Cecilia Persson – En diktares första uppgift är att bli lik sig själv

Jag gick upp 4.20 och var så trött att jag kände mig illamående. Båda barnen bor heltid hos mig nu. Klockan 14.30 ska jag sätta mig på min röda cykel ...

Av: Cecilia Persson | 12 november, 2012
Utopiska geografier

Thales fra Milet

De første filosofene, det vil si Thales, Heraklit, Parmenides, Pythagoras, Demokrit og mange, mange flere, gjorde sin entré i det europeiske kulturområdet for om lag 2500 år siden. Hver og ...

Av: Thor Olav Olsen | 30 april, 2013
Agora - filosofiska essäer

Jante och hans vänner utanför Istedgades kyrka

Jante och hans vänner utanför Istedgades kyrka Det är ungefär ett år sedan som jag i en krönika åt Tidningen Kulturen beskrev den medelåldersmannen Jante och hans vänner, som på en ...

Av: Fredrik Rubin | 05 juli, 2008
Gästkrönikör

Bättre Förr  foto Thomas Wihlman

Den fåfänga jakten på service

Kanske är du som jag, beställer ibland böcker, skivor eller något annat från utlandet, sådant som inte lagerförs i Sverige. Detta är inte alltid en enkel procedur. Som att ha ...

Av: Thomas Wihlman | 16 juli, 2016
Reportage om politik & samhälle

Myteriet på Batavia



Batavia  Mer än sjuttonhundra böcker har skrivits om myteriet på Bounty, skrev Nalle Valtiala i en intressant understreckare i Svenska Dagbladet häromveckan i samband med att ännu en lagts till den långa raden dokument, analyser och berättelser om vad som hände när besättningmän ledda av Fletcher Christiian gjorde uppror mot den kitslige kaptenen William Bligh. Det är en historia som är välkänd också på film där bland andra Charles Laughton och Trevor Howard spelat kaptenen Bligh (fast bäst av alla som neurotisk kapten är Humphrey Bogart i Myteriet på Cain från 1954, filmen som bygger på Herman Wouks roman om en episod under andra världskriget – hans hysteriska hanterande av stålkulor glömmer man inte).

De upproriska på Bounty satte sig i säkerhet på Pitcairn, världens kanske mest isolerade ö, tillika en av de mest sparsamt befolkade. Ytan är 47 kvadratkilometer, drygt en per innebyggare. Deras antal är nere på fyrtiofem nu, många av dem efterkommande till Fletcher Christian (Marlon Brando spelade honom i filmen). Ättlingar till honom och hans medsammansvurna snidar vackra träföremål – en hand som håller en bägare, en flygfisk, en sköldpadda, souvenirer som sålts till förbipasserande kryssningsfartyg och som sedan ibland hamnar i antikaffärer på Nya Zeeland. Vi har ett par av dem och påminns därmed dagligen om vad som hände ombord på Bounty den 29 april revolutionsåret 1789.

Sjöhistorien har otaliga exempel på skepp som gått under genom kapning, myterier eller ren otur. Det var inte många hundra meter som regalskeppet Wasa hann segla innan det förliste på sin jungfruresa, den tionde augusti 1628, om de nu var för att det kom i obalans eftersom skeppet var för smalt och högt eller för att kanonerna inte var ordentligt surrade. Hursomhelst sjönk det till botten, slammades över och upptäcktes drygt tre sekler senare, av dykaren Fälting mot slutet av april 1961. Det var spännande att följa bärgningen i direktsändning på TV den gången. Och i restaurerat skick är det ju en ståtlig sevärdhet.

Det holländska ostindiekompaniet byggde på rekordtid – ett halvår – ett lika stort och imponerande skepp som också det förliste fast först efter att ha tillryggalagt en betydligt längre sträcka än Wasa. Samma år 1628 seglade det från från Texel i Holland med destination Ostindien. Det kom längre än Wasa, men fram kom det inte. Det strandade på de förrädiska reven längs Australiens västra kust. Om Batavias undergång och vad som hände besättning och passagerare handlar Simon Leys korta och intensiva bok Les naufragés du Batavia från 2003 som kom på engelska tre år senare, The Wreck of the Batavia.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Sköldpadda i trä från Pitcairn IslandHan inleder med att konstatera att han länge hade velat skriva om de märkliga händelserna som följde på Batavias förlisning den 4 juni 1629 på det som numera heter Morning Reef nära Beacon Island, norr om Perth. Han sölade lite för länge, 2002 kom Mike Dashs uttömmande rekonstruktion av hela händelseförloppet i boken Batavia´s Graveyard, en dokumentation som Leys lovordar. Dessbättre hindrade det inte honom att ge ut sin mera koncentrerade bok vars knappa sextio sidor är mycket läsvärda (wikipedia-artikeln om Batavias undergång är nästan lika lång!). 

