Sagan om det lilla hotellet

Det var en gång ett hotell. Det låg inte centralt men inte heller så långt bort från allting. Det var inte stort, men man kunde inte säga att det var ...

Av: Gregor Flakierski | 23 september, 2008
Utopiska geografier

Bokoholistiska bekännelser

  Hej, jag heter Jessica och jag är bokoholist (här svarar ni i kör: Hej Jessica). Det faktum att jag är bokoholist påverkar många delar av min tillvaro. Det kan mycket väl ...

Av: Jessica Johansson | 07 juli, 2011
Jessica Johansson

Percival. Två dikter

The Last Café, Krabi     I am sitting at The Last Café On the beach under the jungle trees In the dream of the world In the stream of the world While the angel eyes are watching ...

Av: Percival | 29 september, 2014
Utopiska geografier

66 metagram för mycket - ett oavslutat kapitel i många delar. Del 4

De omöjliga intervjuerna: Ernst Jünger Den tyske författaren Ernst Jünger (1895-1998) kritiserade i sitt författarskap maskinsamhället och 1900-talets ohejdade teknologiska framfart. Hans position var anarkens, ej att förväxlas med den emotionelle ...

Av: Carl Abrahamsson | 28 januari, 2011
Carl Abrahamsson

”Det gångna är som en dröm och det närvarande förstår jag icke”



pas de deux Och … tänker jag, att

”sant är, att liksom många gånger formen

inte stämmer med vad konstnären har avsett

om materialet inte lämnar gensvar,

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

så ses en skapad varelse inte sällan

avvika från sin bana, ty fast skjuten

från början rätt, förmår hon ändra riktning.”

På jakt efter resan som inte går att fånga, här i mitt nattsvarta rum på min mattsvarta soffa och en kopp svartrykande kaffe i handen. Här i jaktens centrum faller stormen lugnt och jag kan utan problem blicka inåt med mitt tredje öga. Det är med ditt, jag blickar ut för att finna en reva, för att själv kunna få smita ut.

Under ett par veckor har jag suttit i princip instängd, planerat min resa, och omgivit mig av böcker som toppar listorna idag. Böcker om konsten att göra läsarna lyckliga, rika och förlora flera kilo på en vecka. Nej, mer klarar jag inte, tänkte jag.

Då kom en idé eller jag kände djupast inom mig grodden till en idé, överlägsen de enkla huskurerer vilkas ordförråd jag nyss plöjt igenom utan att få i mig något nytt. Vad jag söker? Själen. En resa?

Förflyttar mig från soffan till fåtöljen. Jag sätter mig till rätta så skönt det bara går och blundar lite, tröttheten är nästan smekande nu. Det känns som mera ro i fåtöljen och det är nära att jag somnar, tänker jag. Jag rycker till och ser mig om i mörkret men sjunker tillbaka igen och allt är åter tillbaka, och tankarna som tidigare följt mig är åter i mitt huvud: de säger att det är dags att åter börja bryta upp, ty den vet att den som jagar nu är den jagade.

Och det av ett påträngande mäktigt objekt som hotar att beröva min själ allt. Vid lättare objekt faller min själ in i vördnad, beundran och i aktning men nu i denna stund känner jag hur den trögt fördummas, hejdas och vill förefalla död. Vad har de sista veckornas läsning gjort? Vilket bröd har jag delat? Min hand trevar i den lilla bokhögen bredvid fåtöljen och jag tar en på måfå: Kjell Espmark och samlingen Motvilliga historier. För stunden räddad, andas in, andas ut, jakten över.

DalarnaJag ska till Dalarna!

Ser på landskapet där det glider fram under sin vandrande solglimt. Jag längtar ut till platser som jag känt i detta inlandssverige som ligger framför en men fantiserar också om andra tider då man liksom tyckte sig känna dem bättre, mera förutsättningslöst, på ett naivare sätt.

Här ligger nästan allting nästan orört/ostört och om man ropar i dessa skogar får man svar av befolkningen som gömde sig för ryssen på sjuttonhundratalet och början av adertonhundratalet. Jag gömde mig själv här, för mig själv, på slutet av nittonhundratalet, och nu i början av tjugohundratalet?

