Våldet i fantasylitteraturen

Steven Ekholm synar våldet i några fantasyromaner från Sagan om ringen till Harry Potter. Om man skulle göra en hastig översyn av ungdomars läsning idag så är nog fantasylitteraturen den genre ...

Av: Steven Ekholm | 01 april, 2011
Essäer om litteratur & böcker

Postemmakrönika 3. Rasthållplat III

ALdrig heller dem rasthållhållhållplatskvar III förutan på väg dit (till ställe egentligt) ledigt med utan oppfart istället av avtag som i föregående i stället, nog sjunga sin poetiska visa på ...

Av: Stefan Hammarén | 18 mars, 2010
Stefan Hammarén

Opposites attract

I ett försök att göra en betraktelse kring den jungianska arketypen, är det kanske ändå bäst att begränsa sig till det välkända. Denna text kommer därför i huvudsak att handla ...

Av: Per-Henrik Bartholdsson | 07 juni, 2012
Essäer

Min tid i Dubrovnik

Juli, 1990. Bländande starkt solljus över Dubrovnik. Jag blickar ut över husen med de tegeltäckta taken, tornen och den sandgråa muren runt den åldriga innerstan, ser hur allt suger åt ...

Av: Bruno Franzon | 27 oktober, 2012
Resereportage

Sri Aurobindo

Indisk renässans jagar undan såväl skallmätare i Lappland som sociala ingenjörer



Allt som lever har sitt eget existensberättigande, sin egen rättmätiga livskamp. 
Gunnar Myrdal

Gunnar Myrdal

Aurobindo beskriver också den nedgång, som följer av att gamla system fastnar i sin form, blir krävande, begränsande, despotiska och förlorar sin ursprungliga mening och inspiration.
Alva Myrdal

Alva Myrdal

Annons:

Asiatiskt Drama

Jag har läst tre böcker vars innehåll har vissa beröringspunkter, om än sinsemellan olika.
Där trådarna stundtals kan tyckas löpa kors och tvärs och långt ifrån varandra, knytas hårt ihop eller trasas sönder.

Det handlar om Gunnar Myrdals Asiatiskt Drama och Maja Hagermans Käraste Herman. Den förra ganska så obsolet, (1968, Rabén & Sjögren, den senare utgiven hos Norstedts 2015.)

Den tredje: ett litet grönt glänsande häfte, The Renaissance in India av Sri Aurobindo Gosh, en indisk frihetskämpe och filosof, med stor auktoritet i sitt eget land, där han är ständigt aktuell. 1a upplagan kom 1920 i Pondycherry på Sri Aurobindo Trust.

Maja Hagerman skildrar i sin bok hur medicine dr. Herman Lundborg i 1900-talets början for till Lappland där han mätte skallar, kollade tänder, klädde av folk och fotograferade dem från alla håll. Allt i vetenskapens namn.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Resultatet blev ett omfattande arkiv med foton, beskrivningar av hundratals "lappar" "finnar" "blandtyper". Var och en med nummer, alla utan namn, alla med s.k. ras-beteckning..

Så gick det till. Ur detta skapades "rasbiologin" med myten om raserna, de underlägsna, de överlägsna. Den vackra vita rasen borde dessutom inte blandas upp med de underlägsna lapparna och finnarna. De senare inte heller med varandra.

Berättelsen om detta reser håren på mitt huvud.

1922 blev Lundborg chef för Statens Rasbiologiska Institut i Uppsala och fick, småningom, professors titel. Han vann stor respekt hos Tysklands nazister.

I rasbiologins namn nekades många rättigheten till sin egen tillvaro.

Skallar mättes, skelett testades, hudfärg och ögonfärg värderades enligt "vetenskapliga" system. Inte av dem som skallarna satt på, men av dem som ansåg sig äga rätten att värdera måttet på andra varelsers liv och äganderätt till sina kroppar.

