J. M. G. Le Clézio, Hunger i Nobelklass

Jean-Marie Gustave Le Clézio. Foto: Jacques SassierNobelpristagaren J. M. G. Le Clézio är en mycket produktiv författare. Senaste romanen publicerades den andra oktober av Gallimard: Ritournelle de la faim (ungefär: ...

Av: Daniel Pedersen | 13 oktober, 2008
Essäer om litteratur & böcker

Rum för konst

Runt om i Sverige står en mängd lokaler tomma av olika anledningar. En konststudent såg möjligheten och skapade Tomma rum, en grupp och ett projekt som under sommarmånaderna bistår ...

Av: Irina Lazarescu | 28 september, 2010
Konstens porträtt

Dansmusikens marknadsekonomi

Roland TB-303 (TB av transistor bass) är ett instrument som numera är legendariskt bland elektroniska musiker. TB-303 var tänkt att skapa basslingor till gitarrister som saknade basist. Det floppade och ...

Av: Robert Halvarsson | 16 januari, 2012
Essäer

Om flyktingar och alkoholism. Intervju med Jarek Szoda

Under den polska filmfestivalen har jag haft det stora nöjet att möta den polske regissören Jarek Szoda som tillsammans med Boleslaw Pawica har gjort ”Handlarz cudów”, på svenska ”Mirakelhandlaren”, som ...

Av: Roberto Fogelberg Rota | 08 november, 2011
Filmens porträtt

Den uthamrade bilden Om Louise Bogan



Louise BoganEngelskans ”lyric” har betydligt snävare innebörd än det svenska ordet och motsvarar snarast vad vi kallar centrallyrik, men med starkare associationer till sång och sångbarhet. I den meningen framhålls numera ofta Louise Bogan (1898-1970) som en av USA:s finaste lyriker under 1900-talet. Som så många andra moderna poeter som höll fast vid bunden form och rim har hon tidvis riskerat att avfärdas som något av en bakåtsträvare. Den extrema kompression och den illusionslöst livskänsla livskänsla som framgår vid en närmare läsning av hennes dikter gör henne dock till en otvetydig modernist.

För att komma bort från den problematiska hemmiljön i ett konservativt New England valde Louise Bogan att gifta sig tidigt, men hon valde därmed också bort en akademisk karriärväg. Bristen på universitetsutbildning skulle hon uppleva som hämmande under resten av sitt liv och detta kan delvis förklara varför hennes produktion blev så sparsmakad: samlingsvolymen The Blue Estuaries (först utgiven 1968 och flera gånger omtryckt) omfattar endast ett hundratal, mestadels korta dikter, vilka tematiskt kan sägas kretsa kring skuld, svek och erotiskt färgad passion (och i förlängningen också om själva diktkonsten).

De flesta av dem skrevs och publicerades under 20- och 30-talen, sedan det första, kortvariga äktenskapet hade gett henne möjlighet att etablera sig i New York. Under senare delen av sitt liv var hon mer känd och inflytelserik som kritiker, särskilt för The New Yorker, där hon varje vår och höst under nära fyra decennier skrev en lång översikt över säsongens lyrikutgivning.

Till sina närmaste poetiska valfrändskaper skulle Bogan sannolikt ha räknat tre män: Yeats, Rilke och Auden. Hennes poesi ger förvisso tydliga uttryck för ”kvinnliga erfarenheter”, som det brukar heta, men hon kan inte utan vidare beskrivas som någon feminist – ideologiska ställningstaganden, liksom personliga bekännelser, rymdes inte inom hennes poetik. Dock kan man svårligen läsa Elizabeth Franks magnifika biografi från 1986 utan att slås av hur nära upprinnelse dikterna tycks ha i Bogans eget liv. Men de personliga erfarenheterna och känslorna skulle noggrant destilleras och diktens uttryck distanseras från källan. Bogans inställning erinrar i det här avseendet om T. S. Eliots tal om att dikten ska erbjuda ett objektivt korrelat till känslan, genom att ge en åskådlig bild, snarare än bara benämna och beskriva den.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Viljan till distansering kan förklara varför Bogan så ofta väljer att tala i tredje person eller att låta ett manligt diktjag föra ordet. Även den traditionella formen kan uppfattas som ett medel med vars hjälp hon åstadkommer denna stiliserade distans. Men Bogan är framför allt en mästare i konsten att använda formen, i att spela ut och variera den schematiska metern mot naturlig talrytm, och därvid utvinna subtila effekter och schatteringar. Utöver de många verbala referenserna till musiker och musik markerar formen dessutom hennes nära förhållande till denna musik, vilken hon flydde in i under långa perioder av skrivkramp och depression. Särskilt älskade hon Mozart, vars absoluta musik kan förstås som det i ordkonst ouppnåeliga ideal hon sökte i sin poesi.


