Gilda Melodia

Glädjesmarta

En ny krönika av Gilda Melodia.

Av: Gilda Melodia | 05 april, 2016
Gilda Melodia

Etik inom äldreomsorgen

De äldre, sjuka och dementa är en stor grupp människor med varierande symptom och sjukdomsbild. Det gemensamma för alla är att de ofta kommer i kläm i dagens rationella produktionssamhälle ...

Av: Lena Månson | 02 september, 2010
Essäer om samhället

Streiftog i litteraturens verden

Den franske resepsjonen av selvpåført død i den engelske overklasse i det attende århundre Ut fra sikten min er det å snakke og skrive om singulære menneske liv å sette fram ...

Av: Thor Olav Olsen | 12 april, 2013
Agora - filosofiska essäer

En Konsertupplevelse utöver det vanliga

 Stockholm, Drottningholms slottsteater, 6-10 juni Stockholm early music festival 2012 Det har under denna vecka varit ett mycket ambitiöst program med vad som kallas tidig musik, en term som är mina ögon ...

Av: Alexander Sanchez, Jessika Ahlström | 17 juni, 2012
Musikens porträtt

Detalj ur omslag av Mitt i livet av Signe Höjer.

Vad är egentligen brott mot mänskligheten?



I tonåren gillade jag att lyssna på indisk musik och att läsa om karma, återfödelse, yogis och Mahatma Gandhi. Det fanns en buddhistisk förening i Köpenhamn, relativt lättillgänglig eftersom vi bodde i Malmö. Jag funderade på att ta färjan över Öresund, men kom mig inte för. Det fanns teosofer, som trodde på återfödelsen, och jag kände ett filosofisk släktskap med dem. 

Om Axel och Signe Höjer.


Kvinnans uppgift är att föda söner. Nyfödda flickebarn får ofta inte leva, flickfoster aborteras, något som lett till att det blivit så kallat kvinnounderskott. Cirka 850 kvinnor på 1000 män. Den typen av sociala mardrömsförhållanden kan inte skyllas på utlänningar, eller före detta kolonisatörer. Hur stor är den indiska förmågan i dag att göra upp med allt detta? Finns viljan, kraften, inspirationen?

Annons:

Signe Höjer

Senare i livet och som ung författare, medlem av författarförbundet, kan jag erinra mig en äldre dam som klev upp i talarstolen. Med viss ironi vände hon sig till de yngre i förbundet. Hon hette Signe Höjer, född 1896, debuterat i 60-årsåldern med skildringar från "tredje världen", där hon vistats som sjuksköterska, projektledare och medföljande till maken Axel Höjer, född 1890, före detta chef för svenska Medicinalstyrelsen (1952) anlitad av WHO för uppdrag i så kallade U-länder.

Mycket av vår svenska syn på kvinnans roll i världen under förra seklet tror jag kom just från Signe Höjer, som, i sin tur, hämtat inspiration från Elin Wägners Väckarklocka. Kvinnligt ledarskap skulle garantera fred och frihet. Till att börja med tog paret Höjer avstånd från det resonemanget, tills åtminstone Signe ändrade sig efter resor i Asien och Afrika, där hon sett exempel på en självklar kvinnlig dominans, till godo för samhälle och samverkan.

Jag minns två av Signe Höjers böcker: Travancore - välsignat land, en skildring av hennes erfarenheter i indiska delstaten Kerala, där hon fann kvinnlig arvslinje, samt biografin om Mary Kingsley, en legendarisk brittisk upptäcktsresande. Kingsley reste ensam i Afrika, beväpnad med endast ett paraply och en machete. Med det förra lär hon ha satt sig i respekt hos krokodilerna.

Axel Höjer tillhörde dem som förespråkade sterilisering av "arvshygieniska skäl", medan han strikt betonade avstånd från nazismen och dess rasläror.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Enligt professor Annika Berg, paret Höjers biograf, bör man inte dra alltför skarpa gränser mellan dessa båda synsätt. (s. 166: Den gränslösa hälsan, Signe och Axel Höjer, folkhälsan och expertisen. Doktorsavhandling. 2009 Uppsala Universitet.)

Ayur-Veda och vetenskap

Till Axel Höjers meriter hörde dock inte hur han uppfattade alternativmedicinare, som han ville sätta i "upplysningshäkte" för att avprogrammeras. Om det inte hjälpte, skulle de in på "längre förvar och sinnesundersökas"!

