Om verklighetens eventuella övertag över dikten – ett retrospektivt reportage om ett politiskt…

Följande reportage skrevs som dokumentation av ett spännande scenkonstprojekt under våren 2014. Projektet skulle visa sig bli långlivat. Under sommaren spelades föreställningen All the time I was making this I ...

Av: Hedvig Ljungar | 16 oktober, 2014
Reportage om scenkonst

David Bowie spelar på Tweeter Center utanför Chicago, augusti 2002. Foto: Adam Bielawski.

”I had so many dreams, I had so many breakthroughs”

Efter att ha kämpat mot cancern i ett och ett halvt år avled David Bowie i stillhet på söndagen, 69 år gammal. Hans sista skiva ”Blackstar” gavs ut på hans ...

Av: Peter Sjöblom | 11 januari, 2016
Musikens porträtt

Pacifister i det virtuella kriget

I maj 2003 beslöt sig det amerikanska försvaret för att bege sig in på dataspelsindustrins territorium. Stridsklädda soldater ur specialstyrkan invaderade E3 (Electronic Entertainment Expo) understöd av svarta Black Hawk ...

Av: Mathias Jansson | 01 oktober, 2008
Essäer om konst

Vågskvalp av Hebriana Alainenatalo

En diktares svårighet …

Min prosalyrik, lyrik och poetik vilar på samma grund och bär på samma byggklossar. Det som sker är att något dras ifrån, något kommer till; allt i ett sökande efter ...

Av: Göran af Gröning | 24 april, 2015
Agora - filosofiska essäer

Suvi Sárá Aina Ann. En sann berättelse om exotisering av människor från andra kulturer



Samiska kvinnor

”Suvi Sárá Aina Ann” var den första lappkvinna 1) som exporterades till olika europeiska länder för att ställas ut som exotisk sevärdhet i museer och djurparker.

Hon kom år 1580 på hösten med 12 renar till Sababurgs djurgård i Tyskland. Den dansk-svenske astronomen Tycho Brahe förmedlade dessa transporter av så kallade primitiva människor.

Under den dåtida kolonisationen hade man just infört denna nordliga export av lapska döttrar som slets ur sina familjeband och skickades till adelns hov som utställningsobjekt. Även den unga lappkvinnan Suvi Sárá Aina Ann skulle ledsaga renarna till Sababurg och hennes uppgift var att sköta djuren i den nya hemorten i det avlägset belägna Tyskland.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Den mödosamma resan med renarna tog många månader. Efter en lång väg till fots i Sverige fortsatte resan till sjöss och sedan till Bremen i Tyskland med vagnar dragna av hästar. Men inte en enda ren levde längre än ett år. De klarade inte av det varma klimatet och inte heller den annorlunda födan, eftersom ren- och skägglav inte växte i dessa trakter. Renar trivs desto bättre ju kallare det är.

Den unga lappkvinnan kände sig inte hemmastadd i den nya omgivningen och hon förstod inte heller språket samt plågades av svår hemlängtan. Då hon efter sina djurs död troligen inte såg någon mening i att leva långt borta från sin familj försvann hon en dag utan att lämna något spår efter sig. Hon följde kanske sina djurs öde – eller återvände hon till sin hemort i Sverige? Om den saken vet man inte någonting.

Men minnet av lappkvinnan som ingen kände hedras ännu i Sababurgs djurpark. Till hennes ära restes en liten staty som är det enda monumentet i hela världen som har tillägnats en samekvinna. Den dittills anonyma lappkvinnan fick ett namn. I en ceremoni i djurgården döptes hon symboliskt av Nina Afanasy’eva 2) och fick namnet Suvi Sárá Aina Ann - ett namn för varje del av Sameland. Närvarande vid dopet var även ewenken Mani Kudrin 3) från det avlägsna Sibirien i Öst-Asien som också hör till de renskötande urfolken. Ewenkerna bor på ett område som är större än Europa.

Samisk familj i början av 1900-talet

Höjdpunkten för exporten av dessa exotiska attraktioner från Lappland till Europa ägde rum under åren 1880 -1930. Hela lappska familjer reste då med barn, kåtor och renar runt omkring i Europa och uppvisades som djur i museer samt framför allt i djurgårdar, t. ex. i Hagenbecks djurgård i Hamburg. Skansen i Stockholm var även en långvarig boplats för en lappsk familj. Jag anser att detta sätt att utnyttja och uppvisa annorlunda människor hör till ett av historiens värsta brott mot mänskligheten!

