Cezar Florin Huştiu. Dikter

 Jag heter Cezar Florin Huştiu och kommer från Rumänien; är bosatt i Sverige sedan 2007; jag har bland annat varit verksam som tolk. Jar varit publicerad i antologin Ord på pränt ...

Av: Cezar Florin Huştiu | 20 Maj, 2013
Utopiska geografier

Marilyn, det förevigade barnet, en hummingbird

”Marilyn lever!” jublade texten i Liljevalchs utställningskatalog år 2002. Det var 40 år efter Marilyns död. Nu har det gått 50 år sedan den platinablonda Hollywoodstjärnan hittades livlös i sitt ...

Av: Nicole E. Wallenrodhe | 04 augusti, 2012
Essäer om film

Walking on Manchester

I Manchester regnar det alltid och vinden blåser oavbrutet, men britterna kallar det vänligt för “bris”. Det är en mörk och kaotisk stad, där det gamla olyckligt tränger sig med ...

Av: Nadia Scapoli | 23 januari, 2014
Resereportage

Bild: Hebriana Alainentalo

17 dikter av Carsten Palmer Schale

Splittrande självpresentation

Av: Carster Palmer Schale | 13 juni, 2016
Utopiska geografier

Way Out West 2014. Att träffas verkar viktigare än spelningarna



Publik med stilMusik och mode har i alla tider hört samman, varje musikstil har tillsynes också en oundviklig klädkod och 2010- talet är inget undantag för denna förening. Snarare tvärtom. Men kan olika typer av identifikationsmarkörer, olika stilar och intressen, också mötas? Stadsfestivalen Way Out West handlar inte bara om musik utan är också en skådeplats för moderniteten.

Årets Way Out West festival förvandlar Göteborg till en tillfällig syn av världsordning. Bland invasionen av tygkassar, byxdresser, tighta jeans med hög midja och bara magar blir jag emellanåt osäker på om jag hamnat i en lortfri och oinspirerande återuppsättning av Woodstock eller Dirty Dancing. Kanske har Marc Jacobs startat en outlet butik med rea. Runtomkring är det sponsorerna, annonsörerna och försäljarnas yta. Way Out West, arrangerat av Stockholmbaserade företaget Luger, har nu valt en säker linje att gå på med bara ett fåtal stora akter och en större spridning av mindre aktiviteter som film och konstvisning. Det här är ett mycket klokt beslut; de senaste åren har vi fått se många festivaler dukat under ekonomiskt eller tvingats att dra ner i skala. Men det är ändå lite trist, det är det, men samtidigt får vi ytterligare ett bevis på att i Sverige är debatten om kultur och finansiering tämligen undertryckt. Regeringens så kallade kulturpolitiska mål är mycket diffusa om hur mångfalden ska stärkas, och framförallt hur man beslutar om vilka verksamheter som ska prioriteras. Trots ett enormt intresse hos besökare och goda relationer med artister från i stort sett hela världen är musikfestivaler alltid förbisedda i frågan, det är som att verka inom en gammaldags ram av hög och lågkultur. Och det får sina tydliga effekter. Biljettpriser är en frustrerande utgångspunkt för vem som har tillgänglighet och inte, årets tredagars festivalpass kostar inte mindre än 1895 kronor för en vuxen och 1595 kronor för ungdom, serviceavgift tillkommer naturligtvis. Och väl inne på området är inget förutom musiken gratis, köp av öronproppar tillkommer lika naturligtvis.

En del tycker säkert att musiken borde räcka, det är väl ändå det man betalar för, men det är helt enkelt en orimlig kalkyl. Som att betala entré till Liseberg men bara ha råd med en åkbiljett.