Hårresande är också dumheten och omdömeslösheten hos de politiska partier (samtliga riksdagspartier) institutioner, myndigheter och föreningar i vårt land, som med stipendier och bidrag såg till att Lundborg kunde bedriva sin verksamhet och utveckla den med sann pseudo-vetenskaplig logik i ett självuppfyllande system.

För att vara ironisk och vända på det hela: kanske denna okritiska självhävdelse är ett tecken på egenskaper hos en degenererad ras, nämligen den vita.

På senare, feministisk tid, hör vi talas om makten och missbruken hos medelålders vita män, alltså hur dessa dominerar och förtrycker resten av världen, inklusive vita kvinnor. Kanske dessa kvinnors oförmåga att sätta ned foten ordentligt och sluta sopa golvet för herrarna, också kan härledas till rasens genetiska svagheter? Nåja. Så blev det i alla fall sagt.

Ett par som gjorde sig märkvärdiga i vår värld, var Alva och Gunnar Myrdal. Alva, gift med Gunnar, kallade honom sin Mästare, knäföll och bad om tillgivelse för sina tillkortakommanden.

Varför blev hon en sådan ikon för många kvinnor i det patriarkalt styrda västerlandet? Saknade hon, liksom många andra vita kvinnor, det förnuft som borde följa med goda rasegenskaper??? Nja.

(Här tvekar min självkritik en smula. Sådana uttryck är förvisso att gå över den debatt-tekniska gränsen. Men ibland blir det – nästan- på sin plats.)

Dessa båda tillhörde de namnkunniga bakom tillskyndandet av steriliseringar av bl.a. rashygieniska skäl, men också medicinska och – samhällsekonomiska! Deras bok "Kris i befolkningsfrågan" kom emellertid 1934, alltså mer än ett decennium sedan Rasbiologiska Institutet bildats.

Rashygieniska skäl

Det finns dock en obehaglig likhet mellan Lundborgs syn på människor i det glest befolkade Lappland och Myrdals syn på människor och händelser i det fattiga och tätt befolkade Indien.

Värderingar och social ingenjörskonst har en inbyggd risk för samhällelig kollaps, eftersom många människor, alltså individerna som skapar, återskapar och bär upp samhället, lever för och av det, ofta inte erkänns som "fullvärdiga", såvida de inte lever upp till regler de själva inte varit med om att fastställa.

Som till exempel: Steriliseringsfrågan ansågs alltför viktig (av läkare och politiker, till exempel professor Nils von Hofsten) för att den enskilda människan själv skulle få fatta beslut om detta livsavgörande ingrepp. Beslutet överläts sålunda till "vetenskapen."

Social ingenjörskonst i vårt land gjorde inte människor lyckliga. Kanske mer effektiva. Ibland? Ungdomar blir i dag inte bara arbetslösa, de finner ofta jobb utan mening för dem.

När Gunnar Myrdal skrev om Asien fanns det u-länder och i-länder.

Det ansågs självklart. De underutvecklade och de industriellt utvecklade. Själva begreppet "utveckling" fick ett slag historisk innebörd. Utvecklingen var ofrånkomlig, den skulle komma, det gällde bara hur och när.

I dag är begreppen någorlunda förskjutna, men existerar. U-landet Kina tävlar med USA om ekonomisk makt. U-landet Indien tillhör världens mest IT-täta.

Proportionerna börjar kastas om – och inte bara det. Med ekonomisk tillväxt och politiskt självförtroende uppstår också kravet på respekt för traditioner, vanor, filosofi och värderingar.

Eller:

Asien börjar slå västvärlden i huvudet med dess egna vapen.

Vilket inte betyder att vi skulle leva i en bättre värld med asiatisk dominans.

Men – det handlar om det som på "asiatiska" benämns karma. Alltså återställande av balans.

 

51DHd CtCoL

 

I Sverige möter jag i dag fler tiggare i dag på min dagliga runda än jag någonsin gjort i Himachal Pradesh eller Tamil Nadu. I San Fransisco har jag sett hemlösa tiggare bilda häck längs promenadstråken.