Man bråkade redan tidigt ombord under seglatsen, kaptenen och en obskyr apotekare gaddade sig samman med några i besättningen mot kommendören Pelsaert och det var snudd på öppet myteri.  Efter att ha lämnat Kapstaden som del av en flotilj såg kaptenen till att kursen för Batavia lades om, bort från resten av gruppen. För sent upptäckte man revet, och fartyget gick på grund. Av de 322 som fanns ombord drunknade fyrtio, resten klarade sig i land, under ledning av kommendören Pelsaert . Han seglade vidare i en slup till Batavia, det nuvarande Djakarta, samman med så många som det fanns plats för, och nådde fram efter någon månad (en stor bedrift) och kom tillbaka med förstärkning för att rädda resten av de strandsatta.

Men under tiden hade apotekaren, rädd för att bli hängd för sina ansatser till myteri, blivit bindgalen och löpt amok. Samman med en grupp villiga handgånga sjömän såg han till att mer än hundratio i gruppen som överlevt strandningen inte gjorde det mycket längre. Män, kvinnor och barn slogs ihjäl. En grupp soldater hade då satt sig i säkerhet på en ö intill, ledd av en officer som blev den ende hjälten i denna blodiga affär. Kommendören kom tillbaka, de som fann kvar fördes i säkerhet, mördarna slogs i järn och halshöggs. En ruggig historia som inte uppmärksammats alls lika mycket som de trots allt fredligare händelserna på Bounty hundrasextio år senare.

Simon Leys, författaren till denna medryckande bok om märkliga exotiska händelser, är en pseudonym för Pierre Ryckmans som avled för kort tid sedan. Så här skrev jag då om honom, i en runa i Svenska Dagbladet: 

 Pierre Ryckmans 1935-2014

När så många västerlänningar också bland kinakännarna hälsade Mao Tse-tungs Stora språng med svärmisk entusiasm höll Pierre Ryckmans huvudet kallt. Han kom snabbt att bli en av de skarpaste kritikerna av kulturrevolutionens förödelse (fast facit dröjde: mellan femton och fyrtiofem miljoner döda från 1966 och tio år framöver). Hans genomskådande bok från 1971 lånade titeln från H.C. Andersen: Les habit neufs du presidént Mao (1971, nästan genast på engelska också). Lika avslöjande var Chinese Shadows, 1974.

Han var född i Bryssel, läste juridik och konsthistoria vid universitetet i Louvain/Leuwen, och företog som nittonårig student en studieresa till Kina där en audiens hos Chou En-lai var en höjdpunkt. Det kom att bestämma hans livslånga forskningsinriktning som sinolog. Under sexton år vistades han i Taiwan där han träffade sin blivande hustru, Singapore, Hong Kong och en kort tid i Japan, men inte Kina som han på nära håll höll sig välinformerad om. För säkerhets skull använde han pseudonymen Simon Leys, lånad från en roman förlagd till Beijing, av den gåtfulle fransmannen Victor Sengalen.

Pierre Ryckmans1970 lockades han från Hong Kong till Australian National University i Canberra för en professur i kinesiska studier (hans avhandling om målaren Shitao har aldrig gått ur tryck) med ett halvårs avbrott 1972 som kulturattaché vid belgiska ambassaden i Beijing. Efter sexton år sadlade han om för sex år i Sydney - en av hans elever var Kevin Rudd, senare Australiens premiärminister – men valde att avgå i förtid. The Idea of the University, ett tal hållet i Sydney 2006, är en bister vidräkning med universitetens kommersialisering. La Mort de Napoléon (1985, på engelska 1992) är en kontrafaktisk historia om kejsarens återkomst från St Helena, filmad som The Emperor´s New Clothes 2002 (den ogillade han).

The Hall of Uselessness från 2011 visar hans djupa lärdom och breda orientering som mångspråkig kinakännare, konsthistoriker och litteraturkritiker, med essäer som sträcker sig från Konfucius till landsmannen Simenon, från Victor Hugo till bland andra Gide, Malraux, Nabokov och Evelyn Waugh. G. K. Chesterton var en av hans förebilder liksom George Orwell som han skrev en bok om, lämpligt nog 1984: Orwell ou l´horreur de la politique. Att han skulle vara instängd i det akademiska elfenbenstornet som ibland hävdades på populistiskt håll var en grov missuppfattning, men han valde det väsentliga och sorterade bort allt annat.

 Memento mori, det kulturmedvetna slutavsnittet i The Hall of Uselessness är skrivet under eviga stjärnor. Det får ännu större tyngd nu när han gått bort: ”For our true motherland is eternity: we are the mere passing guests of time. Nevertheless, it is within the bonds of time that man builds the cathedral of Chartres, paints the Sistine Chapel and plays the seven-string zither…”

Kopplad samman med The Wreck of the Batavia i min pocketupplaga (Black Inc., 2010) är Prosper, en kort redogörelse för den unge Pierre Ryckmans upplevelser som jungman 1958, ombord på en segelbåt som fiskade tonfisk utanför Bretagne. Namnet på båten var kanske lånat från trollkarlen i Shakespeares Stormen. De ungdomliga dagboksanteckningarna är  varsamt redigerade knappt femtio år senare.  De spontana skildringarna av kamratskapet till sjöss och upplevelserna i land har mängder av paralleller, de kan påminna både om Kiplings Havets hjältar och Harry Martinsons Kap Farväl för att ta några exempel ur en stor hög – och om den kanske bäste av alla böcker om segelseglatser från den tid då ångan ännu inte tagit över helt, Eric Newbys The Last Grain Race. 

