Mats Waltré. En dikt

Jag heter Mats Waltré. Jag skriver för att det är underbart att sätta ord till en mening, till en känsla, till något skönt och för att jag vill beröra. Jag skriver ...

Av: Mats Waltré | 18 mars, 2013
Utopiska geografier

Scientific and Medical Network

När böckerna för att penetrera och begrunda världen och livet började tryta, kom jag plötsligt på att jag på skrivbordet hade ett helt bibliotek med sådana skrifter, nämligen 13 årgångar ...

Av: Erland Lagerroth | 06 september, 2012
Essäer om litteratur & böcker

Domine ad adjuvante me festina

Ty du är vägen, sanningen och ljuset.

Av: Gilda Melodia | 07 juli, 2016
Gilda Melodia

Moralens fundament

Innledning I denne artikkelen argumenter jeg for følgende oppfatninger, og som jeg holder for sanne oppfatninger: 1). At det finnes absolutte og reelle skiller mellom fundamentale begrepsord som sant og usant(falskt) ...

Av: Thor Olav Olsen | 10 april, 2014
Agora - filosofiska essäer

Jules Verne, En amerikansk journalists resa 2889



Jules VerneVid hundraårsminnet 1889 av franska revolutionen skrev Jules Verne en framtidsvision från 2889, d.v.s. tusen år till in i framtiden.

Han visste lika väl som alla andra att det inte går att förutsäga samhällets utveckling, allra minst på så lång sikt. Liksom alla som skriver framtidsutopier valde han ut ut vissa samtidstendenser och fantiserade kring vad som kan hända med dem.

Verne lyckades ändå ringa in några teman som åtminstone 124 år senare fortfarande är aktuella, sådant som den ökande rollen för massmedia, informationsteknologin, kommunikationerna, energiförsörjningen, stormaktspolitiken, lyxkonsumtionen, reklamens makt, intresset för astronomi och t o m kinesisk demografi.

Texten publicerades först på engelska i tidskriften Forum, februari 1889. Författarnamnet var Jules Verne, men det uppges ibland att Michel Verne medverkat.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

 

Erik Carlquist.översättare

 

I tjugonionde seklet
eller
En amerikansk journalists resa 2889

 

Människorna i detta sekel, det tjugonionde, lever i ett oavbrutet sagospel, ett féeri, utan att se ut som om de ifrågasatte det. De har blivit blaserade på underverk och förvånas därför inte av de underverk som utvecklas inför deras ögon. Allt tycks dem naturligt. Om de jämförde det med det förflutna skulle de kunna bedöma vår civilisation bättre, och de skulle få klart för sig hur lång den väg vi färdats egentligen är. Hur mycket mer beundransvärda skulle de inte finna våra moderna städer med sina hundra meter breda gator, med sina hus som är trehundra meter höga och ständigt har samma inomhustemperatur, med en himmel som genomkorsas av tusen luftbilar och luftbussar! Vid sidan av dessa städer, vars befolkning ibland uppgår till hela tio miljoner invånare, vad vore dessa byar, dessa små bosättningar för tusen år sedan, dessa Paris, dessa London, dessa Berlin, dessa New York - leriga småorter med förorenad luft, platser där skakiga lådor cirkulerade, släpade av hästar - ja, hästar! Otroligt! Om de kunde föreställa sig hur dåligt trafiken med passagerarfartyg och tåg fungerade, de täta kollisionerna och kommunikationernas allmänna långsamhet, hur mycket skulle resenärerna då inte uppskatta lufttågen, och än mer de pneumatiska tuberna, som pilsnabbt passerar oceanerna och där de transporteras med en fart av 1500 kilometer i timmen? Och till sist, skulle man inte glädja sig mer åt telefonen och telefotot, när man såg att våra förfäder var hänvisade till den fullständigt uråldriga apparat som de kallade "telegrafen"?

Märkligt! Dessa förvånansvärda förändringar vilar på helt välkända principer, som våra förfäder inte använde till sin fördel. I själva verket är värmen, ångan, elektriciteten lika gamla som människan. Hävdade inte vetenskapsmännen redan i slutet av artonhundratalet, att den enda skillnaden mellan de fysiska och de kemiska krafterna utgörs av ett slags vibration, karakteristisk för var och en av dem, i de eteriska partiklarna?

Eftersom man tagit det väldiga steget att identifiera alla dessa krafters ursprung är det svårt att förstå varför det sedan har krävts så lång tid att bestämma de respektive krafternas vibrationsprinciper. Och det är särskilt märkligt, att metoden att gå direkt från den ena till den andra, och att frambringa den ena typen av kraft utan att frambringa den andra, först nyligen har upptäckts.

Men det är i alla fall så det har varit, och det var först 2790, för nu snart hundra år sedan. som den berömde Oswald Nyer nådde fram till målet.

