Fotograf: Eva Green

Hur många har varit på La Palma? Handen upp!

Nja... Troligen skulle det synas ganska få uppsträckta händer... Kanarieöarna är för många svenskar fortfarande synonymt med Gran Canaria och Teneriffa. Visserligen har Lanzarote och Fuerteventura börjat locka alltfler – ...

Av: Björn Gustavsson | 13 december, 2016
Resereportage

Werner Bergengruen - den siste reaktionären.

För drygt femtio år sedan inbjöds Werner Bergengruen att föreläsa för studenterna i Lund, Stockholm, Uppsala och Göteborg (den gången var tyska ännu det andra främmande språk de flesta lärde ...

Av: Ivo Holmqvist | 04 oktober, 2016
Litteraturens porträtt

Tiden, människans största illusion

Vad är tid? Den danske författaren Peter Høeg ställde frågan i ”De kanske lämpade”, men är inte ensam om att försöka reda ut begreppen. Marcel Aymé skriver i novellsamlingen ”Mannen ...

Av: Stefan Whilde | 03 maj, 2012
Stefan Whilde

Henri de Monfried

   Henri de Monfried Henri de Monfried - från pirat till poet Här uppstår poesin av sig självt, allt du behöver göra för att frammana den i konsten är att ge upp inför drömmarna. - ...

Av: Mohamed Omar | 11 januari, 2007
Essäer om litteratur & böcker

Berget Kailash Norrasida. Foto:  Ondřej Žváček

Kontrovers och gudomlig inspiration



I Kerala finns Amma (Mata Amritanandamayi Devi). Hon drar till sig stora skaror från hela världen. Många vill ha en kram. Det sägs att Amma kramat tiotusentals anhängare, rentav miljontals. Tidigare fanns, i Poona, Osho, (Bhagwan Rashnjee) ”sexgurun” med de dyra bilarna. Han dog på 1990-talet efter vissa skandaler, sant eller falskt. I Uttar Pradesh (”vackra landet i norr”) finns Rishikesh, samhället längs Ganges stränder där templen och ashramen ligger tätt. 

Om några indiska gurus. Deras hängivna och deras kritiker.


På 70-talet gav rödklädda ungdomar färg åt Stockholm. Om halsen hade de ett radband med en bild på sin Mästare – Bhagwan/Osho.
Deras andliga övningar hade rykte om sig att vara ganska så frisläppta. De kunde skrika och ropa som ett led i meditation. Visserligen i avskilda rum eller djupt i skogen. Deras indiska Mästare uppmuntrade dem att vara sexuellt aktiva, eller snarare att inte hämma sina naturliga impulser, någon som på den tiden ansågs djupt oroväckande. Deras Mästare tyckes säga: Kom loss, kom loss!
Mata Amritanandamay. Foto: Magnus Manske. CC

Mata Amritanandamay. Foto: Magnus Manske. CC

Annons:

I Himachal Pradesh har tibetanska flyktingar, som ser Dalai Lama som sin ledare, funnit en fristad, beskyddade av indiska staten.

Från stränderna i Kerala till Himalayas branter trampar besökarna från överallt upp stigarna.

De köar hos Amma för den gudomliga kramen, de trängs på obekväma bussar och sover på liggunderlag i sovsalar för att kunna följa med på hennes resor.

Många reser, ännu efter hans död, till Bhagwans/(Oshos) ashram för att lära sig släppa de hämningar som lägger hinder i vägen för självinsikt och utveckling av den inre människan.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

De rör sig i Dharamsalas backar i hopp om att få en aldrig så flyktig audiens hos Dalai Lama. Under tiden kan de studera buddistisk filosofi och meditation på Tibetanska biblioteket.

Andra reser till mindre kända gurus eller ashram vid Ganges för att sitta i meditation under de flesta av dygnets timmar.

Dessa, ofta unga, resenärer blir som ett särskilt folk. De utvecklar sin vagabonderande kultur, de samtalar, utbyter tips, gör upp affärer, skiljs på vägen och far vidare.

