rätt lyckas han inte förstå eller ens intressera sig för sammanhangen. Människor förekommer liksom inte. De omnämns som "massan", eller "eliten", ansiktslösa, utan sinnen, utan lemmar, utan reaktioner.

Som hos skallmätaren och rasbiologen Herman Lundborg berövas de sin individualitet:

"Några viktiga ord gör tydligt vad som händer i byn när rasbiologen kommer dit. Bland förvånade människor skapar han "raser", upprättar skillnader, hierarkier, och uttalar ord som äter sig in i tänkandet. Även om verkligheten är sådan att man talar flera språk, samiska, meänkieli eller finska, och klär sig på olika sätt och bär många namn, både svenskklingande och andra, och även om en del av släkten är bofast och en annan inte, och identiteten som "finsk" eller "lapsk" eller "svensk" i själva verket är glidande, så lämnas ekot kvar. Rasbiologen drar gränser, uppmärksammar skillnader och skapar främlingar." - ur Käraste Herman, Maja Hagerman, 2015 Norstedts)

Och vad skall vi då kalla paret Myrdals pysslande med den mänskliga rasen och våra framtida öden? (Kris i befolkningsfrågan, 1934 Bonniers)

Myrdal är där och klåfingrar på den indiska politiken

Två namn återkommer: Jawaharlal Nerhu och Mohindas Gandhi. Resten är nåt slags namnlös, visserligen "intelligentia" eller "överklass" men utan profil, vilja, tankeverksamhet.

Såväl eliten som massan berövas sina ansikten.

Bland annat bekymrar honom byteshandeln (som nationalekonom) eftersom den, enligt gamla seder, mönster och muntliga överenskommelser, undandrar sig myndighetskontroll!

Gunnar Myrdal ger intryck av att aldrig ha lämnat den egna bakgården. Texten är nästan skrattretande abstrakt – det vill säga den verkar undvika beröring med det som beskrivs, alltså människors levnadsförhållanden. I grunden tycks det handla om ett djupt, omedvetet förvisso, människoförakt. Mänskligheten som ett slags obestämda pappfigurer i likaledes obestämda massor, som denna "överlägsna" intelligens flyttar på enligt egna beräkningar.

Med sina stolpiga formuleringar och elitistiska resonemang, inbjuder han knappast dem det djupast angår att delta i debatten.

Och vilka är de?

Dem det djupast angår är Asiens fattiga kvinnor, samt deras barn och familjer. Men också Indiens hela befolkning i alla sociala skikt.

Modernitet och akademiskt språk

Alva och Gunnar Myrdal ville inte kalla sig "intellektuella", ett ord som på den tiden uttryckte förakt för en verklighetsfrämmande "människosort." De menade sig stå på "massornas" sida. Det är häpnadsväckande, hur de kunde stå där i sin blinda fläck, omedvetna om hur de satte sig själva på en, enligt dem, välförtjänt piedestal, dit "massorna" skulle se upp för att få ledning i sina liv.

Själva det akademiska språkbruket tar dem långt bort från dessa massor vars välsignelse de tydligen ansåg sig själva vara.

Gunnar Myrdal använder orden "modernitet" och "modernitetens ideal" på ett förbryllande sätt. Som en övergripande värdering vad beträffar samhällsutvecklingen. Återigen: han blir så abstrakt att han förlorar sig i meningslösheter. Som om han, medvetet, undviker verklighetens jordmån där människor lever, kämpar, andas, dör.

Själv tycker jag: Det är svårt med raka formuleringar kring dessa frågor. Vägen är inte rak.

Myrdal, fattigdomen och köttgrytorna

Paret Myrdals inflytande över svensk samhällsutveckling under förra seklet kan tyckas ofrånkomligt. Inte minst därför är det viktigt att belysa deras positioner, ställningstaganden, yttranden, och handlingar. Det är viktigt att inse, hur de lyckats tillskansa sig äran av vissa reformer, till exempel vad gäller barn och kvinnor, som i grunden initierats av andra aktörer, bland annat tidig kvinnorörelse.

Vad är orsak och verkan, höna och ägg i det här fallet? Självöverskattande och pompösa för att de lyckats ta sig ut från ett kallt litet land till den internationella arenan och bli synliga där, eller från början övertygade om en personlig storhet som skulle ge dem världens hyllningar? Knäppa för att de var megalomaniska eller megalomaniska för att de var knäppa?

