Gilda Melodia

Glädjesmarta

En ny krönika av Gilda Melodia.

Av: Gilda Melodia | 05 april, 2016
Gilda Melodia

Etik inom äldreomsorgen

De äldre, sjuka och dementa är en stor grupp människor med varierande symptom och sjukdomsbild. Det gemensamma för alla är att de ofta kommer i kläm i dagens rationella produktionssamhälle ...

Av: Lena Månson | 02 september, 2010
Essäer om samhället

Streiftog i litteraturens verden

Den franske resepsjonen av selvpåført død i den engelske overklasse i det attende århundre Ut fra sikten min er det å snakke og skrive om singulære menneske liv å sette fram ...

Av: Thor Olav Olsen | 12 april, 2013
Agora - filosofiska essäer

En Konsertupplevelse utöver det vanliga

 Stockholm, Drottningholms slottsteater, 6-10 juni Stockholm early music festival 2012 Det har under denna vecka varit ett mycket ambitiöst program med vad som kallas tidig musik, en term som är mina ögon ...

Av: Alexander Sanchez, Jessika Ahlström | 17 juni, 2012
Musikens porträtt

Hur det gick för bakelsebagaren



Qui sera le prochain Grand Pâtissier?Ett av fransk TV:s mest betittade program häromkvällen var ”Qui sera le prochain Grand Pâtissier?” som sändes i kanalen France 2 på bästa sändningstid. 2,4 miljoner bänkade sig framför TV:n för att studera tre unga mäns frenetiska ansträngningar att erövra titeln ”Stor Bakelsebagare.” De hade samtliga varit yrkesverksamma i flera år : att erövra titeln var det yppersta beviset på deras mästerskap – att klassas ut kunde medföra vissa problem i den framtida yrkesutövningen. Tävlingen var nämligen en s k Concours éliminatoire, vilket innebär att ett antal kandidater med naturnödvändighet måste sållas bort. I detta fall skulle två av de tre elimineras. Medan bakelsetillverkningen förefaller vara utdöende i Sverige, tas den på blodigt allvar i Frankrike. Den är inte bara en kulinarisk angelägenhet utan ska också vittna om upphovsmannens artisteri, en viktig ingrediens i bakelsens attraktionskraft. För att komma över den optimala bakelsen kan en del läckergommar vallfärda över hela Paris till ”sitt” pâtisserie, speciellt söndagar.

Efter att att följt programmet en halvtimma började jag undra om det verkligen bara var läckergommar som också följde det. Det rymde nämligen inslag som var förbluffande grymma. De tre kandidaterna, som utkristalliserats bland tjugo medkandidater under likaledes grymma former, fick inledningsvis i intervjuer vittna om de stora förhoppningar som finalen väckt hos dem och den rädsla de kände för att bli de som skulle elimineras. Därefter kunde tävlingen börja.

Programledaren, en sprutlackerad uppenbarelse som kontinerligt kommenterade de tre tävlandens uppträdande och sinnestillstånd- för övrigt dessutom på mycket nära håll inregistrerade av TV-kameran - förkunnade fortlöpande och med en alltmer genomträngande röst hur många timmar, minuter och sekunder som återstod av tiden. Ju kortare tid kvar, desto fler leenden, som alla hade karaktären av fotoblixtar. Den uppgift de tävlande förelades var att göra ett kulinariskt och konstnärligt mästerverk med en spettekaka som förlaga. Jag for i taket. Vad hade denna skånska specialitet att göra i en tävling för franska bakelseskapare?

Två av de tävlande for också i taket. De hade aldrig sett en spettekaka förr, visste varken hur den skulle tillagas eller hur den skulle kunna reta aptiten. Den tredje tävlande tog det lugnare, möjligen på grund av att han var bördig från den trakt, där spettekakan enligt uppgift sett dagens ljus. Jurymedlemmar informerade TV-tittarna om att kreationen tillkommit på order av kejsar Napoleon för att celebrera en viktig tilldragelse. Wikipedia hävdar å sin sida att den är att betrakta som ett krigsbyte. Då franska armén härjat runt i Kaukasus under Napoleon upptäcktes den och soldaterna förde med sig receptet till Pyrenéerna, varpå den utnämndes till en kejserlig uppfinning. De metoder som skulle användas i tävlingen häromdagen var desamma som i begynnelsen. Kakan skulle tillagas över öppen eld och de tävlande skulle sköta både elden och baket samtidigt och utan assistans, något som enligt svenska bagare är ogenomförbart. Man kan inte både baka kakan och hålla elden vid liv. 2,4 miljoner ögonpar kunde snart konstatera att en av kandidaternas händer börjat skaka.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

nu ser det lite svenskt utExempel på hur människor tvingas uppträda som cirkushästar inför en allt mer intresserad och road publik finns ju även inom filmen. Ett intressant exempel är Sydney Pollacks film från 1969, När man skjuter hästar så... Dess tema är en maratondans, utförd av en rad par samtidigt. Det par som lyckas hålla sig på benen längst kommer att vinna en stor summa pengar, desto mer åtråvärd som depressionen redan krävt många offer. Dess starka bilder etsar sig fast i minnet och bekräftar romantikens föreställningar om konstnären som visionär: tyvärr är filmen om möjligt ännu mer angelägen nu än för drygt 40 år sedan.

