Det omedvetna och Freud

Det är en morgon i Wien. Sigmund Freud går genom sin våning klädd i badrock och tofflor. I en plötslig ingivelse greppar han sin ena toffel och kastar den med ...

Av: Johan Lundin Kleberg | 26 oktober, 2010
Essäer

… Mot Bröderna Karamazov och det ”oroliga blodet.” (Del II)

Ännu en morgon med blicken sömnigt klar. Glad över att ha vaknat till ett vinterlandskap och min uppmärksamhet är ljudlös. Jag väntar på en stjärna, inte nattens utan den av ...

Av: Göran af Gröning | 08 februari, 2014
Essäer om litteratur & böcker

Triptyk av E. Sábato. Prinsessan och draken – De osynliga ansiktena – Rapport…

Inledning Ännu en morgon av återhämtning Känner att febern inte riktigt lämnat men det är faktiskt en skön känsla. Hur febrig var Balzac och hans samhörighet med Swedenborg? Strindberg och febern, och samhörighetskänslan ...

Av: Göran af Gröning | 02 september, 2014
Litteraturens porträtt

Sensommar i Beit Jala

  Den 20 och 21 september 2010 hölls den första "Festival des villes pour la Paix" ("Städernas festival för Freden") i Palestina, samorganiserad av städerna Beit Jala (Västbanken), Jena (Tyskland) och ...

Av: Marc Guerrien | 15 februari, 2011
Kulturreportage

”Johan på snippen han spelte klaver!” Bishop Hill, svenskhet på prärien III



 Konsert i Bishop Hill parken med svenskättlingar som lyssnar till Wayne Nordstrooms Johan på snippen'. Foto Benny HolmbergNär vi sitter på halmbalar mitt i den vackra parken i svenskbygdens Bishop Hill på prärien i Illinois USA och deltar i det traditionella firandet av Jordbruksdagarna och tillsammans med en publik av svenskättlingar lyssnar när den svenskättade Wayne Nordstroom och hans två medmusikanter Robert Black och kompmusikern Professorn, river av 'Johan på snippen han spelte klaver', och de gör det på en lustigt bubblande gammelsvenska och vi ler och sjunger med. Vad är vi då? Vad äger vi för identitet? Är vi svenskar som varande ättlingar i förskingringen till det gamla hemlandet? En samling människor med likartade minnesreferenser från vårt gemensamma ursprungsland Sverige? Vad är kulturell substans i detta? Vad är svenskhet här i Bishop Hill?

Det språk som denne svenskättade Wayne Nordstroom sjunger på är en underligt fonetisk härmsvenska som vid närmare granskning ljuder likt ett jojjoartat tungvrickarspråk där konsonanterna i sina vandringarna under åren genom släktleden slipats av och endast lämnat det skelettartade vokala minnesljudet kvar av det gamla hemlandsspråket vilket nu återstår som ett gutturalt hokus-pokusljud i olika tonhöjders mjuka, behagligt avrundade nivåer. Det är suggestivt att höra då det in till förväxling liknar det svenska tungomålet men vid en närmare språklig avlyssning knappt betyder något substantiellt.

Är detta också förhållandet med de övriga svenska lämningarna i kulturhänseende i denna utvandrartrakt? En utslätning in till oigenkännlighet? En desarmerad kulturpark med en språkbrygd avhänd sina ursprungliga karakteriserande tecken, avrundad till något nästan konturlöst, strykande det nationella egensinnet medhårs blott genom sin slätstrukenhet? Eller är det så här det tar sig ut efter alla dessa års integration för de invandrande svenskarna? Att detta ofta är vad som sker i liknande sammanhang? Ett naturligt uppgående i den nya kulturen? Ett automatiskt nedtonande av arvet? Ett avslipande och avklingande av ursprunget?

Det är lustigt när vi bli inbjudna till det svenskättade farmarparet Morris och Cleo Nelson för att äta svensk 'kottfarslimpa' och finner oss sitta vid ett middagsbord där man inleder med en svensk bordsbön som man enligt Morris läst i generationer bakåt och som i våra öron låter som en lustig abrakadabrabön på samma underligt guppande vokalsvenska som den tidigare sången i parken och med de jojjoartat avslipade konsonanterna som enda antydningar till avgränsningar mellan de vokala ljuden. 

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Jag fundera på alla dessa svenskreliker och svenskminnen vi stöter på och vad deras sammantagna uttryck egentligen betyder och står för. Är det en imaginär dröm om ett arv som sedan länge klingat av från sin ursprung och blivit till en klanglös schimär? Eller ser det ut så här när ett reellt kulturarv tar sig ut i världen och slipas genom alla generationers påverkan och åverkan på den nya platsen?

