Esko Männikkö lägger stor vikt vid hängningen av sina verk. Foto: Emil Fagander

”I do it my way”.

En av Finlands mest omtalade och framgångsrika samtida bildkonstnärer visas just nu i en stor utställning i Stockholm. Esko Männikkös måleriska bilder sätter sig fast i betraktarens medvetande, direkt eller ...

Av: Nancy Westman | 23 oktober, 2017
Konstens porträtt

Edgar Alla Poe och det sublima Antarktis

År 2009 fyller den amerikanske författaren Edgar Allan Poe tvåhundra år. Det uppmärksammas stort i USA och mindre i Sverige. Den store skräck- och deckarmästaren skrev bara en roman, Artur ...

Av: Bertil Häggman | 18 juli, 2009
Essäer om litteratur & böcker

Jonas Wessel. Jag är en annan

Jag har, såsom många andra, länge hänförts och förundrats av den franske poeten och handelsmannen Arthur Rimbaud (1854-1891). Så mycket att jag bestämde mig, återigen såsom många andra, för att ...

Av: Jonas Wessel | 20 augusti, 2012
Utopiska geografier

Jesus and Yahweh

Litteraturvetaren Harold Bloom är kanske mest känd för Den västerländska kanon, och då kanske i synnerhet för dess lista på västerlandets 26 främsta författare. Stora delar av sin karriär har ...

Av: Tobias Harding | 11 augusti, 2011
Essäer om litteratur & böcker

Det Finlandssvenska dilemmat



Skandinavien mellan 1397 och 1815I relationen mellan Finland och Sverige har en uttunning skett till följd av skeenden som idag är både okända och förnekade av båda parter. I medvetande dröjer en känsla av animositet, bitterhet, förvåning över utebliven tacksamhet, och känsla av svek och besvikelse kvar, verbalt ofta medvetet förnekad. Eller motiverad med hjälp av falska artefakta. Jag vill här försöka mig på en analys av både dess orsaker och förlopp.

Den uppenbara och tydligaste orsaken är givetvis den bristande och ökade okunskap som numera snabbt breder ut sig i historielöshetens spår. För att denna tendens skulle uppstå fanns givetvis någon gång i tiden en medveten agenda. Medvetet formulerades den vid den tid då nationalismen föddes. Och vi kan givetvis konstatera att nationalismen som idé föds vid den tid då Sverige förlorar Finland och resterna av stormaktsambitionerna och drömmarna… Men som allt som utförts medvetet och aktivt under en längre tid, sker småningom en automatisering in, bortträngningen blir en självständigt, fungerande autonom funktion, en struktur, en defens…

Idéen om en specifik finlandssvenskhet uppstod ur den språkstrid som föddes ur den finske filosofen Snellmans formulering: Yksi mieli, yksi kieli = ett språk ett sinne. Ansatser till det romantiska intresset för folkets språk hade ju funnits hos vissa bildade adelsmän och andra som studerade finska och lärde sig detta språk av intresse, i samma anda som keltiska, gaeliska och andra språk vann intresse hos etablissemanget. Dessförinnan var språket en rent praktisk angelägenhet, många av Sveriges presumtiva kungar lärde sig något finska.

