Esko Männikkö lägger stor vikt vid hängningen av sina verk. Foto: Emil Fagander

”I do it my way”.

En av Finlands mest omtalade och framgångsrika samtida bildkonstnärer visas just nu i en stor utställning i Stockholm. Esko Männikkös måleriska bilder sätter sig fast i betraktarens medvetande, direkt eller ...

Av: Nancy Westman | 23 oktober, 2017
Konstens porträtt

Edgar Alla Poe och det sublima Antarktis

År 2009 fyller den amerikanske författaren Edgar Allan Poe tvåhundra år. Det uppmärksammas stort i USA och mindre i Sverige. Den store skräck- och deckarmästaren skrev bara en roman, Artur ...

Av: Bertil Häggman | 18 juli, 2009
Essäer om litteratur & böcker

Jonas Wessel. Jag är en annan

Jag har, såsom många andra, länge hänförts och förundrats av den franske poeten och handelsmannen Arthur Rimbaud (1854-1891). Så mycket att jag bestämde mig, återigen såsom många andra, för att ...

Av: Jonas Wessel | 20 augusti, 2012
Utopiska geografier

Jesus and Yahweh

Litteraturvetaren Harold Bloom är kanske mest känd för Den västerländska kanon, och då kanske i synnerhet för dess lista på västerlandets 26 främsta författare. Stora delar av sin karriär har ...

Av: Tobias Harding | 11 augusti, 2011
Essäer om litteratur & böcker

Hector Berlioz. Lithographie de Charles Baugniet

Med både måttlösa och tygellösa känslor



Även om Berlioz' personlighet framstår som mindre sympatisk, kan ingen frånta honom äran av att ha skapat ett musikstycke som i högsta grad angår även vår tids människor.


Hector Berlioz och skapandets kraft.


När jag bänkat mig i Bibliothèque Nationales musikavdelning fann jag snart intressanta redskap, exempelvis Dictionnaire Berlioz, utgiven av Pierre Citron och Cécile Reynaud (Fayard 2003). Den är den första brett upplagda uppslagsbok ägnad en kompositör.

Annons:

Musikåret 2015 är snart till ända och det är dags att summera intrycken. Som absolut oförglömlig framstår öppningskonserten under ledning av Parisfilharmonikernas chefsdirigent Paavo Järvi i det nyuppförda konserthuset Philharmonie 1 i februari i år. Festkänslan förstärktes av att detta var en gratiskonsert. Kilometervis med förväntansfulla parisare köade därför tålmodigt framför det arkitektoniska mästerverket, skapat av Jean Nouvel, beundrade exteriören och var mycket spända även på dess interiör. Efter ett par timmars köande var det så dags att släppas in i denna fantastiska konsertsal, som öppnade sig för frusna musikälskare som en stor varm famn.

Att det blev just Hector Berlioz La Symphonie fantastique, uruppford 1832, är ingen tillfällighet. Denna furiösa musik med underrubriken "Episode de la vie d'un artiste", som är den unge Berlioz' försök att i sin musik översätta en obetvinglig passion, är ett av Järvis favoritstycken bland orkesterverk. Den utgör en milstolpe i fransk musikhistoria genom att den uttrycker de både måttlösa och tygellösa känslor som kan rymmas i en människas inre och är det första exemplet på så kallad programmusik i fransk musiktradition.

I skilda scener gestaltas hur den passion som invaderar en ung konstnär så småningom får honom att tappa kontakten med verkligheten och i ett deliriumliknande tillstånd tro att han tagit livet av sin älskade. I sin symfoni inspireras Berlioz av Beethovens Heroika, men förvaltar även den franska musiktraditionen, exempelvis Glucks operor, genom att utnyttja instrument som dittills varit mindre vanliga i stora orkesterverk, exempelvis trummor, klockor och harpa. Varje gång jag har lyssnat på Berlioz epokgörande symfoni, har jag inte en utan en viss ängslan frågat mig: Hur gick det för föremålet för denna uppflammande passion, nämligen Harriet Smithson, en ung irländsk skådespelerska som visat sina häpnadsväckande talanger i Shakespearepjäser, uppförda i Paris 1827, och som framkallat mer än en passion bland franska konstnärer och författare? En häftigt uppflammande passion blir sällan beständig.

