Om verklighetens eventuella övertag över dikten – ett retrospektivt reportage om ett politiskt…

Följande reportage skrevs som dokumentation av ett spännande scenkonstprojekt under våren 2014. Projektet skulle visa sig bli långlivat. Under sommaren spelades föreställningen All the time I was making this I ...

Av: Hedvig Ljungar | 16 oktober, 2014
Reportage om scenkonst

David Bowie spelar på Tweeter Center utanför Chicago, augusti 2002. Foto: Adam Bielawski.

”I had so many dreams, I had so many breakthroughs”

Efter att ha kämpat mot cancern i ett och ett halvt år avled David Bowie i stillhet på söndagen, 69 år gammal. Hans sista skiva ”Blackstar” gavs ut på hans ...

Av: Peter Sjöblom | 11 januari, 2016
Musikens porträtt

Pacifister i det virtuella kriget

I maj 2003 beslöt sig det amerikanska försvaret för att bege sig in på dataspelsindustrins territorium. Stridsklädda soldater ur specialstyrkan invaderade E3 (Electronic Entertainment Expo) understöd av svarta Black Hawk ...

Av: Mathias Jansson | 01 oktober, 2008
Essäer om konst

Vågskvalp av Hebriana Alainenatalo

En diktares svårighet …

Min prosalyrik, lyrik och poetik vilar på samma grund och bär på samma byggklossar. Det som sker är att något dras ifrån, något kommer till; allt i ett sökande efter ...

Av: Göran af Gröning | 24 april, 2015
Agora - filosofiska essäer

Foto: Tarja Salmi-Jacobson

Ögon silver, ögon blå



Tarja Salmi-Jacobson strosar genom ett efterlängtat vått och lerigt Indien. 

Del 1 : En jainstatys proveniens


Foto Tarja Salmi-Jacobson

Foto Tarja Salmi-Jacobson

Den ena tog huvudet mellan sina händer och kände efter dess linjer, blundade och sa att det kunde vara från Egypten, men hon ändrade sig och tyckte att det hade asiatiska former, fortfarande blundande. Hon placerade det till Indien till slut. De båda ansåg att det var en äkta artefakt och inte tillverkat som souvenir för turister. Och när jag berättade att jag kunde avläsa mitt sinnestillstånd genom att titta på dess ansikte, ansåg de att jag absolut bör behålla det och inte försöka sälja det, dess penningvärde kunde de inte avgöra. Men dess immateriella höga värde tycktes de vara överens om.
Foto: Tarja Salmi-Jacobson

Foto: Tarja Salmi-Jacobson

Annons:

Det är efterlängtat vått och lerigt i Indien. Det är regnperiod efter kvävande hetta som inte svalnade tillräckligt ens mot natten och stannade vid +33 grader Celsius ett par månader i rad. Nu är det grått överallt, men människors ansiktsuttryck är ljusa och ögonen pigga av lättnad från det kvava. Vi strosar genom New Delhis basarområde under tak av grå presenning, det är som om all färg hade bleknat bort av sol och regn vartåt man än tittade. Nej, inte riktigt allt, det finns en klunga kvinnor med nästan neonlysande långa orangeröda sarisvep över huvuden och gröna kjolar – det är kvinnor från den understa klassen. Kvinnorna från de övre kasterna bär saris i jordnära färgnyanser.

Och alla har tunna nätta sandaler och de försöker passa sina små steg för att inte trampa på våta smutssamlingar. Jag känner mig avvikande med mina finska Nokiatillverkade gummistövlar. Plask plask. Indiskorna är gracila och oavsett kast har alla en lång fläta hängande på sina raka ryggar.

Min man Berthil och jag tittar strött på utbudet, vår vän Kullervo letar efter en tibetansk buddhastaty, Vajradhara med gemål, medan min man och jag inte hade något mål. Men helt plötsligt får jag syn på ögon på en svart staty på en hylla som är full av saker som inte väcker mitt intresse. Det är ett par ögon som nu följer mig. Ögon av silver.