Jag misstänkte att makarna Höjer, mot denna bakgrund, inte skulle vara precis nådiga gentemot till exempel traditionell indisk medicin, Ayur-Veda.

Jo. Jag hade, delvis, fel. Axel Höjer visade en förvånansvärd respekt för gammal indisk medicin, som han visserligen fann föråldrad och ansåg borde ersättas med modern vetenskaplighet, men ändå hade oavvisliga förtjänster. (Annika Bergs avhandling s. 380)

Dessutom – lite förvånande – förordade paret forskning på vissa örter, traditionellt använda som preventivmedel i Indien. (Professor Annika Berg: A suitable Country)

I Indien fanns således kunskapen sedan gammalt. Kvinnor, enligt Annika Berg, visste hur de skulle använda dessa örter vaginalt för att förhindra graviditet. Då så, kan tyckas. Vad skulle svenskarna bidra med till forskning om en kunskap som redan skickligt tillämpades?

Respekten som Höjers – synbarligen – visade inhemsk kultur kan också tolkas som försåtlighet och manipulation. Genom att jämförande framhålla västerländsk vetenskap som överlägsen och framstegsvänlig, kan de ha förhindrat forskning och utveckling inom till exempel Ayur-Veda där det, mig veterligt, bedrivs ständig forskning och förnyelse.

Frälsarna från väst

"Vill vårt folk gå i främsta ledet i mänsklighetens frammarsch, måste vi sända kapital och experter, inte för att Österns folk skall efterapa oss, utan för att de skall anpassa vårt vetande efter sina behov." - Signe Höjer. (Den gränslösa hälsan. S. 416.)

Det är alltså "vårt vetande" som skall gälla, enligt henne.

Senare – efter sina erfarenheter i såväl Indien som Ghana, frågade sig Signe Höjer retoriskt i en rad föredrag om det är " vi som är underutvecklade." (s. 480 Annika Berg Den gränslösa hälsan.)

Paret Höjer var – i likhet med paret Myrdal - övertygade om att socialdemokratin och vetenskapen skulle frälsa världen. Inte minst Höjers höll upp den svenska bilden för de underutvecklade i tredje världen. Kan vi så kan de, var tanken. Det långa tåget och de röda fanorna skulle bli världens halleluja.

Hos Höjers framträder dock en annan kaliber än hos paret Myrdal. Det gäller ju också ett annat erfarenhetsområde som, inte minst, innebar direkt kontakt med de människor som berördes.

Vad gjorde allt detta med oss, här i Sverige? Vad gjorde det med konsten, kulturen, litteraturen, yttrandefriheten? Själv minns jag den tiden som ganska skrämmande och hindrande för mitt fria tänkande, kreativiteten, associationsförmågan. "Yttrandefrihet", minns jag, sa författarförbundets dåvarande ordförande, Jan Gehlin, har vi. Men vi saknar uttrycksfrihet.

Bör vi göra något för Indien?

I Indien klåfingrade britterna i tron att de måste fostra infödingarna till bättre vanor och förstånd.

Indisk kultur besitter en inre kraft, som väntar på att frigöras. Om vi alls skall göra något, kan vi börja med att respektera denna kraft. Annars kanske det redan är överspelat? De projekt som en gång initierades i det postkoloniala Indien, står i dag ofta och samlar på sig ökendamm om de inte regnar bort.

Paret Höjer var – i likhet med paret Myrdal - övertygade om att socialdemokratin och vetenskapen skulle frälsa världen. Inte minst Höjers höll upp den svenska bilden för de underutvecklade i tredje världen.

Frågan är komplicerad, och talet om "indisk visdom" ofta en myt i våra drömmar.

Där finns en inskränkthet som ofta har förfärat mig.

Gräset är inte grönare där, även om bergen är högre, oceanerna djupare och utsikten svindlande. Men de indiska paradoxerna inte bara intresserar mig, det finns en djupt upplevd kvalité i det indiska förhållningssättet. Går detta att förstå, att reda ut?

Britterna backade ut ur juvelen och Indiens egna svagheter blottades, ohjälpligt. Jawaharlal Nehru som premiärministern betydde inte frihet för människorna i Indien. Mahatma Gandhis ickevåldskamp, olydnadsstrategi gentemot britterna, hjälpte inte Indiens etniska grupper till frihet, frid, förståelse och inbördes tolerans. Konflikterna blev ofta våldsamma och förödande. Den yttre fienden – de brittiska kolonisatörerna – var bortdrivna, men föråldrade sociala traditioner visade sig som hinder.