Janelle Monáe Foto Sture SvenssonWay Out West är annorlunda än många andra festivaler jag besökt, här urskiljs andra konturer. Publiken, besökarna, verkar överordnade artisterna eftersom socialiserandet är såpass starkt; att träffas verkar viktigare än spelningarna. Man skulle säkert kunna säga att det beror på utbudet som inte når upp till oförglömligt men jag misstänker också något annat, vi är på identitetens modeshow. I staden visar man upp sig, medvetet eller omedvetet, och här syftar jag inte till framhävandet av olika attribut utan den snabba reflexivt som krävs när man under en enda vanlig dag kan befinna sig bland hundratals främlingar. Ofta kallas detta för att leva med storstadspuls. Och ofta är de mest uppskattade artisterna de som kan forma sig efter detta.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Janelle Monáe, amerikanska R&B sångerskan som till och med fått en dag uppkallad efter sig i Boston, levererar som utlovat med energi och fart. Inte ens mellansnacket om alla människors rätt att älska vem de vill blir tramsigt, Monáe har publiken med sig. Och det är inte märkligt eftersom det är inte bara hennes musik har mottagits med ett hagel av priser och nomineringar utan också hennes sociala och politiska engagemang har uppmärksammats. Även om vissa delar av scenshowen ger mig minnesblickar från Tina och Ike Turner är detta bara estetiskt, inget är underkuvat hos Monáe och det estetiska är till trots briljant. Hon förstår att kombinera image och artisteri med lyhördhet och interaktion med sin publik. Monáe förekommer också som talesperson för CoverGirl, i reklamfilmer, till och med som röst i den animerade filmen ”Rio 2”. Inför Världsmästerskapen i fotboll 2014 släpptes hennes senaste singel ”Heroes”, cover av David Bowie, som del av en Pepsi kampanj.

Man betalar aldrig ”bara för musiken”.

André 3000 från OutKastWay Out West satsade på OutKast som huvudnummer och det blev antagligen en bitter hand att sitta med. På papper såg saker bra ut, att få hit den amerikanska hiphop gruppen med André 3000 (André Lauren Benjamin) och Big Boi (Antwan Patton) skulle bli sommarens sista hit. Det var både återförening och tjugoårs firande av gruppens födelse, storsäljarna som ”Ms Jackson” och ”Hey Ya!” skulle locka till sig en bredare publik. Klädmärket ”Benjamin Bixby” ska vara på gång med en ny kollektion och Big Boi har sin egen Chuck Taylor design hos Converse. De första låtarna byggde upp en stämning som snabbt rasade ihop med ett buller. André 3000 och Big Boi börjar prata med varandra i något halvt begripbart mummel om olika vaginor och skrattar åt sina egna skämt medan jag står längst fram och funderar på om de är höga. En kille innanför staketet börjar räcka sig ut mot unga kvinnor i publiken, han säger att de dansar bra och har snygga former; vill de dansa på scen är frågan och de som tänker ställa upp rundas ihop längs med sidan. Vad som händer med dem sedan vet jag inte, jag har lämnat min plats i publiken, konserten är olidligt seg.

”Den här låten skrevs nog innan ni var födda”, säger Lemmy Kilmister och ler. Han kan nog mycket väl ha rätt när man ser de flesta i publiken men när Motörhead kommit till Way Out West möts de av kärlek. Det är inte en spelning bara för hardcore-fantaster, det är roligt för de flesta att få uppleva ett sådant ikoniskt band som Kilmister startade redan 1975.

Motörheads Phil Cambell i BK Häcken matchtröja Foto Sture Svensson Den nuvarande trion bestående av Lemmy, Wizzö (Philip Antony Campbell) och Mikkey Dee (Micael Kiriakos Delaoglou) har ett sätt kanske tvärtemot vad man väntat sig av en av världens största heavy metal band (intressant nog har Lemmy själv genom åren refererat till Motörhead som ett rock-band); det är inget stök och det finns en ödmjukhet inför publiken. Det är inte mjäkigt överhuvud taget, det ska man inte missta sig för, men inte heller en spelning full med det oväntade. Hur Way Out West lyckats ge det enda bandet med eldkastare en speltid tidigt på dagen är nästintill oförlåtligt, men ur arrangörens synvinkel kan man anta att ”gubbarna” (Lemmy 68, Wizzö 53, Mikkey Dee 50) med över trettio miljoner album sålda inte tros pocka på uppmärksamhet från den unga pop publiken.