Och jag blir orolig. Men vi är på en äventyrsresa och vi är inga suvenirhandlare, intalade jag mig. Så huvudet fick stå kvar på hyllan.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Eftersom min man hade fått malaria stannade vi kvar en extra vecka i New Delhi. Året var 1969 och inte på tjugo år hade det inträffat ett malariautbrott i Delhi. Vi kom därför att besöka basaren igen. Det var samma sak den här gången. Huvudet stod kvar på hyllan och ögonen tycktes följa mig. Den här gången bad jag att få se på huvudet lite närmare. Det var mycket tungt av massiv svart sten. Jag ska inte ha det och skräpa i vår bil!

Men efter att ha sett huvudet flera gånger sa jag till Berthil att jag skulle vilja köpa huvudet. Ne'men gör det, uppmuntrade han mig när han såg hur betagen jag blivit. Nu var motståndet brutet och huvudet blev mitt och kom hem till oss i Visby.

Två år senare låg jag i skilsmässa och ville i princip bara packa ihop det nödvändigaste, två tre kartonger som senare magasinerades i Mariehamn hos vänner på Åland medan jag själv flyttade till östra Finland. Vad skulle jag göra med stenhuvudet som vägde fyra och ett halvt kilo? Jag sa till Berthil att jag ville ha huvudet, men eftersom det är så tungt att kuska runt med i min osäkra framtid borde jag nog sälja det. Han tog det hårt och upplevde att om jag sålde det skulle jag göra mig av med något som hörde ihop med hans och mitt liv som han ändå symboliskt ville hålla samman. Han sa bestämt att han behåller det till dess jag hämtar det.

Efter fem år besökte jag mina vänner i Visby och också Berthil. Han var omgift och i deras nya hem såg jag mitt stenhuvud högst upp på deras bokhylla. Jag hade inte hjärta att be tillbaka huvudet från deras hem, när inte Berthil självmant frågade mig – att bara plocka ned det från deras hem efter så många år hade krävt mod som jag då inte hade. Jag intalade mig flera gånger att det inte ska betyda så mycket om jag förlorade huvudet, ska det materiella vara så viktigt? Jag slog ifrån mig saken. Men tillbaka i Stockholm där jag då bodde berättade jag för Kullervo att det fanns en sak jag ångrade i mitt liv: att jag inte bad om att få tillbaka det indiska stenhuvudet. På den tiden låg jag i skilsmässa från min andra man och hade ensam begravt vår 7 månaders baby. Kullervo hade stått mig bi hela tiden och mycket fanns på gungfly.

En dag ringer Kullervo till mig och ville besöka mig. Han kom och öppnade sin väska och tog upp det välbekanta svarta huvudet med silverögon! Han hade varit i Visby och helt sonika gjort anspråk på huvudet, att jag nu ville ha det tillbaka. Kullervo hade burit detta tunga för min skull och gladde sig åt att ge mig denna stora överraskning! Idag är jag ordlös av hans generositet, men då tjoade jag av glädje som ett barn.

Sen dess har huvudet varit med om flera flyttar och en skilsmässa till. Jag upptäckte att jag i statyns ansikte kunde avläsa hur jag mådde. Om jag mådde dåligt var ansiktet skrämmande med dess gloende och uppspärrade ögon, och när jag mådde bra så smålog det!
En dag bestämde jag mig för att ta den med mig till Östasiatiska muséet för att få veta något om huvudet, för jag antar att det också har haft en kropp, kanske vet de något om dess härkomst? Två antikvarier tittade på det. Den ena tog huvudet mellan sina händer och kände efter dess linjer, blundade och sa att det kunde vara från Egypten, men hon ändrade sig och tyckte att det hade asiatiska former, fortfarande blundande. Hon placerade det till Indien till slut. De båda ansåg att det var en äkta artefakt och inte tillverkat som suvenir för turister. Och när jag berättade att jag kunde avläsa mitt sinnestillstånd genom att titta på dess ansikte, ansåg de att jag absolut bör behålla det och inte försöka sälja det, dess penningvärde kunde de inte avgöra. Men dess immateriella höga värde tycktes de vara överens om.

