Robert Blys lyriska nystart

Robert Blys lyriska nystart Dagen före julafton fyllde den amerikanske poeten Robert Bly 80 år. Hans status som litterär ikon hindrar inte att han befinner sig mitt uppe i ett expansivt ...

Av: Bo Gustavsson | 11 januari, 2007
Essäer om litteratur & böcker

Dikter av Sven André

Rivning   Långsamt ritar deras drömmar om bilden av det obeständigas landskap Några vinklar här Några rutmönster där Vad som är i vägen för de becksvarta pulsslagen bryts sönder till sin döda natur Vad som undslipper årens marsch mot Utopia står ...

Av: Sven André | 07 december, 2009
Utopiska geografier

Bild:  Francesca Woodman

Jag hör mitt eget kött skrika

Denna text är en psykos samtidigt som den är ett intellektuellt testamente.

Av: Guido Zeccola | 14 november, 2017
Agora - filosofiska essäer

Guns hjärta tillhörde Kalmar. Om en berömd Opera-Kalmarit

Bland de människorna som mest präglat Kalmarnejdens kultur hittar vi Kronzell-familjen. Anna var stumfilmspianist och den första kvinnan som tog körkort i staden 1923. Hennes bror Carl ledde Sveriges första ...

Av: Charles E.J. Moulton | 13 februari, 2013
Övriga porträtt

Mystik och andlig feminism del 2



nr 3-4. 87 Omslagsbilden visar ett träsnitt från ca 1500Om Gnosis´s, ”tidskrift för en andlig kultur”, korta levnad (1984-92)

Rumsliga och tidsmässiga perspektiv. Europa och världen

Trots strävan mot identitet, kritik av manlig krigshets och patriarkal samhällsordning, kan texterna i Gnosis förefalla stelt avgränsande. De rör sig i Europa, från hedendom och förkristendom fram till Bibelns framställningar och, sedemera, kyrkliga traditioner. Det finns undantag, t.ex. Ilona Kindals intervju med den indiska dansösen Lilavati i sista numret, och, kanhända, en artikel i, samma nummer, som hänvisar till Columbus och Amerikas indianer av Maria Bergom Larson, samt ett par artiklar om Tibet i 1-2/87, där jag själv finns representerad med en betraktelse som har rubriken ”Fru Buddha.”

Texterna i Gnosis är kunniga beträffande vad som finns innanför staketet – men utanför? Jag vill ju inte påstå att det skulle vara grönare där, men defintivt annorlunda. Större, öppnare ytor, högre berg och djupare oceaner. Vi behöver det perspektivet också, även om vi finner samma slags maktstrukturer där som här. Texterna ger mig känslan att de flesta av dess författare knappast rört sig längre bort än till Tessaloniki, - någon gång till området kring Eufrat och Tigris,(Mesopotanien) alltså dagens Turkiet och Irak, - och att deras värld slutar där.

Jorden är faktiskt rund.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

I nr 3-4/87 finns en intressant artikel: ”Indiskt vetande och vetande om Indien.” Dess författare, Gunilla Gren-Eklund, gör ett anmärkningsvärt försök att bena upp skillnaden med de olika världsbilderna och, inte minst, hur västvärlden missförstår de indiska begreppen utifrån den egna uppfattningen.

Det mest hejdundrande undantaget utgörs dock av sista numrets näst sista inslag: en presentation (författad av Eva Block) gällande en ung sydkoreansk kvinna, professor Chung Hyun-Kyung. (s. 335) Framställningen har effekten att den kastar nytt ljus över alla tidigare inslag. Dessutom går den hand i hand med ett tal av radikalfeministen Mary Daly, publicerat strax före Chungs text.

Vid Kyrkornas världsråds sjunde generalförsmling i Canberra, 1991, gjorde Chung entré i sällskap med koreanska och aboriginska dansare. De var alla barfota. Enligt Eva Block bjöd Chung på en föreställning som resulterade i ovationer, men också i sura tillmälen som ”synkretism och panteism.”

