Paul de Man och litteraturen som självbiografi

Paul de Man föddes 1919 i Antwerpen, flyttade 1948 till USA där han dog 1983 i New Haven. Hans tid i Belgien präglades förstås av kriget och ockupationen; hans amerikanska ...

Av: Arne Melberg | 26 Maj, 2014
Essäer om litteratur & böcker

Din klara sol går åter opp

I dag såg jag solen gå upp, d v s jag såg den översta röda kanten sticka upp över horisonten, en underbar syn. Och jag sade till min fru: ”Tänk ...

Av: Erland Lagerroth | 25 oktober, 2011
Essäer

Philip Roth åttio år – en författare som satt sin sista punkt

Den 16 mars firade Philip Roth sin åttioårsdag i sin hemstad Newark i New Jersey, på västra sidan av Hudsonfloden mittemot Manhattan. Förstaden han växte upp i, Weequahic, hade den ...

Av: Ivo Holmqvist | 22 mars, 2013
Litteraturens porträtt

En fabulös resa in i Sven Nordqvists underbara bildvärld

“Jag har alltid tyckt om att teckna. Min mamma uppmuntrade mig, hon var själv duktig på att teckna och måla. Att jag för en gångs skull var bättre på någonting ...

Av: Belinda Graham | 30 oktober, 2014
Kulturreportage

Hector Berlioz. Lithographie de Charles Baugniet

Med både måttlösa och tygellösa känslor



Även om Berlioz' personlighet framstår som mindre sympatisk, kan ingen frånta honom äran av att ha skapat ett musikstycke som i högsta grad angår även vår tids människor.


Hector Berlioz och skapandets kraft.


När jag bänkat mig i Bibliothèque Nationales musikavdelning fann jag snart intressanta redskap, exempelvis Dictionnaire Berlioz, utgiven av Pierre Citron och Cécile Reynaud (Fayard 2003). Den är den första brett upplagda uppslagsbok ägnad en kompositör.

Annons:

Musikåret 2015 är snart till ända och det är dags att summera intrycken. Som absolut oförglömlig framstår öppningskonserten under ledning av Parisfilharmonikernas chefsdirigent Paavo Järvi i det nyuppförda konserthuset Philharmonie 1 i februari i år. Festkänslan förstärktes av att detta var en gratiskonsert. Kilometervis med förväntansfulla parisare köade därför tålmodigt framför det arkitektoniska mästerverket, skapat av Jean Nouvel, beundrade exteriören och var mycket spända även på dess interiör. Efter ett par timmars köande var det så dags att släppas in i denna fantastiska konsertsal, som öppnade sig för frusna musikälskare som en stor varm famn.

Att det blev just Hector Berlioz La Symphonie fantastique, uruppford 1832, är ingen tillfällighet. Denna furiösa musik med underrubriken "Episode de la vie d'un artiste", som är den unge Berlioz' försök att i sin musik översätta en obetvinglig passion, är ett av Järvis favoritstycken bland orkesterverk. Den utgör en milstolpe i fransk musikhistoria genom att den uttrycker de både måttlösa och tygellösa känslor som kan rymmas i en människas inre och är det första exemplet på så kallad programmusik i fransk musiktradition.

I skilda scener gestaltas hur den passion som invaderar en ung konstnär så småningom får honom att tappa kontakten med verkligheten och i ett deliriumliknande tillstånd tro att han tagit livet av sin älskade. I sin symfoni inspireras Berlioz av Beethovens Heroika, men förvaltar även den franska musiktraditionen, exempelvis Glucks operor, genom att utnyttja instrument som dittills varit mindre vanliga i stora orkesterverk, exempelvis trummor, klockor och harpa. Varje gång jag har lyssnat på Berlioz epokgörande symfoni, har jag inte en utan en viss ängslan frågat mig: Hur gick det för föremålet för denna uppflammande passion, nämligen Harriet Smithson, en ung irländsk skådespelerska som visat sina häpnadsväckande talanger i Shakespearepjäser, uppförda i Paris 1827, och som framkallat mer än en passion bland franska konstnärer och författare? En häftigt uppflammande passion blir sällan beständig.

Jag beslöt mig för att äntligen söka svaret på en fråga som jag ställt mig i decennier.
När jag bänkat mig i Bibliothèque Nationales musikavdelning fann jag snart intressanta redskap, exempelvis Dictionnaire Berlioz, utgiven av Pierre Citron och Cécile Reynaud (Fayard 2003). Den är den första brett upplagda uppslagsbok ägnad en kompositör. Citrons avhandling fran 1961 som handlar om hur staden Paris skildras i fransk litteratur alltifrån Jean-Jacques Rousseau och framåt är oundgänglig för alla som intresserar sig för detta tema. Det senaste arbetet som initierar utgivningen av uppslagsböcker kring kompositörer i Frankrike förefaller lika oundgängligt för alla musikintresserade och naturligtvis alldeles speciellt för dem som fascineras av Hector Berlioz, enligt Citron den mest misskände av franska kompositörer. Uppslagsboken innehåller bidrag av en rad renommerade specialister av olika nationaliteter.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Musikvetenskap är en förhållandevis ung disciplin i den franska universitetsvärlden. En av dess pionjärer är Romain Rolland. Efter att 1895 ha lagt fram sin avhandling, L'Histoire de l'opéra en Europe avant Lulli et Scarlatti, blev hans uppdrag ett par år senare att ge en förläsningsserie i musikhistoria vid Ecole normale, för att 1904 tillträda den första professuren i musikhistoria vid Sorbonne. Universitetslivet utgjorde dock ett snörliv som passade honom sällsynt illa och det var med lättnad han 1910 lämnade Sorbonne för att helt få ägna sig åt författande. Själv hade han i sin ungdom velat bli kompositör men stötte på patrull, eftersom denna verksamhet i hans föräldrars ögon var föga lukrativt och framför allt otryggt.

