Reggaefestival i Babylon

Solen klamrar sig fast över Furuvik Reggaefestivals stora scen. Scenen är inklämd mellan den gamla djur- och nöjesparkens två livskällor – åkattraktioner och ölrestaurangerna. Parken grundades vid förra sekelskiftet – ...

Av: Klas Lundström | 16 september, 2013
Kulturreportage

Foto: Kristian Pella

Japans gömda kristna – Kakure Kirishitan

Gömda, med hot om avrättning. Under 1500- och 1600-talen satte Japan igång en formidabel förföljelse av kristna, i ett försök att stärka dess nya centralregering. Om Japans gömda kristna skriver ...

Av: Kristian Pella | 30 mars, 2017
Essäer om religionen

Kevin Rowland - 11 September 2012. Foto: Egghead06

En känsla av förundran. Van Morrison, del 5: Från Saint Dominic’s Preview till…

Att det krävdes tio år och Kevin Rowlands ihåligt metalliska röst i Dexys Midnight Runners för att ”Jackie Wilson Said (I'm in Heaven When You Smile)” skulle bli en bredare ...

Av: Peter Sjöblom | 26 september, 2014
Musikens porträtt

Martha Nussbaum Foto: Wikipedia

I kolonialismens kölvatten

Cecilia Johansson Martinelle har läst Lovisa Bergdahls avhandling om relationen mellan religion, demokrati och utbildning i dagens västerländska, liberala samhällen.

Av: Cecilia Johansson Martinelle | 10 november, 2015
Agora - filosofiska essäer

Ringen i örat



walkre_b.jpg
Hundings “hydda” med Hunding själv på plats.
Foto: Bayreuther Festspiel

Ringen i örat
- med Wagner i Bayreuth.

Kapten Wagner – jo, han heter faktiskt så – slussar mig ner genom molnbankarna till en säker landning på Münchens flygplats efter att jag genomlidit en långt ifrån säker incheckning på Neapels, som mer var att likna vid ”hela havet stormar”. Från München tar jag tåget vidare till Bayreuth. Vid ankomsten drar jag mig till minnes följande rader. ”Man behöver inte sväva i tvivelsmål särskilt länge om att ha klivit av vid rätt station. Tannhäusergatan, Nibelunggatan, Parsifalapoteket och Richard Wagner-gymnasiet upplyser om att detta är Bayreuth, den stad i Bayern som varje år under en sommarmånad är ett med Wagner och hans verk. Det finns inte ett skyltfönster, oavsett om man saluför damunderkläder eller leksaker, där inte mästarens blick följer en under sin pösiga Dürerbasker.”