J.L. RunebergAtt nationalskalden J.L. Runeberg skrev enbart på svenska hindrade honom inte att utbrista: Även jag är finne… och han kände och umgicks med J.V. Snellman men kan knappast ha sympatiserat med dennes rätt ensidiga idéer. Ingendera av dem kunde initialt mer än en rätt rudimentär finska, och hade knappast behov av den heller. Men man lärde sig, skapade ett rikhaltigt och mycket plastiskt språk, som kan fånga filosofiska tankegångar med större skärpa än svenskans rätt torftiga och exakt rationella bygge, Många talade i övre medelklassen ett slags köksfinska vilken ju ofta bestod i att man satte ett – i slutet på svenska ord. Men även verkliga genuina finnar arbetade sig alltmer in i salonger, som Elias Lönnrot Kalevalas skapare. Vid denna tid levde den romantiskt Rosseuanska idéen även om den ’gode vilden’ starkt kvar och man kan se den i Runebergs diktning till exempel i dikten om Bonden Paavo, Sven Dufva och på flera andra ställen i hans och andras dikter och konstverk. Men man var ett folk, och undersåtar, tidigare svenska, nu ryska. Kungen, kejsaren och kyrkan stod som garanter för enhet, och folkets väl, och några tankar på självständighet fanns knappast annat än vagt formulerade… ” din framtid sluten än i knopp”… Traumat i det faktum att Ryssland utan krigsförklaring överfallit Riket, än en gång och nu lyckades rycka loss Finland från moderlandet bearbetades givet i Fänriks Ståls sägner på ett sätt som gjorde faktum hanterbart, och idéen om Finland som en egen nation formulerades av kejsar Alexander själv… De förrädiske Magnus Sprengtporten belönades inte av kejsaren.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Magnus SprengtportenMakten använder sig av förrädare men belönar dem sällan, eftersom de redan bevisat att de inte är att lita på. Varför det inom en krets av adelsmän och officerare uppstått en sådan tanke, Anjalaförbundet var dels realpolitik, dels givetvis opportunism och även en portion feghet och beräkning. För det finska folket som fruktade ryssen efter de fruktansvärda excesserna under stora och lilla ofreden, livegenskap var den säkert den svensktalande överklassens beteende rena rama förräderiet, som obönhörligt bekräftades av Klingspors harhjärtade reträtt och beseglades av Cronstedts förräderi då han utan att ett enda skott lossats gav upp Sveaborg… Bönderna var närmast de som visade mod och levererade bataljer och några segrar men allt var försent och förlorat. Bilden av svensken som självisk, egoistisk, bortskämd, feg och svekfull formulerades där och då. För dagens läsare framstår ju även en Sandels ”kallblodighet” som ytterst cynisk och arrogant. Runbergs inställning är väl typisk för en som aldrig upplevt krig, eller ens varit i närheten… själv upplever jag porträttet som et typiskt utslag av ”runebergsk” humor, en humor som ofta var och är vass, utmanande, ironisk och inte så lite elak. Den går ofta ut på att utsätta objektet för förvirring genom att med råge överskrida alla konventioner och blottställa… Jag kan tänka mig att det fanns ett viss mått av självironi i porträttet.

Men det är en givetvis en fråga: Hur mycket bidrog Runeberg till den bild finnen har av sig själv, den strävsamme fromme, sege bonden, den tappre men något enkle soldaten, och överklassens tappre, kallblodige och stundtals hänsynslöse befälhavare, Sandels men även förrädaren svikaren och den fege Cronstedt… Runeberg själv stammade ju från rätt anspråkslösa förhållanden i synnerhet på mödernet, och gifte sig uppåt, gjorde karriär, skräddarsonen Elias Lönnrot var även han sprungen ur det enklaste finska… J.V. Snellman son till en sjökapten, Runeberg likaså… Alltså alla tre kom från vad som nu skulle kallas lägre medelklass. Alla tre kände varandra och umgicks med varandra, var studiekamrater delade intressen för romantiken, och den vaknande nationalismen. Och alla bars upp av en ambition att ge det finska folket ett uttryck för sin själ och skapa ett folk en nation… Så till den grad lyckades de även att Finland vore otänkbart utan dem. Två av dem utgick från svenskspråkig a familjer, endast Lönnrot från genuint finsk. Men den som blev den som sådde fröet till språkstriden var Snellman. Både på gott och ont.

CronstedtSnellmans uppfattning grundade sig på idéen om språket som uttrycket för folkets själ, nationens "ande” och därur föddes konsekvensen att en nation borde ha endast ett språk. Själv talade och skrev han på båda språken. Den finlandsvenska reaktionen var inte nådig och man tillgrep repressiva åtgärder, försökte bevisa att finskan var olämplig för någon bildbarhet, stängde skolor, intrigerade och fick tidningar o.a. Förbjudna… Idéerna om det svenska ”förtrycket” går nog främst tillbaka på detta… Inte på den svenska tiden då man var ett rike där man talade flera språk. Finskan fanns hela tiden med, det fanns en Finsk kyrka som fortfarande ligger i nära anslutning till Kungliga slottet, man hade representation vid hovet, Bibeln och Katekesen översattes. Problemet var då endast praktiskt. Men vissa attityder kan man väl tänka sig att fanns inbyggda i de två olika "folken”, illustrerat i Åbo domkyrka och legenden om biskop Henrik och bonden Lalli. Enligt den för alla i Finland välkända legenden skall Biskop Henrik den förste i Finland ha rest omkring i landet vintertid i sin släde. Han skall då ha kommit till bonden Lallis gård, rastat där och bett om mat och foder. Lalli var ute på jakt och endast hustrun var hemma. Hon hade vägrat, men Henrik hade ansett sig tvungen att ta för sig i alla fall men lämnat mynt som betalning. Därpå gav han sig av. Då bonden återvänt fick han av sin hustru höra vad som hänt, och gav sig då på skidor försedd med en yxa i fullt raseri efter biskoppen, hann upp dennes släde på Kjulo träsk var han högg ihjäl honom.