Att utbilda sig för läraryrket borgade däremot för en säker framtid för hela familjen, inklusive föräldrarna. Under hela sitt liv försökte han kompensera den brist som förbudet medförde genom att skriva sin stora roman Jean-Christophe om en kompositör och att dessutom publicera en rad monografier om konstnärer. Hans bok om Händel från seklets början läses fortfarande (Actes sud, 2005). Även Berlioz har ägnats en monografi av Romain Rolland, som uppenbarligen betraktar kompositörens personlighet med en viss skepsis. Han framhåller dock hans stora kvalitéer som nydanande kompositör.
När Hector Berlioz för första gången såg Harriet Smithson på scenen drabbades han av ett blixtnedslag. Hennes jungfruliga framtoning och henne stora inlevelseförmåga när hon gestaltade Ofelias trevande steg in i galenskapen tog andan ur honom, han började bombardera henne med brev och förklarade att han ville gifta sig med henne. Harriet var omutlig: "Ingenting kan vara mer omöjligt än detta." Hector inledde så småningom operation avgiftning, bl a genom att förlova sig med en ung stjärnpianist, Marie Moke, som skulle bli en av Frankrikes ledande 1800-talspianister med internationella turnéer på sitt program. Marie blev förälskad och var med på noterna, kanske i lite väl stor utsträckning i sin mors tycke. Det verkar vara modern som såg till att hon brådstörtat gifte sig med en betydligt äldre man, Camille Pleyel, kompositör och arvtagare till den kända pianobyggaren. Operationen hade misslyckats och passionen var fortfarande vid liv, något som snart skulle visa sig.

När Harret Smithson mer av en slump 1832 hamnade på en konsert med utdrag ur Berlioz Symphonie fantastique insåg hon att hon var en av dess figuranter. Kompositörens fysiska närvaro, intensiteten i hans blick, oavvänt fäst på henne och noterad av bl a Heinrich Heine, liksom den lika stora intensiteten i hans komposition, fick henne att kapitulera. De gifte sig men levde tyvärr inte lyckliga i alla sina dagar, i synnerhet inte Harriet Smithson.

Om man studerar material som lagts ut på nätet förstår man att den unge kompositören inte fick det helt lätt. Harrieths lysande karriär planade ut i samband med giftermål och barnafödande, och hon visade så småningom mindre sympatiska sidor av sin personlighet: hon var inte bara avundsjuk på sin man på grund av hans framgångar, utan dessutom oresonligt och ogrundat svartsjuk när han gav sig ut på långa resor, ständigt åtföljd av en ung sopran. (Efter Harriets död skulle han komma att gifta sig med henne och kvinnorna delar båda Berlioz grav). Dessutom var hon inte längre helt till sin fördel i fråga om sitt utseende och sägs ha börjat konsumera alkohol, innan hon slutligen drabbades av stroke och förlorade talförmågan.

Den seriösa forskningen kring Berlioz och hans hustru ger en något annorlunda bild. Ǻtta år gammal skriver parets son Louis till sin faster: "Min pappa gav sig iväg till Bryssel utan att säga något till oss, min stackars mamma kan inte längre sova och hon väntar varje dag på brev som aldrig kommer; jag vet inte var min pappa är" (P. Bloom i Dictionnaire Berlioz). I sin intressanta biografi 'Fair Ophelia' : A life of Harriet Smithson Berlioz (Cambridge University Press, 1982) visar den engelske forskaren Peter Raby att Harriet pressades av Hector att gifta sig, trots att hon trots allt in i det sista var tveksam till företaget. Strax innan vigselceremonin gick av stapeln planerade Berlioz att "rädda" en 18-årig flicka genom att föra henne med sig till Berlin, där han också skulle få möjlighet att bejaka sin spirande förälskelse.

Efter Harriets död i Montmartre 1854 får Berlioz motta ett kondoleansbrev av sin gode vän Franz Liszt: "Hon inspirerade dig, du älskade henne och besjöng henne: Hennes uppgift var fullbordad."
Det är naturligtvis lockande att försöka göra sig en bild av Berlioz parsonlighet, vilket är fullt möjligt, tack vare att Bibliothèque nationale lagt ut hans självbiografi Mémoires (1845-1862) på nätet. Några stickprov jag gjort antyder att Berlioz var benägen att betrakta kvinnor som sin personliga ägodel, vilket ju inte lär vara helt ovanligt.