Chung utmanar, inte minst genom att hänvisa till naturfolkens religion och till en fillipinsk modergudinna, Ina. Västerlandets skapelseteologi betraktar hon som bankrutt, och bereder vägen för Anden genom sin dans. I en rituell åkallan gestaltar hon Anden hos världens alla martyrer, från Hagar i 1a Mosebok, till de människor som omkom i Bhopal och Tjernobyl samt den Ande som bor i Amazonas regnskogar. Detta uppfattades, av stelbenta konferensdeltagare, som hedendom och hädelse mot Bibelns Helige Ande. Hon ansågs vara en ”oroande faktor”, alltså någon som hotade kyrkornas fortsatta existens.

Emellertid lät hon sig inte förskräckas. Chung Hyan-Kyung eget inledningsanförande har titeln: ”Vänd om! Låt oss dansa i Guds egen rytm!” och avslutas: ”Må den Heliga Andens vilda vind blåsa på oss. Låt oss välkomna henne genom att vi låter oss dras med i hennes vilda livsrytm.”

Nr 1-2. 88  Pablo Picassos ”Akrobatfamilj”, 1905. Kan föra tankarna till den heliga familjenLilian Portrfaix, docent i religionshistoria, uppmärksammar det historiska perspektivet. ( ”Den asketiska jungfrun”, 2/91-1/92 s. 219) Hon ger en intressant men något beklämmande bild av kvinnors roller och situation i antiken och den tidiga kristendomen. Välgörande, dock, saknas de romantiserande övertonerna. Hon beskriver hur kvinnorna i det antika samhället helt och hållet var beroende av männen – som döttrar, som systrar, som mödrar, som hustrur, som änkor. Dessutom hängde det på familjens ekonomi om en flicka alls fick överleva. Bröllopet var skrämmande för unga flickor, och dödligheten i barnsäng stor. Som husmor hade kvinnan såväl praktiska som religiösa plikter och måste förvalta mannens arv i både detta liv och det kommande.

I den tidiga kristendomen fanns en ambition att frigöra kvinnor från hustruroll och barnafödande. Detta ändrades med tiden, och kvinnan knöts återigen till kärnfamiljen. Den ogifta kvinnan, däremot, ”som tidigare inte haft något existensberättigande, fick möjlighet till andlig utveckling och försörjning genom det framväxnade klosterlivet.” (s. 226)

Bort från Via Dolorosa

”Kvinnoförtrycket är globalt”. Så formulerade en kvinna – radikalfeministen Brita Stövling (medförfattare bl.a. till en av de första böckerna om incest) sina erfarenheter sedan hon återvänt från en jorden runt-resa. Vad hon än sett, vilka avvikelserna än varit och hur traditionerna än utvecklats, var kvinnor i underläge.

Som helhet pekar dock ”Skatten i åkern” bort från patriarkal religiositet mot ett okänt, äkta systerskap.

”Systerskapet mellan människor kan inte komma till stånd utan en verklig exodus. Vi måste gå ut ur våra fäders land till en okänd plats.” (s.334, Mary Daly)

I nr 1-2/87 Mystiken/kvinnan/religionen finner jag , enligt mitt sätt att se, en besynnerlig artikel.

Skriven av den katolska prästen, Fil.Lic. Tryggve Lundén. ”Guds Moder, Jungfru Maria.” Den skildrar Marias ytterst komplicerade roll och symbol i den katolska kyrkans uppfattning. ”Jungfru Maria, en urbild till kyrkan.” skriver han. Varför har Gnosis alls velat ha en sådan artikel? Vilken var tanken? Hon skildras som en med-återlösarinna, Jesu Kristi hjälparinna. ”I förening med Kristus kan alltså Maria gottgöra den synd till vilken den första kvinnan förledde den förste mannen.”

Han tycks på allvar tillskriva Eva orsaken till skapelseberättelsens ”syndafall.” Något jag finner groteskt. Denna katolska präst tycks sakna distans till gamla testamentet.

Det ger förstås en speciell styrka till Maria, och en lyskraft utöver den roll hon sedan fick hos den protestantiska uppfattningen. Men är det bra? I traditionen binds ju denna Maria vid syndabegreppet, liksom Eva.

”Man har lyckats avleda den kvinnliga religiositeten in på ett sidospår, där den kunnat förlöjligas, vingklippas, pacificeras.” skriver Björn Sahlin i numrets ledare.

