Veckan från hyllan. Vecka 40 - 2012

Veckans debatt handlade om Tintin. En mycket upprörd och ganska enig allmän opinion krävde – och kräver fortfarande – att Tintin-böckerna ska lämnas i fred. Argumenten är starkt övertygande. Det handlar ...

Av: Gregor Flakierski | 29 september, 2012
Veckans titt i hyllan

Bretagne och Bohuslän i sekelskiftesmåleriet

Få kustlandskap har utövat en så stark dragningskraft på konstnärer som Bretagne och Bohuslän. Flera utställningar både i Frankrike och Sverige har de senaste åren visat att konstnärer av olika ...

Av: Eva-Karin Josefson | 28 juni, 2014
Essäer om konst

Goya. Häxor. Foto: Sparkit

Förföljelsen och dödandet av häxor och shamaner

Nina Michael om häxors trosföreställningar, svenska häxprocesser och dödsstraff.

Av: Nina Michael | 02 april, 2015
Kulturreportage

Barnmålaren Vera Nilsson

Att kvinnor i alla tider har mött motstånd i sin karriär är ett påstående som många kan hålla med om.1800-talets kvinnliga konstnärer togs inte på fullt allvar och betraktades i ...

Av: Lena Månsson | 30 augusti, 2011
Konstens porträtt

”Johan på snippen han spelte klaver!” Bishop Hill, svenskhet på prärien III



 Konsert i Bishop Hill parken med svenskättlingar som lyssnar till Wayne Nordstrooms Johan på snippen'. Foto Benny HolmbergNär vi sitter på halmbalar mitt i den vackra parken i svenskbygdens Bishop Hill på prärien i Illinois USA och deltar i det traditionella firandet av Jordbruksdagarna och tillsammans med en publik av svenskättlingar lyssnar när den svenskättade Wayne Nordstroom och hans två medmusikanter Robert Black och kompmusikern Professorn, river av 'Johan på snippen han spelte klaver', och de gör det på en lustigt bubblande gammelsvenska och vi ler och sjunger med. Vad är vi då? Vad äger vi för identitet? Är vi svenskar som varande ättlingar i förskingringen till det gamla hemlandet? En samling människor med likartade minnesreferenser från vårt gemensamma ursprungsland Sverige? Vad är kulturell substans i detta? Vad är svenskhet här i Bishop Hill?

Det språk som denne svenskättade Wayne Nordstroom sjunger på är en underligt fonetisk härmsvenska som vid närmare granskning ljuder likt ett jojjoartat tungvrickarspråk där konsonanterna i sina vandringarna under åren genom släktleden slipats av och endast lämnat det skelettartade vokala minnesljudet kvar av det gamla hemlandsspråket vilket nu återstår som ett gutturalt hokus-pokusljud i olika tonhöjders mjuka, behagligt avrundade nivåer. Det är suggestivt att höra då det in till förväxling liknar det svenska tungomålet men vid en närmare språklig avlyssning knappt betyder något substantiellt.

Är detta också förhållandet med de övriga svenska lämningarna i kulturhänseende i denna utvandrartrakt? En utslätning in till oigenkännlighet? En desarmerad kulturpark med en språkbrygd avhänd sina ursprungliga karakteriserande tecken, avrundad till något nästan konturlöst, strykande det nationella egensinnet medhårs blott genom sin slätstrukenhet? Eller är det så här det tar sig ut efter alla dessa års integration för de invandrande svenskarna? Att detta ofta är vad som sker i liknande sammanhang? Ett naturligt uppgående i den nya kulturen? Ett automatiskt nedtonande av arvet? Ett avslipande och avklingande av ursprunget?

Det är lustigt när vi bli inbjudna till det svenskättade farmarparet Morris och Cleo Nelson för att äta svensk 'kottfarslimpa' och finner oss sitta vid ett middagsbord där man inleder med en svensk bordsbön som man enligt Morris läst i generationer bakåt och som i våra öron låter som en lustig abrakadabrabön på samma underligt guppande vokalsvenska som den tidigare sången i parken och med de jojjoartat avslipade konsonanterna som enda antydningar till avgränsningar mellan de vokala ljuden. 

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Jag fundera på alla dessa svenskreliker och svenskminnen vi stöter på och vad deras sammantagna uttryck egentligen betyder och står för. Är det en imaginär dröm om ett arv som sedan länge klingat av från sin ursprung och blivit till en klanglös schimär? Eller ser det ut så här när ett reellt kulturarv tar sig ut i världen och slipas genom alla generationers påverkan och åverkan på den nya platsen?