Gunnar Myrdal utgår från tiden för avkolonialiserandet – alltså nittonde århundrandets mitt. Vad som funnits dessförinnan – före kolonialtiden och sjö-makts välde – nämner han i förbigående och verkar helt utan intresse för de traditioner som en gång hade funnits. Kunskapsområden, då välutvecklade, som t.ex. yoga och meditation i Indien, akupunktur och tai chi i Kina, zen i Japan, tycks inte finnas i Myrdals tankevärld, enligt bokens innehåll.

Eller om han alls ser dem, avfärdar han förkoloniala traditioner som en vidskeplig drömvärld utan betydelse eller hinder för utveckling.

När jag på 70-talet, ambitiöst, läste Asiatiskt drama, la jag den ändå ifrån mig ganska snabbt. Då hade jag, genom resor och möten, börjat få levande erfarenhet av asiatisk kultur, och kände på mig att Myrdal hade mycket litet av värde att säga i ämnet. Hans kunskap föreföll mig i grunden vara pseudokunskap, baserad på moderna västerländska värderingar , där föremålet för hans studier berövats sitt eget sammanhang. Väl också tro på att dessa värderingar hade global betydelse för jordens folk.

Dessutom är hans stil av det mest svårtuggade slag och hans skildringar abstrakta. Så var det då. Så är det nu.

Aurobindo Gosh

Aurobindo Gosh ser annorlunda på sitt lands kultur.

När Aurobindo föddes, 1872, i en välbärgat bengalisk familj, var Indien fortfarande under brittiskt styre. Engelska talades i hans hem.

Han tvangs, sju år gammal, av en ambitiös far, till England för brittisk fostran. När han fjorton år senare återkom till Indien, var det för att upptäcka den rikedom hos sitt eget land, som förvägrats honom av kolonisatörernas inbillat överlägsna ideal.

Han ser rikedomar inte bara ur andlig synvinkel, men också, och inte minst, intellektuellt, materiellt, socialt, vetenskapligt. Han ser, i Indiens historia, ett mångfacetterat spektrum, glädje över livet och förmåga att hantera det.

Det Gunnar Myrdal skär bort letar Aurobindo fram, och ser traditioner i en kultur, som utvecklats under tusentals år och i olika faser.

Det är nu några decennier sedan jag gjorde dessa tappra försök att läsa Asiatiskt Drama.

Mitt intresse för buddhismen hade lett mig in på helt andra vägar än dem Gunnar Myrdal gick på. I Indien fann jag, därför, den indiska kulturens manifestationer tätt intill mig. Jag bodde ofta på ett litet buddhistiskt härbärge i New Delhi, alldeles intill det stora Birla-templet, (Laxmi-Narayan-Mandir) bekostat av industrimagnaten Birla och invigt av Mahatma Gandhi på 30-talet som ett tecken på Indiens identitet och vilja att resa sig ur kolonialt förtryck.

Om morgnarna strax före soluppgången, sjöng munken Aryavamsa sin hyllning till Buddha, Läran och gemenskapen. Från Birla Mandir hördes klockan och musiken till Lord Krishnas ära. Sedan öppnades grindarna mot gatan.

"Andlighet är sannerligen det indiska sinnets huvudnyckel."

I det lilla häftet skriver Aurobindo att känslan för det oändliga finns nedärvd och att Indien förstått hur livet inte kan betraktas eller fullt ut levas enbart ur yttre omständigheter.

Det fysiska får inte sin verkliga betydelse om det inte sätts i rätt relation till det bortom-fysiska; och universums komplexitet kan inte förklaras inom människans ytliga synfält.

Det osynliga omger det synliga.

Indien såg oändligt antal gudar bortom människan, gudar bortom gudarna, och bortom Gud den egna ofrånkomliga evigheten. Hon såg livs-kedjor bortom våra egna liv, medvetande-kedjor bortom vårt närvarande medvetande, och bortom detta såg hon andens storslagenhet.