Är det en ren slump att ett ihärdigt konkurrenstänkande lyfts fram i flera TV-program på senare tid? Dagen före slaget om bakelsen sände kanalen ARTE på ett ur barns synvinkel bästa sändningstid en amerikansk, tecknad film som ingående och mycket konkret illustrerar vilka effekter tävlingsmani kan ha på vänskap och solidaritet mellan levande varelser. Huvudrollsinnehavare var sex alltigenom förtjusande möss av båda könen, samtliga som skapta för sceniska framträdanden genom sina röstresurser, sina fysiska talanger och sin spelgädje. En av musikgrupperna skulle segra, den andra sållas bort, poängterades det. Då de båda ensemblerna träffades uppstod tycke, något som inte sågs med blida ögon av deras respektive managers. Man kunde ju inte gå och förälska sig i sin värsta konkurrent ! Hur skulle det då bli med tävlingsandan?

Men det var inte bara de två musikgrupperna som förväntades konkurrera ut varandra: managern iscensatte också en sållning inom varje musikgrupp, där en av artisterna raskt utnämndes till den intressantaste och de övriga uppmanades att hålla sig på mattan och inte ta för stort utrymme. Snart började de ursprungligen så samspelta mössen att titta snett på varandra - den känsligaste blev utmobbad och försvann. Dessbättre lyckades han rädda sin heder genom att heroiskt ila flickmössen till undsättning, då de råkat i knipa. I fortsättningen skulle de uppträda tillsammans. Sens moral : Jaga bort dumma managers som bara vill söndra och härska genom att uppamma tävlingsandan! Värna om solidariteten och samarbeta i stället för att konkurrera!

Tävlingsmomentet är ett uppseendeväckande inslag i de mest skilda sammanhang i Frankrike, inte minst inom utbildningen och mycket omhuldat av kejsar Napoleon, när han drog upp riktlinjerna för undervisningen på samtliga nivåer i början av 1800-talet. När flickor skulle utbildas till passande gemåler anlitade han Marie-Antoinettes hovdam, Mme Compan, som flitigt praktiserade momentet i sin internatverksamhet. En viktig uppgift bestod i att vara till behag. Den elev som var populärast både hos vuxna och bland sina konkurrenter premierades under högtidliga former vid skolavslutningen och med sina familjer som vittnen. När en ung flicka i besvikelsen över att inte höra sitt namn ropas upp drabbades av nervsammanbrott dämpades verksamheten något utan att för den skull upphöra. (Även i USA och ännu i våra dagar verkar popularitetstävlan att stå på dagordningen). Redan på 1830-talet började man dock i Frankrike att reflektera över vilken effekt det ständiga konkurrerandet kunde ha på unga sinnen. En av uppgifterna i provet för ”agrégation”, som fortfarande öppnar dörrar både till undervisning och forskning, bestod i att utreda följande fråga: ”Kan man uppmuntra tävlandet hos unga människor utan att ädla och oegennyttiga känslor påverkas menligt ?”

Att frossa på franskaPå universitetens Masternivå kan det i våra dagar gå till på följande sätt i Frankrike (kanske också i andra länder?) : Samtliga studenter som befinner sig helt i början av sitt uppsatsprojekt får vid ett och samma tillfälle redogöra för detta inför en skara lärare som raskt skapar sig en bild av det samlade boskapsbeståndet, lika raskt och inför hela församlingen markerar vem som är den lämpligaste påläggskalven och utsätter de övriga kandidaterna för en kritik som ibland är så förödande att de gråtande lämnar lokalen. En forskarbegåvning, som är något äldre än sina medkonkurrenter, underrättas om att hon inte kan komma ifråga för ett doktarandstipendium, just på grund av detta skäl, trots att man i forskarsammanhang inom EU numera betonar att födelseåret inte kan tillämpas som ett kriterium för utsållning. Att sätta låga betyg på uppsatserna betraktas också bland en hel del professorer som ett tecken på att man håller fanan högt och värnar om kvalitet. Med stor förvåning frågar man sig sedan vart studenterna tog vägen.

En utbredd metod är också att ständigt kontrollera studenterna ( ”contrôle continu” innebär att studenten känns på pulsen –helst i alla ämnen samtidigt- för att det ska kunna säkerhetsställas att de kan sin läxa, helst utantill). Därpå vidtar rangordningen som helt kan torpedera självförtoendet. Naturligtvis finner sig inte alla studenter i detta system utan försöker skaffa sig möjligheter också till en ”évolution continue”, ett fenomen inte finns som term inom franskt utbildningssystem och som sällan diskuteras bland deras lärare. En sådan möjlighet kan bestå i att själva ringa in ett område som tillåter en personlig utveckling, också i den framtida yrkesutövningen.