Efteråt hittade en blind man och hans son ett avhugget finger på isen, och strök över de blinda ögonen med det och fick så synen tillbaka. Lalli i sin tur tog biskoppsmössan stolt på sitt huvud och skidade stolt hem. Men ack när han tog av sig mössan följde huvudsvålen med… I Åbo domkyrka kan man se den ädle högreste biskop Henrik stå och trampa på den groteskt grinande dvärgliknande finske Lalli. I finlandssvensk skolhistoria får man ju den versionen sig till livs, medan den finska versionen efter nationalismens uppvaknande alltmer gör biskop Henrik till en våldsgästande brutal HERRE och bonden Lalli till en so med rättmätig vrede försvarar hem och hustru. Och den som besöker Finland skall veta att titeln HERRA inte är ett uttryck för välvillig respekt utan något helt annat om det uttalas med stark betoning… utan ett uttryck för ett klasshat som hänvisar till inbördeskrigets dagar…Sot-Klas. Avrättningen av Jaakko Ilkka, Klubbekriget de hårda uttagningarna till arméerna, och de upprepade sveken i oförmågan och oviljan att försvara östra rikshalvan lever vidare i detta. Bilden av svensken som högmodig, bortskämd och opålitlig har sina rötter där… och misstron mot överheten.

Björneborgarnas marschAlltså bilden av Finland som ett offer för en hänsynslös, och förtryckande kolonialmakt har sedan byggts upp av den fenomaniska ytterlighets rörelse som fanns förankrad i Suomalaisuuden liitto (finskhets förbundet)… Den har tacksamt lånat in postkolonial retorik och ivrigt odlat föreställningen om en offerroll. Denna föreställning är givetvis historiskt helt felaktig. För esterna till exempel, ett folk som upplevt både balttyskt och ryskt förtryck och livegenskap framstår åter den svenska tiden som Guldåldern… så olika kan historien upplevas. Och så olika historien skrivas. För finnen i allmänhet är frågan väl snarast en känsla av en principiell förståelse och välvilja blandad med en portion av bitterhet, en viss avund och viss misstro. Dessutom förvandlades språket till en klassmarkör: och dessa underströks av vissa språkliga egenheter och idiom…

Om vi läser den första stora romanen, den gemensamma symbolen för det finska, Aleksis Kivis ”Sju Bröder” finns i början den formel som beskriver den finska folksjälens sannaste och innersta väsen: scenen där bröderna vars olika personligheter sammanfattar allt det finska, sökt sig till klockaren för att lära sig läsa. Detta för att få fria och gifta sig. Detta är en sannskyldig illustration av ” Vi vantrivs i Kulturen”… bröderna skall nämligen lära sig alfabetet: A säger a, b säger b osv. Det hela är ett lidande utan like, klockaren är hårdhänt… för den svenske är detta inte utan vidare begripligt, vari den oövervinneliga svårigheten består, den som får eleverna att fly till skogs hellre än lära sig… Men gåtans lösning ligger redan i detta B. B som inte finns i den sanna finska fonetiken, och detta utgör den shibbolet som genast avslöjar finnen… Han kan inte skilja på B och P, de låter lika. Så man måste markera med ”hårt” eller ”mjukt” P för att klargöra… alltså blir den finskatalande genast avslöjad. Kan han skillnaden kan han tala svenska, blandar han är han ohjälpligt avslöjad. Ett annat problem är genus. Finskan klarar sig med två. Inget utrum eller neutrum. Även här avslöjar han sig genast. Den idealt ”bildade” finnen, han som räknas kan givetvis dessa skillnader. Till exempel Matti Klinge talar flytande perfekt svenska, finska, franska, ryska, tyska, engelska, italienska, spanska etc. När det kom fram att min franska var obefintlig vände han helt sonika på klacken och gick. Så det finns människor och människor…