Så, i ungefärlig sammanfattning, beskriver Aurobindo kärna och väsen i sin egen kultur, som han nära nog berövades kontakten med genom kolonisatörers mentala våld.

Andra februari 1835 talade Lord Macaulay till brittiska parlamentet om Indiens storslagenhet:

"Jag har rest kors och tvärs över Indien, och jag har inte sett en enda människa tigga eller stjäla.

Så höga moraliska värderingar har jag sett och människor av sådan kaliber, att jag inte tror att vi någonsin kan erövra detta land, med mindre vi bryter nationens ryggrad, som är hennes andliga och kulturella arv, varför jag föreslår att vi byter ut hennes gamla och antika undervisningssystem, hennes kultur, för om indierna tror att allt utländskt och från England är bättre än deras eget, kommer de att förlora självförtroende , sitt kulturarv, och de kommer att bli det vi önskar, en i sanning dominerad nation."

 

the life divine pb original imaebcqdwvfhgdza

 

Texten är kuslig och det kryper i ryggraden. Lika kuslig som Lundborgs inställning till lapparna och deras kultur, enligt Hagerman. Lika kuslig som Alva och Gunnar Myrdals inställning till sterilisering, enligt formuleringar i till exempel Kris i befolkningsfrågan, 1934.

Visserligen finns tvivel uttryckt beträffande äktheten i Lord Macaulays tal till brittiska Parlamentet. Hur som helst tycks han ha menat, att det var britternas uppgift i världen att fostra okunniga och smutsiga indier till civilisationens dygder. Klassisk indisk litteratur saknade värde och kunde slängas på sophögen, till förmån för till exempel Shakespeare och Bibeln.

Myrdal trodde tydligen att nu skulle världen formas enligt modern ingenjörskonst – såväl tekniskt som mänskligt/socialt. Indien var förvisso ett u-land, enligt honom, men hade kanske trots allt möjligheter till utveckling från fattigdom till välstånd, om landet nu bara ville vända sig mot framtiden och bort från sitt eget förflutna. Det tycks sällan ha fallit honom in, att det fanns kraft och frö till framtida möjligheter i just detta förflutna, och att främmande makters förtryck och oförstånd förkvävt dess förmåga till växt mot framtiden.

Exempelvis reste kristna missionärer till Indien där de lärde känna ett folk, långt mer andligt och religiöst än västvärldens, problemet var bara att de trodde fel!

Alltså måste kyrkor byggas, tempel rivas, biblar läsas och indisk litteratur förkastas.

Att underkänna en kulturs tankevärld är att beröva den kollektiv identitet.

Utan tillgång till sin egen historia förkvävs dess livsmöjligheter. Om det är detta som har skett i Indien är jag inte person att bedöma, men jag kan reflektera. Ligger grundorsaken till fattigdomen i den inhemska kulturen eller fanns ansvaret hos kolonisatörerna med dess förakt för den indiska befolkningen och djupt orättvisa politik?

I det Indien där jag bott är det ont om rättvisa. Kvinnor förtrycks, förhindras valfrihet, social trygghet och utbildning. Välstånd är till för en del grupper – visserligen stora, men det hjälper ju knappt dem som fortfarande lever i slum, fattigdom och smuts. Indien är inget paradis där rättvisa och harmoni råder.

Ändå drar det till sig besökare från alla håll i världen. Sökare som vandrar kors och tvärs i landet, stannar upp på ashram, lyssnar, inspireras, deltar i arbete. Som längtar tillbaka. Inte för att Indien av i dag är perfekt. Men trots att det inte är det. Någonting där som det är svårt att finna någon annan stans. Som att de finner sina andliga rötter.