Det intressanta med Berlioz är att en kvinna som visar prov på egen vilja kan utlösa hysteriska reaktioner hos honom, vredesutbrott som får honom att framstå som ett barn i trotsåldern. Vid mina studier kring La Symphonie fantastique har jag också fått bekräftat en hypotes som jag länge närt: att Georges Rodenbach i Bruges-la-Morte, en tidig "roman fantastique" i den franskspråkiga litteraturtraditionenen, med högsta sannolikhet inspirerats av Berlioz musik. (Detta tema är f ö ett utmärkt tema för en Masteruppsats).

I den stora och uppmärksammade utställningen "Melancholia" på Grand Palais för en tid sedan visade dess arrangör Jean Clair hur en konstnärs ångest kunde användas som en viktig drivkraft i skapandet. Berlioz Symphonie fantastique är ett exempel på hur en kompositörer kan omvandla sin frustrerade passion till ett genialt och nydanande musikstycke.

Även om Berlioz personlighet framstår som mindre sympatisk, kan ingen frånta honom äran av att ha skapat ett musikstycke som i högsta grad angår även vår tids människor. Med Paavo Järvi som dirigent framfördes la Symphonie fantastique med en intensitet som skulle ha väckt Hector Berlioz stora gillande. Under konserten framstod både orkestern och publiken som elektrifierade. Mörkret hade sänkt sig över Villette-parken när publiken stömmade ut, men samtligas inre hade fyllts av det ljus som framkallas av en mycket stark musikupplevelse.

Eva-Karin Josefson

Klicka här för att söka efter böcker hos Bokus apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Klicka här för att söka efter artiklar hos CDON.com apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Ur arkivet

view_module reorder
Ingela Lind  Foto Bengt Oberger

Den övermodiga Ingela Lind

Man kan kanske tycka att Ingela Lind valt en onödigt defensiv undertitel till sin senaste essäsamling ”Övermod” som just kommit på Atlantis: ”utsvävningar och lätta stycken”. Visserligen förekommer det en ...

Av: Ivo Holmqvist | Essäer om litteratur & böcker | 21 augusti, 2016

Vatikanen – en stat med ständiga skandaler

Katolska kyrkan växte långsamt fram när det som sedan skulle bli Sverige började kristnas på 800-talet och etablerades på allvar i och med att den förste kristne kungen Olof Skötkonung ...

Av: Christer Nilsson | Essäer om religionen | 29 Maj, 2013

Stig Larsson: Umeå var mardrömmen

TEMA VÄSTERBOTTEN Stig Larsson. Foto: Gustaf Andersson. Regissören och författaren Stig Larsson lämnade Umeå för över trettio år sedan. För Tidningen Kulturen berättar han nu sin Västerbottenshistoria. – Värstingarna på Grubbeskolan kallade ...

Av: Gustaf Andersson | Litteraturens porträtt | 04 februari, 2008

Lars Gustafsson Foto CC BY-SA 4.0

Lars Gustafssons 70-tal: fakta, fiktion och autofiktion

Lars Gustafsson är en av den svenska litteraturens mest mångfacetterade författare. I det avseendet kan han erinra om giganter som Strindberg och Goethe! Hans publikationslista omfattar som bekant inte bara ...

Av: Torsten Rönnerstrand | Litteraturens porträtt | 09 mars, 2016

"Ingen ska få läsa det här. Inte ens mamma" Om Barbro Lindgrens dagböcker

När ljumma minnesvindar letar sig upp i våra medvetanden och aktualiserar det glömda och fördolda i barndomsriket blir vi förlösta. Det handlar om de varma somrarna, de lustfyllda lekarna och ...

Av: Benny Holmberg | Essäer om litteratur & böcker | 30 november, 2010

Anhalternas bok kitáb al-mawáqif Av Muhammed ibn abd al-jabbar al-Niffarí

Det var 1934 som A. J. Arberry såg till att Muhammad ibn Abd al-Jabbar ibn al-Hasan al-Niffarís verk för första gången publicerades både på original­språket och i engelsk översättning (E ...

Av: Hesham Bahari | Essäer om religionen | 25 april, 2013

Roberto Bolaños svarta karneval

Roberto Bolaño (1953-2003) är en av de senaste årens största internationella författarsuccéer. På svenska finns sedan i fjol inte bara de båda stora romaner som grundlagt hans berömmelse, De vilda ...

Av: Ulf Lindberg | Essäer om litteratur & böcker | 10 januari, 2012

Kvinnors skapande, Hilma af Klint och Violet Tengberg

  Hilma af Klint, Serie US målad 1913 I den biografiska uppslagsboken Svenska konstnärer kan man i den senaste utgåvan från 2008 läsa följande: "Hilma af Klint f. 1862 i Solna d ...

Av: Lena Månsson | Essäer om konst | 26 januari, 2009

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.

Cron Job Starts