Hos de rationella, de förnuftiga, de vetenskapliga, väcker dessa vägfarare ofta misstro förakt. Allt mindre dock, ju längre bort i tiden vi kommer från kolonialperioden. Indien, i sin politiska självständighet, erbjuder sin kultur, sina traditioner. Främlingar är välkomna, antingen de bor på billiga härbärgen, välskötta ashram eller på lyxhotell. Men de som visar förakt eller brister i vördnad för indisk tradition kan ställas inför rätta, anklagade för hädelse.

Indien i dröm och saga

Samtidigt är Indien inget land. Det är inte ens en kultur. Det är en tankevärld i våra mänskliga sinnen, antingen vi nu har varit där eller inte, antingen vi gillar Indien eller inte, antingen vi är födda där eller inte.

Därför blir det både svårt och lätt att skriva om Indien. Landet bär våra drömmar, men också mångas oro och förakt. Indien bär människans föreställning om evigheten, både det gudomliga ljuset och det demoniska mörkret, hoppets gnista och fördömelsen.

Påven i Rom må klä sig i aldrig så rolig mössa – han blir ändå inte annat än en av de många tentakler som utgår från Indiens andliga dimensioner. Hur mycket han än vill föreställa sig att det är ett kristet uppdrag att missionera bland hinduer, ligger andens ursprung fortfarande vid Ganges, fortfarande på toppen av berget Kailash i Himalaya.

Men varför då denna fattigdom? Denna ojämlikhet? Varför de magra korna? Varför kvinnornas underordning, förtryck och slaveri?

På 1930-50-talen skulle världen ställas tillrätta. Indien var ett stort bekymmer. Det snickrades och skruvades bland de sociala ingenjörerna. Om bara korna slaktades – om bara kastsystemet avskaffades – om bara tvångsäktenskapen försvann och allt sådant...

- Det finns bara ett sätt, påstod t.o.m. Indira Gandhi till mig en dag på Willingdon Crescent medan hon klippte rosor till sonen Sanyajs födelsedag. – Äktenskap över kastgränserna.

Det skulle öka jämlikheten och plåna ut sociala orättvisor, menade hon.

Vilka är de, ashramhopparna?

Jag läste om en ung kvinna från Australien. Hon kom med tåg till Trivandrum och mötte en annan ung kvinna i en liten fiskarby. Den senare blev så småningom Amma.

Den förra blev hennes hängivna lärjunge och assistent. Detta var på 70-talet.

Amma satt i sitt lilla tempel, som själv hade byggt, och kramade om besökarna. Efter en blygsam början drog hon till sig allt fler och alltmer hängivna. De ville kramas av Gud.

I dag har Amma, sägs det, hunnit med att krama ett okänt antal köande hängivna på resor runt jorden. Förutom det i Kerala, har flera ashram byggts i olika länder.

Den unga kvinnan från Australien stannade i tjugo år, varefter hon fick nog och rymde. Hon skrev en kontroversiell bok om dessa år och anklagade Amma för girighet, ohederlighet och sexuella relationer med sina swamis. Detta tycks knappast ha påverkat Ammas verksamhet, knappast ha avskräckt de hängivna, som förblivit hängivna, återvänder, arbetar i ashramet, blir kramade och känner att Ammas ashram är deras andliga hem.

Jag kan bara säga att jag inte vet

Jag kan också säga, att det finns, i världen, ett stort behov av – vaddå? Kärlek, värme, mening, samhörighet bortom den vanliga vardagen. Liksom bortom vetenskapliga paradigm. Det finns människor som lämnar välbetalda arbeten och trygga hem för att deras inre ropar efter en djupare mening.

För över tvåtusen år sedan lämnade en prins sin lyxtillvaro i södra Nepal och blev munk. Han vann upplysningen – genomskådade tillvaron – under ett träds vida krona och blev en Buddha. Därefter undervisade han i sin lära tills han, 50 år senare, lämnade vår bristfälliga värld. Under 800 år efter Buddha Sakyamunis ingång i Parinibbana präglades Indien av hans undervisning och det sägs ha varit en lycklig tid i landet. Mycket av det han lärde ut står sig än i dag, och människor från hela världen kommer för att se den plats under trädet där munken Gotama sägs ha blivit Buddha.