Men det gör kanske inte så mycket. Motörhead har sitt senaste album ”Aftershock” (2013), sitt eget vin, vodka och öl, sina hörlurar, T-shirts, muggar, pins, gitarrer...

Så har Luger lyckats med Way Out West 2014? Jag kontemplerar fortfarande, vilket kanske rent av är svaret. Men ”ömsesidig nytta”, som är arrangörens ord för sponsring, är svår att värdera. Spendrups säljer sin Norrlands guld och Briska cider och Camel sina cigaretter, SJ skeppar folk till Göteborg, och omfamnad av festivalens KRAV-certifikat äter man vegetarisk pizza.

Det är inte dumt, inte dumt alls, men festivaldagarna känns artificiella när musiken inte är det högst värderade varumärket.

 

Linda Bönström
Foto: Sture Svensson

 

 

Ur arkivet

view_module reorder

En moralisk historia

Mandy Rice-Davies har avlidit sjuttio år gammal efter att länge ha kämpat mot cancern, meddelar BBC. Om omständigheterna hade varit annorlunda, påstår någon som kände henne, hade hon kunnat bli ...

Av: Ivo Holmqvist | Övriga porträtt | 29 december, 2014

Det är läsaren som ger poeten ett ansikte

Eugenio De Signoribus är en av Italiens främsta poeter. Han föddes i Marche, en region i Italien i vilken än Giacomo Leopardi föddes. Han har givit ut flera diktsamlingar: Case ...

Av: guido Zeccola | Litteraturens porträtt | 21 december, 2009

Urkult 2011 med fantastisk musik och eldshow

Någonstans mellan Bräcke och Ragunda dånar ett tåg fram. Nåja, dånar, är kanske att ta i – det gamla veterantåget körs i bekväma 90 kilometer i timmen, och det tar ...

Av: Mikael Audell, Sunna Nordgren | Allmänna reportage | 09 augusti, 2011

Mimesis ett (icke)begrepp hos Heidegger?

Martin Heideggers filosofiska tänkande är en destruktion av den västerländska filosofins egen historia, ett tänkande som vänder sig tillbaka mot filosofins ursprung och på nytt ställer sig inför de frågor ...

Av: Henrik Örnlind | Agora - filosofiska essäer | 21 juli, 2013

Årskrönika av Crister Enander

Det blir bara ytligare. Det blir mindre betydande. Halten sjunker i snabb takt och det som kan kallas för bestående förvandlas alltmer till något mossigt och absurt antikvariskt. Men var ...

Av: Crister Enander | Crister Enander | 24 december, 2011

Franz Kafka. Foto: Wikipedia

Tre dikter av Franz Kafka

Erik Carlquist föreslår tre dikter av Franz Kafka tagna från brev han skrev.

Av: Erik Carlquist | Gästkrönikör | 11 augusti, 2015

Tino Sehgal - immaterialitetens konst

Tino Sehgal, Louise Höjer, Richard Julin. Foto: Jesper Nordström Tino Sehgal ställer ut konstruerade situationer som skiljer sig från performances genom att de inte får dokumenteras på något sätt - varken med ...

Av: Charlotte Norlin | Konstens porträtt | 18 mars, 2008

Gustav Klimt del 2 Världen i kvinnlig skepnad

Franz Joseph I av Österrike-Ungern gav arkitekterna Gottfried Semper och Carl von Hasenauer i uppdrag att bygga och gestalta Burgtheater, men herrarna hade olika ingångar till och syn på det ...

Av: Lilian O. Montmar | Essäer om konst | 31 mars, 2011

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.