Benny intervjuar svenskättlingen Wayne ”Johan på snippen!” Nordstroom för radio P4:s räkning. Foto: Monika Lind-Holmberg Det är med andra ord en intressant och lärorik upplevelse att se sitt eget kulturarv från detta perspektiv och vad dess mångåriga vistelse i annat land inneburit.

I musiken gäller samma sak. När det blir 'Johan på Snippen' återkommer denna lustiga språkdans av ett språk som är så fundamentalt omformat av tid och glömska att det bara tycks innehålla lustigt deformerade läten från en tid långt bak i historien när de första svenska utvandrarna slog sig ner på prärien.

Spelemannen Wayne Nordstroom berättar när han framfört Johan på Snippen att hans musikgrupp kommer till Bishop Hill flera gånger varje år och spelar, såväl under midsommartid, som under skördedagarna och under julhelgen. Det har de gjort i 25 år. Och de har alltid en stor publik, även amerikaner utan svenskt påbrå. De berättar att intresset för det svenska i de kringliggande orterna märkligt nog är stort även bland amerikaner som inte är besläktade bakåt till Sverige. Det är som om dessa gamla sånger och den klädsel och de sysslor som exponeras under Jordbruksdagarna har en lockelse även hos den moderne amerikanen menar Nordstroom.

Den fattigdom och den religionsförföljelse som var huvudkomponenter och grundorsaker till den stora utvandringen från det gamla hemlandet refererar i dagens Bishop Hill bakåt genom ting, personer och de kringliggande platserna som ett existerande kulturellt minnesrum för utvandrararvet, för de personliga hågkomsterna, för de begravda emigranter som i sin immigranttillvaro i den nya landet många gånger for illa och blev mottagna med alla sorters umbäranden och motstånd när de anlände och slog sig ned på det nya landets mark.

I vittnesmål från många av de svenskättlingar i tredje och fjärde led som vi möter berättas om att det funnits tider i släktleden när man inte önskade veta av eller ens berätta om sin bakgrund och sina rötter. Man ville bli upptagen och 'assimilerad' i det amerikanska samhället så snabbt som det bara var möjligt för att slippa problem i vardagslivet. Många svenskättlingar vittnar för oss om tider då de helst önskat glömma sitt svenska arv. Men under den återkomst av viljan att söka sina rötter genom det ursprungsintresset som kom med Alex Haleys Roots blev det plötsligt accepterat och till och med 'inne' att redovisa sin ursprungliga härstamning.

 Jenny Lindkapellet i Andover två och en halv mil från Bishop Hill (Wikimeda)Det var inte bara sociala problem som mötte emigranterna utan även de religiösa motsättningar som ursprungligen fanns i hemlandet och som man trodde man lämnat men som överfördes även till utvandrarnas nya boplatser.

Vi besöker Andover och Jenny Lind Chappel där man kan se hur en annan del av utvandrarna, d e som inte var jansoniter, hanterade sitt nya liv.

Jansoniterna den grupp vi följt i denna artikelserie utgjorde bara en del av den religiösa organisering som följde med över till det nya landet. Även representanter för den officiella svenska tron lutherska kyrkan, i samma trosriktning som det svenska prästerskap som jagat jansoniterna, begav sig över, då ofta i missionerande syfte men också på grund av fattigdom och missväxt i hemlandet.

De två religiösa riktningar anträdde en tvekamp bland emigranterna där 'huvudslaget' stod mellan de två ledarna Erik Jansson för jansoniterna och Lars Paul Esbjörn för de rättrogna lutheranerna.

Retuscherat saltpappersfotografi-kalotypi med Jenny Lind, troligen från 1840-talet Foto: WikipediaLars Paul Esbjörn kom från Östervåla och prästvigdes i Uppsala 1832. Han emigrerade 1849 till USA i sällskap av 146 st Hillebor. Som pastor i svenskbygderna i Andover, Halesburg, Moline och Rock Island i Illinois, vilka alla är näraliggande till Bishop Hill, blev han en viktig konkurrent till Erik Jansson och hans jansoniter i kampen om själarna. Under många år stred de två ledarna Jansson och Esbjörn i bitter kamp om de rätta tolkningarna av troslärorna.

Jenny Lind Chappel som alltså finansierades av Jenny Lind var avsedd för de lutheranska församlingarnas gudstjänster. Kyrkan användes inte bara för gudstjänster utan även som härbärge för utvandrare som inte hade någon stans att bo och dessutom blev kyrkan sjukhus vid den stora koleraepidemin. 

I Jenny Lind Chappel finns diverse attiraljer som hänger samman med religionens utövande men som i förlängningen också blir till reliker från det svenska arvet. Det är ofta alldagliga ting som andas en sorts minnesaura över det arv man tog med sig till det nya landet i form av predikoturers ordningar, psalmers ord, melodier, böner, diverse ritualer i det kristna budskapet som i denna historiska förlängning tjänstgör som minnessubstans av arvet från det gamla hemlandet.