Detta var två historier i sammandrag. En tredje handlar om Osho, tidigare nämnd, som fann att den västerländska människan måste få utrymme för sin sexualitet, om hon vill finna sanningens kärna i sitt eget väsen.

Andra historier handlar om yogis som står på ett ben i åratal medan själen är hos Brahman. Det finns också yogis som låter gräva ned sig i sanden, för att återigen, efter dygn och veckor, grävas upp med livet i behåll.

 

Passage i Ladakh med typiska buddhistiska böneflaggor och stupa Foto Carsten Nebel

Passage i Ladakh med typiska buddhistiska böneflaggor och stupa Foto Carsten Nebel

Det går ju an, visserligen, att ifrågasätta meningen med sådana beteenden. Men det går också an att fråga: Hur i hela fridens namn bär de sig åt?

Det borde vara självklart att vi inte kan komma västerifrån och bestämma om folk får stå på ett ben vid Ganges eller inte. De står nog där de står, våra kommentarer förutan.

Ibland kan jag tycka, att s.k. ashramhopparna bär framtiden i sina solkiga gestalter. Solkiga, för att de ofta går klädda i vitt, enligt ashram-kulturen, men har svårigheter att bibehålla fräschören på dammiga vägar och trånga tåg. Framtiden, för att de bryter upp, för att de söker vidare, för att de inte verkar ge sig. Framtiden, för att den "inre människan" tas på allvar.

Det kan vara lätt att avfärda kulturen kring t.ex. Amma, men det är det faktiskt inte alls. Avfärdar vi henne, ryker ju också de människor som sökt sig till henne för den gudomliga kramens skull. Det är allvar. Människor behöver en kram. Men på Ammas villkor?

Framsidan och baksidan. Hängivenheten och motviljan

Amma var, från början, dotter till en fattig fiskare i Kerala. Hon tyckte synd om dem som var ännu fattigare, och gav bort familjens mat och ägodelar för att hjälpa dem. För det fick hon stryk. Hon fortsatte att ge bort till de fattigaste. Till slut kördes hon hemifrån. Hon tillbragte långa tider på stranden ofta utan mat, men åt det som ibland föll ned från himlen – t.ex. fisk som släpptes ned av måsar.

I dag är Amma något av en kultur, en industri, en tradition i utveckling, en välgörenhetsorganisation, ett andligt centrum med undervisning i bl.a. yoga och meditation. Hon är mångmiljonär. Runt det färggranna huvudtemplet växer fram verksamheter av olika slag: kliniker, butiker, gästhus, bostäder, resebyråverksamhet, bank.

Vid tsunamin 2003 grep Amma in snabbare än regeringen och fick fram bostäder, mat, medicin och andra förnödenheter åt de drabbade. Hon är belönad med priser från såväl indiska och internationella organisationer, bl.a. Unesco.

-Amma är bara kärlek, har jag hört någon säga. Därmed är det sagt.

Och så finns den andra sidan

Baksidan. Motviljan. Avskyn, rentav.

De som menar att Amma är bluff. Påstår att hon använder droger. Att hon har älskare, trots att hon hävdar "renhet", = celibat. Menar att hon utnyttjar människors "frivilliga" arbete och samlar pengar till sig och sin familj men struntar i de fattiga som hon påstår sig hjälpa. De berättar att hennes verksamhet har dålig kvalité. Hennes gästhus är smutsiga och obekväma. Hennes kliniker saknar kompetent personal. Felbehandlingar förekommer ofta.

Gail Tredwell, kvinnan som stannade hos fiskarflickan och stödde henne genom åren, blev till slut tvungen att fly. Hon hölls, mer eller mindre, fånge i ashramet och som Ammas närmaste medarbetare. Det gick femton år innan hon kunde skriva om sina upplevelser. Boken om detta fick namnet Holy Hell, a memoir of faith, Devotion and Pure Madness."

Gail fick tack av dem, som sa sig upplevt liknande saker, kritik av dem som fortfarande såg Amma som sin guru och antingen såg talet om bristerna som lögn, eller del av en andlig undervisning, som skulle stärka den inre människan.

