"Hva hadde de å snakke om, nå da han var død?"

Nikanor Teratologen om författaren Stig  Saeterbakken som gick ur tiden den 25 januari.  Jag vet inte. Vad har vi att tala om? Vad finns att säga när sorgen skär genom hela ...

Av: Nikanor Teratologen | 30 januari, 2012
Litteraturens porträtt

Den blundande guiden

  Turkiet har alltsedan 1980-talet varit ett stigande populärt resemål för nordbor. Med Istanbul som Europas kulturhuvudstad 2010 kommer säkerligen historien om det moderna Turkiet att återberättas mer än en gång ...

Av: Åsa Carin Bharathi Larsson | 13 augusti, 2009
Resereportage

Buddha

Frihet är inte till salu

”Visst, Indien är den enda plats i världen som ännu är medveten om att något annat än materian existerar. Andra länder har helt glömt detta: Europa, Amerika och andra platser…Därför ...

Av: Annakarin Svedberg | 21 september, 2016
Kulturreportage

Jenny Berggren Keljevic

Är du i kärlek eller i lust?

Vi har väl alla någon gång kommit till den punkten i olika relationer då det antingen utvecklas eller börjar slita i kanterna på ett eller annat sätt. Ibland händer det ...

Av: Jenny Berggren Keljevic | 30 juni, 2017
Gästkrönikör

Hur det gick för bakelsebagaren



Qui sera le prochain Grand Pâtissier?Ett av fransk TV:s mest betittade program häromkvällen var ”Qui sera le prochain Grand Pâtissier?” som sändes i kanalen France 2 på bästa sändningstid. 2,4 miljoner bänkade sig framför TV:n för att studera tre unga mäns frenetiska ansträngningar att erövra titeln ”Stor Bakelsebagare.” De hade samtliga varit yrkesverksamma i flera år : att erövra titeln var det yppersta beviset på deras mästerskap – att klassas ut kunde medföra vissa problem i den framtida yrkesutövningen. Tävlingen var nämligen en s k Concours éliminatoire, vilket innebär att ett antal kandidater med naturnödvändighet måste sållas bort. I detta fall skulle två av de tre elimineras. Medan bakelsetillverkningen förefaller vara utdöende i Sverige, tas den på blodigt allvar i Frankrike. Den är inte bara en kulinarisk angelägenhet utan ska också vittna om upphovsmannens artisteri, en viktig ingrediens i bakelsens attraktionskraft. För att komma över den optimala bakelsen kan en del läckergommar vallfärda över hela Paris till ”sitt” pâtisserie, speciellt söndagar.

Efter att att följt programmet en halvtimma började jag undra om det verkligen bara var läckergommar som också följde det. Det rymde nämligen inslag som var förbluffande grymma. De tre kandidaterna, som utkristalliserats bland tjugo medkandidater under likaledes grymma former, fick inledningsvis i intervjuer vittna om de stora förhoppningar som finalen väckt hos dem och den rädsla de kände för att bli de som skulle elimineras. Därefter kunde tävlingen börja.

Programledaren, en sprutlackerad uppenbarelse som kontinerligt kommenterade de tre tävlandens uppträdande och sinnestillstånd- för övrigt dessutom på mycket nära håll inregistrerade av TV-kameran - förkunnade fortlöpande och med en alltmer genomträngande röst hur många timmar, minuter och sekunder som återstod av tiden. Ju kortare tid kvar, desto fler leenden, som alla hade karaktären av fotoblixtar. Den uppgift de tävlande förelades var att göra ett kulinariskt och konstnärligt mästerverk med en spettekaka som förlaga. Jag for i taket. Vad hade denna skånska specialitet att göra i en tävling för franska bakelseskapare?

Två av de tävlande for också i taket. De hade aldrig sett en spettekaka förr, visste varken hur den skulle tillagas eller hur den skulle kunna reta aptiten. Den tredje tävlande tog det lugnare, möjligen på grund av att han var bördig från den trakt, där spettekakan enligt uppgift sett dagens ljus. Jurymedlemmar informerade TV-tittarna om att kreationen tillkommit på order av kejsar Napoleon för att celebrera en viktig tilldragelse. Wikipedia hävdar å sin sida att den är att betrakta som ett krigsbyte. Då franska armén härjat runt i Kaukasus under Napoleon upptäcktes den och soldaterna förde med sig receptet till Pyrenéerna, varpå den utnämndes till en kejserlig uppfinning. De metoder som skulle användas i tävlingen häromdagen var desamma som i begynnelsen. Kakan skulle tillagas över öppen eld och de tävlande skulle sköta både elden och baket samtidigt och utan assistans, något som enligt svenska bagare är ogenomförbart. Man kan inte både baka kakan och hålla elden vid liv. 2,4 miljoner ögonpar kunde snart konstatera att en av kandidaternas händer börjat skaka.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

nu ser det lite svenskt utExempel på hur människor tvingas uppträda som cirkushästar inför en allt mer intresserad och road publik finns ju även inom filmen. Ett intressant exempel är Sydney Pollacks film från 1969, När man skjuter hästar så... Dess tema är en maratondans, utförd av en rad par samtidigt. Det par som lyckas hålla sig på benen längst kommer att vinna en stor summa pengar, desto mer åtråvärd som depressionen redan krävt många offer. Dess starka bilder etsar sig fast i minnet och bekräftar romantikens föreställningar om konstnären som visionär: tyvärr är filmen om möjligt ännu mer angelägen nu än för drygt 40 år sedan.