När jag hade sett några program av "Antikrundan" på teve beslöt jag mig att mejla till dem och fråga om min staty kunde värderas av deras experter. Mejlet skickades vidare som brev till Peter von Busch i Kalmar som var deras expert på utomeuropeisk konst. Han skickade mig ett brev och bad mig skicka några fotografier av den vilket jag gjorde. Efter en vecka ringer Peter von Busch till mig och vi hade ett trevligt och långt samtal, ett par timmar. Han skickade mig några kopierade sidor av boken Reiche zwischen Indus und Ganges av Lucille Schulberg och berättade i telefon att min staty föreställer en jainistisk munk. Att näsan är avhuggen röjer att den blivit avheligad och vanhelgad för att förhindra den få liv genom näsborrarna på den yttersta domens dag.

Vi fortsatt att ringa till varandra och bestämde träff i Stockholm på innegården till Finska kyrkan i Gamla stan där jag skulle visa honom en liten staty, som till och med nämns i tyska guideböcker, men som få stockholmare känner till.

 

DSC06674

Foto: Tarja Salmi-Jacobson

Efter lunchen promenerade vi till Skeppsbron och tog en öl där. Snart hade alla gäster samlats framför teven, men vi var insjunkna i våra samtal och nånstans tänkte vi på att det var något större sportevenemang på gång. På vägen hem hörde jag en förbipasserande tala hetsigt i sin mobil. Jag snappade upp ordet "atombomben". Hemma satt jag genast på teven och såg tvillingtornen i lågor! Och vi som hade suttit i ölbryggeriet ovetandes medan alla andra gäster samlats för att se när världen brinner. Scenen kändes för mig surrealistisk, något liknande en absurd scen i D.M. Thomas Vita hotellet.

Nästa kväll åkte vi med en jazzbåtstur och vi beslöt att åka till Palma på Mallorca och hälsa på mina vänner där. Och efter en månad träffades vi där, han flög från Kalmar och jag från Stockholm, vi hade fått bokningen ordnad så att vi bodde på samma hotell.
Tack vare silverögonen!

En författare, den ende vars alla hans böcker jag läst, är John Fowles. Hans böcker har påverkat mig och även mitt liv på ett avgörande sätt och jag vet fler som till och med tagit viktiga livsavgörande beslut efter att ha läst honom. Hans förhållande till konst tycks vara besläktad med mitt så att han till och med beskriver en egyptisk staty som jag alltid haft på min vägg. Men han beskrivning av ett stenhuvud gör mig förstummad. Det är bokens berättarperson Nicholas Urfe som möter den gåtfulle kosmopoliten Marurice Conchis som vill att han ska se en staty:

"Kom med mig". Han reste sig hastigt, som om det var brådskande. "Kom. Jag ska visa dig livets innersta hemlighet. Kom." Han gick hastigt mot huset. Jag följde honom en trappa upp. Där föste han ut mig på terrassen. "Gå och sätt dig vid bordet. Med ryggen mot solen." Efter en minut kom han ut bärande på ett tungt föremål insvept i en vit handduk. Han ställde det försiktigt mitt på bordet. Han väntade ett tag och försäkrade sig om att jag tittade innan han högtidligt tog bort handduken. Det var ett stenhuvud, om det föreställde man eller kvinna var svårt att säga. Näsan var avbruten. Håret var uppsatt i ett band med två sidostycken. Men styrkan låg i ansiktet. Det log ett triumferande leende, ett leende som hade varit självgott om det inte varit så fullt av gott humör, det renaste metafysiska goda humör. Ögonen var en aning orientaliskt långsmala och – som jag såg när Coinchis lade en hand över munnen – också leende. Munnen var mycket vackert modellerad, tidlöst intelligent och tidlöst road.

"Detta är sanningen. Inte hammaren och skäran. Inte stjärnbaneret. Inte korset. Inte solen. Inte guld. Inte yin och yang. Utan detta leende."