Berättelsen om Amma och hennes följare kan ibland fascinera. Det ger bilden av sociala sammanhang på den tropiska stranden under palmerna, kärlek, vänskap, arbete och sång.

Då – på 90-talet- innan Amma blivit känd över världen – var hennes ashram vid havet relativt idylliskt. Hon beskrivs som, visserligen kärleksfull, men med ett våldsamt temperament. Kramade sina följare, men kunde också visa upp magnifika vredesutbrott. Hennes följare accepterade henne som hon var. De betraktade henne inte heller riktigt som en guru, mer som ett slags andligt fokus, en gudarnas "agent." De sjöng och arbetade tillsammans med henne, som arbetade lika hårt som de.

En guru skall, enligt dogmen, ha en viss tradition – det har inte Amma. En guru är inte heller självutnämnd, men får uppdraget från sin tidigare guru. En guru har en speciell undervisning. Det har inte Amma. Det kommer som det faller sig, tydligen.

Jag brukade gilla det jag hörde om henne

Kvinna, kramgo, okonventionell. Jag läste att hon utnämnde kvinnliga swamis och förfärade därmed ortodoxa hinduer. Hon framhärdade. En gång såg jag henne också på ett av hennes besök i Sverige. Hennes framtoning och arrangemang med manliga swamis på podiet föreföll mer eller mindre konservativt hinduiskt. Jag har dock aldrig besökt hennes ashram.

Vissa av dem som lämnat henne och genomskådat hennes svagheter, uttrycker positiva minnen av hennes närvaro och utstrålning. Något fick de med sig på vägen, men gick vidare till andra lärare.

För mig kan Amma vara mer av en symbol än verklig guru, och hon kan symbolisera en hel del. Inte minst det tomrum och den brist som suger till sig hennes västerländska anhängare.

Där kan hon symbolisera sin kulturs – Indiens – livssyn, människosyn, dess existentiella dimension och hur människan intar sin plats i kosmos bland gudar, demoner och levande varelser.

Dess komplikationer. Dess enkelhet. Hinduismen inbjuder alla, utesluter ingen.

Men alla placeras inte i de högre sfärerna. Än sen, enligt de trogna. Kanske inte i dag, kanske inte i morgon, men karma kan leda oss alla – säger alla – till de djupare insikter där vi alla – säger återigen alla – kan återkomma i tillvaron som mänsklighetens vägvisare.

Amma kan också, genom att vara ett undantag som kvinnlig guru, peka mot de kulturella bristerna – inte enbart i Indien – men främst där, förstås. Varför är hon ett undantag? Kan jag fråga. Varför inte en bland många? Därför att kvinnor räknas på ett annat sätt än män. Och varför är det så?

Frågorna kan välla fram, inte alltid så originella, kanske, men ofta obekväma och svåra att besvara.

Bhagwan – sex och bilar

På 70-talet gav rödklädda ungdomar färg åt Stockholm. Om halsen hade de ett radband med en bild på sin Mästare – Bhagwan/Osho.

Deras andliga övningar hade rykte om sig att vara ganska så frisläppta. De kunde skrika och ropa som ett led i meditation. Visserligen i avskilda rum eller djupt i skogen. Deras indiska Mästare uppmuntrade dem att vara sexuellt aktiva, eller snarare att inte hämma sina naturliga impulser, någon som på den tiden ansågs djupt oroväckande. Deras Mästare tyckes säga: Kom loss, kom loss!

I ett TV-program härom sistes kunde vi se spritt nakna anhängare meditera och sjunga mantran. Vi fick också veta, att en av hans närmaste medarbetare (Sheela) dömts för bedrägeri.

Han väckte också oro bland indier. "Är det sant att man masserar varandra på hans kurser?" uttryckte en förfärad liten dam från New Delhis högre sociala skikt.

Premiärminister Indira Gandhi, däremot, gillade honom i smyg, men kunde inte uttrycka det offentligt. Till mig sa hon, att folk återvände från hans ashram med större avspändhet, som om de befriats från "nånting." (got rid of something.)

Det finns förstås bra mycket mer att säga om ashram som indisk kultur.