Den indiska kulturen – eller kulturerna, traditionerna, har ännu inte visat sig ha de tillräckliga instrumenten för att lösa konflikter och gå vidare mot fredliga lösningar och kreativa utvecklingar. Äktenskap över alla sorters etniska gränser kan ännu vara ytterst kontroversiellt och i stort sett omöjligt. Brott mot detta kan leda till att människor mördas.

Kvinnans uppgift är att föda söner. Nyfödda flickebarn får ofta inte leva, flickfoster aborteras, något som lett till att det blivit så kallat kvinnounderskott. Cirka 850 kvinnor på 1000 män. Den typen av sociala mardrömsförhållanden kan inte skyllas på utlänningar, eller före detta kolonisatörer. Hur stor är den indiska förmågan i dag att göra upp med allt detta? Finns viljan, kraften, inspirationen?

Jag tror alltså (med en dåres envishet?) att detta senare finns, delvis förlöst, delvis oförlöst. Mycket av det senare skrivs dock på kolonisatörers och postkolonisatörers konto, som skapat förvirring och skadat såväl självkänsla som självförtroende.

Myrdalarna - återigen

"Professor Wadia tillbragte fyra timmar med att diskutera Vedanta med mig. Han framhöll, att bara med kunskap om ett lands grundläggande filosofi kan vi förstå dess ekonomi." (Ur en studentuppsats Review of Asian Drama av Gunnar Myrdal, hämtad på nätet från Murshid Sam´s Living Stream, www.murshidsam.org).

Studenten tillbragte därefter fyra timmar med sin mentor, samtalande om Vedanta. Sedan tillbragte de fem timmar i samtal om ekonomi.

Professor Wadia framhåller också det obskyra och högst opassande i att en skribent från norra Europa tror sig kunna reda ut Indiens ekonomiska och sociala problem. Det motsatta, påpekar han, skulle vara en omöjlighet – att asiatiska skribenter författade avhandlingar om problemen i Skandinavien.

På 1970-talet kom Gunnar Myrdals Asiatiskt drama ut, inte i översättning från engelska originalet, men i ett ambitiöst sammandrag på svenska. Tre författare, anlitade av bokförlaget Rabén och Sjögren: Kjell Eriksson, Horst Hart och Benny Hjern. Frågan är förstås hur långt Gunnar Myrdals skrifter nått. Om det mer handlar om en ambitiös pudding som sjunkit ihop och stelnat till oätlighet med tidens gång, eller om Myrdal i verkligheten och i stor skala påverkat händelserna och, i värsta fall, förhindrat utveckling.

Meningslösare text får man leta efter, och leta tänker jag alltså inte göra. Däremot tänker jag reflektera över Gunnar Myrdals betydelse för hur vi tänker också i vår tid – 2016, alltså några decennier efter hans Nobelpris.

"I förordet säger författaren, p vii, : Hösten 1953 gjorde jag en sex veckor lång rundresa och besökte Pakistan, Indien, Burma, Thailand och Indonesien. – Enligt mig verkar det vara just det: En sex veckor lång rundtur! "(Murshid Sam´s Living Stream)

Människor eller mekano

Gunnar Myrdal ger i Asiatiskt drama inte en enda skildring av hur Indien ser ut. Ingen by, inget landskap, ingen folksamling, ingen storstadstrafik. Inga berg, floder, skogar, öknar eller stränder. Inga mänskliga ansikten.

Stilen blir gåtfull i sin tristess. Han har lyckats med konststycket att förvandla en rörlig, livlig, färggrann och mångsidig kultur med dess olika yttringar till ett enda gråmelerat byggverk. Denna begåvning – eller brist på – har tydligen överförts till sonen Jan, vars verksamhet av Benny Holmgren i Tidningen Kulturen beskrivs som ett "politiskt mekano." Detta i förening med en begåvning till gapighet och högljuddhet.

Även när han har rätt (i sak) har han fel (attityd) - eller, även när han har rätt lyckas han inte förstå eller ens intressera sig för sammanhangen. Människor förekommer liksom inte. De omnämns som "massan", eller "eliten", ansiktslösa, utan sinnen, utan lemmar, utan reaktioner.