Detta nämner jag för att visa att den finlandssvenska ”överlägsenheten” är en helt imaginär konstruktion… Finsk företagsamhet, kunskapstörst, och vitalitet utjämnade nog så effektivt snabbt alla större skillnader, men givetvis kom svårigheter och spärrar…

Problemen uppkommer och skärps när teori och vetenskapliga krav spänns framför de politiska ändamålens vagn… Och färgar av sig på hur och vad man ser eller tycker sig se… Så låt mig låna en passus ur en bok om Finland och dess folk från slutet av 1880talet…:Denna typ är alltså långt aflägsnad från det europeiska skönhetsidealet, i synnerhet som uttrycket i ansiktet vanligen äfven är buttert och osympatiskt och sättet att föra sig ograciöst och klumpigt,

Ja jag vill leva jag vill dö i Norden”Äfven i praktiskt hänseende företer tavasten åtskilliga karakteristiska egenheter. Han är allvarlig, manlig, tungsint. Mediterande ja inbunden. Trög och långsam, i högsta grad fatalistisk, representerar han i den finska nationen det konservativa elementet. Men å andra sidan är han nöjd med litet, uthärdar svåra lidanden med beundransvärd ståndaktighet, är mycket ihärdig i sitt arbete; hans envishet har blivit ett ordspråk. Rätt och vänligt behandlad är han hjälpsam och gästfri---Ehuru till det yttre ingalunda vacker och intagande eger tavastlänningen dock såväl genom sin kropps- och som sin själsseghet, sin ihärdighet och förnöjsamhet karaktärsdrag, vilka göra honom till en kraftig ras. Därjemte är han i det hela fruktsam; i den sexuella moralen är han tämligen slapp…”

Kan vi inte utan alltför stor ansträngning känna igen samtida kolonialisters och rasantropologers ordvändningar--- De högmodiga bör minnas att detta stödde sig på vad som då ansågs vara etablerad vetenskap och erfarenhet… Allt var ju så evidensbaserat med skallmått, fotografier och jämförelser med den ”kaukasiska” rasens kulturella och sedliga övertag. Som kontrasterande och såväl korrigerande som bekräftande vill jag ge en sång som är något helt annat än de hurtiga och glada snapsvisor de svenske och deras finlandssvenske bröder pläga uppstämma vide ett visst stadium av förfriskning… en som kan skrålas med trotsig och vred röst vid samma nivå av berusning som de finlandssvenske halvt ironiskt uppstämmer Modersmålets sång… O hur härligt sången klingar på älskat modersmål/ hon tröst i sorgen bringar och stärker sinnets stål osv. Mot detta: Isotalon Antti ja Rannanjärvi ne jutteli kahren kesken/ Tapa sinä Kauhavan ruman vallesmanni, niin minä nain sen komian lesken… (Storgårds Anders och Sjöstrand/ de språkade på tumanhand/slå du Kauhavas fula länsman ihjäl/ då jag hans ståtliga änka stjäl)