Vem vet? 

Resans mål …

Efter många mils körande, nu de sista fyra milens kryssande från Ludvika med blicken svävande över Skattlösberg i gamla Grangärde socken, förbi Brunnsviks folkhögskola - med Dan Andersson som elev under åren 1914–1915. Vidare mot trakter som Vansbro och Dala-Järna, så äntligen; jag svänger av åt höger in på riksväg 16 och ser skylten Dala-Floda 8 (är med andra ord framme), och passande lyssnar mina öron till Thåströms Black Jim: resan har gått från Göteborg, norrut till Dalarna.

Dan Andersson på  julfest i Brunnvik 1914Följer alltid samma procedur när jag kommer hit, vilket först är att handla, och utanför mataffären möter mina ögon den stora träanslagstavlan där allt man behöver veta om sommarens arrangemang klistras upp. Även under vintern är sommaren aktuell och högst upp på den stora träsnidade tavlan är det ingraverat något i stil med att Linné reste igenom här 1734 och det sägs att han myntade orden ”Sveriges lustgård” om platsen. Ja Sveriges kulturvagga (rent utav), hm.

Kort:

Under Bergslagsresan träffade Linné Dalarnas landshövding Nils Reuterholm som hade hört om och imponerats av hans Lapplandsresa och föreslog en liknande resa genom norra Dalarna. Linné och hans sju följeslagare lämnade Falun 3 juli 1734 och reste norrut. De besökte Bjursås, Leksand, Rättvik, Ore, Orsa, Mora, Älvdalen, Särna, Røros, Lima, Malung, Nås, Floda, Gagnef, Åhl och kom slutligen tillbaka till Falun den 17 augusti. Linné gifte sig 1739 med Sara Elisabeth Moræa från Falun.

Efter några matkassars inhandlande kör jag den sista, korta, njutbara vägen till huset, det röda med vita knutar som har sjön och bastun alldeless inpå. Väl inkommen och med stugdoften girigt i näsborrarna tänder jag en efterlängtad brasa, öppnar en bok och förkovrar mig i soffan/fåtöljen för läsningen och resans eftermiddagssömn.

Vaknar och inser att det redan är nattetid, jag går ut för att tanklöst blicka mot stjärnorna men Black Jim rullar fortfarande i huvudet så jag börjar istället fundera kring Dan Anderssons diktning och dessa yttertrakters finnmark, vilka är som gjorda för skilda stämningslägen och drömmar om den naturromantiska lyriken.

Drömma, resa, och en Dan Andersson som så ofta han kunde tog tåget till Stockholm, från drömmen till drömmen, tur och retur. Andersson kände sig väl hemma i Stockholm (som fjortonåring tog han sig själv till New York, och hade även bott en tid i Göteborg), och i synnerhet klarakvarteren med sin vagabondkrets av rastlöst skrivande poeter, men att resa betyder också retur och snart gick drömmarna åter till det rörelsefria skogslandskapet i hembyggden. Slutet på resan kan vi alla, förgiftningen i rum 11 på hotell Hellman, 1920.

Dala-flodaBara någon mil från Dala-Floda, i Gagnef, befann sig också G. Ekelöf en kort sommartid 1932 för att vandra och skriva, och flera av de dikter som skrevs i Gagnef kom med i hans första diktsamling Sent på jorden (1932).

Med Ekelöf i tankarna åker jag till kyrkan i Gagnef och blir sittandes, någon timme, på en tom men bibelfylld bänkrad, och funderar över om Ekelöf också suttit här en gång och låtit sina sökande men okristliga tankar vandra. På vägen ut möter jag prästen (kvinnligt trygg) men ord om Ekelöf och Sent på jorden känns inte igen. Hur tänkte han? Non serviam!