Böckerna jag lånat på biblioteket är inte precis efterfrågade idag. Ändå kommer dessa enkla och upprörda frågor i mitt inre: Hur gick det till?

Carnegie-stiftelsen och andra fonder bekostade Gunnar Myrdals forskning och projekt. En besynnerlig paradox, eftersom hans forskning ju handlade om fattigdom och brist. Medan gräset växte grönt kring Myrdals person, dog de kossor han menade sig vilja hjälpa.

"Gunnar är omöjlig att tycka om. Pompös, självisk, manipulativ, odräglig ---denna dynghög till man som Alva väljer att idealisera och leva med under 60 år." (Bloggen Tysta tankar, Mats Olsson, förskolepedagog.)

1900-talets allmänt spridda värderingar

Skribenter for ut i världen, återkom med "rapporter", betalda av media eller på stipendier. Mycket kan sägas om detta – till exempel författaren och, sedermera, akademiledamoten Arthur Lundkvists förakt för den indiska mansdräkten, som han kallade lakan och blöjor. Här uppstod den ena blinda fläcken efter den andra – alltså skribentens ofta infantila övertygelse att de skrev ur det läge, som innehöll ett slags universell sanning.

Eller Folke Isaksson, poet och kulturjournalist, som inte tycktes inse sitt eget kvinnoförakt. Hans bok: Har Indien en chans? Kom 1969.

I Indien såg han kvinnor fingra på läpparna, vilket han ansåg vara ett tecken på att de inte "rört vid en mans lem"!

"-Unga flickor med högra handens pekfinger eller fingerknoge mot underläppen. --- Det förefaller uppenbart, att ingen kvinna som rört vid en mans lem poserar på det sättet." (S.120)

Och: "det är bara vissa författare och en del medelålders ogifta damer som låter sig påverkas av Indiens misär och mystik." (S.194)

Närmare än så kommer han inte kvinnornas vardag och verklighet i Indien 1968.

Djupaste brotten mot mänskligheten är svåra att gripa. Det handlar om hur vi tänker och vilka värderingar som blir resultatet. Där det förut abstrakta förvandlas till konkret, synlig handling.

Att kalla ett annorlunda tänkande för "flum" eller "luddighet" anser jag vara ett brott, parallellt med hatbrott.

Indiska författare

Vill vi veta mer om indisk verklighet för "massorna" kan det vara en god idé att leta bland indiska författare.

Till exempel Anita Nair, som i Kvinnor på ett tåg skildrar hur en grupp kvinnor öppnar sig för varandra under resans gång och berättar om sina liv. Jag minns bland annat en levande beskrivning av hur huvudstadens aldrig så välvilliga administration misslyckas med att komma tillrätta med landsbygdens problem, och att den utresta kvinnan kämpar en ojämn kamp mot fördomar, ovilja, korruption och en oländig natur.

Buddha i världen av Pankaj Mishra, vars skildring av västerlänningar i färd med projekt i Indien ger ett belysande perspektiv. Som barn (han föddes på 1960-talet) hade han funnit dessa utlänningars närvaro i hans land helt obegriplig. Gita Mehta ironiserar i Karma Cola över västerlänningars tro på indisk visdom etcetera. Indien har en rik litteratur på alla sina många språk och skilda alfabet, ofta otillgänglig för en analfabetisk västerlänning.

Självbilden och världen

Men världen då? Där de blandade sig i? Och Sverige? Ett land vars vissa medlingsförsök (dåvarande utrikesminister Sten Adersson) i arabvärlden fick tummen ner av asiatiska politiker, bland dem Indira Gandhi: "Varför tror svenska politiker att de kan uträtta något i en situation som vi begriper mycket bättre på grund av det vi och arabvärlden har gemensamt? "

Hon hade däremot bara goda ord att säga om Olof Palme ("very intelligent") och hans familj.

Det handlar både om hur vårt, alltså det svenska samhället, har formats, och hur vi, som enskilda eller kollektivt, lärt oss att se på varandra och andra.

Från kristen mission till socialdemokratins reformer, men också dess naivitet och beskäftighet.

Det handlar både om vår svenska självbild och den påverkan som människor i vissa positioner har på värderingar och tankar.

Vilka är vi? Och har vi glömt att flytta oss bort ur den blinda fläcken? Frågan är ju om det alls går. På ett djupare filosofiskt plan såväl som i det praktiska livet kan vi knappast fungera som människor utan ett "jag."

Vi har nu fått yoga och vi har fått mindfulness. Metoderna, men inte traditionerna och filosofin. De senare är bortskurna i den vetenskapliga västvärlden. Varför?