Är det en ren slump att ett ihärdigt konkurrenstänkande lyfts fram i flera TV-program på senare tid? Dagen före slaget om bakelsen sände kanalen ARTE på ett ur barns synvinkel bästa sändningstid en amerikansk, tecknad film som ingående och mycket konkret illustrerar vilka effekter tävlingsmani kan ha på vänskap och solidaritet mellan levande varelser. Huvudrollsinnehavare var sex alltigenom förtjusande möss av båda könen, samtliga som skapta för sceniska framträdanden genom sina röstresurser, sina fysiska talanger och sin spelgädje. En av musikgrupperna skulle segra, den andra sållas bort, poängterades det. Då de båda ensemblerna träffades uppstod tycke, något som inte sågs med blida ögon av deras respektive managers. Man kunde ju inte gå och förälska sig i sin värsta konkurrent ! Hur skulle det då bli med tävlingsandan?

Men det var inte bara de två musikgrupperna som förväntades konkurrera ut varandra: managern iscensatte också en sållning inom varje musikgrupp, där en av artisterna raskt utnämndes till den intressantaste och de övriga uppmanades att hålla sig på mattan och inte ta för stort utrymme. Snart började de ursprungligen så samspelta mössen att titta snett på varandra - den känsligaste blev utmobbad och försvann. Dessbättre lyckades han rädda sin heder genom att heroiskt ila flickmössen till undsättning, då de råkat i knipa. I fortsättningen skulle de uppträda tillsammans. Sens moral : Jaga bort dumma managers som bara vill söndra och härska genom att uppamma tävlingsandan! Värna om solidariteten och samarbeta i stället för att konkurrera!

Tävlingsmomentet är ett uppseendeväckande inslag i de mest skilda sammanhang i Frankrike, inte minst inom utbildningen och mycket omhuldat av kejsar Napoleon, när han drog upp riktlinjerna för undervisningen på samtliga nivåer i början av 1800-talet. När flickor skulle utbildas till passande gemåler anlitade han Marie-Antoinettes hovdam, Mme Compan, som flitigt praktiserade momentet i sin internatverksamhet. En viktig uppgift bestod i att vara till behag. Den elev som var populärast både hos vuxna och bland sina konkurrenter premierades under högtidliga former vid skolavslutningen och med sina familjer som vittnen. När en ung flicka i besvikelsen över att inte höra sitt namn ropas upp drabbades av nervsammanbrott dämpades verksamheten något utan att för den skull upphöra. (Även i USA och ännu i våra dagar verkar popularitetstävlan att stå på dagordningen). Redan på 1830-talet började man dock i Frankrike att reflektera över vilken effekt det ständiga konkurrerandet kunde ha på unga sinnen. En av uppgifterna i provet för ”agrégation”, som fortfarande öppnar dörrar både till undervisning och forskning, bestod i att utreda följande fråga: ”Kan man uppmuntra tävlandet hos unga människor utan att ädla och oegennyttiga känslor påverkas menligt ?”

Att frossa på franskaPå universitetens Masternivå kan det i våra dagar gå till på följande sätt i Frankrike (kanske också i andra länder?) : Samtliga studenter som befinner sig helt i början av sitt uppsatsprojekt får vid ett och samma tillfälle redogöra för detta inför en skara lärare som raskt skapar sig en bild av det samlade boskapsbeståndet, lika raskt och inför hela församlingen markerar vem som är den lämpligaste påläggskalven och utsätter de övriga kandidaterna för en kritik som ibland är så förödande att de gråtande lämnar lokalen. En forskarbegåvning, som är något äldre än sina medkonkurrenter, underrättas om att hon inte kan komma ifråga för ett doktarandstipendium, just på grund av detta skäl, trots att man i forskarsammanhang inom EU numera betonar att födelseåret inte kan tillämpas som ett kriterium för utsållning. Att sätta låga betyg på uppsatserna betraktas också bland en hel del professorer som ett tecken på att man håller fanan högt och värnar om kvalitet. Med stor förvåning frågar man sig sedan vart studenterna tog vägen.