Nattviolerna står som skimrande ljus runtomkring, det lyser ända inne under ormbunkarna, och en sådan där trevande, villrådig, ibland ljum, ibland kyligare nattvind sveper doften omkring oss, för strax bort den igen och kommer om en liten stund åter och bjuder ut den. Och vi skall försöka glömma världen och vår svaghet. Starkt liv, stark död, stark natt omkring oss. Och starkt vin inom oss. / Ekelöf

Väl tillbaka i Dala-Floda och huset så tänker jag att precis här, vid huset, min plats för detta skrivande, stannade Borlängebandet Mando Diao för att filma sina Frödingetolkningar. Ja en åtminstone: Strövtåg i Hembygden.

Andersson, Fröding, något gemensamt?

Hängbron och kyrkan i Dala-FlodaHm, Sofia Karlsson och Svarta ballader och Julvisa i Finnmarken, eller kompositören Nils Linberg (f. 1933), med stor musikersläkt i bygden. Lindberg komponerade det ljuvliga Gagnefs traktatet som uppfördes för första gången 1984 i Gagnefs kyrka, och en tredje, fullsatt och bejublad uppsättningen gjordes så sent som sommaren 2013 med Margareta Bengtsson som sopran.

Även vår senaste svenska nobelpristagare i litteratur har byggt tid i Floda vilket han kärt visat. Och efter många hängbrovandringar över den strida älven, under den period då hans meditativa ensamhet kritiserades av en yngre politiserad författargeneration, med forsen tillägnad skrev Tranströmer den dikt som sedan många år sitter inglasad vid brofästet: Med älven ur Mörkerseende (1970).

Älven som metafor; den stora strömmen som drar med sig villiga och motvilliga " i en rasande hunger efter enkelhet".

Med älven

"Deras cyklar

begravda i grönskan - bara hornen

stack upp." / Ur Mörkerseende

Ytterligare en person ska presenteras, bosatt här, men inte i egenskap av redaktör, debattör eller författare, utan som poet: Göran Greider. Hans diktbok Jakobsbreven och essäsamlingen Hagen är till stor del texter och naturdikter kring hans boendemiljö. Och Greiders bok om Dan Andersson, mycket läsvärd.

Något gör att även jag finner ett skrivarlugn på denna plats. Allt kan liksom sjunka in i en naturens uttrycksform, för mig alltid minst motståndstyngd i det vilt skogskuperade landskapet; det som jag kallar min hembyggd: är min hembyggd.

Eller?

Själen i bild: en huvudlinje i modern svensk poesi. Minnena sviker: Espmark 

Paris (något 1800 mot 1900)

Du känner till denna febersjukdom som griper oss då vi är olyckliga och frusna, denna längtan till ett obekant land, denna förfärande upptäckarlust?

Anders ZornDet finns en trakt som liknar dig, där allt är skönt, rikt, stilla och ärbart, där fantasin har byggt och smyckat ett Västerlandets Kina, där livet är lätt att andas, där lyckan äktat tystnaden. Det är dit vi måste fara för att leva. Det är dit vi måste resa för att dö.

Det är dit vi måste resa för att andas, drömma och förlänga timmarna i en oändlighet av intryck. En musiker ha komponerat ”Inbjudan till dans”, vem kommer att skriva en ”Inbjudan till resa”, som man skulle kunna ge till sin älskade, sin utvalda syster? / Baudelaire

Ändå är det ingen diktare utan konstnären Anders Zorn som starkast är inpräntat i min person (är själv är född och uppväxt i Mora), liksom för de flesta vilka har vuxit upp i Zorns målarmiljö. Tänker på Zornhuset, museet, Emma och Anders skilda gravar på ”gamla” kyrkogården, Gopshus där många av kullorna målades, myterna om de grandiosa festerna i huset med Sveriges dåvarande kulturparnass, kvinnohistorierna och de vandrande släktskapen. Ja, hans ande svävar, som en alltid närvarande, över min byggd.

Vad får en då att komma hem eller resa? Val, slump eller irrande?

Det sägs att Herman Göring irrade omkring i dessa trakter kring Floda och jag kommer att tänka på Wijkmarks bok Jägarna på Katrinehall och en än mer förvirrad/depraverad Göring.