Den intresserade Indien-resenären kan lätt hamna i en eller annan fälla. Jag fick till exempel veta, av en indisk bokförläggare, att jag påtvingade det indiska samhället mina värderingar, när jag ifrågasatte det indiska äkteskapet.

En så kallad  ashramhoppare kan få ett komplicerat förhållande till den indiska kulturen, få svårt att tillgodogöra sig visdomens frön. Många historier är i omlopp om giriga och kärlekskranka gurus, som utnyttjar situationen att en stund få ägna sig åt kärlekens nöjen, med såväl gossar som flickor från det frigjorda västlandet.

Aurobindo, däremot, beskriver ett forntida Indien vars kultur gav livskraft, glädje och osedvanlig kreativitet. Han menar, att under minst tretusen år har Indien kunnat förverkliga "republiker och kungadömen och kejsardömen, filosofier och kosmologier, vetenskaper, trosuppfattningar , konst och poesi och alla slags monument. Palats och tempel......lagar, bestämmelser, ritualer, fysiska vetenskaper, psykiska vetenskaper, Yoga-system, politiska system och administration, andlig konst, världslig konst, handel, industrier, hantverk. " etc. Han finner listan "ändlös" och menar att Indien skapar och skapar, outtröttligt.

Indien utvecklades också utanför sina egna gränser. Landets fartyg trafikerade haven och dess välstånd flödade över till Grekland, Egypten och Rom. Indien påverkade hela världen, Kina, Japan, Palestina och Alexandria. Upanishaderna och Buddhismen ger eko i kristendomen. Han tycks inte finna ett enda kunskapsområde som inte haft inflytande överallt på vår jord - från Kina till Afrika.

"Indiskt sinnelag är inte enbart andligt och etiskt, men också intellektuellt och artistiskt."

Aurobindo nämner tre perioder i Indiens utveckling: andlig, intellektuell, och enligt handling och värderingar, då samhällets struktur lades fast med lagar, seder och förordningar.

Indiens första storhetsperiod var av andligt slag, där hon sökte sanningen om sin existens genom intuition och genom inre erfarenhet. Detta lämnade ett avtryck, som sedan aldrig lämnat henne. "Också under hennes nedgång var detta det enda som hon aldrig förlorade."

Efter andens epok kom Lärans (Dharmas) epok, då intellektet önskade formulera livslagarna i ljuset av andens sanning. Därefter följde viljan att bestämma och organisera samhällets lagar enligt anden och förnuftets skärpa.

Denna tredje period, menar Aurobindo, är född ur de båda första och ur ett behov av organisation och struktur. Anden kräver intellektuell mening eller skärpa i förklaringen, men varken ande eller intellekt skapar ett samhälle med livskraft och mänskligt utrymme. Medan ett samhälle utan ande, utan intellekt, reflexion, skaparförmåga och meningsutbyten, snart kommer att fastna i sin egen brist på rörlighet och kreativ förmåga. D.v.s. att människorna helt enkelt kommer att uppleva meningslöshet i sin egen existens. Till slut stagnation.

Såväl intellektet som skönheten ogillar kaos, menar Aurobindo. (s. 12)

Beskriver han en drömvärld, ett ideal från sitt eget indiska huvud? Vad, i så fall, gjorde de britter (t.ex. Lord Macaulay) som menade sig vara kallade att ställa världen tillrätta – denna värld, som enligt britternas nationalskald råkat ur led och borde vridas rätt, dock ej av indier.

Det hela kan liknas vid ett skuggspel, där makterna tävlar om (de inbillade) gudarnas gunst.

Aurobindo har, emellertid, i det lilla häftet på dryga 40 sidor, lyckats gestalta en värld – den indiska- i dessa faser och perioder med sitt myllrande och mångfacetterade innehåll. Han påvisar också, att ingenting i denna utveckling dräller omkring av en slump, än mindre på grund av förvirring eller brist på intellektuell klarhet.

Aurobindo beskriver också den nedgång, som följer av att gamla system fastnar i sin form, blir krävande, begränsande, despotiska och förlorar sin ursprungliga mening och inspiration.