KAUHAVASången riktar sig ju mot överheten och länsmannen hette Adolf Hägglund! Och han var den som lyckades knäcka den egendomliga rörelse som kallade sig ”Häijyt” = ”De elaka”… knivjunkare som förde ett slags vilda västern liv i Österbotten från 1790-talet fram till omkring 1885. Vad de sysslade med var alltifrån dråp och mord till hembränning, stölder av säd och lamm, slagsmål, våldgästa bröllop, begravningar och andra fester. Talesätt uppstod: det var då ett uselt bröllop, inte ett enda lik, ’inte skära bara rispa’ när man uppförde sig mer vänskapligt. Vissa romantiska vändningar tog myterna då vissa sökte göra dessa vildsinta kriminella till någotslags Robin Hoodgestalter… Men i själva verket var de väl närmast att likna vid vissa av dagens mc-gäng. De kunde nämligen även fungera som ordningsmän och liknande. Ett intressant drag är att de ofta var mer eller mindre från samma släkter, gifte in sig med varandra. Hur vi skall förstå dem fenomen är väl gåtfullt, men vi kan kanske visa på något som har med dels ”frihetligheten” att göra, stoltheten och det styvnackade, vägran att underkasta sig. Och därutöver en prononcerad ”manlighet” och ett föraktat för ”herrarnas” frökenaktighet, att använda näsduk ansågs till exempel bland allmogen som ytterst löjligt. Och även ett förakt för de pietistiska fromma med sina skört och hattar… fromlerier och ångestar. Saken tog dock en något annan vändning när uppretade pietister tog saken i egna händer och grundligt klådde upp ett gäng sturska hästtjuvar. Att denne hårde herr Hägglund även tog itu med dessa huliganer med fara för sitt eget liv och lyckades fängsla dem satte honom givetvis i stor respekt. Det finska motståndet mot den svensktalande överheten tog sig även språkliga uttryck, och det kunde givetvis vara till fördel att kunna hänvisa till oklarheter i förståelsen av lagtexter, förordningar och annat om de var på svenska.

Suomalaisuuden liittoAldrig kommer vi dock att övervinna animositeten mellan språkgrupperna utan intresse för varandra, ökad kunskap och glädje över mångfalden. Mig slog det hela när jag för över ett halvsekel sedan förberedde mig för studentexamen. Då tänkte jag att jag slår två flugor i en smäll Jag förbereder mig inför finskan genom att läsa Finlands historia på finska. Och då förstod jag plötsligt att deras historia var en helt annan. Förtrycket och orättvisorna som tidigare endast med möda kunde antydningsvis skymta mellan raderna framstod plötsligt i all sin brutalitet… Sådant öppnar verkligen ögonen, och kunde praktiseras. Varför läser vi inte varandras historieböcker? Varför viker vi undan? Vill vi bibehålla bilden av att det tryckta ordet är och bär på sanning i sig? Och hur långt är det då så att varje berättelse redan i sig innebär en manipulation av sanningen, att varje formulering redan i sig innebär ett avsteg från det realas: Wie es wirklich gewesen war… de lapidariska sanningarna huggna i sten, präntade på pergament, nedrafsade på papper, och nu i det virtuella allt lättare manipulerat, ändrat, styckat, klippt och retuscherat likt filmens montage förser oss med ett alltmer nebulöst omfångsrikt och diffust sanningsbegrepp… postmoderniteten förutsade som alla kollektiva fenomen i Zeitgeist vad som senare blir konkret verklighet…

Även om det konkreta förlorat sin essens och övergått till att vara virtuellt… Med 3D-skrivare kan vi kanske inom en inte alltför avlägsen framtid framställa konkreta ting, artefakter vilka kan för de ”villiga” och inte alltför nogräknade tjäna som ”arkeologiska” bevis för att något funnits som aldrig fanns… Mig skrämmer denna möjliga historierevisionism till döds. Jag tycker mig se den uppstå i MENA där ju hela vår historia och dess förhistoria börjar…

LappoDet finska skriftspråket och därmed en genuin finsk historia skapas i samband av Mikael Agricola vars modersmål förmodligen var svenska, antagligen lärde han sig finska redan som barn,( möjligtvis var hans mor finskspråkig) sedan latin och tyska under skolgång och studietiden. I den tidens värld ansågs språket vara en rent praktisk angelägenhet och man talade det som språk som fungerade bäst alltefter situationen. Att översätta Nya Testamentet och Katekesen till finska var givetvis en reformatorisk plikt och skyldighet, Då måste Agricola givetvis innan dess skapa en ABC- bok. Men genast stöter vi här på de svårigheter språkstriden vill skapa anakronistiskt. Givetvis ville man ha det till att Agricola var finne. Trots att han var en bondeson från Pernå. Jag har själv sett minnesstenen vid gården där han växte upp. Möjliga mordhot och annat som skall upphjälpa den historiska trovärdigheten tas till hjälp…