Denne store man var sannerligen en mänsklighetens välgörare. Hans snilleblixt var alla de andras moder! En plejad av uppfinnare föddes ur den, och bland dem till sist vår utomordentlige James Jackson. Det är denne vi har att tacka för de nya ackumulatorerna,

dels de som kondenserar den kraft som solstrålarna innehåller, dels de som kondenserar den elektricitet som lagrats inne i jordklotet, och till sist också den energi som härrör ur någon annan källa: vattenfall, vindar, floder och andra vattendrag, o.s.v. Han är också upphovsmannen till transformatorn: via en enda spak uttöms ur denna den kraft som lagrats i ackumulatorerna, varefter den transformeras och utför det önskade arbetet i form av värme, ljus, elektricitet eller mekanisk kraft.

Ja, uppfinnandet av dessa två tekniska innovationer är framstegets egentliga startpunkt! De har givit människan en nästan oändlig makt. De kan tas i bruk på oräkneliga sätt. De har mildrat vinterns stränghet genom att det ackumulerade överskottet av sommarvärme har kunnat användas inom jordbruket och på så sätt revolutionera detta. Genom att tillhandahålla drivkraften för all luftnavigation har de möjliggjort ett enormt uppsving för handeln. På dem beror den oavbrutna produktionen av elektricitet utan vare sig staplar eller maskiner, ljus utan vare sig förbränning eller glödning, och till sist den outsinliga energikälla som har hundrafaldigat industriproduktionen.

 

Och nu ska vi möta alla dessa under! Det sker i ett ojämförligt hotell som tillhör tidningen Earth Herald. Det öppnades nyligen på 16823:dje avenyn i Universal City, huvudstad för Amerikas Förenta Stater, som omfattar de två amerikanska kontinenterna.

Om grundaren av New York Herald, Gordon Benett, återuppstod i dag, vad skulle han då säga när han såg detta palats av marmor och guld, som tillhör hans illustre ättling Francis Benett? Tjugofem generationer har följt på varandra, och New York Herald har stannat kvar inom den märkliga familjen Benett. När unionens regering för tvåhundra år sedan flyttades från Washington till Universal City, följde tidningen med - det vill säga om det inte var regeringen som följde med tidningen - och tog titeln Earth Herald.

Och man ska inte föreställa sig att tidningen har hamnat på fallrepet under denne Francis Benetts händer. Nej, dess nye chef har tvärtom ingjutit en kraft och vitalitet utan motstycke i den genom att införa telefonjournalismen.

Detta system har gjorts praktiskt användbart genom telefonens otroliga spridning. Nu "talas" varje morgon Earth Herald i stället för att tryckas som i gamla tider. Genom en snabb konversation med en reporter, politiker eller vetenskapsman informeras prenumeranterna om det som kan intressera dem. Vad gäller lösnummerköparna vet man att de för en billig slant kan ta del av dagens nummer i otaliga fonografiska lokalkontor.

Denna innovation av Francis Benett gav nytt liv åt den gamla tidningsinstitutionen. Inom några månader uppgick hans klientel till åttiofem miljoner prenumeranter, och direktörens förmögenhet ökade progressivt till trettio miljarder francs, en siffra som i dag sedan länge passerats. Tack vare denna förmögenhet har Francis Benett kunnat bygga sitt nya hotell - en kolossal konstruktion med fyra fasader, var och en är tre kilometer lång, och med ett tak som döljer sig under Konfederationens härliga paviljong med sina sjuttiofem stjärnor.

Vid denna tid skulle Francis Benett, journalisternas kung, vara kung över de två Amerika, om bara amerikanerna någonsin kunde acceptera någon som helst suverän. Tvivlar ni på det? Men representanter för alla nationer, och till och med våra ministrar, trängs vid hans dörr, tigger om hans råd, eftersträvar hans gillande. vädjar om stöd från hans allsmäktiga språkrör. Försök räkna de vetenskapsmän han uppmuntrar, de konstnärer han underhåller, de uppfinnare han subventionerar! Hans kungliga uppgifter är utmattande, det är ett arbete utan vila, och en människa som levde i forna tider skulle förvisso inte ha kunnat uthärda en sådan daglig arbetsbörda. Men tack vare hygienens och gymnastikens framsteg har dagens människor lyckligtvis en mer robust konstitution; de har höjt människans medellivslängd från trettiosju till sextioåtta år. Till det har också produktionen av antiseptiska livsmedel bidragit, och nu väntar man på uppfinningen av en närande luft, som tillåter männniskorna att livnära sig av... ingenting, när de andas.

Och om ni nu vill veta vad chefen på Earth Herald sysslar med en vanlig dag, följ då med honom på hans olika uppdrag - just i dag, den 25 juli det innevarande året 2889.

 

Den här morgonen har Francis Benett vaknat på ganska dåligt humör. Hans fru har varit i Frankrike i åtta dagar nu, och han känner sig litet ensam. Det är den första gången under deras tioåriga äktenskap som Mrs. Edith Benett, en yrkesmodell, har varit borta så länge. I vanliga fall räcker det med en två eller tre dagar när hon, som hon ofta gör, reser till Europa och särskilt till Paris, där hon köper sina kappor.

Efter uppvaknandet startar Francis Benett sin fonotelefotoapparat, som är ansluten till en ledning som går till det hotell han äger vid Champs-Élysées.