Jag beslöt mig för att äntligen söka svaret på en fråga som jag ställt mig i decennier.
När jag bänkat mig i Bibliothèque Nationales musikavdelning fann jag snart intressanta redskap, exempelvis Dictionnaire Berlioz, utgiven av Pierre Citron och Cécile Reynaud (Fayard 2003). Den är den första brett upplagda uppslagsbok ägnad en kompositör. Citrons avhandling fran 1961 som handlar om hur staden Paris skildras i fransk litteratur alltifrån Jean-Jacques Rousseau och framåt är oundgänglig för alla som intresserar sig för detta tema. Det senaste arbetet som initierar utgivningen av uppslagsböcker kring kompositörer i Frankrike förefaller lika oundgängligt för alla musikintresserade och naturligtvis alldeles speciellt för dem som fascineras av Hector Berlioz, enligt Citron den mest misskände av franska kompositörer. Uppslagsboken innehåller bidrag av en rad renommerade specialister av olika nationaliteter.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Musikvetenskap är en förhållandevis ung disciplin i den franska universitetsvärlden. En av dess pionjärer är Romain Rolland. Efter att 1895 ha lagt fram sin avhandling, L'Histoire de l'opéra en Europe avant Lulli et Scarlatti, blev hans uppdrag ett par år senare att ge en förläsningsserie i musikhistoria vid Ecole normale, för att 1904 tillträda den första professuren i musikhistoria vid Sorbonne. Universitetslivet utgjorde dock ett snörliv som passade honom sällsynt illa och det var med lättnad han 1910 lämnade Sorbonne för att helt få ägna sig åt författande. Själv hade han i sin ungdom velat bli kompositör men stötte på patrull, eftersom denna verksamhet i hans föräldrars ögon var föga lukrativt och framför allt otryggt.

Att utbilda sig för läraryrket borgade däremot för en säker framtid för hela familjen, inklusive föräldrarna. Under hela sitt liv försökte han kompensera den brist som förbudet medförde genom att skriva sin stora roman Jean-Christophe om en kompositör och att dessutom publicera en rad monografier om konstnärer. Hans bok om Händel från seklets början läses fortfarande (Actes sud, 2005). Även Berlioz har ägnats en monografi av Romain Rolland, som uppenbarligen betraktar kompositörens personlighet med en viss skepsis. Han framhåller dock hans stora kvalitéer som nydanande kompositör.
När Hector Berlioz för första gången såg Harriet Smithson på scenen drabbades han av ett blixtnedslag. Hennes jungfruliga framtoning och henne stora inlevelseförmåga när hon gestaltade Ofelias trevande steg in i galenskapen tog andan ur honom, han började bombardera henne med brev och förklarade att han ville gifta sig med henne. Harriet var omutlig: "Ingenting kan vara mer omöjligt än detta." Hector inledde så småningom operation avgiftning, bl a genom att förlova sig med en ung stjärnpianist, Marie Moke, som skulle bli en av Frankrikes ledande 1800-talspianister med internationella turnéer på sitt program. Marie blev förälskad och var med på noterna, kanske i lite väl stor utsträckning i sin mors tycke. Det verkar vara modern som såg till att hon brådstörtat gifte sig med en betydligt äldre man, Camille Pleyel, kompositör och arvtagare till den kända pianobyggaren. Operationen hade misslyckats och passionen var fortfarande vid liv, något som snart skulle visa sig.

När Harret Smithson mer av en slump 1832 hamnade på en konsert med utdrag ur Berlioz Symphonie fantastique insåg hon att hon var en av dess figuranter. Kompositörens fysiska närvaro, intensiteten i hans blick, oavvänt fäst på henne och noterad av bl a Heinrich Heine, liksom den lika stora intensiteten i hans komposition, fick henne att kapitulera. De gifte sig men levde tyvärr inte lyckliga i alla sina dagar, i synnerhet inte Harriet Smithson.

Om man studerar material som lagts ut på nätet förstår man att den unge kompositören inte fick det helt lätt. Harrieths lysande karriär planade ut i samband med giftermål och barnafödande, och hon visade så småningom mindre sympatiska sidor av sin personlighet: hon var inte bara avundsjuk på sin man på grund av hans framgångar, utan dessutom oresonligt och ogrundat svartsjuk när han gav sig ut på långa resor, ständigt åtföljd av en ung sopran. (Efter Harriets död skulle han komma att gifta sig med henne och kvinnorna delar båda Berlioz grav). Dessutom var hon inte längre helt till sin fördel i fråga om sitt utseende och sägs ha börjat konsumera alkohol, innan hon slutligen drabbades av stroke och förlorade talförmågan.

Den seriösa forskningen kring Berlioz och hans hustru ger en något annorlunda bild. Ǻtta år gammal skriver parets son Louis till sin faster: "Min pappa gav sig iväg till Bryssel utan att säga något till oss, min stackars mamma kan inte längre sova och hon väntar varje dag på brev som aldrig kommer; jag vet inte var min pappa är" (P. Bloom i Dictionnaire Berlioz). I sin intressanta biografi 'Fair Ophelia' : A life of Harriet Smithson Berlioz (Cambridge University Press, 1982) visar den engelske forskaren Peter Raby att Harriet pressades av Hector att gifta sig, trots att hon trots allt in i det sista var tveksam till företaget. Strax innan vigselceremonin gick av stapeln planerade Berlioz att "rädda" en 18-årig flicka genom att föra henne med sig till Berlin, där han också skulle få möjlighet att bejaka sin spirande förälskelse.