Hur har jag själv rest mellan val och slump? Mål, destination, jag tycktes aldrig veta. Släpper så texten för Pessoa:

Jag höll aldrig får,

men känslan är som om jag hade gjort det.

Min själ är som en herde.

Den vet vind och sol

vandrar hand i hand med sina årstider.

Observation, och att följa med. / Pessoa

Här är inte avståndet långt till resandets heteronym

Romain Kacew –

Romain Gary –

Emile Ajar –

Född i Vilna, nuvarande Vilnius, i västra Ryssland, i nuvarande Litauen -

Tid i Björkö i Roslagen –

Franska litteraturpriset ”Prix Goncourt” två gånger –

Himlens rötter (1975) och Med livet framför sig (pseudonymen Émile Ajar)

Anders Zorn ”Jag ville börja om på nytt, leva om mitt liv; att vara en annan var mitt livs stora frestelse. Jag var trött på mig själv. […] Man kan föreställa sig min oerhörda glädje. Den ljuvaste jag erfarit i hela mitt författarliv. … Jag fick som åskådare bevittna mitt andra liv.”

Alltså, två giganter inom svenskt måleri (Zorn, C. Larsson) och ett flertal lyriker valde Siljan med omnejd för sitt skapande. Kanske för naturen, ljuset, färgerna, spelmansmusiken, något drog i alla fall.

Och i Raviola, Finland, till Sankt-Petersburg sedan lungsjuk och rörelseförhindrad i rörelse mot Arosa i Schweiz och efter en sanatorietid, något tillfrisknad, kunde Södergran 1914 ta sig hem till Raviola igen. En drömmande Edith vars pensel strök med många spår av Nietzsche. Men vart är hemma? För Södergran ”landet som icke är”?

Hemma hos känslorna, sinnena, färgerna.

Färgernas längtan

För min egen blekhets skull älskar jag rött, blått och gult,

den stora vitheten är vemodig som snöskymningen

då Snövits moder satt vid fönstret och önskade sig svart och rött därtill.

Färgernas längtan är blodets. Om du törstar efter skönhet

skall du sluta ögonen och blicka in i ditt eget hjärta.

Dock fruktar skönheten dagen och alltför många blickar,

dock tål ej skönheten buller och alltför många rörelser -

du skall icke föra ditt hjärta till dina läppar,

vi böra icke störa tystnadens och ensamhetens förnäma ringar, -

vad är större att möta än en olöst gåta med sällsamma drag?

En tigerska skall jag vara i hela min levnad,

en talerska är som den sladdrande bäcken som förråder sig själv;

ett ensamt träd skall jag vara på slätten,

träden i skogen förgås av längtan efter storm,

jag skall vara sund från topp till tå med gyllene strimmor i blodet,

jag skall vara ren och oskyldig som en flamma med slickande läppar / Edith Irene Södergran

Carl LarssonDetta att söka sig hem, i myten som Homeros Odysseus, att leva i minnen, att leva dem förutan. Sökandes hem till det gudomliga i Dantes resa. Resan och att finna meningen hos Don Quijote. En Beckett som flyttade från Irland till Frankrike för att komma hem och som skrev på franska om livet på Irland. Vår Strindberg, i dag med AD HD diagnos, som aldrig var still, och Lagerlöf som i mångt och mycket valde Stockholm framför Mårbacka. Pound och Eliot till England, Wittgenstein till Norge, Knausgård till Sverige, Österlen, och en Lundell ständigt på väg till uppbrott men alltid kvar, trogen sitt Österlen, som Werup, som Bergman på Fårö, Kalifatides i Stockholm och en Bodil i Frankrike.

Uppbrott!

På vägen från Floda till Mora, hittar vi Carl-Larsson i Lilla Hyttnäs i byn Sundborn utanför Falun. Mellan åren 1889 och 1912 förvandlade makarna Carl Larsson och Karin Larsson-Bergöö sin bostad till ett av Sveriges mest omtalade konstnärshem.