Telefonen, kompletterad med telefotoapparaten - ännu en av vår epoks segrar! Om överförandet av ordet med hjälp av elektrisk ström redan är ganska gammal, är det bara sedan i går som man också kan överföra bilden. Det är en oskattbar uppfinning, och Francis Benett välsignade uppfinnaren när han trots det enorma avståndet till hustrun såg henne återgiven i en telefotospegel.

Ljuva syn! Mrs. Benett ligger fortfarande i sin säng, litet trött efter gårdagens bal eller teaterbesök. Fastän det är nära lunchtid därborta sover hon, med sitt charmanta huvud dolt bakom kuddens spetstyg.

Men se, hon rör sig... Hennes läppar darrar... Hon drömmer säkert?... Ja, hon drömmer! Ett namn undslipper hennes mun: "Francis... min käre Francis!"

Hans namn, uttalat av denna ljuva röst, försätter Benett på bättre humör. Han vill inte väcka den förtjusande kvinnan, utan tar sig snabbt ur sin säng och går in i sin påklädningsapparat.

Två minuter senare, utan att han behövt anlita någon betjänt, placerade maskinen honom tvättad, friserad, med skorna på, klädd och knäppt uppifrån och ner, på tröskeln till hans kontor. Det var dags för den dagliga rundan. Francis gick först in i salen där följetongsförfattarna arbetade.

Det var en väldig sal, övertäckt av en stor, genomskinlig kupol. I ett hörn stod olika telefoniapparater, och de hundra skribenter som arbetade för Earth Herald berättade in i dem hundra kapitel i hundra romaner för en upphetsad och entusiastisk publik.

Francis Benett lät en av följetongsskribenterna ta fem minuters rast och sade till honom:

- Käre vän, ditt sista kapitel är bra, mycket bra! Scenen där den unga byflickan tillsammans med sin älskare tar sig an några problem inom transcendentalfilosofin bjuder på många fina iakttagelser. Aldrig har lantlivet tecknats bättre! Fortsätt, käre Archibald, och jobba på - tack vare dig har vi fått tio tusen nya prenumeranter sen i går!

- Mr John Last, fortsatte han, och vände sig mot en av sina medarbetare: Er är jag inte lika nöjd med. Er roman har inte kommit till liv, och Ni springer för snabbt mot målet! Och sedan, den dokumentära metod ni använder? Man måste dissekera, John Last, man måste dissekera. Det är inte med en penna man skriver i vår tid, det är med en kirurgkniv! Varje handling i det verkliga livet är resultanten av flyktiga och successiva tankar, som man måste kartlägga omsorgsfullt för att kunna skapa en levande varelse! Och vad kan vara lättare än att använda sig av den elektriska hypnotismen, som fördubblar människan och skiljer ut hennes två personligheter! Där kan man tala om att leva, min käre John Last! Imitera Er kollega, som jag nyss komplimenterade! Låt Er hypnotiseras. Hursa? Det gör Ni redan, säger Ni?... Då räcker det inte, räcker inte!

Efter att ha givit denna lilla lektion fortsätter Francis Benett sin inspektion och kommer in i reportagesalen. Hans femtonhundra reportrar, placerade framför lika många telefoner, var i färd med att till prenumeranterna förmedla de nyheter som under natten inkommit från världens fyra hörn. Hur denna ojämförliga servicefunktion är organiserad har ofta beskrivits. Förutom sin telefon har varje reporter framför sig en serie av omkopplare som tillåter kommunikation med den ena aller andra telefotolinjen. Prenumeranterna får på så sätt

motta inte bara berättelsen, utan också en bild av händelserna själva. När det rör sig om svårklassificerbara fakta under rubriken "Övrigt" som redan har ägt rum eller som det berättas om, redogörs för de viktigaste inslagen, som uppvisas med intensivfotografi.

Francis Benett ställer frågor till en av de tio astronomireportrarna; deras uppgifter växer med de upptäckter som nyligen gjorts i stjärnornas värld.

- Nå, Cash, vad har Ni tagit emot nu?

- Fototelegram från Merkurius, Venus och Mars, herr Benett.

- Ser man något intressant på Mars?

- Ja! En revolution i Centrala Imperiet; det är de reaktionära liberalerna som tjänar på den, och de konservativa republikanerna som förlorar.

- Som hos oss, då! Och från Jupiter?

- Ingenting ännu. Vi har inte kommit så långt att vi förstår Jupiterbornas signaler; våra signaler kanske inte har nått fram till dem.

- Det är Ert problem, och jag håller Er ansvarig för det, Mr. Cash! svarar Francis Benett, som är på mycket dåligt humör när han sedan kommer till vetenskapsredaktionen.

Lutade över sina räknemaskiner hängav sig där trettio vetenskapsmän åt ekvationer av nittiofemte graden. Några av dem hanterade till och med formler inom infinit algebra och rymdgeometri med tjugofyra dimensioner lika lätt som en elev i grundskolan leker med aritmetikens fyra räknesätt.

Francis Benett ramlade in bland dem som en bomb.