För det ligger något olycksbådande och skrämmande i den Blut und Bodenromantik som åter börjat dyka upp. Dess kopplingar till nationalismens avarter i form av olika fascistoida tendenser bär minnen från 30-talet både lokalt i den finska IKL-rörelsen och i synnerhet Lapporörelsen. Om man vill hävda något om detta kan man måhända att det fanns en fascistisk ådra i det folkliga. Detta som en reaktion på det vad det röda upproret och inbördeskriget burit med sig. Och i drömmen om ett Stor-Finland, erövring av Fjärrkarelen osv. omhuldat av IKL ( Öst-Karelska Förbundet)

I sig var detta Inbördeskrig, eller Frihetskrig snarast ett klasskrig och språk eller religion avgjorde inte mycket mer än på ytan… Det kriget skar igenom hela det finska samhället och bröder, föräldrar och systrar kunde hamna på olika sidor. Men ett väldigt trauma var det och det lever fortfarande, med i varje släkts minne och traditioner

Toivo KuulaStåndsrätterna, fånglägren och de slumpvisa morden och avrättningarna efter de Rödas nederlag bäddade givetvis för ett klasshat, och ett hat mellan de olika språken. Men vi kan då här minnas att det stora löftet bland kompositörer bland finsktalande fennomanen Toivo Kuula föll offer för ett mord som handlade just om språk och ingalunda om någon politisk uppgörelse. Då Viborg återtagits från de röda firades detta med ett verkligt sjöslag. I den allmänna fyllan och segerrusigheten utbröt ett gräl dels om Toivo Kuulas Skyddskårernas marsch, eller Sibelius Jägarmarsch var bättre. Och vem som hade äran av segern de finska vita eller jägarna som utbildats i Tyskland, och bland vilka många var svensktalande. Någon skall ha i språkstridens hetta utropat: Deutschland über Alles… Kuula skall ha svarat med: Suomi yli kaiken varefter utbröt ett slagsmål, en Edmund Mauritz Nylund skall ha slagit den småväxte Kuula i ansiktet med knytnäven i ansiktet och tvingat honom att backa in i nästa rum, där Kulla trängd mot kakelugnen drog en liten puukko och rispade Nylund i nacken… till utropen här har flutit jägarblod flydde Kuula ut förföljd av två jägare.

Kuula snubblade och föll framstupa. Han bad för sitt liv men sköts i huvudet av en av de två… Han dog två veckor senare på sjukhus. Vem som skjutit blev aldrig helt klart, den ene misstänkte drunknade under en segelolycka och den andre tog sitt liv. Båda dessa hade finska namn… Detta speglar mycket den anda och det våld och den förvirring som rådde då. Lyckligtvis Valdes en president Ståhlberg som var en strängt legalistisk man och som med all kraft skapade så god ordning som möjligt i ett kaotiskt läge. Bland de mer högerextrema ogillades han, och utsattes senare för en s.k. skjutsning av Lappomännen på trettiotalet… 36640 döda varav 27038 röda, 5179 vita sätter händelserna i Ådalen i ett helt annat perspektiv. Om man orkar

Sibelius var ju otvivelaktigt Vit, och svensktalande, men böjde sig lojalt inför hustrun Ainos fennomana sympatier. Erik Tavaststjärna, Sibelius biograf skapade en expressiv ”finsk” språkstil som ger intrycka av Sibelius talade och skrev på en idiomatisk finska, I själva verket har det visat sig att i hans dagboksanteckningar fanns sammanlagt endast 60 ord på finska

mariatta i kalevalaIdéen att den röda sidan betett sig humanare om man segrat är nog en from och naiv förhoppning. Förmodligen hade ju på sätt eller annat anslutits till Sovjetunionen och vi vet vad Stalin gjorde med den finska karelska rådsrepubliken som styrdes av flyktade röda finska revolutionärer. Den en de som överlevde var Otto Ville Kuusinen som antagligen överlevde genom angiveri under utrensningarna på 30 talet… Klart är dock att det knappt finns någon släkt i Finland som inte berörts eller varit inblandad i det eller då de två följande krigen. Hela den finska självbilden präglas av dessa erfarenheter, och den svenska ivern att tränga bort och förneka väcker mycken bitterhet. Vid sidan av den massiva och utbredda okunskapen som dessutom sprider sig alltmer accelererat.