"Den är cykladisk, inte sant?"
"Det gör detsamma vad den är. Titta på den. Se den in i ögonen."
Han hade rätt. Det lilla solbelysta föremålet hade något gudomligt – eller inte så mycket det som en air av att ha upplevt det gudomliga – över sig. Att ha uppnått en slutgiltig visshet. Men medan jag stod och såg på det började jag känna något annat.
"Det är något obevekligt i det där leendet."
"Obevekligt?" Han ställde sig bakom min stol och såg ner över mitt huvud. "Det är sanningen. Sanningen är obeveklig. Men denna sannings väsen och innebörd är det inte."

Fowles tvingar alltså läsaren både att skilja mellan konst och liv och att inse hur svårt det är att göra det, hur intimt konst och liv hänger ihop eftersom förhållandet mellan illusion verkligheten är mycket intensivt.

Idag har jag haft detta besjälade huvud från 1969 (utom intervallet mellan 1970 och 1974) och nu står det på fönsterbrädan med ett filosofiskt introvert ansiktsuttryck med ögon silver, som jag avläser med mina ögon blå.

Följer:
Del 2: Jainismen (publiceras 24 november, 2015)

Tarja Salmi-Jacobson

Klicka här för att söka efter böcker hos Bokus apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Klicka här för att söka efter artiklar hos CDON.com apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Ur arkivet

view_module reorder

Livet på 60 grader 3

Av: Bröderna Blomqvist | Kulturen strippar | 23 februari, 2012

Utsikt mot Tjernobyls kärnkraftverk från den övergivna staden Pripjat år 2005

Tjernobylolyckan och så jag, och min självupplevda kärnkraftverkskatastrof

Den 26 april 1986 inträffade den händelse som skrev in sig i historien som Tjernobylolyckan.  

Av: Vladimir Oravsky | Gästkrönikör | 26 april, 2016

Vägar till förståelse eller Vad är vetenskap?

Det finns en berömd brytpunkt i Västerlandets idéhistoria, där vägen till förståelse viker av från en riktning till en annan. Det är inkvisitionens rättegång mot Galilei, där denne dömdes till ...

Av: Erland Lagerroth | Essäer | 19 oktober, 2013

Hans-Evert Renérius Foto Curt Dahlin

Hans-Evert Renérius. En dikt

En dikt om bordtennis av Hans-Evert Renérius.

Av: Hans-Evert Renérius | Utopiska geografier | 22 februari, 2016

Chimos Vänkväll firar 10 år den tionde september

På lördag fyller en av Stockholms, kanske Sveriges mest unika kulturklubbar tio år. Den heter Chimos Vänkväll och håller till på biografen Tellus i Midsommarkranen i södra Stockholm. Där har ...

Av: Frippe Nilsson | Allmänna reportage | 08 september, 2011

Från diktsamlingen: Efterdyningar

Lilla Liv Moderslyckan, pur och matt, spirar, fortplantar sig i den späda, mätta vars leende sprider sig i mig. Efter lång natts vaka somnar du till slut ...

Av: Anne Kähärä | Utopiska geografier | 13 april, 2009

Världen är kall och ödslig

Det finns inte längre några drömmar. Det finns inget hopp.Invånarna i Världsstaten framlever sina liv instängda och avskärmade djupt nere i de underjordiska städernas vittförgrenade nätverk av kulvertar. Arbete, sömn ...

Av: Crister Enander | Essäer om litteratur & böcker | 17 mars, 2010

L'age d'or  Foto Paola Severi Michelangeli /Wikipedia

Om Guldåldern och den galna kärleken

"Buñuel est terrible", sa den franske filmaren Jean Vigo, som jag härförleden porträtterade i Tidningen Kulturen, om sin spanske kollega, i uppenbart beundrande ordalag. Luis Buñuel hade haft premiär (1930) ...

Av: Ulf Stenberg | Essäer om film | 19 februari, 2016

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.