- Nåväl, mina herrar, vad har ni att berätta för mig? Inget svar från Jupiter?.... Alltså samma svar som alltid! Hör här Corley, efter tjugo års så kallat forskande om den här planeten tycker jag att...

- Vad begär Ni, Mr. Benett, svarade den vetenskapsman som han vände sig till, vår optik lämnar ännu mycket övrigt att önska, och inte ens med våra trekilometersteleskop...

- Ni hör, Peter! avbröt Francis Benett och vände sig till forskaren bredvid Corley, vår optik lämnar mycket övrigt att önska! Det är Er specialitet, det, min käre vän! På med glasögonen och jobba vidare med optiken, för f-n!

Han vände sig sedan till Corley igen och sade:

- Men om vi lämnar Jupiter åsido, får vi då åtminstone något resultat från månen?

- Det är inte bättre där, mr Benett!

- Ah - den här gången skyller man inte på optiken! Månen är sexhundra gånger närmare än Mars, som vi ändå har regelbunden kommunikation med. Den här gången är det inte teleskop som fattas...

- Nej, det är invånarna, svarar Corley, med den typiska minen hos en vetenskapsman som vet bättre än sin samtalspartner.

- Vågar Ni påstå att månen är obebodd?

- Åtminstone, mr Benett, på den sida som är vänd mot oss. Vem vet om den andra sidan...

- Nåväl, Corley, det finns ett mycket enkelt sätt att försäkra sig om det.

- Och vilket skulle det vara?

- Att snurra på månen!

Och redan samma dag började forskarna i Benetts vetenskapliga verkstad slita med de mekaniska metoder, som skulle åstadkomma att månen vred sig runt till rätt läge.

I övrigt hade Francis Benett anledning att vara tillfredsställd. En av Earth Heralds astronomer hade just bestämt elementen i den nya planeten Gandini. Denna planet kretsar på att avstånd från solen av tolv triljoner åttahundrafyrtioen biljoner trehundrafyrtioåtta miljoner tvåhundraåttiofyra sexhundratjugotre meter och sju decimeter; för att fullborda ett kretslopp behöver den femhundrasjuttiotvå år, etthundranittiofyra dagar, tolv timmar, fyrtiotre minuter, nio sekunder och åtta tiondels sekunder.

Francis Benett var förtjust över denna precision.

- Utmärkt! utropade han, rapportera genast detta till reportagesektionen; ni vet med vilken hänförelse allmänheten följer dessa astronomiska frågor. Jag räknar med att den här nyheten publiceras i dagens nummer!

Innan han lämnade reportrarnas sal ställde Francis Benett en fråga till den grupp av reportrar som specialiserat sig på intervjuer. Han vände sig till den som ansvarade för intervjuer av kända personer:

- Har ni intervjuat president Wilcox? frågade han.

- Ja, Mr. Benett, och i spalten för personlig information publicerar jag uppgiften att det han lider av definitivt är uttänjning av magen, och att noggranna lavemang genomförs.

- Förträffligt. Och den här historien om mördaren Chapman? Har ni intervjuat jurymedlemmarna, som ska sitta i domstolen som dömer över honom?

- Ja, och alla är så ense om hans skuld att åtalet inte ens går vidare till nästa instans. Den åtalade kommer att avrättas innan han dömts.

- Förträffligt! Förträffligt!

Salen intill, ett väldigt, halvkilometerlångt galleri, var ägnat åt reklam, och man kan lätt föreställa sig vad en tidning som Earth Herald lade in i begreppet. Reklamen inbringar i genomsnitt tre miljoner dollar om dagen. Tack vare ett sofistikerat system sprids den för övrigt delvis i en helt ny form, baserad på en beskrivning som köpts för tre dollar från en fattig stackare som höll på att svälta ihjäl. Det är väldiga affischer, som reflekteras från molnen och är av sådana dimensioner att man kan se dem i hela trakten. Genom tusen projektorer sändes annonserna oavbrutet från galleriet upp till molnen, som återgav dem oformligt stora och i färg.

Men när Francis Benett den här dagen kommer in i salen för reklam, ser han teknikerna lägga armarna i kors framför sina stillastående projektorer. Han frågar vad som står på. Vid varje svar visar man honom den klarblå himlen.

- Ja, vackert väder, mumlar han, och ingen reklam i luften fungerar! Vad gör man? Om det bara handlade om regn kunde man ordna det. Men det är inte regn, det är moln vi behöver!

- Ja... vackra, och ganska vita moln! svarar teknikernas chef.

- Nåväl, Mr. Samuel Mark, vänd Er till vetenskapsredaktionen, deras sektion för meteorologiska tjänster. Hälsa honom från mig att de ska ägna sig aktivt åt frågan om konstgjorda moln. Man kan verkligen inte vara utlämnad åt vädrets barmhärtighet på det här sättet.

 La Journée dun journaliste américain en 2889 dessins par George Roux

Efter att ha avslutat sin inspektion av tidningens olika verksamhetsgrenar fortsatte Francis Benett till mottagningsrummet, där ambassadörer och sändebud, ackrediterade hos den amerikanska regeringen, väntade på honom. Dessa herrar kom för att söka den allsmäktige direktörens råd. När Francis Benett kom in i salongen fördes där en tämligen livlig diskussion.