 Benny Holmberg

 

Länkar till tidigare artiklar om Bishop Hill i Tidningen Kulturen

 Om jansoniternas utvandring:

http://tidningenkulturen.se/artiklar/reportage-mainmenu-37/resereportage-mainmenu-137/5639--jansoniterna-om-en-svensk-utvandring-fran-biskopskulla-i-uppland-till-bishop-hill-i-illinois

Om jansoniternas framfart i Sverige och intervju med Linjo Gabriel Larsson om hans anknytning till Bishop Hill:

”Satan hade jubelfest när Luther skrev sina böcker!” Bishop Hill, svenskhet på prärien I:

http://www.tidningenkulturen.se/artiklar/reportage-mainmenu-37/kultur-mainmenu-136/16937-satan-hade-jubelfest-naer-luther-skrev-sina-boecker-bishop-hill-svenskhet-pa-praerien

 Om dagens jansoniter och bevarandet av det svenska arvet från utvandrarna:

”Oh Småland! It was so stenigt you know!” Bishop Hill, svenskhet på prärien II

http://tidningenkulturen.se/artiklar/reportage-mainmenu-37/kultur-mainmenu-136/16994-oh-smaland-it-was-so-stenigt-you-know-bishop-hill-svenskhet-pa-praerien-ii

 -I den kommande och sista artikel IV av”Bishop Hill, svenskhet på prärien!” Möter vi bland annat Bishop Hill-målaren Olof Krans

 

 

Ur arkivet

view_module reorder
Jörn Donner Foto Bengt Oberger ccbysa4.0

Jörn Donner och Suomi Finland

Den 84-årige Jörn Donner är återigen ett samtalsämne för dagen. Den här gången med anledning av sin senaste bok ”Suomi Finland”, som recensenterna kallar en smädesskrift skriven med anledning av att ...

Av: Vladimir Oravsky | Gästkrönikör | 17 januari, 2017

Ingrid Bergman - frontfigur under  Cannesfestivalens 68:e upplaga.

68:e filmfestivalen i Cannes bjöd på franska framgångsvindar

Det blev filmen Dheepan av regissören Jacques Audiard som fick Guldpalmen i Cannes. För övrigt bjöd festivalen på starka, franska framgångsvindar.

Av: Lena Andersson | Essäer om film | 08 juni, 2015

Skulptur Jardin d'Email, Jean Dubuffet i KMM Sculpturepark/Nederländerna

Att se det obemärkta

Att måla som ett barn och behålla integriteten. Att hitta sitt eget språk i allt virrvarr av efterapningar. Att söka vidare efter det som är äkta och att finna det ...

Av: Bo Bjelvehammar | Essäer om konst | 06 mars, 2015

Vuxen mot min vilja

En bieffekt av den underbara erfarenheten av att vara förälder är att man tvingas vara så förbaskat vuxen. Man måste lyssna till sin egen tjatröst: Klä på dig nu, borsta ...

Av: Marja Beckman | Gästkrönikör | 26 februari, 2013

Hur olika utställningars kemi samverkar i utställningsrummet

– intervju med Jan-Erik Lundström på Bildmuseet i Umeå TEMA VÄSTERBOTTEN Ur Joachim Schmids utställning Fotografier 1982 – 2007. Utsikten är global från Bildmuseet på Gammlia i Umeå. Fokus riktas mot det mest ...

Av: Niels Hebert | Essäer om konst | 10 februari, 2008

Melania Mazzucco. Foto: Gian-Luca Rossetti

När socialforskning blir fiktion

Melania Gaia Mazzucco är en känd författarinna från Italien, med många läsare. Melania nöjer sig inte med att skriva romaner som alltid har anknytningar till den sociala verkligheten, utan ...

Av: Guido Zeccola | Litteraturens porträtt | 09 oktober, 2015

Boxaren och soldaten Joe Louis fyller 100 år

Han föddes den 13 maj 1914 som Joseph Louis Barrow. Skrönan har det till att när han skulle skriva under ett matchkontrakt var hans handstil så barnslig och bokstäverna så ...

Av: Gregor Flakierski | Övriga porträtt | 13 Maj, 2014

Ordet kommer som våren

Jag är av samma skrot och korn som alla andra, så vi behöver inte blygt se ner i backen eller slå fina titlar i huvudet på varandra. Låt oss istället ...

Av: Stefan Whilde | Stefan Whilde | 01 februari, 2012

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.

Cron Job Starts