Jimmie Svensson, Översättare

 

JUANS SÅNG

 

När skönhet vissnar, faller sönder

är inget sorgligt, men ett under.

När kärlek som ett skört skal krossas

spars ingen skärva, för att låtsas.

Har aldrig haft en man till vän

som trott den evig, kärleken.

Och aldrig någon älskarinna

som märkte, ville den försvinna.

Vad visdom hävt tror dåren på –

vem driver kärleken med då?

 

 

 

PORTRÄTT

 

Behöver inte vara rädd

för fallfrukt ingen stege når

bland träden, att vid branta kusten

ebb förestår.

 

Eller att bakom kroppens mur

mot smärtan inget mer kan värjas.

För att som spegel förutse

hur andra härjas.

 

Allt vad hon vunnit och fått ge,

kan inte fås att ge igen.

Nu uppfylls hon av tid, hon som

älskats av män.

 

KASSANDRA

 

För mig är varje dumt kall ett och samma.

Jag blottar alla lustars skändlighet.

I detta kött får inget barn sin mamma –

sång skär med vingen genom mig, när det,

vansinnet, väljer ut min röst igen,

igen. Utvald, den ingen handen gav:

himlens tumult som tornar ovan män,

inte stum jord, vari de får sin grav.

 

 

 

ROMERSK FONTÄN

 

Upp ur bronsen, såg jag

vatten utan slag

rusa mot vilans punkt,

nå den, och dala i luft.

 

Brons i svartaste ton,

konst av mänsklig fason,

rätar i klarhet upp

plymen av vatten i luft.

 

O, som med lyftade armar

duger att sträva ännu,

hamra ut bilden väl,

så ekon ropar och stammar

när vattens levande brus

slår i fontänens kärl

efter sin luftfärd om sommarn.

 

 

TILL MIN BROR, STUPAD VID HAUMONT, OKTOBER 1918

 

Dig, o så länge död,

maskerad och vag,

kan jag säga, att allting finns kvar:

vin såväl som bröd,

 

den marmor som blev monument,

det stål järnet gav,

det hjul som tappat sitt nav,

den svett strapatserna känt,

 

de höstackar brödkniven skar

och de blommor man hann så –

allting finns, ändå

förtrampat, som av

 

ödets hovar, av tid,

på grym vinst och förlust,

finns allting just,

och detta står jag vid.

 

Fast till sten allt brann ned

och för ögat försvann,

kan jag säga det, sant,

förutom bara om fred.

 

Ur arkivet

view_module reorder
L'amour fou av Hebriana Alainentalo

Den konstnärliga identiteten

Konsten är ett mångfacetterat forum av uttryck där konstnärer exponerar sina identiteter dels genom att överföra sina projiceringar och intentioner i konstverket till exempel i bilden, skulpturen eller installationen, dels ...

Av: Benny Holmberg | Essäer om konst | 12 maj, 2015

Benjamin 22

Av: Håkan Eklund | Kulturen strippar | 14 januari, 2012

Funderingar kring teodicéproblemet

Teodicéproblemet, det vill säga frågan om hur förekomsten av en allsmäktig och god Gud kan vara förenlig med ondskan i världen har i alla tider plågat troende, som har svårt ...

Av: Bertil Falk | Essäer om religionen | 27 november, 2012

Färdigbokad och sommarfin Where the action is, Göteborg, 28 juni 2011

Sitter och lyssnar på den avancerade funktionen Where the action is-lista på Spotify. Tankarna flyger iväg till en tid när jag stod vid en liten bänk i skivaffären i min ...

Av: Lena Lidén | Kulturreportage | 08 juli, 2011

Erotiskkrönika 03 Tantra

heller icke är en mer den lövknekts som vissnat annat för annat, eller sprungit dolt bort i ovädret ej blekt om, kvar tillför dina kinders hindrade kyss, väderhärdad med tiden ...

Av: Stefan Hammarén | Stefan Hammarén | 05 augusti, 2010

Anne Edelstam när hon inte är sjuk

En släng av influensa

Resan började precis som önskat. Jag hade tio dagar på mig att enbart rå om mig själv, göra det jobb jag utsett att hinna med, träffa familj och vänner på ...

Av: Anne Edelstam | Gästkrönikör | 02 mars, 2015

Är du konstnär så har du inget val. Om Klas Östergren

Var ska man börja? Klas Östergrens författarskap är stort och vittförgrenat från debuten som tjugoåring med "Attila" till den mörka mytberättelsen "Orkanpartyt" om en faders gränslösa kärlek till sin mördade ...

Av: Crister Enander | Litteraturens porträtt | 21 september, 2010

Seamus Heaney 1939-2013

Irländarna är ett läsande folk som vet att uppskatta sina författare. Man kan möta fyra av dem på konstverk i mer än dubbel storlek i en bokhandel i centrala Dublin ...

Av: Ivo Holmqvist | Övriga porträtt | 31 augusti, 2013

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.