- Ers Excellens får förlåta mig, sade den franske ambassadören till den ryske, men jag ser inget att förändra i Europas karta. Norden åt slaverna, låt vara! Men Mellaneuropa åt de latinska folken! Vår gemensamma gräns vid Rhen är förträfflig! För övrigt skall Ni veta, att min regering motsätter sig varje politiskt företag som riktas mot våra prefekturer i Rom, Madrid och Wien!

- Väl talat! säger Francis Benett och blandade sig i diskussionen. Han vände sig till den ryske ambassadören och sade:

- Hur är det, herr ambassadör: nöjer ni er inte med ert väldiga imperium, som sträcker sig från Rhenstranden ända till Kinas gränser, ett imperium vars väldiga kuster badas av Ishavet, Atlanten, Svarta havet, Bosporen, Indiska oceanen? Vad tjänar det då till att komma med hot? Är kriget möjligt med de moderna uppfinningarna, dessa granater med gas som man skickar iväg från avstånd på hundra kilometer, dessa elektriska, två kilometer långa gnistor som i ett enda slag kan förinta en hel armékår, dessa projektiler som man laddar med mikrober som för med sig pest, kolera, gula febern, och som förgör en hel nation på några timmar?

- Vi vet det, mr Benett! svarade den ryske ambassadören. Men kan man alltid göra det man vill? När kineserna pressar oss vid vår östgräns, måste vi, kosta vad det kosta vill, försöka oss på någon ansträngning mot väster... -

- Åhå, är det allt? svarade Francis Benett i beskyddande ton. Då får vi väl börja agera mot Himmelens Son, eftersom kinesernas expansion är en fara för världen! Han får verkligen lov att ålägga sina undersåtar en gräns för födelsetalen, som de inte kan överskrida utan att drabbas av dödsstraff! Ett barn för mycket? En far mindre! Det kompenserar. - Och Ni, herrn, säger chefen för Earth Herald, och vänder sig till den engelska konsuln, vad kan jag göra för Er?

- Mycket, Mr Benett, svarade denne. Det skulle räcka om Er tidning hade godheten att inleda en kampanj i vår favör.

- Och i vilket syfte?

- Helt enkelt för att protestera mot Förenta Staternas annektering av Storbritannien.

- Helt enkelt! utropade Francis Benett och ryckte på axlarna. En annektering som redan har hundra år på nacken! Herrarna engelsmän kommer alltså aldrig att finnas sig i att deras land tack vare ett rättvist omarrangemang har blivit en amerikansk koloni? Det är rena galenskapen! Hur har Er regering kommit på tanken att jag skulle inleda en så opatriotisk kampanj?

- Mr Benett, Monroedoktrinen går ju ut på att hela Amerika hör till Förenta Staterna, men inget annat än Amerika, och inte...

- Men England är bara en av våra kolonier, herrn, och en av de bästa och vackraste. Räkna inte med att vi någonsin går med på att överlämna den!

- Ni vägrar?

- Jag vägrar, och om Ni insisterar skapar vi en casus belli; och då räcker det med att vi låter en av våra reportrar göra en intervju!

- Det är alltså slutet! mumlade konsuln dystert. Storbritannien, Canada och Nya Britannien tillhör amerikanerna, Indien tillhör Ryssland, Australien och Nya Zeeland tillhör dem själva:

Vad, vid allt som en gång var England, återstår för oss? Ingenting!

- Ingenting, herrn? replikerade Francis Benett. Och Gibraltar, då?

 

I samma ögonblick kallade en signal till lunch. Chefen för Earth Herald avslutade audiensen med en gest, lämnade salen, satte sig i en rullande fåtölj och kom inom några minuter fram till sin matsal, belägen en kilometer därifrån, längst bort i hotellet.

Bordet är dukat, och Francis Benett sätter sig ner vid det. Inom räckhåll har han en serie kranar, och framför sig har han en fonotelefotoapparat, som på sin rundade skärm för tillfället visar matsalen i hans Parishotell. Trots tidsskillnaden har Mrs. och Mr. Benett kommit överens att inta lunch samtidigt. Det finns inget som är så förtjusande som att trots avståndet ha varandra framför ögonen på det sättet, att se och tala med varandra genom fonotelefotoapparater.

Men för tillfället är Parismatsalen tom.

- Edith är försenad! säger sig Francis Benett; å, kvinnors punktlighet! Altt går framåt, utom detta!

Och medan han gör denna bara alltför rättvisa reflektion vrider han på en av kranarna för att öppna den.

Liksom alla bekvämlighetsälskande människor i vår epok avstår Francis Benett från hemlagad mat och är i stället kund hos den stora organisationen "Sällskapet för att äta hemma". Detta sällskap distribuerar tusentals olika slags rätter genom ett nätverk av pneumatiska tuber. Systemet är utan tvekan dyrt, men den kulinariska nivån är bättre, och den har fördelen att den gör slut på den irriterande rivaliteten mellan mästerkockar av de båda könen.

