Franz Werfel, fotograferad av Carl van Vechten, 1940. (Wikipedia)

Franz Werfels Die vierzig Tage des Musa Dagh.

Franz Werfels roman om folkmordet på armenierna och om hur en spillra av dem räddades undan tack vare ett franskt fartyg kom ut sent i november 1933, trots att hans ...

Av: Ivo Holmqvist | 28 Maj, 2015
Essäer om litteratur & böcker

Salix caprea Kilmarock Foto Beng B CCBYSA3.0

Sälgen

Sälgen, salix caprea, är inte bara ett av våra vanligaste trädslag utan också helt avgörande för livet på våra breddgrader. En nästan osannolikt stor mängd olika livsformer är knutna till ...

Av: Johannes Söderqvist | 30 januari, 2017
Kulturreportage

Borgeby - ett tusenårigt drama

Strax norr om Lund, strategiskt beläget nere vid Lödde å ligger Borgeby slott, en inte så ofta uppmärksammad men inte desto mindre viktig plats i den skånska kulturhistorien. I över ...

Av: Sofie Nikolajsen Bjarup | 02 oktober, 2011
Kulturreportage

”Monism” – en tredje utväg

Inför en aktualisering av Viktor Rydbergs Bibelns lära om Kristus fick jag från professor Birthe Sjöberg mig till livs följande citat från Rydbergs Medeltidens magi från 1865: ”Vår tid är en ...

Av: Erland Lagerroth | 16 juli, 2012
Agora - filosofiska essäer

Ringen i örat



walkre_b.jpg
Hundings “hydda” med Hunding själv på plats.
Foto: Bayreuther Festspiel

Ringen i örat
- med Wagner i Bayreuth.

Kapten Wagner – jo, han heter faktiskt så – slussar mig ner genom molnbankarna till en säker landning på Münchens flygplats efter att jag genomlidit en långt ifrån säker incheckning på Neapels, som mer var att likna vid ”hela havet stormar”. Från München tar jag tåget vidare till Bayreuth. Vid ankomsten drar jag mig till minnes följande rader. ”Man behöver inte sväva i tvivelsmål särskilt länge om att ha klivit av vid rätt station. Tannhäusergatan, Nibelunggatan, Parsifalapoteket och Richard Wagner-gymnasiet upplyser om att detta är Bayreuth, den stad i Bayern som varje år under en sommarmånad är ett med Wagner och hans verk. Det finns inte ett skyltfönster, oavsett om man saluför damunderkläder eller leksaker, där inte mästarens blick följer en under sin pösiga Dürerbasker.”