Efter Harriets död i Montmartre 1854 får Berlioz motta ett kondoleansbrev av sin gode vän Franz Liszt: "Hon inspirerade dig, du älskade henne och besjöng henne: Hennes uppgift var fullbordad."
Det är naturligtvis lockande att försöka göra sig en bild av Berlioz parsonlighet, vilket är fullt möjligt, tack vare att Bibliothèque nationale lagt ut hans självbiografi Mémoires (1845-1862) på nätet. Några stickprov jag gjort antyder att Berlioz var benägen att betrakta kvinnor som sin personliga ägodel, vilket ju inte lär vara helt ovanligt.

Det intressanta med Berlioz är att en kvinna som visar prov på egen vilja kan utlösa hysteriska reaktioner hos honom, vredesutbrott som får honom att framstå som ett barn i trotsåldern. Vid mina studier kring La Symphonie fantastique har jag också fått bekräftat en hypotes som jag länge närt: att Georges Rodenbach i Bruges-la-Morte, en tidig "roman fantastique" i den franskspråkiga litteraturtraditionenen, med högsta sannolikhet inspirerats av Berlioz musik. (Detta tema är f ö ett utmärkt tema för en Masteruppsats).

I den stora och uppmärksammade utställningen "Melancholia" på Grand Palais för en tid sedan visade dess arrangör Jean Clair hur en konstnärs ångest kunde användas som en viktig drivkraft i skapandet. Berlioz Symphonie fantastique är ett exempel på hur en kompositörer kan omvandla sin frustrerade passion till ett genialt och nydanande musikstycke.

Även om Berlioz personlighet framstår som mindre sympatisk, kan ingen frånta honom äran av att ha skapat ett musikstycke som i högsta grad angår även vår tids människor. Med Paavo Järvi som dirigent framfördes la Symphonie fantastique med en intensitet som skulle ha väckt Hector Berlioz stora gillande. Under konserten framstod både orkestern och publiken som elektrifierade. Mörkret hade sänkt sig över Villette-parken när publiken stömmade ut, men samtligas inre hade fyllts av det ljus som framkallas av en mycket stark musikupplevelse.

Eva-Karin Josefson

Klicka här för att söka efter böcker hos Bokus apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Klicka här för att söka efter artiklar hos CDON.com apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Ur arkivet

view_module reorder

Yrkestrubadurernas 40-årsjubileum. Intervju med Pierre Ström

  YTF, Yrkestrubadurernas förening, bildades 1971. Initiativtagare var bland andra Fred Åkerström (föreningens förste ordförande), Cornelis Vreeswijk, Finn Zetterholm, Bengt Sändh, Pierre Ström, Lars Göransson och Torgny Björk. På den svenska ...

Av: Johannes Flink | Musikens porträtt | 28 februari, 2011

Post-EmmaKrönika 1 Rastplatsen I

Snart ingen mindre än en &:så triton dök fram i mitt Jon Blunds dyra hov ärad med håv i en håv nästan som i horstrumpor ensam. Var fet som en ...

Av: Stefan Hammarén | Stefan Hammarén | 18 februari, 2010

The fundamental torus geometry of the universe Psychic Spirit in You 2016

Improvement of the Flows of Matter and Energy in the Known Universe

LundaHydro AB, Vårlöksvägen 4, SE-387 92 Borgholm, Sweden

Av: Jan Stenis | Utopiska geografier | 19 september, 2016

Le Chat Noir Gaudeamus

Bortglömd radikal från konstnärernas Montmartre

En ny bild av det tidiga nittonhundratalets Montmartre framträder när den politiskt medvetne målaren Théophile-Alexandre Steinlen får ta plats på Musée de Montmartre i Paris. Tidens strömningar och politiska dramatik ...

Av: Eva-Karin Josefson | Konstens porträtt | 27 februari, 2015

Pippin Barr och Marina Abramovic Institute – Dataspel om performance

Med spelet ”The Artist Is Present” fick Pippin Barr internationell uppmärksamhet både i konst- och dataspelsvärlden. Spelet handlade om Marina Abramovic performance på MOMA i New York 2010. En performance ...

Av: Mathias Jansson | Essäer om konst | 11 november, 2013

Den mångsidige Robert Walser

"Everyone who reads Walser falls in love with him" påstår Nicholas Lezard i The Guardian. The New Tork Review of Books har i sin utmärkta serie inhemska och utländska böcker ...

Av: Ivo Holmqvist | Litteraturens porträtt | 31 augusti, 2013

Strålande jul?

Det är jul och julklappar finns överallt att köpa. Vi tror att vi ska kunna få undan det som verkligen betyder, det som vi tror oss ha samlat på så ...

Av: Fredrik Månsson | Gästkrönikör | 20 december, 2015

Hamnen i Hamburg med nya konserthuset i bakgrunden. Foto: Björn Gustavsson

Hansaförbundet

Det tyska Hansaförbundet, som var i kraft från 1100-talet till 1600-talet, betydde oerhört mycket för utvecklingen av den nordeuropeiska handeln och utvecklandet av ett slags kulturell samhörighet länderna emellan. Ytterst ...

Av: Björn Gustavsson | Resereportage | 20 oktober, 2015

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.

Cron Job Starts