Är inte Katolska kyrkans bild av Maria just ett sådant sidospår? Men Lundén tycks mena, att detta är ett huvudspår som inte får förnekas. Maria bär sin sons plågor på korset som sina egna. Därigenom blir hon delaktig i frälsning och återlösning.

I skarp motsats till detta katolska resonemang finner vi en kort artikel av Mary Daly: ”Uttåget.” I själva verket en predikan, hållet i Harvard Memorial Church 1971. Hon beskriver där nödvändigheten av en kvinnlig ”Exodus-gemenskap som tågar ut ur våra fäders land . . . ” (s.333) Ja, med den kommer förstås bilden av den sårade och söndertrasade Maria ”Stabat mater dolorosa”,(Modern stod med smärta) som också lämnar fädrens kyrka och tågar med i frigörelsen, en verklig återlösning.

Jag kan tillägga att för mig personligen har radikalfeministen Mary Daly inneburit ett slags intellektuell uppenbarelse. Men det hon skriver om ”systerskap” kan ibland tangera det abstrakta, eftersom ”systrarna” sällan kan manifestera det hela i sin dagliga tillvaro. Men även den aspekten kommenterar Mary Daly. ”-om inte insikten ger upphov till externaliserad, yttre handling, kommer den att dö.”

Vad händer och har hänt? Kvinnliga präster är accepterade utom av några utrotningshotade manliga präster. Biskop Caroline Krook har kämpat för samkönad vigsel i kyrkan. Hon har engagerat sig för hemlösa. Är detta ett vägvisande till andlig förnyelse – eller är det en anpassning till de gamla patriarkala rollerna för husfridens och taktikens skull?

Svenska Kyrkans har år 2014 fått en kvinnlig biskop, som dessutom ifrågasätts av gamla dogmatiker, eftersom hon tydligen visat för stor uppskattning av andra religioner än den kristna. Och senaste påven lär ha öppnat en del dörrar. Taktik? Andlighet eller politik? Det knakar i kyrkornas fogar, och det kräver anpassning.

Helighet och mening

Och världsåskådningen som tvångströja

Björn Sahlins kritik gäller inte enbart de kristna kyrkorna och deras yttre form. Samma upptattning har han beträffande Islam, Buddhism och Hinduism.

Nr 2.91-3.92  Detalj av ”Mose prövningar”. Freskomålning av Sandro Botticelli, 1481-82

Han är otvetydig i sina ledare.

”Anden gör fri”, brukar man säga med kristet språkbruk. Men den som klamrar sig fast vid bibelordet eller kyrkan är inte fri, hon har bara funnit den allra enklaste lösning på sina personliga eller intellektuella problem, ja, en skenlösning.” (1-2 87) Här gäller kyrkan mot tron, dogmen mot upplevelsen. Världsåskådningen som tvångströja eller erfarenhet.

Inget samfund kan ha monopol på andlighet. Samfundens funktion, som borde vara stödjande och helande, har ofta blivit det motsatta: söndrande och sårande.

Björn Sahlin ser kyrkan som ett slags ”polismyndighet på trons område”

Sammantaget kan Gnosis ses som en komplicerad berättelse kring tillvarons gåta och kvinnornas plats i existensen. Artiklarna pekar långt ifrån i samma riktning. Någon verklig debatt förkommer knappast. Varje artikel står för sig och sin författare.

Som slutsats visar artiklarna i Gnosis på vikten av andlighetens bilder och hur detta skapar och påverkar allas vår vardag. Det steget är kortare än vi ofta förstår. Fortfarande, 2014, kämpar kvinnor för den jämlikhet och rättvisa som har att göra med de gamla kvinnorollerna. Vi finner Marta på underbetald plats i vården, och Maria Magdalena på universiteten bland manliga konkurrenter och lägre lön även i högre tjänster. För att inte tala om det förtryck som faktiskt förkommer inom vissa av dagens äktenskap, där mannen menar sig ha rätten att sätta kvinnan på plats.

Och i alltför många församlingar är kvinnan ännu tystlåten.

Att verkligen göra Gnosis rättvisa skulle kräva en smärre avhandling med djupdykning i var och en av texterna. Innehållet är rikt och min framställning mer eller mindre medvetet rapsodisk.