Men nu vill jag återvända till fenomenet Häijyt de elaka, pietismen och sjuttonhundratalets krig och delningen av riket som anledning till bitterheten. Upplevelsen av det eviga, ständiga svenska sveket. Uppfattningen om svensken som hal, opålitlig. Stursk, stolt och hård när han har övertaget, undfallande och feg i underläge är kanske inte så svårt att förstå mot den historiska erfarenenheten. Eller den svenska bilden av finnen som trög, dolsk, dyster butter och omedgörlig och vid lägliga tillfällen dolsk och illvillig. Man må häpna över sådana stereotypier och fördomar, men de är trots allt ett resultat av erfarenheter, och ett försök till förförståelse. Mer häpnadsväckande kan ju synas den egna självbildens mer eller mindre totala brist på självkritik eller ödmjukhet i förlängningen… Och så denna ödesdigra dubbelroll finlandssvensken fått. Han är ju i viss mening en ” förmedlare”… Nu anses av finsk populism vara dels en inträngling, en kolonialherre som inte hör hemma i Finland, som är ett slags förkrympt svensk ett relikt från en orättfärdig tid osv. majoriteten av det finska folket har en mer skalig och kanske delvis välvillig ”tolerant” attityd och har en föreställning om varifrån samhällsskick och så härstammar. Samtidigt kan vissa av dem tycka att vi är bortskämda och högmodiga.

Sibelius JägarmarschFörtrycker när vi kan och klagar när vi hamnar i minoritet. De anser med viss rätt att vi är och har varit både gynnade och favoriserade. Skall vi säga i princip välvilliga men oengagerade. Minister Riitta Uosukainens slagord ”pakkoruotsi” var ett ödesdigert drag och jag undrar om hon själv riktigt insåg vad hon ställt till med. För om man skall förstå något av den finska folksjälen är det att allt som handlar om tvång är vederstyggligt och bör på alla sätt motarbetas. Framförallt med sluga och tysta åtgärder. Sedan finns denna omedvetna strategi att helt enkelt ”glömma” bort, det andra inhemska språket… som om det inte fanns. Alltså en profetisk dröm om att den andre äntligen försvunnit, vore historia eller något som aldrig fanns…Som vi vet tenderar det bortträngdas återkomst präglas av en Verfremdungseffekt av ett halvt samtidigt välbekant, obekant, ’das Unheimliche, alltså det som samtidigt är ”hemvant” och ”hemskt” , kusligt som man översatt det till. Men översättningen missar just denna effekt…

Men det finns onekligen något kusligt i Lalligestalten och den eminente finske historikern Tuomas Heikkilä som lade fram bevis för att varken biskop Henrik eller Lalli någonsin existerat, blev mordhotad av finskhetsivrarna och måste byta adress och telefonnummer. Så inte är det bara islamister som blir ”farliga” när deras teser ifrågasätts. Det är, som jag ser ytterst troligt att legenden om Lalli går tillbaka på något helt annat, dels är den formad efter andra ” martyrlegender”… Men även finns där en koppling i det fördolda till Kalevalas Kullervogestalt, han som fick en sten inbakad i sin vägkost, och hämnades detta gruvligt… Enligt en version tog nämligen biskop Henrik brödet ur ugnen för Lallis hustru och vräkte dit en sten istället

BokenNyligen utkom Herman Lindquist med ” När Finland var Sverige” där han ger en bitvis förtjänstfull analys av den gemensamma historien, bitvis en något modernare sammanfattning av de svenska kungarnas alla krig och personligheter. Den äldre historieskrivningens sens moral kring kungars handlande och personligheter har tunnasts ut eller försvunnit men då blir det hela kanske mindre intressant ur psykologiskt perspektiv