Eric Newby var född 1919 och dog 2006. Så här sammanfattade jag hans liv och böcker, också den gången i Svenska Dagbladet, då han avlidit:

“Bräck bukgårdingarna på fock övre bram!” Den artonårige londonbon Eric Newby som mönstrat på som jungman på den fyrmastade åländska barken Moshulu fattade snabbt galoppen, trots språkförbistringen. Seglatsen från Belfast via Godahoppsudden till Australien, och tillbaka via Kap Horn till Queenstown på Irlands sydkust varade från oktober 1938 till juni året därpå och är ämnet för Newbys debutbok “The Last Grain Race” (1956), en av de klassiska engelska reseskildringarna.

“A Short Walk in the Hindu Kush ” (1958) beskriver mötet med den legendariske Wilfred Thesiger, och “Love and War in the Appenines” (1971) Newbys bara bitvis lyckade flykt undan tyskarna i det ockuperade Italien. Han hade först stationerats i Indien, sedan i Alexandria . Därifrån sökte han sabotera en tysk flygplats på Sicilien, i en slarvig kampanj med illavarslande namn, Operation Why Not. Han blev krigsfånge i Tjeckoslovakiet och Tyskland, förlänades ett militärkors 1945 och blev Commander of the British Empire ett halvsekel senare. 1946 gifte han sig med Wanda Skof som hållit honom gömd i de italienska bergen

Under tidigt sextiotal rodde de tolvhundra miles, en färd skildrad i “Slowly Down the Ganges” (1966). Då hade han tagit över fadrens konfektionsfabrik, varit säljare för Worth och huvudinköpare för John Lewis, och hunnit med några förlagsår på Secker & Warburg. Eric Newby avled i sitt hem i Surrey den 20 oktober, 86 år gammal, sörjd av hustrun, en son och en dotter. Men böckerna lever. Den som läser om det sista spannmålsracet på engelska möter kajutans festliga figurer (styrmannen Sedelquist, segelsömmaren Sömmarström), lär sig mycket om segling och segelfartyg, och får på köpet exotiskt oöversatta ord och uttryck: “Bräck gårdingarna på kryss övre bram!”.

Ivo Holmqvist

Ur arkivet

view_module reorder

Johann von Fritz. Nya dikter

   Bidar nirvana   Det finns så många grenar, det växer grenar ur mig Varje gren är en tankes separata ångest Trädet slog rot i dimman kring min mage Jag betraktar det inte helt utan vemod.   Hela ...

Av: Johann von Fritz | Utopiska geografier | 18 november, 2013

Den naturliga uppenbarelsen och den historiska. Stagnelius Näcken än en gång

Kvällens gullmoln fästet kransa Älvorna på ängen dansa,Och den bladbekrönta näckenGigan rör i silverbäcken. Liten pilt bland strandens pilarI violens ånga vilar,Klangen hör från källans vatten,Ropar i den stilla natten: "Arma gubbe! Varför spela?Kan ...

Av: Erland Lagerroth | Kulturreportage | 02 januari, 2013

Johanna Lindberg. Ur de osaliga breven

Johanna Lindberg är ett synonym för ord, det är så jag vill existera. Jag är 33 år, har skrivit sedan jag var liten och är på ständig jakt efter utveckling och ...

Av: Johanna Lindberg | Utopiska geografier | 16 juni, 2014

Äntligen sex års forskning gått till sin ände,

 resultatet rörande osvikligt: bokstaven C blev T när jag föddes, och fortsatt som loserförfattare.   Ni några minns kanské mina små rapporter under årens lopp från Loserförfattarfabriken om eller till blodläkarna. Från ...

Av: Stefan Hammarén | Stefan Hammarén | 10 Maj, 2012

ur Processen av Orson Welles

Sagolandet

Guido Zeccola om sommarens kulturföljetong.

Av: Guido Zeccola | Kulturreportage | 31 juli, 2016

När folkbildningsrörelsen kom till Hälsingland

Den 14 september hade jag glädjen att få vara med när biblioteket i Hudiksvall fyllde 100 år. Det väckte en rad minnen, varav det första handlar om min farmor Therese. Hon ...

Av: Mats Myrstener | Kulturreportage | 11 november, 2013

Mellan Persepolis och Bombay

Relief i Persepolis: Persiska krigare. Med utgångspunkt i Azar Mahloujians bok Vi lyser som guld: Ett reportage om zoroastrier i exil (Atlas) skriver Ashk Dahlén om zoroastrismen. En resa i landsflyktens ...

Av: Ashk Dahlén | Essäer om samhället | 08 augusti, 2009

Dikter av Christer B Johansson

Tidens tand har tuggat kol i miljarder år för att kunna spotta ut en diamant smaragd. Musslan jobbar med sand i hundra år för att skapa en pärla. Ergo: Musslan ...

Av: Christer B Johansson | Utopiska geografier | 16 Maj, 2011

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.

Cron Job Starts