Att utbildas i grundläggande Ayur-Veda lär ta drygt fem år, lika lång tid som det tar att utbilda en svensk läkare. Till detta kommer, i båda fallen, tid för forskning, utveckling, specialisering.

Insiktsfullt medvetande

Trots all välmening, kunskap, arbete och planering i dessa projekt från den "västliga" världen, kan jag reta mig på hela konceptet. Och trots, tydligtvis, nödvändigheten av dessa ingrepp. Eller?

Vad hade de där att göra? Blir min tanke. Är indier idioter bara för att de är indier? Är deras traditioner och kunskaper icke-traditioner, icke-kunskaper? Deras handlag otillräckliga? Deras tankevärld oklar och undermålig?

Hur mycket ligger det i påståenden som att britterna/kolonisatörerna medvetet raserade indiernas sedan länge vårdade kunskaper och traditioner?

Paret Höjer, tycks mig, trots uppriktig välvilja, inte haft tillräcklig insikt om de traditioner och den skicklighet som fanns och tillämpades i Indien. För mig är yoga och meditation de stora, tydliga och enkla exemplen.

Upphovet till mindfulness heter Vipassana på pali. Översatt: träning i insiktsfullt medvetande. Det är inget du lär på en halvtimma vid köksbordet.

Denna okunnighet och förblindning hos ett par välkända och inflytelserika människor drabbar förstås många utanför deras krets. Jag menar att det är lätt att vilseledas och förblindas av den sortens auktoritet, även om mycket beror på hur vi själva håller fram speglarna.

Annakarin Svedberg

Klicka här för att söka efter böcker hos Bokus apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Ur arkivet

view_module reorder
Den på Stockholms filmfestival 2014 Bronshästnominerade filmen Keeping Room av David Barber

Intervju med Daniel Barber

Roberto Fogelberg Rota intervjuar regissören till filmen "Keeping Room", en film om det amerikanska inbördeskriget, vars historia och foto i hög grad imponerat intervjuaren.

Av: Roberto Fogelberg Rota | Filmens porträtt | 15 april, 2015

Mitt enda brott mot mänskligheten

Mitt enda brott mot mänskligheten är att jag tror på människan. Någonstans inom mig har jag inte slutat flyga drake på ängen bakom den rangliga sommarstugan nere på Österlen. När ...

Av: Stefan Whilde | Stefan Whilde | 18 november, 2010

Vad hände Wolf Solent?

  Vad hände Wolf Solent? Ny fattning av ett Ibsentema Av den engelsk-walesiske författaren John Cowper Powys (1872-1963) har på svenska under senare år utgivits Wolf Solent och essäerna i Kulturens mening ...

Av: Gunnar Lundin | Essäer om litteratur & böcker | 18 september, 2007

Om Lars Norén, Kristian Gidlund och Lena Andersson via Heidegger

”Jag har skrivit på dagboken. Jag är nu på sidan 373. Jag fruktar att den blir mycket omfattande, kanske 1 500 sidor. Vem orkar med det.” Så skriver faktiskt – ...

Av: Björn Gustavsson | Gästkrönikör | 08 december, 2013

"Minsta möjliga lidande är det bästa"

Ett samtal med Michael Bowen Michael Bowen har levt och arbetat under alla de stora formativa perioderna i det sena amerikanska 1900-talets historia: Beatkulturens öppensinnade inre och yttre reslust, Hippie-erans fredspatos ...

Av: Carl Abrahamsson | Konstens porträtt | 11 april, 2010

Själens diskreta relativiseringsprocess

Jag sitter vid fönstret och ser ut på ett träd i höstrusket. Det har blommat hela sommaren som en praktfull rese i synfältet. De goda tiderna. Värmen och föresatserna. Trädet böjer ...

Av: Benny Holmberg | Essäer om religionen | 16 september, 2009

Samtalets tid och plats

Den västerländska vetenskapen föds ur ett samtal. Platon skrev dialoger. Han uppfann inte formen; inom den filosofiska tradition som han själv tillhörde finns hänvisningar till försvunna dialoger av Protagoras, Zenon ...

Av: Anna-Lena Renqvist | Agora - filosofiska essäer | 21 augusti, 2013

Vem var Ana Mendieta?

Mattias Viktor Desac om den kubansk-amerikanska konstnären Ana Mendieta

Av: Mattias Viktor Desac | Konstens porträtt | 11 januari, 2017

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.

Cron Job Starts