 Uwe Kunzes text på tyska:

Die Rentierewenkin, die unsere Freundin Nina begleitete heißt Mani Kudrin. Mani lebt in der Nord-ost chinesischen Lerchentaiga. Für sie war es eine unglaubliche Reise nach Deutschland. Als Übersetzerin war in ihrer Begleitung eine junge Chinesin mitgekommen, die der deutschen Sprache mächtig ist. Die Frauen wohnten einige Tag bei uns im Haus in Vellmar. Wir hatten viel Spaß, Nina und Mani kochten die feinsten samischen und tungusischen Speisen, es wurde gejojkt und ewenkisch gesungen und tungusisch getanzt. Eine besondere Freude war es den beiden, wenn sie ihren Mittagsschlaf auf Rentierfellen im Lavvu (wir hatten eins im Garten) abhalten konnten. Interessant ist, wie sehr sich die Kulturen beider Freundinnen (sie wohnen immerhin ca. 8000 km auseinander) gleichen.

 Nina Michael

 

Källa

 

Uwe Kunzes grundliga forskning ” En lappkvinnas sista resa med sina renar”. Kunze som talar perfekt svenska understöder tillsamman med sin fru Brigitte de svenska samerna. Deras son bor i Sverige och lever som samerna och arbetar med renskötsel.  Uwe Kunzes hemsida: http://renrajd.com/

 

1. Jag talar här om lappar för att man då ännu inte använde benämningen same som enligt professorn i samisk kultur Veli-Pekka Lehtola vid Uleåborgs universitet i Finland är ett rätt nytt ord som togs i bruk först i början på 1900-talet.

2. Nina Afanasye’va är ryska samernas centrala politiska personlighet. Hon är nu viceordförande vid “Sobbar”, ryska samernas parlament. Afanasye’va bidrog väsentligt till att samerna kunde grunda ett sådant politiskt organ år 2010 som dock inte erkänns av ryska regeringen.

3. Uwe Kunzes beskrivning av besöket i Tyskland: Den renskötande ewenken som följde vår väninna Nina heter Mani Kudrin. Det var en otroligt äventyr för henne att göra den långa resan till Tyskland. En ung kinesiska som behärskade tyska språket kom med henne för att fungera som tolk. De båda kvinnorna bodde några dagar hos oss i vårt hus i Vellmar. Vi hade mycket roligt tillsammans, Nina och Mani kockade de finaste samiska och tunguisiska specialiteter, det jojkades och sjöngs på ewenkernas språk och dansades på tuguisiskt sätt. Speciellt uppskattade våra gäster att ta sin eftermiddagslur på renfällar i kåtan (vi hade en samisk kåta i trädgården). Det var intressant att se hur de båda väninnornas kulturer var så lika trots att de bodde omkring 8000 km från varandra!

 

 

Ur arkivet

view_module reorder

Livet på 60 grader 3

Av: Bröderna Blomqvist | Kulturen strippar | 23 februari, 2012

Utsikt mot Tjernobyls kärnkraftverk från den övergivna staden Pripjat år 2005

Tjernobylolyckan och så jag, och min självupplevda kärnkraftverkskatastrof

Den 26 april 1986 inträffade den händelse som skrev in sig i historien som Tjernobylolyckan.  

Av: Vladimir Oravsky | Gästkrönikör | 26 april, 2016

Vägar till förståelse eller Vad är vetenskap?

Det finns en berömd brytpunkt i Västerlandets idéhistoria, där vägen till förståelse viker av från en riktning till en annan. Det är inkvisitionens rättegång mot Galilei, där denne dömdes till ...

Av: Erland Lagerroth | Essäer | 19 oktober, 2013

Hans-Evert Renérius Foto Curt Dahlin

Hans-Evert Renérius. En dikt

En dikt om bordtennis av Hans-Evert Renérius.

Av: Hans-Evert Renérius | Utopiska geografier | 22 februari, 2016

Chimos Vänkväll firar 10 år den tionde september

På lördag fyller en av Stockholms, kanske Sveriges mest unika kulturklubbar tio år. Den heter Chimos Vänkväll och håller till på biografen Tellus i Midsommarkranen i södra Stockholm. Där har ...

Av: Frippe Nilsson | Allmänna reportage | 08 september, 2011

Från diktsamlingen: Efterdyningar

Lilla Liv Moderslyckan, pur och matt, spirar, fortplantar sig i den späda, mätta vars leende sprider sig i mig. Efter lång natts vaka somnar du till slut ...

Av: Anne Kähärä | Utopiska geografier | 13 april, 2009

Världen är kall och ödslig

Det finns inte längre några drömmar. Det finns inget hopp.Invånarna i Världsstaten framlever sina liv instängda och avskärmade djupt nere i de underjordiska städernas vittförgrenade nätverk av kulvertar. Arbete, sömn ...

Av: Crister Enander | Essäer om litteratur & böcker | 17 mars, 2010

L'age d'or  Foto Paola Severi Michelangeli /Wikipedia

Om Guldåldern och den galna kärleken

"Buñuel est terrible", sa den franske filmaren Jean Vigo, som jag härförleden porträtterade i Tidningen Kulturen, om sin spanske kollega, i uppenbart beundrande ordalag. Luis Buñuel hade haft premiär (1930) ...

Av: Ulf Stenberg | Essäer om film | 19 februari, 2016

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.