Som hos skallmätaren och rasbiologen Herman Lundborg berövas de sin individualitet:

"Några viktiga ord gör tydligt vad som händer i byn när rasbiologen kommer dit. Bland förvånade människor skapar han "raser", upprättar skillnader, hierarkier, och uttalar ord som äter sig in i tänkandet. Även om verkligheten är sådan att man talar flera språk, samiska, meänkieli eller finska, och klär sig på olika sätt och bär många namn, både svenskklingande och andra, och även om en del av släkten är bofast och en annan inte, och identiteten som "finsk" eller "lapsk" eller "svensk" i själva verket är glidande, så lämnas ekot kvar. Rasbiologen drar gränser, uppmärksammar skillnader och skapar främlingar." - ur Käraste Herman, Maja Hagerman, 2015 Norstedts)

Och vad skall vi då kalla paret Myrdals pysslande med den mänskliga rasen och våra framtida öden? (Kris i befolkningsfrågan, 1934 Bonniers)

Myrdal är där och klåfingrar på den indiska politiken

Två namn återkommer: Jawaharlal Nerhu och Mohindas Gandhi. Resten är nåt slags namnlös, visserligen "intelligentia" eller "överklass" men utan profil, vilja, tankeverksamhet.

Såväl eliten som massan berövas sina ansikten.

Bland annat bekymrar honom byteshandeln (som nationalekonom) eftersom den, enligt gamla seder, mönster och muntliga överenskommelser, undandrar sig myndighetskontroll!

Gunnar Myrdal ger intryck av att aldrig ha lämnat den egna bakgården. Texten är nästan skrattretande abstrakt – det vill säga den verkar undvika beröring med det som beskrivs, alltså människors levnadsförhållanden. I grunden tycks det handla om ett djupt, omedvetet förvisso, människoförakt. Mänskligheten som ett slags obestämda pappfigurer i likaledes obestämda massor, som denna "överlägsna" intelligens flyttar på enligt egna beräkningar.

Med sina stolpiga formuleringar och elitistiska resonemang, inbjuder han knappast dem det djupast angår att delta i debatten.

Och vilka är de?

Dem det djupast angår är Asiens fattiga kvinnor, samt deras barn och familjer. Men också Indiens hela befolkning i alla sociala skikt.

Modernitet och akademiskt språk

Alva och Gunnar Myrdal ville inte kalla sig "intellektuella", ett ord som på den tiden uttryckte förakt för en verklighetsfrämmande "människosort." De menade sig stå på "massornas" sida. Det är häpnadsväckande, hur de kunde stå där i sin blinda fläck, omedvetna om hur de satte sig själva på en, enligt dem, välförtjänt piedestal, dit "massorna" skulle se upp för att få ledning i sina liv.

Själva det akademiska språkbruket tar dem långt bort från dessa massor vars välsignelse de tydligen ansåg sig själva vara.

Gunnar Myrdal använder orden "modernitet" och "modernitetens ideal" på ett förbryllande sätt. Som en övergripande värdering vad beträffar samhällsutvecklingen. Återigen: han blir så abstrakt att han förlorar sig i meningslösheter. Som om han, medvetet, undviker verklighetens jordmån där människor lever, kämpar, andas, dör.

Själv tycker jag: Det är svårt med raka formuleringar kring dessa frågor. Vägen är inte rak.

Myrdal, fattigdomen och köttgrytorna

Paret Myrdals inflytande över svensk samhällsutveckling under förra seklet kan tyckas ofrånkomligt. Inte minst därför är det viktigt att belysa deras positioner, ställningstaganden, yttranden, och handlingar. Det är viktigt att inse, hur de lyckats tillskansa sig äran av vissa reformer, till exempel vad gäller barn och kvinnor, som i grunden initierats av andra aktörer, bland annat tidig kvinnorörelse.

Vad är orsak och verkan, höna och ägg i det här fallet? Självöverskattande och pompösa för att de lyckats ta sig ut från ett kallt litet land till den internationella arenan och bli synliga där, eller från början övertygade om en personlig storhet som skulle ge dem världens hyllningar? Knäppa för att de var megalomaniska eller megalomaniska för att de var knäppa?

Böckerna jag lånat på biblioteket är inte precis efterfrågade idag. Ändå kommer dessa enkla och upprörda frågor i mitt inre: Hur gick det till?