Benny intervjuar svenskättlingen Wayne ”Johan på snippen!” Nordstroom för radio P4:s räkning. Foto: Monika Lind-Holmberg Det är med andra ord en intressant och lärorik upplevelse att se sitt eget kulturarv från detta perspektiv och vad dess mångåriga vistelse i annat land inneburit.

I musiken gäller samma sak. När det blir 'Johan på Snippen' återkommer denna lustiga språkdans av ett språk som är så fundamentalt omformat av tid och glömska att det bara tycks innehålla lustigt deformerade läten från en tid långt bak i historien när de första svenska utvandrarna slog sig ner på prärien.

Spelemannen Wayne Nordstroom berättar när han framfört Johan på Snippen att hans musikgrupp kommer till Bishop Hill flera gånger varje år och spelar, såväl under midsommartid, som under skördedagarna och under julhelgen. Det har de gjort i 25 år. Och de har alltid en stor publik, även amerikaner utan svenskt påbrå. De berättar att intresset för det svenska i de kringliggande orterna märkligt nog är stort även bland amerikaner som inte är besläktade bakåt till Sverige. Det är som om dessa gamla sånger och den klädsel och de sysslor som exponeras under Jordbruksdagarna har en lockelse även hos den moderne amerikanen menar Nordstroom.

Den fattigdom och den religionsförföljelse som var huvudkomponenter och grundorsaker till den stora utvandringen från det gamla hemlandet refererar i dagens Bishop Hill bakåt genom ting, personer och de kringliggande platserna som ett existerande kulturellt minnesrum för utvandrararvet, för de personliga hågkomsterna, för de begravda emigranter som i sin immigranttillvaro i den nya landet många gånger for illa och blev mottagna med alla sorters umbäranden och motstånd när de anlände och slog sig ned på det nya landets mark.

I vittnesmål från många av de svenskättlingar i tredje och fjärde led som vi möter berättas om att det funnits tider i släktleden när man inte önskade veta av eller ens berätta om sin bakgrund och sina rötter. Man ville bli upptagen och 'assimilerad' i det amerikanska samhället så snabbt som det bara var möjligt för att slippa problem i vardagslivet. Många svenskättlingar vittnar för oss om tider då de helst önskat glömma sitt svenska arv. Men under den återkomst av viljan att söka sina rötter genom det ursprungsintresset som kom med Alex Haleys Roots blev det plötsligt accepterat och till och med 'inne' att redovisa sin ursprungliga härstamning.

 Jenny Lindkapellet i Andover två och en halv mil från Bishop Hill (Wikimeda)Det var inte bara sociala problem som mötte emigranterna utan även de religiösa motsättningar som ursprungligen fanns i hemlandet och som man trodde man lämnat men som överfördes även till utvandrarnas nya boplatser.

Vi besöker Andover och Jenny Lind Chappel där man kan se hur en annan del av utvandrarna, d e som inte var jansoniter, hanterade sitt nya liv.

Jansoniterna den grupp vi följt i denna artikelserie utgjorde bara en del av den religiösa organisering som följde med över till det nya landet. Även representanter för den officiella svenska tron lutherska kyrkan, i samma trosriktning som det svenska prästerskap som jagat jansoniterna, begav sig över, då ofta i missionerande syfte men också på grund av fattigdom och missväxt i hemlandet.

De två religiösa riktningar anträdde en tvekamp bland emigranterna där 'huvudslaget' stod mellan de två ledarna Erik Jansson för jansoniterna och Lars Paul Esbjörn för de rättrogna lutheranerna.

Retuscherat saltpappersfotografi-kalotypi med Jenny Lind, troligen från 1840-talet Foto: WikipediaLars Paul Esbjörn kom från Östervåla och prästvigdes i Uppsala 1832. Han emigrerade 1849 till USA i sällskap av 146 st Hillebor. Som pastor i svenskbygderna i Andover, Halesburg, Moline och Rock Island i Illinois, vilka alla är näraliggande till Bishop Hill, blev han en viktig konkurrent till Erik Jansson och hans jansoniter i kampen om själarna. Under många år stred de två ledarna Jansson och Esbjörn i bitter kamp om de rätta tolkningarna av troslärorna.

Jenny Lind Chappel som alltså finansierades av Jenny Lind var avsedd för de lutheranska församlingarnas gudstjänster. Kyrkan användes inte bara för gudstjänster utan även som härbärge för utvandrare som inte hade någon stans att bo och dessutom blev kyrkan sjukhus vid den stora koleraepidemin. 