"I detta ögonblick svepte den europeiska vågen in över Indien."

Han menar alltså, att kärnan och yttersta orsak till Indiens problem skulle ligga i denna nedgång hos Indien och att landet, i grunden, börjat svika sin egen utveckling och kultur. Därmed blivit sårbart inför främmande erövring.

En analytiker som Myrdal verkar totalt blind inför dessa händelser och processer. Det han ser är nedgångens resultat, och letar efter nyckeln där den inte finns. Hans syn på indisk kultur kan kallas "mental skallmätning."

För honom – med flera – är utveckling detsamma som industriell utveckling, nutida tekniska kunnande, social ingenjörskonst och ekonomisk fördelning. Han ser en motsättning mellan ande och materia – det vill säga, anden uppfattar han inte alls, men dömer ut den som skrock och vidskepelse.

Anna-Karin Svedberg

Klicka här för att söka efter böcker hos Bokus apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Klicka här för att söka efter artiklar hos CDON.com apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Ur arkivet

view_module reorder

Inget som tjänar livet kan vara förnedrande

Svaret på frågan om vad som är mystik, varierar från religion till religion, från en tid till annan tid. Kristen mystik ger, generellt sett, uttryck för den enskilda människans upplevelser ...

Av: Bo I. Cavefors | Essäer | 23 april, 2014

Prins Eugen – Ett levande konstnärskap

Det allmänna fenomenet svenskt monumentalmåleri blir partikulärt genom en orientering av prins Eugens konstnärliga praktik. Likt många andra svenska konstnärer kring förra sekelskiftet var prins Eugen en konstnär som ägnade ...

Av: Allan Persson | Konstens porträtt | 22 januari, 2013

Trio Brantelid Härenstam Sparf

Nicolò Paganini kontra Robin Bengtsson

I stället för melodifestivalen har Björn Gustavsson ägnat lördagskvällen åt att skriva om Paganini.

Av: Björn Gustavsson | Björn Gustavsson | 11 mars, 2017

Dansk humor enligt redaktören Claus Christensen

Bäste Claus Christensen, Tack för länken till din artikel om filmkaraktären Zelko och om undertecknad. Den verkar vara åtminstone 8 månader gammal och jag undrar varför du inte bekantade mig med den ...

Av: Vladimir Oravsky | Gästkrönikör | 02 april, 2009

”Så lunka vi så småningom!” Bellmans musik- och berättarkonst

Carl-Michael Bellman använde som skald både texten och musiken i sitt skapande och uppnådde med detta dubbla verktyg ett djupare och mer accentuerat uttryck än vad som varit möjligt med ...

Av: Benny Holmberg | Litteraturens porträtt | 20 februari, 2013

Med försonande och förlåtande ögon

  Ingmar Bergman. Fotograf: Bengt Wanselius Med försonande och förlåtande ögon Tidningen Kulturen hedrar den beundransvärde filmaren, författaren och dramatikern Ingmar Bergman. Denna vecka porträtterar Crister Enander honom som författare. Nästa vecka presenterar ...

Av: Crister Enander | Essäer om film | 07 augusti, 2007

Den svarte snapsdrickande Jesus. Hemingway i Österrike

När Ernest Hemingway och Ingrid Bergman för första gången träffades 1942 i San Fransisco hade den svenska filmstjärnan just varit på skidsemester i Sun Valley med sin dåvarande man, Petter ...

Av: Kurt Bäckström | Essäer om litteratur & böcker | 29 juni, 2012

Därefter uppstår oordning i hela kroppen

Sexuella övergrepp har länge varit tabu i Sverige och började inte på allvar uppmärksammas förrän i slutet av 70- och början av 80-talet. Genomgående visar forskningen att övergreppen skapar ett ...

Av: Else-Britt Kjellqvist | Essäer om samhället | 09 juli, 2013

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.