Så skrev jag i Stockholmstidningen för tjugoett år sedan och det stämmer fortfarande, även om stadsbilden idag företer en något mondänare anblick och wagnerianan i skyltfönstren inte är lika påtaglig. Men så har det inte precis gått utför för denna del av Tyskland. Lite märkligt ändå, för att återvända till gatunamnen, är det att Karl Marx (i hjärtat av Bayern!) fått en gata uppkallad efter sig och att denna gatas förlängning utgörs av Nibelunggatan. Men å andra sidan, Wagner hade en kort revolutionär period kring 1848, då han deltog i upproret i Dresden, och därefter, samtidigt som han jagades av polisen, började arbeta på librettot till Nibelungens Ring, där Siegfried, den unge hjälten som inte vet vad fruktan är, påstås vara ett porträtt av vännen och anarkisten Michail Bakunin.
Hur som helst, detta är Bayreuth och på en kulle lite utanför centrum ligger det magnifika Festspielhaus, det av mästaren själv designade för att sceniskt och akustiskt passa hans musikdramer och som är alla wagnerianers Mecka – och dit får jag nog räkna mig själv. För det har blivit några ”ringar i örat” under åren. Men min historia är förstås bara en liten del av den verkliga historien som i Bayreuth inleddes år 1876, med en Ring som Wagner var långt ifrån nöjd med. Förövrigt något som gällde för nästan alla uppsättningar av sina verk som han såg. Hans vision av ett ”Gesamtkunstverk” där musik, drama, scenbild m.m. samverkar, eller snarare ingår i en syntes, fanns det ytterst begränsade förutsättningar för med dåtidens teaterteknik och, måste man tillägga, teaterkultur. Operahusen var stelbenta kolosser med dito rutiner. Men tiden har hunnit fatt hans vision. De tekniska möjligheterna är idag obegränsade, endast fantasin sätter gränser.
Det kan man med fördel studera i Bayreuth, där emellertid långt ifrån alla uppsättningar hållit sig till vad traditionen bjuder och publiken kräver. Patrice Chereau´s Ring från jubileumsåret 1976 är väl det mest anmärkningsvärda exemplet, vilken först alla hatade för att redan efter något år samfällt älska. Det var en vidunderlig uppsättning (den sändes förövrigt i teve). För några veckor sedan i Bayreuth såg jag däremot en Parsifal som alla hatar och ingen någonsin kommer att älska, den läggs också ner i förtid. Den har inget med Wagner och hans musik att göra, tvärtom, den massakrerar den. Christoph Schlingensief heter mannen bakom slakten, där redan det krångliga efternamnet antyder något om hur föreställningen ser ut. Han är en för mig obekant filmare, vilket i och för sig inte behöver vara något negativt, vare sig det ena eller det andra. Så lyckades till exempel Werner Herzog alldeles utmärkt med Lohengrin, tror jag det var, för ett antal år sedan. Men den filmare som lyckats tränga allra längst in i Wagners musik och värld är Hans-Jürgen Syberberg, vars Parsifal-film jag ska återkomma till.
Scenbilden är kaotisk, med stängsel, taggtråd, vaktorn, tält, raserade huskroppar och allsköns bråte, där solisterna och kören i sina tokroliga dräkter ser ut att komma från en avslutningsfest i något närbeläget dagis, när det visuella enligt Wagners direktiv snarare skall återge vad som händer i musiken (som i sitt följsamma linjespel är allt annat än kaotisk och uppsluppen). Skräcken för tomrummet är påtaglig. Men det räcker inte med det, ovanpå denna redan spretiga scenbakelse projiceras, eller ska jag säga spritsas, rörliga bilder non stop, föreställande ödsliga och förödda landskap, läbbiga jätteinsekter, sälar, kaniner, religiösa offerritualer, där höns hackas i bitar och människoansikten smetas in med blod. ”Overkill” är bara förnamnet. Fast här finns ett intressant uppslag, trots allt, som likväl sopas bort i den allmänna röran och aldrig fullföljs, nämligen religionen som perversion. Schlingensief lär ha en katolsk bakgrund och som med Louis Bunuel hade det kunnat resultera i mustigt blasfemiska uppgörelser. Men icke, här staplas enbart effekter. Och musiken, den kanske vackraste Wagner skrivit, och det är egentligen den allvarligaste invändningen, den försvinner och närmast pulveriseras – liksom berättelsen, som man överhuvud inte får syn på – i detta ögonbedövande sammelsurium, där inte någonting verkar ha med något annat att göra. Ett slags visuellt tungomålstalande.
Som jag nämnde tidigare har man på senare år också anlitat folk från andra konstområden, inte bara från teatern och filmen utan också från litteraturen. Det senare gäller för den Ring som jag såg och som hade premiär förra året. Det är författaren Tankred Dorst som står för konceptet. Wagner själv talade om myten som det centrala i sin musikdramatik, att den i sin oföränderlighet är tidlös och alltid har något att säga och att det för honom handlade om att etablera den på operascenen en gång för alla. Thomas Mann, som var en stor beundrare av Wagner, menade att han dessutom lyckades med konststycket att samtidigt göra dessa mytiska gestalter psykologiskt intressanta, det vill säga till människor av kött och blod, och att det är som sådana som de berör. Gudar och halvgudar har naturligtvis inget av intresse att säga oss, vad skulle det vara? Tankred Dorst har bokstavligt tagit Wagner på orden. Hans Ring utspelas här och nu och då (mytologisk tid). Två skilda tidsplan skjuts in och ut i varandra, där det ena förblir osynligt för det andra men upplevs av publiken som parallella och samtidiga. Samma regikoncept, fast gestaltat på ett något annorlunda sätt, upplevde jag tidigare i år i en mästerlig uppsättning av Parsifal på Staatsoper i Berlin.
Det är en fantastisk känsla att återigen sitta i denna salong som är oförändrad sedan 1876, inklusive de obarmhärtigt obekväma stolarna, och njuta av det speciella, något ”softade” soundet – orkestern är nämligen gömd för publiken under scenen – som i Christian Thielemanns säkra och följsamma hantering fulländas ytterligare. Men här trivs förstås inte orkestrala häxmästare, som inte vill underordna orkestersatsen något, vilket just är själva poängen med orkesterns placering. Sångarna ska inte behöva skrika sig genom en mur av kompakt orkesterklang och publiken skall inte behöva störas av en massa musiker som beter sig. Texten går fram och musikdramat tar gestalt, allt enligt Wagners instruktioner, osökt och naturligt.
Ringen – som innehåller operorna Rhenguldet, Valkyrian, Siegfried och Ragnarök – handlar om den eviga kampen mellan ont och gott, makten och kärleken, om man ska sammanfatta en handling som pågår i sexton timmar. Man kan se den som en metafor för den begynnande industrikapitalismen eller som en moralitet i största allmänhet. Eller som en bra, dramatisk story, helt enkelt, mästerligt tonsatt med en sinnrik väv av ledmotiv, för- och mellanspel, dramatiska ”recitativ” och bländande ”arior”, vilka skiljer sig markant från den samtida italienska operan. Egentligen är de ett slags mellanting, ”recitativarior”.
Det finns åtskilliga ingångar till detta oerhört rika verk, och det tar Tankred Dorst också fasta på. Han slår inte fast något, man inbjuds snarare till att vara med på en resa till nattens ände, där han tillhandahåller ett antal förslag till lästarter. Så sitter det under Ragnarök, första och sista scenbilden, en ensam man på en trappa till vänster och läser i en bok, fullständigt obekymrad av vad som händer runt omkring honom. Det är förstås Nibelungensagan han läser och det vi ser på scenen utspelas i hans fantasi, en ”läsart” som säkert tilltalar litteraturmänniskan Dorst. Det finns fler ”kommentarer” av det slaget. Som när Wotan (chefsguden) och Fricka (äktenskapets gud och försvarare) har sin stora uppgörelse i andra akten av Valkyrian – där Wotan ytterst motvilligt tvingas gå med på att offra Siegmund eftersom denne haft en alltför nära relation till sin syster Sieglinde – och en stor stenbumling, placerad mitt på scenen, vrids ett halvt varv runt och avslöjar ett skulpterat wagneransikte i jätteformat som uttrycker avsky och vånda över Wotans svek. Idén är säkert hämtad från Hans-Jürgen Syberberg som låter sin Parsifal-film, som jag nämnde tidigare, utspelas inuti ett jättehuvud av Wagner. Förövrigt finns det uppenbara likheter mellan rollgestalterna Parsifal och Siegfried, naivt oskuldsfulla som de är och utan tillstymmelse till sexualupplysning i bagaget, vilket leder till att de i sina första fysiska kontakter med det motsatta könet, Kundry respektive Brünhilde, inte riktigt förstår vad som händer utan uppgivet ropar: ”Mutter! Mutter!”
Sångarna höll naturligtvis hög klass, det gör man i Bayreuth, men de som övertygade mest var inte de två centrala rollerna, Siegfried (Stephen Gould), även om hans agerande var i högsta klass, och Brünhilde (Linda Watson), som var lysande i de högdramatiska partierna. Det var istället Alberich (Andrew Shore) och Mime (Gerhard Siegel), två sataniska lismare, kongenialt gestaltade, Loge (Arnold Bezuyen), här som ett uppsluppet och rödhårigt busfrö, som Mozart i Milos Formans film, Wotan (Albert Dohmen), säkert kontrollerad i sitt vokala såväl som fysiska utspel, Waltraute (Mihoko Fujimura), valkyrian som gav glödande support till Brünhilde, Hunding (Kwangchul Youn), en märgfull bas som efter Wotans ”Ge-he!” faller pladask till marken och Hagen (Hans-Peter König), den avslutande delens onda genius. Han kommer att göra Hagen igen på operan i Stockholm, nu på lördag den 15 september då Ragnarök har premiär i Staffan Waldemar Holms regi och därmed avslutar dennes Ring. I Bayreuth gjorde han dundersuccé, vilket han säkert också gör i Stockholm.
Och jag kommer att ha ytterligare en ring i örat.