Carnegie-stiftelsen och andra fonder bekostade Gunnar Myrdals forskning och projekt. En besynnerlig paradox, eftersom hans forskning ju handlade om fattigdom och brist. Medan gräset växte grönt kring Myrdals person, dog de kossor han menade sig vilja hjälpa.

"Gunnar är omöjlig att tycka om. Pompös, självisk, manipulativ, odräglig ---denna dynghög till man som Alva väljer att idealisera och leva med under 60 år." (Bloggen Tysta tankar, Mats Olsson, förskolepedagog.)

1900-talets allmänt spridda värderingar

Skribenter for ut i världen, återkom med "rapporter", betalda av media eller på stipendier. Mycket kan sägas om detta – till exempel författaren och, sedermera, akademiledamoten Arthur Lundkvists förakt för den indiska mansdräkten, som han kallade lakan och blöjor. Här uppstod den ena blinda fläcken efter den andra – alltså skribentens ofta infantila övertygelse att de skrev ur det läge, som innehöll ett slags universell sanning.

Eller Folke Isaksson, poet och kulturjournalist, som inte tycktes inse sitt eget kvinnoförakt. Hans bok: Har Indien en chans? Kom 1969.

I Indien såg han kvinnor fingra på läpparna, vilket han ansåg vara ett tecken på att de inte "rört vid en mans lem"!

"-Unga flickor med högra handens pekfinger eller fingerknoge mot underläppen. --- Det förefaller uppenbart, att ingen kvinna som rört vid en mans lem poserar på det sättet." (S.120)

Och: "det är bara vissa författare och en del medelålders ogifta damer som låter sig påverkas av Indiens misär och mystik." (S.194)

Närmare än så kommer han inte kvinnornas vardag och verklighet i Indien 1968.

Djupaste brotten mot mänskligheten är svåra att gripa. Det handlar om hur vi tänker och vilka värderingar som blir resultatet. Där det förut abstrakta förvandlas till konkret, synlig handling.

Att kalla ett annorlunda tänkande för "flum" eller "luddighet" anser jag vara ett brott, parallellt med hatbrott.

Indiska författare

Vill vi veta mer om indisk verklighet för "massorna" kan det vara en god idé att leta bland indiska författare.

Till exempel Anita Nair, som i Kvinnor på ett tåg skildrar hur en grupp kvinnor öppnar sig för varandra under resans gång och berättar om sina liv. Jag minns bland annat en levande beskrivning av hur huvudstadens aldrig så välvilliga administration misslyckas med att komma tillrätta med landsbygdens problem, och att den utresta kvinnan kämpar en ojämn kamp mot fördomar, ovilja, korruption och en oländig natur.

Buddha i världen av Pankaj Mishra, vars skildring av västerlänningar i färd med projekt i Indien ger ett belysande perspektiv. Som barn (han föddes på 1960-talet) hade han funnit dessa utlänningars närvaro i hans land helt obegriplig. Gita Mehta ironiserar i Karma Cola över västerlänningars tro på indisk visdom etcetera. Indien har en rik litteratur på alla sina många språk och skilda alfabet, ofta otillgänglig för en analfabetisk västerlänning.

Självbilden och världen

Men världen då? Där de blandade sig i? Och Sverige? Ett land vars vissa medlingsförsök (dåvarande utrikesminister Sten Adersson) i arabvärlden fick tummen ner av asiatiska politiker, bland dem Indira Gandhi: "Varför tror svenska politiker att de kan uträtta något i en situation som vi begriper mycket bättre på grund av det vi och arabvärlden har gemensamt? "

Hon hade däremot bara goda ord att säga om Olof Palme ("very intelligent") och hans familj.

Det handlar både om hur vårt, alltså det svenska samhället, har formats, och hur vi, som enskilda eller kollektivt, lärt oss att se på varandra och andra.

Från kristen mission till socialdemokratins reformer, men också dess naivitet och beskäftighet.

Det handlar både om vår svenska självbild och den påverkan som människor i vissa positioner har på värderingar och tankar.

Vilka är vi? Och har vi glömt att flytta oss bort ur den blinda fläcken? Frågan är ju om det alls går. På ett djupare filosofiskt plan såväl som i det praktiska livet kan vi knappast fungera som människor utan ett "jag."

Vi har nu fått yoga och vi har fått mindfulness. Metoderna, men inte traditionerna och filosofin. De senare är bortskurna i den vetenskapliga västvärlden. Varför?