Så skrev jag i Stockholmstidningen för tjugoett år sedan och det stämmer fortfarande, även om stadsbilden idag företer en något mondänare anblick och wagnerianan i skyltfönstren inte är lika påtaglig. Men så har det inte precis gått utför för denna del av Tyskland. Lite märkligt ändå, för att återvända till gatunamnen, är det att Karl Marx (i hjärtat av Bayern!) fått en gata uppkallad efter sig och att denna gatas förlängning utgörs av Nibelunggatan. Men å andra sidan, Wagner hade en kort revolutionär period kring 1848, då han deltog i upproret i Dresden, och därefter, samtidigt som han jagades av polisen, började arbeta på librettot till Nibelungens Ring, där Siegfried, den unge hjälten som inte vet vad fruktan är, påstås vara ett porträtt av vännen och anarkisten Michail Bakunin.
Hur som helst, detta är Bayreuth och på en kulle lite utanför centrum ligger det magnifika Festspielhaus, det av mästaren själv designade för att sceniskt och akustiskt passa hans musikdramer och som är alla wagnerianers Mecka – och dit får jag nog räkna mig själv. För det har blivit några ”ringar i örat” under åren. Men min historia är förstås bara en liten del av den verkliga historien som i Bayreuth inleddes år 1876, med en Ring som Wagner var långt ifrån nöjd med. Förövrigt något som gällde för nästan alla uppsättningar av sina verk som han såg. Hans vision av ett ”Gesamtkunstverk” där musik, drama, scenbild m.m. samverkar, eller snarare ingår i en syntes, fanns det ytterst begränsade förutsättningar för med dåtidens teaterteknik och, måste man tillägga, teaterkultur. Operahusen var stelbenta kolosser med dito rutiner. Men tiden har hunnit fatt hans vision. De tekniska möjligheterna är idag obegränsade, endast fantasin sätter gränser.
Det kan man med fördel studera i Bayreuth, där emellertid långt ifrån alla uppsättningar hållit sig till vad traditionen bjuder och publiken kräver. Patrice Chereau´s Ring från jubileumsåret 1976 är väl det mest anmärkningsvärda exemplet, vilken först alla hatade för att redan efter något år samfällt älska. Det var en vidunderlig uppsättning (den sändes förövrigt i teve). För några veckor sedan i Bayreuth såg jag däremot en Parsifal som alla hatar och ingen någonsin kommer att älska, den läggs också ner i förtid. Den har inget med Wagner och hans musik att göra, tvärtom, den massakrerar den. Christoph Schlingensief heter mannen bakom slakten, där redan det krångliga efternamnet antyder något om hur föreställningen ser ut. Han är en för mig obekant filmare, vilket i och för sig inte behöver vara något negativt, vare sig det ena eller det andra. Så lyckades till exempel Werner Herzog alldeles utmärkt med Lohengrin, tror jag det var, för ett antal år sedan. Men den filmare som lyckats tränga allra längst in i Wagners musik och värld är Hans-Jürgen Syberberg, vars Parsifal-film jag ska återkomma till.
Scenbilden är kaotisk, med stängsel, taggtråd, vaktorn, tält, raserade huskroppar och allsköns bråte, där solisterna och kören i sina tokroliga dräkter ser ut att komma från en avslutningsfest i något närbeläget dagis, när det visuella enligt Wagners direktiv snarare skall återge vad som händer i musiken (som i sitt följsamma linjespel är allt annat än kaotisk och uppsluppen). Skräcken för tomrummet är påtaglig. Men det räcker inte med det, ovanpå denna redan spretiga scenbakelse projiceras, eller ska jag säga spritsas, rörliga bilder non stop, föreställande ödsliga och förödda landskap, läbbiga jätteinsekter, sälar, kaniner, religiösa offerritualer, där höns hackas i bitar och människoansikten smetas in med blod. ”Overkill” är bara förnamnet. Fast här finns ett intressant uppslag, trots allt, som likväl sopas bort i den allmänna röran och aldrig fullföljs, nämligen religionen som perversion. Schlingensief lär ha en katolsk bakgrund och som med Louis Bunuel hade det kunnat resultera i mustigt blasfemiska uppgörelser. Men icke, här staplas enbart effekter. Och musiken, den kanske vackraste Wagner skrivit, och det är egentligen den allvarligaste invändningen, den försvinner och närmast pulveriseras – liksom berättelsen, som man överhuvud inte får syn på – i detta ögonbedövande sammelsurium, där inte någonting verkar ha med något annat att göra. Ett slags visuellt tungomålstalande.
Som jag nämnde tidigare har man på senare år också anlitat folk från andra konstområden, inte bara från teatern och filmen utan också från litteraturen. Det senare gäller för den Ring som jag såg och som hade premiär förra året. Det är författaren Tankred Dorst som står för konceptet. Wagner själv talade om myten som det centrala i sin musikdramatik, att den i sin oföränderlighet är tidlös och alltid har något att säga och att det för honom handlade om att etablera den på operascenen en gång för alla. Thomas Mann, som var en stor beundrare av Wagner, menade att han dessutom lyckades med konststycket att samtidigt göra dessa mytiska gestalter psykologiskt intressanta, det vill säga till människor av kött och blod, och att det är som sådana som de berör. Gudar och halvgudar har naturligtvis inget av intresse att säga oss, vad skulle det vara? Tankred Dorst har bokstavligt tagit Wagner på orden. Hans Ring utspelas här och nu och då (mytologisk tid). Två skilda tidsplan skjuts in och ut i varandra, där det ena förblir osynligt för det andra men upplevs av publiken som parallella och samtidiga. Samma regikoncept, fast gestaltat på ett något annorlunda sätt, upplevde jag tidigare i år i en mästerlig uppsättning av Parsifal på Staatsoper i Berlin.
Det är en fantastisk känsla att återigen sitta i denna salong som är oförändrad sedan 1876, inklusive de obarmhärtigt obekväma stolarna, och njuta av det speciella, något ”softade” soundet – orkestern är nämligen gömd för publiken under scenen – som i Christian Thielemanns säkra och följsamma hantering fulländas ytterligare. Men här trivs förstås inte orkestrala häxmästare, som inte vill underordna orkestersatsen något, vilket just är själva poängen med orkesterns placering. Sångarna ska inte behöva skrika sig genom en mur av kompakt orkesterklang och publiken skall inte behöva störas av en massa musiker som beter sig. Texten går fram och musikdramat tar gestalt, allt enligt Wagners instruktioner, osökt och naturligt.
Ringen – som innehåller operorna Rhenguldet, Valkyrian, Siegfried och Ragnarök – handlar om den eviga kampen mellan ont och gott, makten och kärleken, om man ska sammanfatta en handling som pågår i sexton timmar. Man kan se den som en metafor för den begynnande industrikapitalismen eller som en moralitet i största allmänhet. Eller som en bra, dramatisk story, helt enkelt, mästerligt tonsatt med en sinnrik väv av ledmotiv, för- och mellanspel, dramatiska ”recitativ” och bländande ”arior”, vilka skiljer sig markant från den samtida italienska operan. Egentligen är de ett slags mellanting, ”recitativarior”.
Det finns åtskilliga ingångar till detta oerhört rika verk, och det tar Tankred Dorst också fasta på. Han slår inte fast något, man inbjuds snarare till att vara med på en resa till nattens ände, där han tillhandahåller ett antal förslag till lästarter. Så sitter det under Ragnarök, första och sista scenbilden, en ensam man på en trappa till vänster och läser i en bok, fullständigt obekymrad av vad som händer runt omkring honom. Det är förstås Nibelungensagan han läser och det vi ser på scenen utspelas i hans fantasi, en ”läsart” som säkert tilltalar litteraturmänniskan Dorst. Det finns fler ”kommentarer” av det slaget. Som när Wotan (chefsguden) och Fricka (äktenskapets gud och försvarare) har sin stora uppgörelse i andra akten av Valkyrian – där Wotan ytterst motvilligt tvingas gå med på att offra Siegmund eftersom denne haft en alltför nära relation till sin syster Sieglinde – och en stor stenbumling, placerad mitt på scenen, vrids ett halvt varv runt och avslöjar ett skulpterat wagneransikte i jätteformat som uttrycker avsky och vånda över Wotans svek. Idén är säkert hämtad från Hans-Jürgen Syberberg som låter sin Parsifal-film, som jag nämnde tidigare, utspelas inuti ett jättehuvud av Wagner. Förövrigt finns det uppenbara likheter mellan rollgestalterna Parsifal och Siegfried, naivt oskuldsfulla som de är och utan tillstymmelse till sexualupplysning i bagaget, vilket leder till att de i sina första fysiska kontakter med det motsatta könet, Kundry respektive Brünhilde, inte riktigt förstår vad som händer utan uppgivet ropar: ”Mutter! Mutter!”
Sångarna höll naturligtvis hög klass, det gör man i Bayreuth, men de som övertygade mest var inte de två centrala rollerna, Siegfried (Stephen Gould), även om hans agerande var i högsta klass, och Brünhilde (Linda Watson), som var lysande i de högdramatiska partierna. Det var istället Alberich (Andrew Shore) och Mime (Gerhard Siegel), två sataniska lismare, kongenialt gestaltade, Loge (Arnold Bezuyen), här som ett uppsluppet och rödhårigt busfrö, som Mozart i Milos Formans film, Wotan (Albert Dohmen), säkert kontrollerad i sitt vokala såväl som fysiska utspel, Waltraute (Mihoko Fujimura), valkyrian som gav glödande support till Brünhilde, Hunding (Kwangchul Youn), en märgfull bas som efter Wotans ”Ge-he!” faller pladask till marken och Hagen (Hans-Peter König), den avslutande delens onda genius. Han kommer att göra Hagen igen på operan i Stockholm, nu på lördag den 15 september då Ragnarök har premiär i Staffan Waldemar Holms regi och därmed avslutar dennes Ring. I Bayreuth gjorde han dundersuccé, vilket han säkert också gör i Stockholm.
Och jag kommer att ha ytterligare en ring i örat.