Skräcken hos de svenske inför finnens outgrundliga väsen, förmodade våldsamhet har måhända sin grund i denna ”urscen”. Och det finska hatet och fantasierna om förtryck och plundring i dessa fantomsmärtor. Sverige krävde och tog elittrupper, men svek och bedrog, och mest bedrog dessa adelsmän med Sprengporten , Anjalamännen, senare Klingspor och Cronstedt i spetsen…Men det verkliga traumat måste ha varit framförallt Stora Ofreden och dess följeslagerska Den Lilla… Att just Österbotten drabbades speciellt hårt, med plundringar, förstörelse, avfolkning och bortförande av befolkning i fångenskap måste ha bidragit till uppkomsten av dessa Häyijyt och deras förvända inverterade ideal. Att detta sedan spätts på av senare erfarenheter är väl inget att förundra sig över. Allt vad svenskarna gjort, genom att svika försvarspakter, att fega ur, att upplysa oss om att förhandlingar med en totalt opålitlig granne även i de mest kritiska lägen. Uppmaningar till Fred till varje pris, läckage, utlämningar, vägran att ansluta sig til Euron, oväntade devalveringar, har ju givetvis gett den sanna bilden av det realpolitiska läget: varje land är sig självt närmast och försvarar i regel endast sig självt eller sina vitala intressen och man blir därtill tvungen

Och Finlandssvenskarna för betala priset. Vi är ju förklädda får i skocken, ulvar, eller omvänt får i den vitala vargflocken, mähän som hindrar jakten, och i varje fall svåra att förstå. Precis som människor kan säga här i Sverige: men varför talar du inte finska då… vi påminner om den skamliga förlusten sveket och hela härvan Och finnen vill helst glömma vem som gav land, lag och samhällsform språk historia och identitet… Finnen är likt Kullervo Sveriges neglected child och besatt av ett sådant barns vrede och saknad.

 

Oliver Parland

 

 

 

Ur arkivet

view_module reorder

Yrkestrubadurernas 40-årsjubileum. Intervju med Pierre Ström

  YTF, Yrkestrubadurernas förening, bildades 1971. Initiativtagare var bland andra Fred Åkerström (föreningens förste ordförande), Cornelis Vreeswijk, Finn Zetterholm, Bengt Sändh, Pierre Ström, Lars Göransson och Torgny Björk. På den svenska ...

Av: Johannes Flink | Musikens porträtt | 28 februari, 2011

Post-EmmaKrönika 1 Rastplatsen I

Snart ingen mindre än en &:så triton dök fram i mitt Jon Blunds dyra hov ärad med håv i en håv nästan som i horstrumpor ensam. Var fet som en ...

Av: Stefan Hammarén | Stefan Hammarén | 18 februari, 2010

The fundamental torus geometry of the universe Psychic Spirit in You 2016

Improvement of the Flows of Matter and Energy in the Known Universe

LundaHydro AB, Vårlöksvägen 4, SE-387 92 Borgholm, Sweden

Av: Jan Stenis | Utopiska geografier | 19 september, 2016

Le Chat Noir Gaudeamus

Bortglömd radikal från konstnärernas Montmartre

En ny bild av det tidiga nittonhundratalets Montmartre framträder när den politiskt medvetne målaren Théophile-Alexandre Steinlen får ta plats på Musée de Montmartre i Paris. Tidens strömningar och politiska dramatik ...

Av: Eva-Karin Josefson | Konstens porträtt | 27 februari, 2015

Pippin Barr och Marina Abramovic Institute – Dataspel om performance

Med spelet ”The Artist Is Present” fick Pippin Barr internationell uppmärksamhet både i konst- och dataspelsvärlden. Spelet handlade om Marina Abramovic performance på MOMA i New York 2010. En performance ...

Av: Mathias Jansson | Essäer om konst | 11 november, 2013

Den mångsidige Robert Walser

"Everyone who reads Walser falls in love with him" påstår Nicholas Lezard i The Guardian. The New Tork Review of Books har i sin utmärkta serie inhemska och utländska böcker ...

Av: Ivo Holmqvist | Litteraturens porträtt | 31 augusti, 2013

Strålande jul?

Det är jul och julklappar finns överallt att köpa. Vi tror att vi ska kunna få undan det som verkligen betyder, det som vi tror oss ha samlat på så ...

Av: Fredrik Månsson | Gästkrönikör | 20 december, 2015

Hamnen i Hamburg med nya konserthuset i bakgrunden. Foto: Björn Gustavsson

Hansaförbundet

Det tyska Hansaförbundet, som var i kraft från 1100-talet till 1600-talet, betydde oerhört mycket för utvecklingen av den nordeuropeiska handeln och utvecklandet av ett slags kulturell samhörighet länderna emellan. Ytterst ...

Av: Björn Gustavsson | Resereportage | 20 oktober, 2015

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.

Cron Job Starts