En utbredd metod är också att ständigt kontrollera studenterna ( ”contrôle continu” innebär att studenten känns på pulsen –helst i alla ämnen samtidigt- för att det ska kunna säkerhetsställas att de kan sin läxa, helst utantill). Därpå vidtar rangordningen som helt kan torpedera självförtoendet. Naturligtvis finner sig inte alla studenter i detta system utan försöker skaffa sig möjligheter också till en ”évolution continue”, ett fenomen inte finns som term inom franskt utbildningssystem och som sällan diskuteras bland deras lärare. En sådan möjlighet kan bestå i att själva ringa in ett område som tillåter en personlig utveckling, också i den framtida yrkesutövningen.

En intressant Master 2-uppsats lades i dagarna fram vid institutionen för nordiska språk i Caen. Den blivande läraren Claire Dupont analyserar där svenska och norska bilderböcker för barn, översättningar av dessa till franska och receptionen av dem i Frankrike. Liksom den svenska forskaren Ulla Rhedin drar hon insiktsfulla slutsatser av de franska översättningarna i jämförelse med originalen. Båda konstaterar att språket normaliserats till vuxenprosa. Claire Dupont noterar också att personteckningen förändrats i den franska översättningen, exempelvis i Anna Höglunds Mina går sin väg (1997). I originalet framstår Mina som självständig och berättigat upprörd, i den franska översättningen som betydligt mera konciliant och trots allt beroende av sin vän. Att den anarkistiska Pippi Långstrump i fransk tappning blev i det närmaste oigenkännlig är säkert känt för de flesta.

Det finns ur ett historiskt (och naturligtvis rent mänskligt perspektiv) all anledning att ta denna typ av analyser på fullt allvar. Den röjer en kvardröjande syn på flickor/kvinnors krav på självförverkligande som man systematiskt sökte stävja redan under 1800-talets sista decennier. I den socialistiska Revue de l’enseignement primaire, som kring sekelskiftet bl a presenterar lektionsunderlag och diskuterar uppläggningen av undervisningen, permanentas en traditionell kvinnosyn som går ut på att kvinnan i varje situation måste vara lydig och - helst med ett leende på läpparna - underkasta sig faderns, därefter makens önskemål. Att som kvinna delta i tävlingar och kanske hamna på första plats kunde innebära att utbildningen stängdes för kvinnor. Detta gäller exempelvis matematikämnet i Frankrike under 1920-talet, där just detta inträffade och kvinnors deltagande i ”agrégation” uppfattades som illojal konkurrens.

Hur det gick för bakelsebagaren, vars händer skakade? En vän till honom försäkrar att han nu mår lite bättre.

Eva-Karin Josefson

Ur arkivet

view_module reorder

Konstens komplott

Om begärets illusion har  gått förlorad i den allestädes närvarande pornografin, så har inom samtidskonsten begäret efter illusionen försvunnit. I porren finns inte längre någonting kvar att begära. Efter orgien ...

Av: Jean Baudrillard | Essäer om konst | 06 april, 2011

Reformvänlig munk söker nunna för äktenskap

Det var i Eisleben det hände: Det är knappt man kan urskilja kyrktornen på St. Andreakyrkan. Dimman ligger tät. Ändå var det här som det började. I en sömning småstad ...

Av: Mathias Jansson | Resereportage | 08 november, 2011

Två dikter

Två dikter av Hebriana Alainentalo

Av: Hebriana Alainentalo | Utopiska geografier | 31 oktober, 2016

Eyvind Johnson och det röda Norrland

Allmänt sett skulle man kunna säga att en gemensam strävan hos norrländska författare finns i förhållandet att de önskar bryta sig loss och frigöra sig från det provinsiella arvet. Åtminstone ...

Av: Lars-Göran Söderberg | Litteraturens porträtt | 07 april, 2009

Intervju med Anna Clementi

Anna Clementi är en mångfasetterad sångerska. Från klassisk opera till extrem experimentalism visar hon ett brett spektrum av vokala ekvilibrismer som liknar ingen annan. Anna har nyss givit ut en ny ...

Av: Guido Zeccola | Musikens porträtt | 12 mars, 2012

Barnmålaren Vera Nilsson

Att kvinnor i alla tider har mött motstånd i sin karriär är ett påstående som många kan hålla med om.1800-talets kvinnliga konstnärer togs inte på fullt allvar och betraktades i ...

Av: Lena Månsson | Konstens porträtt | 30 augusti, 2011

Tre år i öknen – om David Lynchs Dune

”I like to make films because I like to go into another world. I like to get lost in another world. And film to me is a magical medium that ...

Av: Jonas Wessel | Essäer | 25 oktober, 2013

Överlever Nancy Botwin, överlever jag

Hur sunt är det att jämföra sitt eget liv med en amerikansk före detta hemmafru som langar gräs? Jag gör det hela tiden – använder tv-serier som terapi. I barndomen ...

Av: Marja Beckman | Gästkrönikör | 23 januari, 2013

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.