Inte minst dess relationer till västvärlden, där den numera också sipprar in med allt större utbredning.

Det är nog inte så enkelt som att västvärldens sökare saknar barndomens kramar, och därför sjunker i Ammas famn.

Ashramhopparna drar åt alla riktningar

Många söker mer traditionella gurus längs Ganges stränder eller i svåråtkomliga bergsklyftor. Det handlar om traditioner, men också om verklig kunskap. En yogalärare måste känna väl till sitt ämne, för att undervisningen skall fungera och eleven nå framsteg. Samma sak gäller meditation.

I undervisningen möter vi något som knappast existerar i europeisk kultur. Pedagogiken är både allmän och individuell. Du följer din egen andning. Det finns bara du som andas just så. Eller tänker just så. Eller går. Eller står. Eller sitter . . .. Din guru gillar det du gör, erbjuder , inte enbart sin kunskap och sin erfarenhet, men också sin energi och goda vilja. Gurun ser att du lyckas.

Du själv ser att dina framsteg, dina misslyckanden, dina tillkortakommanden hela tiden leder fram mot det mål som hägrar. Du kan ändra färdriktning, Du kan ändra metod. Du kan byta guru och ashram – målet förblir inom dig. I grunden är det din egen inre människa – "själen"? som leder dig vidare. När du upptäcker att du är din egen guru, blir tacksamheten gränslös. Mot vem? Mot alla som du mött på vägen – mot dem du inte mött, mot tillvaron.

Annakarin Svedberg

Klicka här för att söka efter böcker hos Bokus apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Ur arkivet

view_module reorder

Från diskurs till vägledande sanning

Bakgrund  Denna text handlar om hur en diskurs kan förvandlas till vägledande sanning. Utgångspunkten för detta arbete är Talal Asads argumentation kring religionsbegreppet vilket lyder: My argument is that there cannot be ...

Av: Kristian Pella | Essäer om religionen | 16 april, 2012

Titta det snöar i Mumindalen!

Muminfamiljen är varken människor eller djur. Dock sover de vintersömn. I berättelsen "Granen" blir de emellertid störda av en hemul som krafsar bort snön från taket på deras hus. (Kan ...

Av: Birgitta Milits | Gästkrönikör | 28 december, 2009

Madame Bovarys cyberfascination

Frankrike skapar webbplatser som visar att slikt svenskt Internetutnyttjande ännu så länge är redigt på efterkälken, såväl i forsknings- och undervisningssammanhang som i samverkan med det omgivande samhället. Ett exempel ...

Av: Hans Färnlöf | Essäer om litteratur & böcker | 28 oktober, 2008

Rak och ärlig mexikansk filmproduktion

Skådespelaren, producenten och regissören Gael García Bernal har hänfört en hel värld med sin charm och talang i Mexikos absolut mest firade filmer som "En dagbok från en motorcykel", "Älskade ...

Av: Linda Johansson | Kulturreportage | 27 december, 2009

Boxaren och soldaten Joe Louis fyller 100 år

Han föddes den 13 maj 1914 som Joseph Louis Barrow. Skrönan har det till att när han skulle skriva under ett matchkontrakt var hans handstil så barnslig och bokstäverna så ...

Av: Gregor Flakierski | Övriga porträtt | 13 maj, 2014

I shot the sheriff

Sen fredagskväll. Mycket sen. Ska vi verkligen ta tunnelbanan? Okej, rädslan ska inte få bestämma.

Av: Tommy Åberg | Gästkrönikör | 18 september, 2008

Jakten på den sista cigaretten - om Italo Svevo

Vädret är som våren brukar vara - lynnigt och fullkomligt opålitligt. Solen som lyst och värmt den nerkylda staden under flera dagar har försvunnit och himlen har liksom havet mörknat ...

Av: Crister Enander | Essäer om litteratur & böcker | 29 mars, 2010

Om Kazuo Ishiguro

Sitt namn till trots hör Kazuo Ishiguro till den nu drygt medelålders generationen av engelska författare där många för övrigt kommer från länder och städer långt bortom det förenade kungadömet ...

Av: Ivo Holmqvist | Litteraturens porträtt | 05 oktober, 2017

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.