Francis Benett lunchade alltså ensam och en smula nedstämd. Han höll på att dricka kaffe, när Mrs. Benett kom till sitt rum och visade sig på telefotoskärmen.

- Varifrån kommer du då, min kära Edith? frågade Francis Benett.

- Åh! svarade Mrs. Benett, har du redan ätit? Så jag kommer för sent? Varifrån jag kommer? Från min modist, förstås! I år finns det verkligen förtjusande hattar! Det är inte ens hattar, det är riktiga valv, kupoler! Jag glömde väl bort mig litet...

- Litet grann, min kära, så pass att jag är färdig med lunchen.

- Säger du det; men gå du, min vän, gå och fortsätt med ditt jobb, svarade Mrs. Benett. Jag har kvar en visit hos min skräddare.

Och denne var ingen mindre än den berömde Wormspire, han som fällt de så omdömesgilla orden: "kvinnan är bara en fråga om former."

Francis Benett kysste Mrs. Benetts kind på telefotoskärmen och styrde stegen mot fönstret, där hans luftbil väntade på honom.

- Vart ska Ni, Mr. Benett? frågade chauffören.

- Låt mig se... svarade Francis Benett. Ni hinner ta mig till ackumulatorfabrikerna vid Niagara.

Luftbilen, denna beundransvärda maskin grundad på principen tyngre än luften, höjde sig och slungades genom rymden med en hastighet av sexhundra kilometer i timmen. Under den passerade städerna med sina rörliga trottoarer, som transporterade fotgängarna längs gatorna, och fälten, som var överdragna av något som liknade en väldig spindelväv men var ett nätverk av elektriska ledningar.

Inom en halvtimme var Francis Benett framme i sin fabrik vid Niagara, där han sedan han använt kraften i sina vattenfall för att producera energi, säljer den eller hyr ut den till sina kunder. Efter sitt besök återvänder han via Philadelphia, Boston och New York till Universal City, där hans luftbil sätter av honom vid femtiden på eftermiddagen.

drömmen på svenska 

I väntsalen på Earth Herald väntade en folkmassa. Man bevakade Francis Benetts återkomst för den dagliga audiens som han gav till supplikanter. Det var uppfinnare som tiggde om kapital, och bryggare av affärer som föreslog aktiviteter, alla lysande att döma av uppfinnarens egen beskrivning. Bland dessa olika förslag måste man välja, avvisa de dåliga, undersöka de tveksamma, godta de goda.

Francis Benett hade snabbt expedierat dem som bara kom med onyttiga eller helt omöjliga idéer. Påstod sig inte en återuppliva målarkonsten, denna konst som råkat i sådant förfall att Millets Angelus hade sålts för femton francs, och detta tack vare färgfotografin, som i slutet av nittonhundratalet uppfanns av japanen Aruziswa-Riochi-Nichome-Sanjukamboz-Kio-Baski-Kû, vars namn blivit så populärt? Hade inte den andre funnit den biogena bacillen, som skulle göra människan odödlig sedan den införts i den mänskliga organismen? Den här kemistem, hade han inte upptäckt ett nytt ämne, Nihilium, som bara kostade tre miljon dollar per gram? Den där, en företagsam läkare, utgav han sig inte för att äga ett specifikt botemedel mot förkylning?

Alla dessa drömmare fördes snabbt ut.

Några andra fick ett bättre mottagande, först en ung man vars väldiga panna tillkännagav en livlig intelligens.

- Mr. Benett, sade han, vet Ni, att medan man tidigare räknade med sjuttiofem grundämnen, detta antal i dag har reducerats till tre?

- Javisst, svarade Franis Benett.

- Nåväl, Mr. Benett, jag håller på att reducera dem till ett enda. Om jag har tillräckligt med pengar, kommer jag att ha lyckats inom några veckor.

- Och då?

- Då, Mr. Benett, kommer jag att ha definierat det absoluta med full säkerhet.

- Och konsekvensen av denna upptäckt?

- Att det blir lätt att skapa alla slags material, sten, trä, metall, fibermaterial...

- Menar Ni då att Ni kommer att kunna framställa en människa?

- Absolut. Det är bara själen som kommer att saknas.

- Det var bara det som fattades! svarade Francis Benett ironiskt, men anställde ändå denne unge kemist vid tidningens vetenskapliga sektion.

En annan uppfinnare utgick från gamla kunskaper från nittonde århundradet, kunskaper som sedan dess vidareutvecklats, och framförde idén att flytta en hel stad i ett enda block. Det rörde sig i det här fallet om staden Saaf, som låg cirka femton mil från havet och som man, sedan den försetts med järnvägsräls ända ned till havsstranden, skulle göra om till en badstation. Därav ett enormt mervärde för den bebyggda marken och den kommande bebyggelsen.

Francis Benett förfördes av detta projekt och gick med på att satsa halva det kapital som behövdes.

- Ni vet, Mr. Benett, sade en tredje supplikant till honom, att vi tack vare våra sol- och jordackumulatorer och sol- och jordtransformatorer har kunnat utjämna årstiderna. Jag har ett förslag som är ännu bättre: låt oss till värme omvandla en del av den energi vi förfogar över, och låt oss sända denna värme till polartrakterna, där den kommer att smälta isarna...