I Jenny Lind Chappel finns diverse attiraljer som hänger samman med religionens utövande men som i förlängningen också blir till reliker från det svenska arvet. Det är ofta alldagliga ting som andas en sorts minnesaura över det arv man tog med sig till det nya landet i form av predikoturers ordningar, psalmers ord, melodier, böner, diverse ritualer i det kristna budskapet som i denna historiska förlängning tjänstgör som minnessubstans av arvet från det gamla hemlandet.

 Benny Holmberg

 

Länkar till tidigare artiklar om Bishop Hill i Tidningen Kulturen

 Om jansoniternas utvandring:

http://tidningenkulturen.se/artiklar/reportage-mainmenu-37/resereportage-mainmenu-137/5639--jansoniterna-om-en-svensk-utvandring-fran-biskopskulla-i-uppland-till-bishop-hill-i-illinois

Om jansoniternas framfart i Sverige och intervju med Linjo Gabriel Larsson om hans anknytning till Bishop Hill:

”Satan hade jubelfest när Luther skrev sina böcker!” Bishop Hill, svenskhet på prärien I:

http://www.tidningenkulturen.se/artiklar/reportage-mainmenu-37/kultur-mainmenu-136/16937-satan-hade-jubelfest-naer-luther-skrev-sina-boecker-bishop-hill-svenskhet-pa-praerien

 Om dagens jansoniter och bevarandet av det svenska arvet från utvandrarna:

”Oh Småland! It was so stenigt you know!” Bishop Hill, svenskhet på prärien II

http://tidningenkulturen.se/artiklar/reportage-mainmenu-37/kultur-mainmenu-136/16994-oh-smaland-it-was-so-stenigt-you-know-bishop-hill-svenskhet-pa-praerien-ii

 -I den kommande och sista artikel IV av”Bishop Hill, svenskhet på prärien!” Möter vi bland annat Bishop Hill-målaren Olof Krans

 

 

Ur arkivet

view_module reorder

Den stockholmska barfotatrion åter på frammarsch

  Bandets galne trummis Andreas, basisten Joen och Martin. Den stockholmska barfotatrion på frammarsch Riffrockarna, Jaaris pojkar eller den underliga barfotatrion. Som man säger: kärt barn har många namn. Deras egentliga och ...

Av: Petter Stjernstedt | Musikens porträtt | 16 februari, 2007

I skuggan av ljuset. Om Gregory Crewdson

Ingenting kan väl vara mer trendriktigt inom konstvärlden just nu än foto. Kulturhuset i Stockholm har dock satsat på denna konstform i ett antal år och har generöst bjudit på ...

Av: Nancy Westman | Konstens porträtt | 26 mars, 2011

"Kritikernas kritiker" - ny konstform bringar förtjusning och förtret

Jag sällar mig minsann till alla andra tyckare som i detta nu besätter varenda blank ruta där man kan få in en stavelse eller två. Jag njuter av att kommentera ...

Av: Linda Bönström | Essäer om litteratur & böcker | 28 januari, 2010

"Ju mer vi är tillsammans..." Individualisternas kollektiva härdsmälta

Det är inte längre en tvistefråga utan det är fint att vara individualist. Vi har fattat "ensam är stark"-grejen, vi ser värdet i åsikt som värdet i oss själva, man ...

Av: Linda Bönström | Essäer om samhället | 18 juni, 2011

En politisk ontologi? Om Giorgio Agambens Homo sacer

Vad skulle det innebära att tänka oss politikens ontologi? Som ett politikens ursprung? Före värdeomdömen och olika politiska ideologier och partier. Frågorna ställs av översättaren Sven-Olof Wallenstein i efterskriften till ...

Av: Marie Hållander | Essäer om religionen | 15 januari, 2011

Sweden Rock. Foto: Sture Svensson

Sweden Rock 2015

Fotografen Sture Svensson på Tidningen Kulturen har varit på besök i Norje i Blekinge och dokumenterat Sweden Rock 2015, en resa bland gamla 1980-talets rockare och nya unga spännande band ...

Av: Sture Svensson | Essäer om musik | 16 juni, 2015

Hobbiten, en oväntad resa bort, och hem igen

J.R.R. Tolkiens bok ”Hobbiten – Bort och hem igen”fångar essensen av drömmen om ett mysigt hem med ensjungande tekittel. Vissa romankaraktärer åker runt hela jorden för att komma hem. Andra ...

Av: Belinda Graham | Essäer om litteratur & böcker | 06 december, 2012

Ungdomlig revolt i bildningsromanen Om Wilhelm Meisters läroår av Goethe

Det är sent 1700-tal och den tyske köpmanssonen Wilhelm Meister vill bryta sig loss från sin instängda borgerliga familj och ge sig ut i världen. Efter upptäckten av att hans ...

Av: Elin Schaffer | Essäer om litteratur & böcker | 18 januari, 2014

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.