En intressant Master 2-uppsats lades i dagarna fram vid institutionen för nordiska språk i Caen. Den blivande läraren Claire Dupont analyserar där svenska och norska bilderböcker för barn, översättningar av dessa till franska och receptionen av dem i Frankrike. Liksom den svenska forskaren Ulla Rhedin drar hon insiktsfulla slutsatser av de franska översättningarna i jämförelse med originalen. Båda konstaterar att språket normaliserats till vuxenprosa. Claire Dupont noterar också att personteckningen förändrats i den franska översättningen, exempelvis i Anna Höglunds Mina går sin väg (1997). I originalet framstår Mina som självständig och berättigat upprörd, i den franska översättningen som betydligt mera konciliant och trots allt beroende av sin vän. Att den anarkistiska Pippi Långstrump i fransk tappning blev i det närmaste oigenkännlig är säkert känt för de flesta.

Det finns ur ett historiskt (och naturligtvis rent mänskligt perspektiv) all anledning att ta denna typ av analyser på fullt allvar. Den röjer en kvardröjande syn på flickor/kvinnors krav på självförverkligande som man systematiskt sökte stävja redan under 1800-talets sista decennier. I den socialistiska Revue de l’enseignement primaire, som kring sekelskiftet bl a presenterar lektionsunderlag och diskuterar uppläggningen av undervisningen, permanentas en traditionell kvinnosyn som går ut på att kvinnan i varje situation måste vara lydig och - helst med ett leende på läpparna - underkasta sig faderns, därefter makens önskemål. Att som kvinna delta i tävlingar och kanske hamna på första plats kunde innebära att utbildningen stängdes för kvinnor. Detta gäller exempelvis matematikämnet i Frankrike under 1920-talet, där just detta inträffade och kvinnors deltagande i ”agrégation” uppfattades som illojal konkurrens.

Hur det gick för bakelsebagaren, vars händer skakade? En vän till honom försäkrar att han nu mår lite bättre.

Eva-Karin Josefson

Ur arkivet

view_module reorder
William Blake  Inferno

Djuren har ingen talan

Djuren som vi gjort till våra slavar vill vi inte tänka på som våra jämlikar. (Charles Darwin 1838)

Av: Lena Månsson | Reportage om politik & samhälle | 13 oktober, 2016

Post-Emmakrönika 2, Rastplatsen II

En enkel orak rastplats i omedelbarhet av en annan i avståndet knappt emellan övervunnet. De bevittnade vetgiriga, ställda råkat med fler sig rygg mot varann det aldrig pinsammare om än ...

Av: Stefan Hammarén | Stefan Hammarén | 25 februari, 2010

En ny röst åt konsten

Linda Aker är en av de kreativa ledarna för det till vintern årsgamla Galleri Vox, beläget i ett gårdshus i Sundsvalls stenstad. Hon är bildpedagog och har gått på utställningar ...

Av: Pernilla Andersson | Kulturreportage | 15 augusti, 2010

”Monism” – en tredje utväg

Inför en aktualisering av Viktor Rydbergs Bibelns lära om Kristus fick jag från professor Birthe Sjöberg mig till livs följande citat från Rydbergs Medeltidens magi från 1865: ”Vår tid är en ...

Av: Erland Lagerroth | Agora - filosofiska essäer | 16 juli, 2012

Kolonisterna på Lappmarksmyrarna

Per Albin Andersson. Foto: Familjen I första numret av Tidningen Kulturen 2008 skrev Lilian O. Montmar en artikel under titeln: Eskilstunakolonister på gungfly i Västerbottens väglösa land. I förra påsken hittade ...

Av: Per Albin Andersson | Reportage om politik & samhälle | 14 augusti, 2008

Lily Tuck: Woman of Rome - A Life of Elsa Morante

För sin roman ”The News from Paraguay” fick amerikanskan Lily Tuck 2004 års National Book Award, inte alldeles oförtjänt. Det är en historia på faktiskt underlag om kärlek och politik ...

Av: Ivo Holmqvist | Essäer om litteratur & böcker | 04 september, 2012

Nell Walden och Der Sturm

Kvinnliga konstnärer hade en aktiv roll i det svenska modernistiska projektet. De ifrågasatte den traditionella könsordningen och sökte nya estetiska uttryck men marginaliserades ofta av de samtida manliga kritikerna. Daniel ...

Av: Lena Månsson | Konstens porträtt | 15 november, 2013

Serena Williams. Foto:  Flickrworker

Om Båstad och systrarna Williams

I dessa dagar besöks Båstads tennisarena av världsettan Serena Williams. Efter Wimbledonsegern, även detta år, tar hon sig till det avlägsna Båstad. Det är en ära att ha henne här ...

Av: Hans-Evert Renérius | Gästkrönikör | 16 juli, 2015

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.