- Lämna Era planer här hos mig, svarade Francis Benett, och kom tillbaka om en vecka!

En fjärde uppfinnare kom till sist med nyheten, att en av de frågor som väckt passionerat intresse i hela världen skulle få sin fulla lösning redan samma kväll.

 

För hundra år sedan hade ett djärvt försök dragit allmänhetens uppmärksamhet till doktor Nathaniel Faithburn. Han var en övertygad anhängare av mänsklig nedfrysning, det vill säga att livsfunktionerna upphävs för att efter en tid återinledas, och hade beslutat att bevisa sin metods förträfflighet genom ett prov med sig själv. Sedan han i ett egenhändigt testamente angivit de rätta processerna för att återföra honom till livet efter exakt hundra år, hade han underkastat sig en kyla på 172 minusgrader: han försattes då i ett mumieliknande tillstånd och inneslöts under den överenskomna perioden i en grav.

Just denna dag, 25 juli 2889, tog perioden tog slut, och man hade erbjudit Francis Benett att närvara i en av Earth Heralds lokaler vid den så otåligt inväntade återuppståndelsen. På så sätt kunde allmänheten hållas à jour med händelseutvecklingen sekund för sekund.

Erbjudandet accepterades, och eftersom återupplivandet inte skulle ske förrän vid sextiden på kvällen gick Francis Benett och sträckte ut sig på en schäslong i ett av mottagninsrummen. Sedan vred han på en knapp och satte sig i förbindelse med Centralkonserten.

Vilken njutning fann han inte, efter en dag fylld av så många plikter, i våra största mästares verk, som ju baseras på en följd av underbara harmonisk-algebraiska formler!

När mörkret fallit och han försjunkit i en halvt extatisk sömn, öppnades plötsligt en dörr. Först märkte han det inte, men vaknade snart till, vred på strömbrytaren som han hade i handen och sade:

- Vem är det?

Genom en elektrisk vibration som framkallades i etern började luften lysa.

- Å, är det Ni, herr doktor? sade Francis Benett.

- Jag och ingen annan, svarade doktor Sam, som kom för att göra sin dagliga visit, betalad av Mr. Benett med en årlig avgift; och hur står det till?

- Bra.

- Så mycket bättre. Låt oss se på den här tungan... Och han såg på den genom sitt mikroskop.

- Bra. Och pulsen...

Han tog den med en seismograf, som mycket liknade den som registrerar jordbävningar.

- Utmärkt! och hur är det med aptiten?

- Så där!

- Jaha... magen! Inte bättre minsann, den där magen! Den blir inte yngre, den där magen! Men kirurgin har gjort så stora framsteg! Det blir allt att placera en ny en i Er! Ni vet, vi har bytmagar, garanti två år...

- Vi får se, svarade Francis Benett. Och medan vi väntar, föreslår jag doktorn att Ni intar middag i mitt sällskap.

Medan de åt middag återupptogs fototelefoniförbindelsen med Paris. Den här gången satt Edith Benett vid sitt bord, och middagen, som interfolierades med doktor Sams spirituella inlägg, var mycket lyckas. Just innan middagen var över frågade Francis Benett:

- När räknar du med att komma tillbaka till Universal City, kära Edith?

- Jag ska just ge mig iväg.

- Med tuben eller lufttåget?

- Med tuben.

- När kommer du hem?

- Klockan 23.59.

- Paristid?

- Nej, nej, Centropolistid!

- Då ses vi snart, och kom ihåg att inte missa tuben!

Dessa undervattenstuber, som gör resan mellan Europa och Amerika på 95 minuter, är oändligt att fördra framför lufttågen, som bara gör tusen kilometer i timmen.

Sedan doktorn lämnat Francis Benett efter ett löfte att komma tillbaka för att biträda vid sin kollega Nathaniel Faithburns återuppståndelse, gick pressmagnaten till sitt kontor för att fastställa dagens konto. Det var ett mycket omfattande process eftersom det rörde sig om ett företag med dagliga utgifter på upp till åttahundratusen dollar. Lyckligtvis underlättar den moderna teknikens framsteg detta slags arbete i hög grad. Med hjälp av den elektriska pianoräknaren hade Francis Benett snart avslutat sin uppgift.

Det var i hög tid. Knappt hade han slagit på sammanräkningsapparatens tangenter för sista gången förrän hans närvaro krävdes i den vetenskapliga sektionen. Han begav sig genast dit och mottogs av ett stort följe av lärda män, till vilka Benetts husläkare dr Sam anslutit sig.

Nathaniel Faithburns kropp är där, den ligger i hans likkista, som är placerad på träbockar mitt i salen.

Telefotot aktiveras. Hela världen kommer att kunna följa procedurens olika faser.

Man öppnar kistan och lyfter fram Nathaniel Faithburn ur den. Han ser fortfarande ut son en mumie, gul, hård, torr. När man knackar på kroppen låter det som om ljudet kommer från trävirke. Man värmer upp honom, applicerar elektricitet. Inget resultat. Man hypnotiserar honom, försöker uppnå reaktioner. Men inget påverkar detta ultrakataleptiska tillstånd.