Att utbildas i grundläggande Ayur-Veda lär ta drygt fem år, lika lång tid som det tar att utbilda en svensk läkare. Till detta kommer, i båda fallen, tid för forskning, utveckling, specialisering.

Insiktsfullt medvetande

Trots all välmening, kunskap, arbete och planering i dessa projekt från den "västliga" världen, kan jag reta mig på hela konceptet. Och trots, tydligtvis, nödvändigheten av dessa ingrepp. Eller?

Vad hade de där att göra? Blir min tanke. Är indier idioter bara för att de är indier? Är deras traditioner och kunskaper icke-traditioner, icke-kunskaper? Deras handlag otillräckliga? Deras tankevärld oklar och undermålig?

Hur mycket ligger det i påståenden som att britterna/kolonisatörerna medvetet raserade indiernas sedan länge vårdade kunskaper och traditioner?

Paret Höjer, tycks mig, trots uppriktig välvilja, inte haft tillräcklig insikt om de traditioner och den skicklighet som fanns och tillämpades i Indien. För mig är yoga och meditation de stora, tydliga och enkla exemplen.

Upphovet till mindfulness heter Vipassana på pali. Översatt: träning i insiktsfullt medvetande. Det är inget du lär på en halvtimma vid köksbordet.

Denna okunnighet och förblindning hos ett par välkända och inflytelserika människor drabbar förstås många utanför deras krets. Jag menar att det är lätt att vilseledas och förblindas av den sortens auktoritet, även om mycket beror på hur vi själva håller fram speglarna.

Annakarin Svedberg

Klicka här för att söka efter böcker hos Bokus apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Ur arkivet

view_module reorder
William Blake  Inferno

Djuren har ingen talan

Djuren som vi gjort till våra slavar vill vi inte tänka på som våra jämlikar. (Charles Darwin 1838)

Av: Lena Månsson | Reportage om politik & samhälle | 13 oktober, 2016

Post-Emmakrönika 2, Rastplatsen II

En enkel orak rastplats i omedelbarhet av en annan i avståndet knappt emellan övervunnet. De bevittnade vetgiriga, ställda råkat med fler sig rygg mot varann det aldrig pinsammare om än ...

Av: Stefan Hammarén | Stefan Hammarén | 25 februari, 2010

En ny röst åt konsten

Linda Aker är en av de kreativa ledarna för det till vintern årsgamla Galleri Vox, beläget i ett gårdshus i Sundsvalls stenstad. Hon är bildpedagog och har gått på utställningar ...

Av: Pernilla Andersson | Kulturreportage | 15 augusti, 2010

”Monism” – en tredje utväg

Inför en aktualisering av Viktor Rydbergs Bibelns lära om Kristus fick jag från professor Birthe Sjöberg mig till livs följande citat från Rydbergs Medeltidens magi från 1865: ”Vår tid är en ...

Av: Erland Lagerroth | Agora - filosofiska essäer | 16 juli, 2012

Kolonisterna på Lappmarksmyrarna

Per Albin Andersson. Foto: Familjen I första numret av Tidningen Kulturen 2008 skrev Lilian O. Montmar en artikel under titeln: Eskilstunakolonister på gungfly i Västerbottens väglösa land. I förra påsken hittade ...

Av: Per Albin Andersson | Reportage om politik & samhälle | 14 augusti, 2008

Lily Tuck: Woman of Rome - A Life of Elsa Morante

För sin roman ”The News from Paraguay” fick amerikanskan Lily Tuck 2004 års National Book Award, inte alldeles oförtjänt. Det är en historia på faktiskt underlag om kärlek och politik ...

Av: Ivo Holmqvist | Essäer om litteratur & böcker | 04 september, 2012

Nell Walden och Der Sturm

Kvinnliga konstnärer hade en aktiv roll i det svenska modernistiska projektet. De ifrågasatte den traditionella könsordningen och sökte nya estetiska uttryck men marginaliserades ofta av de samtida manliga kritikerna. Daniel ...

Av: Lena Månsson | Konstens porträtt | 15 november, 2013

Serena Williams. Foto:  Flickrworker

Om Båstad och systrarna Williams

I dessa dagar besöks Båstads tennisarena av världsettan Serena Williams. Efter Wimbledonsegern, även detta år, tar hon sig till det avlägsna Båstad. Det är en ära att ha henne här ...

Av: Hans-Evert Renérius | Gästkrönikör | 16 juli, 2015

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.