Munthe utanför Leksand som 1907 gifte sig med Hilda Pennington Mellor, en engelsk adelsdam 25 år yngre än han själv, och gav henne som morgongåva en magnifik herrgårdsbyggnad i Leksand, Hildasholm, ritad av Torben Grut,

Snart Tällberg och kalkbrottet ovanför Rättvik där operan var tänkt att få komma hem, en bit därifrån Nusnäs med sina kurbitshästar och en Moraeus i Orsa med dito spelmanslag. Så Mora med sina stolta statyer av Gustav Wasa och Anders Zorn.

Målaren Ivan Aguéli med Modern Anna Stina Nyberg från Vika, Mora, ständigt på resande fot, tidvis boende i Falun och en av våra mest intressanta konstnärer, inte i Dalarna dock.

Mycket som är glömt, mycket som inte är glömt, mycket som är lämnat och mycket som är återlämnat i mina melankoliska tårar. Hem!

 

Göran af Gröning

 

Ur arkivet

view_module reorder
Erik Johan Stagnelius

Bortom skuggorna av eländet

Ett kärleksfullt och ökat intresse för Stagnelius dikter har kunnat uppfattas under de senaste decennierna. Så mycket har hänt, så mycket publicerats att fler människor fått möjligheter att bättre tillgodogöra ...

Av: Michael Economou | Essäer om litteratur & böcker | 25 februari, 2015

Älskade HANS-ÅKE

De hade varit och sett en film på Filmstaden ; Solstorm. Den var inte så bra som de förväntat sig efter boken. Klockan 20.55 satte de sig på en buss mot ...

Av: Ingalill Enbom | Utopiska geografier | 25 januari, 2010

Nationalteaterns gyllene krona.  Foto: Belinda Graham.

Národní divadlo – Nationalteatern är folkets teater i Prag

Det vimlar av små skolbarn på besök på Nationalteatern i Prag, som på tjeckiska heter Národní divadlo. Entusiasmen och stoltheten över teatern går inte att ta miste på. Den duktiga ...

Av: Belinda Graham | Resereportage | 10 Maj, 2015

Beredning av kaffe i en enkel restaurang i Gondar, Etiopien. Foto Tarja Salmi-Jacobson

Kaffe, gudarnas dryck från Etiopien

Det berättas att en etiopisk vallpojke på 900-talet skulle ha upptäckt att när hans getter åt kaffebuskens bär och blad blev de alltid pigga samma kväll. Kaldi, som pojken hette ...

Av: Tarja Salmi-Jacobson | Kulturreportage | 12 april, 2016

”Det verkliga är det enda som kräver någonting av oss.”

Under sitt arbete med en bok om den svenska litteraturen ställde den ryska litteraturvetaren Diana Koblenkova några frågor till författaren Einar Askestad. Hans svar utvecklades till en kommentar till den ...

Av: Diana Koblenkova | Litteraturens porträtt | 06 november, 2014

Litterära gåtor, fiktionens verkligheter. Om Kristian Petris Träsket

Filmaren och författaren Kristian Petri skriver i en essä om sin fars död i Dagens nyheter hösten 2011 om bokprojektet som senare mynnade ut i den 83-sidiga bokpärlan Träsket. I ...

Av: Klas Lundström | Essäer om litteratur & böcker | 08 Maj, 2013

Färdigbokad och sommarfin Where the action is, Göteborg, 28 juni 2011

Sitter och lyssnar på den avancerade funktionen Where the action is-lista på Spotify. Tankarna flyger iväg till en tid när jag stod vid en liten bänk i skivaffären i min ...

Av: Lena Lidén | Kulturreportage | 08 juli, 2011

Ingen äger Emily Dickinson! (Om klassiker och kanon del III)

Min Emily Dickinson Emily Dickinson och det autonoma poetiska rummet: kampen för integritet och självständighet, och den sublimerade längtan till den andreJag ska börja med att tolka Emily Dickinsons ...

Av: Lidija Praizovic | Essäer om litteratur & böcker | 28 juni, 2010

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.

Cron Job Starts