- Nåå, doktor Sam? frågar Francis Benett.

Doktorn lutar sig fram över kroppen och undersöker honom mycket noggrant. Han injicerar några droppar av det berömda elixiret Brown-Séquard, som fortfarande används. Mumien är mer mumifierad än någonsin.

- Nåväl, svarar doktor Sam, jag tror att nedfrysningen har varat alltför länge...

- Åh!

- och att Nathaniel Faithburn är död.

- Död?

- Så död man kan vara!

- Sedan när?

- Sedan när? svarar doktor Sam. Men - sedan hundra år, det vill säga sedan han fick den beklagliga idén att av kärlek till vetenskapen låta sig frysas ner!

- Men då, säger Francis Benett, har vi ju en metod som behöver fulländas!

- Fulländas var ordet, svarar doktor Sam, medan den vetenskapliga nedfrysningskommittén för bort sin sorgliga börda.

 

Följd av dr Sam gick Francis Benett tillbaka till sitt rum, och eftersom han verkade mycket trött efter en så väl fylld dag rådde doktorn honom att ta ett bad innan han gick till sängs.

- Ni har rätt, doktorn, det kommer att lugna ner mig.

- Det kommer det genast att göra, Mr. Benett, och om Ni vill skall jag säga till om det när jag går ut.

- Det behövs inte, doktorn. det finns alltid ett bad förberett i hotellet, och jag behöver aldrig besvära mig med att gå ut ur mitt rum för att få det. Se här: jag behöver bara trycka på den

här knappen, så sätts badkaret i rörelse, och Ni ska få se det komma helt ensamt med trettiosjugradigt vatten.

Francis Benett tryckte på knappen. Ett dämpat ljud hördes, blev starkare... Så öppnades en av dörrarna och badkaret visade sig, framglidande på sin räls.

Himmel! Medan dr Sam dolde ansiktet, steg små färlägsna skrik ur badkaret.

Där låg Mrs. Benett, som för en halvtimme sedan hade kommit till hotellet i den transoceana tuben.

 

Nästa dag, den 26 juli 2889, återtog chefen för Earth Herald sin tjugokilometers rundresa till sina kontor, och när han på kvällen räknade ihop dagens intäkter på sin räknemaskin, kunde han summera vinsten av denna dag till tvåhundrafemtiotusen dollar, femtiotusen dollar mer än dagen innan.

Att vara journalist i slutet på tjugnionde århundradet är inget dåligt yrke!

Ur arkivet

view_module reorder
Parmenides av Hebriana Alainentalo

Att med tanken kan vi klyva

Melker Garay om tankens flöde.

Av: Melker Garay | Melker Garay : Reflektioner | 30 september, 2015

Linda Johansson

Sluta dalta med ungdomar om Förintelsen

Den 27 januari varje år samlas större delen av världen kring en gemensam minnesceremoni för Förintelsens offer. Det har nu passerat sjuttio år sedan sanningen – den brutala sanningen – ...

Av: Linda Bönström | Gästkrönikör | 27 januari, 2015

Frilans – en livsstil i utdöende? Nedslag i Allan Löthmans bildvärld

1976 var ju faktiskt frågan om Väst eller Öst först skulle ösa iväg sina kärnvapenmissiler och de överlevande vakna upp i totalt mörker under stoftmolnen, i en nukleär vinter som ...

Av: Tomas Löthman | Essäer om litteratur & böcker | 19 februari, 2012

49. Asad

De tog mig tidigt en måndagmorgon. Jag hade precis ätit frukost och återvänt till cellen. Jag ansträngde mig för att äta ordentligt trots att maten växte i min mun. Jag ...

Av: Asad | Lund har allt utom vatten | 30 november, 2012

Det som har varit följer med oss men nu i nya otydliga skepnader

Att komponera musik idag är förbundet med en viss svårighet, nämligen den att allting redan har gjorts, alla toner har använts och återanvänts i oräkneliga, återanvända modeller, tekniker och formspråk ...

Av: Stefan Thorsson | Essäer om musik | 17 augusti, 2009

Benjamin 18

 

Av: Håkan Eklund | Kulturen strippar | 17 december, 2011

Adolf Eichmann 1942. Public Domain Wikipedia

Eventet Eichmann och Amaleks ande

Samma natt som Adolf Eichmann hängdes den 31 maj 1962 brändes hans kropp. Urnan med hans aska fördes till internationellt vatten och spreds i nattmörkret. Det skulle inte finnas någon ...

Av: Roger Fjellström | Essäer om politiken | 28 mars, 2017

Dikter av Gunnar Lundin

    Till G H Hur länge stannar du i ditt lantliga vägskäl? Varje skäl pekar Pekar ditt åter mot stan? Och varje skäl har en botten stjärnorna i julinatten ovanför fårens ögon därunder      se stjärnorna i ...

Av: Gunnar Lundin | Utopiska geografier | 12 september, 2008

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.