Ulf Stenberg

 

 

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Ur arkivet

view_module reorder

På spaning efter den oskuld som flytt

I vissa frågor tenderar vi att gå från oklarhet till oklarhet. Och när det onda pågått tillräckligt länge har vi förlorat all förmåga till äkthet i vare sig känsla eller ...

Av: Oliver Parland | Essäer | 28 november, 2010

Ikon

En krönika av fotografen och författaren Tarja Salmi-Jacobson

Av: Tarja Salmi-Jacobson | Gästkrönikör | 25 februari, 2017

Clara Peeters - A still life with carp in a ceramic colander

Några tankar om pekböcker

Pekböcker riktar sig i övervägande del till barn. Små barn. De innehåller enkla bilder på exempelvis husdjur, så som katter och hundar, och så andra djur, så som kor och ...

Av: Vladimir Oravsky | Gästkrönikör | 31 december, 2015

Munch och Strindberg i Berlin

I fjol var det August Strindberg, nu pockar Edvard Munch på uppmärksamhet. Den enes död den andres födelse. I Sverige är Thielska galleriet först ut med en utställning: ”Munch! – ...

Av: Kurt Bäckström | Essäer | 22 februari, 2013

Mathias Jansson. 3 Dikter

Mathias Jansson är poet och konstkritiker. Han har tidigare blivit publicerad i svenska och engelskspråkiga tidskrifter och antologier. som Presens, Populär Poesi, Maintenant 8: A Journal of Contemporary Dada och ...

Av: Mathias Jansson | Utopiska geografier | 04 augusti, 2014

Stefan Whilde

En 50-årings anteckningar (Del 3 av 4)

Världen larmar och står i, men jag – jag vill bara sitta under min korkek och lukta på blommorna. Eller som Långben så sakligt konstaterar i serietidningen Kalle Anka & ...

Av: Stefan Whilde | Stefan Whilde | 01 mars, 2017

Ingen rädder för vargen här…

”Who´s afraid of Virginia Woolf”, Mike Nichols filmatisering av Edward Albees pjäs som nyss visades på TV 2 är väl mest känd för att Elizabeth Taylor som Martha och Richard ...

Av: Ivo Holmqvist | Essäer om film | 16 september, 2017

Dags att omdefiniera Hilma af Klint

En retrospektiv utställning säger lika mycket om sin samtid som en nyproducerad. Urval är allt, och varje ny vernissage blir en politisk kommentar, om det så bara – vilket ofta ...

Av: Ida Thunström | Essäer om konst | 17 Maj, 2014

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.