Ulf Stenberg

 

 

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Ur arkivet

view_module reorder

Jaget och omgivningen från en Buddhistisk utgångspunkt

Buddhismen omfattar en uppfattning om att ”människan/personligheten/jaget” är en löst sammanfogad femställighet (skandha), som växelverkar med olika föränderliga omgivningar:¨ 1. Kroppssystemet (rupa) 2. Känslosystemet (vedana) 3. Kognitionssystemet (sanna) 4. Viljesystemet (sankhara) 5. Självmedvetandesystemet (vinnana) I enlighet ...

Av: Carsten Palmer Schale | Essäer om religionen | 22 november, 2011

Benjamin 24

Av: Håkan Eklund | Kulturen strippar | 28 januari, 2012

Carl-Göran Ekerwald

Vad är bildning?

Gunnar Lundin om en ny bok av Carl-Göran Ekerwald: Om bildning -: tio dagböckers vittnesbörd

Av: Gunnar Lundin | Essäer om litteratur & böcker | 11 augusti, 2017

Överlever Nancy Botwin, överlever jag

Hur sunt är det att jämföra sitt eget liv med en amerikansk före detta hemmafru som langar gräs? Jag gör det hela tiden – använder tv-serier som terapi. I barndomen ...

Av: Marja Beckman | Gästkrönikör | 23 januari, 2013

Digitala avtryck

Den unge svenske tonsättaren Johan Svensson (f. 1983) redogör i detta porträtt av den något äldre kollegan JoakimSandgren (f. 1965)försin fascination inför denne numera i Paris baserade tonsättaren och hans musik. Via ...

Av: Johan Svensson | Musikens porträtt | 28 mars, 2013

Elvis dog den 16 augusti 1977 bara 42 år ung

Om tre dagar är det är det dags att minnas 35-årsdag av kungens frånfälle I går den 12 augusti 2012 avslutades i London dem 30:e Olympiska sommarspelen. Under avslutningsceremonin hyllades bland ...

Av: Vladimir Oravsky | Gästkrönikör | 13 augusti, 2012

Foto: Hebriana Alainentalo

Skeleton City

Stefan Whilde var i Wales en gång...

Av: Stefan Whilde | Stefan Whilde | 01 mars, 2016

Var bärsärken en shaman?

  Myten om de gamla bärsärkarna kan än idag sägas vara högst levande. Forskarna har dock länge tvistat om vilka dessa elitkrigare egentligen var. Medan vissa menar att de bör ...

Av: Thomas Jonsson | Essäer om religionen | 08 mars, 2010

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.

Cron Job Starts