 Omslaget till Bente Muller: Gjennom LysmureUtgivningen kan sägas ske på gränsen till tjugonde seklets paradigmskifte. Den rent materiella världsbilden tränger sig på, men här gäller, tydligen, att inte kasta barnet med badvattnet. Kyrkan kan ses som såväl en onödig som olustig överbyggnad, rentav människofientlig, medan människan bär det gudomliga i sina egna hjärtan. Fängelsemurarna faller och kvar står människan i det fria, där vi kan andas och röra oss utan hämningar. Här finns ej kvinna eller man? Jodå. Här finns både kvinna och man.

Något som klart framgår av utgivningens allra sista bidrag: ”Ur Gjennom Lysmuren av Bente Muller.”

”Bente Muller, en norsk diktare, kan sägas ge röst åt Gudsdottern i den märkliga diktsviten ”Gjennom Lysmuren”, en profetia om försoningen mellan manligt och kvinnligt i skapelsen i vår tid.” Skriver Lisbeth Gustafsson.

”Adam, patriark, er satt på den rette plass ved kvinnens side.”

 

Annakarin Svedberg

 

 

 

 

 

 

 

 

n

 

Ur arkivet

view_module reorder

Amanda Hellbergs ”Maja Grå” deckare – en skräckfylld framgångssaga i fyra delar

Det är inne med goth, skräck, övergivna hus och mystiska vita damer. Vill man vara ironisk kan man säga att detta har varit inne sedan Brontës och Wilkie Collins dagar (tänk ...

Av: Belinda Graham | Övriga porträtt | 08 oktober, 2013

Bengt Eriksson. Foto: Birgitta Olsson

Svenska ord, nya och gamla

Ord är skribentens – journalistens, författarens och poetens – spikar och skruvar. Verkligheten – de ämnen vi skriver om – är byggmaterial: brädor, gipsplattor, kakel och så vidare. För att ...

Av: Bengt Eriksson | Gästkrönikör | 28 Maj, 2015

Kiarostamis paradox

Tidigt i den iranske regissören Abbas Kiarostamis kortfilm "Two Solutions for one Problem" ("Dow Rahehal Baraye yek Massaleh", 1975) möts vi av en berättarröst; en röst som i kombination med ...

Av: Amir Bashir Ghotaslou | Filmens porträtt | 25 februari, 2009

Agape

Amor trahit amantem extra se…   (”Kärleken (Eros) drar den älskade ut­anför sig själv”, Dante, Vita Nuova.)   När en människa tar in världen och världen speglas i henne lättsamt och smärtfritt såsom under ...

Av: Guido Zeccola | Essäer om religionen | 29 mars, 2013

Jakten på LYCKAN! Eller: Varför mår vi så dåligt när vi har det…

Lycka är ett komplext begrepp. Men som en gul vägvisarpil på ett bokomslag med titeln Varför mår vi så dåligt när vi har det så bra? står Lycka med feta, svarta bokstäver. Om det vore ...

Av: Belinda Graham | Gästkrönikör | 30 juni, 2013

Chiapas – en reseberättelse

I den mexikanska delstaten Chiapas rinner floden Grijalva fram mellan bergsväggarna i en djup kanjon, El Cañón del Sumidero. Det finns krokodiler i vattnet. Det är ogenomskinligt grönt. Guiden i ...

Av: Ann-Marie Svensson | Resereportage | 03 juli, 2014

En barntillåten och en barnförbjuden Parsifal – Malmö och Köpenhamn

Det finns tydligen ingen samordning mellan operascenerna i Malmö och Köpenhamn. Därför två Parsifal samtidigt. Och inget ont i det, snarare tvärtom, det öppnar för intressanta jämförelser, och samordning är ...

Av: Ulf Stenberg | Kulturreportage | 29 april, 2012

André Maurois – Anteckningar om ett historiskt liv

André Maurois citerar Disraeli: ”Or perfect sympathy, or perfect solitude”. Vänskap går djupare än åsikter. Och i vänskapen – också som motsägelse, protest – får åsikterna konturögdhet. Emerson och likafuntade får gärna ...

Av: Gunnar Lundin | Litteraturens porträtt | 26 augusti, 2013

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.