Åverkan på en bok

Omslaget är skogsgrönt och har vissa skavanker, som förmodligen kommer från slitage. Bokens höjd är 185 mm, bredd 100 mm och tjockleken mäts till 15 mm. Om man slår upp ...

Av: Henrik Johansson | 10 juni, 2012
Essäer om litteratur & böcker

På väg mot en ny humanism inom konsten?

På väg mot en ny humanism inom konsten?    Lazarus reser sig av Giotto, målad 1304–1306. När Giotto på 1300-talet förnyade det italienska och i förlängningen hela det europeiska måleriet, använde han ...

Av: Leif V Erixell | 05 januari, 2007
Essäer om konst

Den polska staden Toruń och den stulna klockan i Uppsala domkyrka

Tillsammans med Ukraina är Polen värdland för fotbolls-EM som drar igång den 8 juni. Under några sommarveckor kommer landet att invaderas av utländska fotbollsfans. Men de reser inte till Toruń ...

Av: Johan Werkmäster | 05 juni, 2012
Resereportage

The new beginning

Pjäs i två akter "I have nothing to say / and I am saying it / and that is poetry / as I needed it" (John Cage) Words, words, words (Hamlet / William Shakespeare) "The rest is silence" (Hamlet's final words)  

Av: Vladimir Oravsky & Kurt Larsen | 06 april, 2009
Utopiska geografier

Vikten av vänlighet i Auschwitz



stenar av hebriana alainentaloI. Låt barnen komma till mig

Wolf meddelar genom barriären av skrik att ungens huvud är synligt. Jag öppnar åter ögonen och försöker fokusera. Min kropp må vara i Block 10, men mentalt är jag någon helt annanstans. Den nya idén vägrar ge vika från mitt medvetande; två kroppar, ett gemensamt blodomlopp. Teoretiskt sett borde det kunna genomföras.

Jag trycker sidennäsduken mot min näsa och mun medan den brölande kvinnan pressar ut det sista av ungen ur sitt svartbuskiga sköte. När hon väl tystnat hörs istället den nyföddes ömkliga gnyenden som snart blir till öronskärande dissonanser. Det är alltid någon som skriker.

Wolf harklar sig. ”Ursäkta, herr doktor?”
Jag möter hans blick. ”Ja?”
”Det är färdigt nu.”
”Jaha. Bra.”

Två kroppar, ett blodomlopp … Genom att sy fast ett tvillingpar i ryggpartiet fastställa om de kan överleva med endast en uppsättning vitala organ … Om jag lyckas kommer professor von Verschuer att bli mycket imponerad.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Människor vill inte veta av det fula i livets – det deformerade, det smutsiga, det oangenäma. Människor vill vara rena. Allt ska vara rent. Inga brister accepteras. Men för att på medicinsk väg kunna framställa skönhet måste man ta reda på allt om det fula. Det är en påfrestande uppgift, men någon måste göra det. Någon måste offra sig och några måste offras.

Wolf väntar på att jag ska bedöma resultatet, ge nästa order.

”Vad blev det?” frågar jag.
”En fullt frisk gosse, herr doktor.”

Jag reser mig upp och går fram till den så gott som nakna kvinnan på metallbritsen. Spädbarnet ligger som ett slemmigt köttstycke på hennes svettiga bröst. Hon håller armarna om det, pussar dess kladdiga panna.

”Är han inte fin?” säger hon med blicken full av moderlig omsorg.
Jag trycker näsduken ännu hårdare mot ansiktet. ”Naturligtvis, fröken.”

akt1Jag vänder mig om och gestikulerar diskret åt Wolf att kvinnan och ungen ska föras till gaskammaren, eftersom det inte finns plats för nyfödda i lägret. Ungen börjar gallskrika, vilket får mina tinningar att blixtra av smärta. Jag lämnar salen, går kvickt över gårdsplanen, startar jeepen och kör till mitt vilorum.

Väl framme slänger jag av mig den smutsiga läkarrocken och lägger en Puccini-skiva på grammofonen. Rummet fylls av arian från Puccinis mästerverk Gianni Schicchi, framförd av Frances Alda i en inspelning från 1919: O mio babbino caro, mi piace, è bello, bello … mi struggo e mi tormento, o Dio, vorrei morir, babbo, pietà, pietà, o Dio, vorrei morir … Jag begrundar min uppenbarelse i helfigursspegeln. Här står en kapten i SS med doktorsexamen i antropologi. Med andra ord har jag kommit en bra bit uppför livets karriärstege, och det endast vid trettiotre års ålder.

Men min nuvarande position kan mycket väl endast bero på en rad slumpmässiga händelser. Vem vet hur allt skulle kunna ha blivit om jag inte skottskadats, om den tillförordnade läkaren i lägret inte hastigt insjuknat och lämnat sin tjänst? Betydligt annorlunda. Det är viktigt att inte vara högfärdig. Fast å andra sidan skrev Schopenhauer att blygsamhet hos medelmåttorna enbart är ärlighet, medan den hos de stora talangerna är hyckleri. Precis. Man ska aldrig förminska sitt värde som person.

Jag lyfter nålen från grammofonskivan, betraktar min spegelbild igen. Jag ler. På grund av gluggen mellan framtänderna ser det ganska löjligt ut. Gluggen är det enda felet i mitt relativt bildsköna ansikte. Nej, mitt ytterst bildsköna ansikte, tänker jag och sätter skärmmössan lagom snett på huvudet.

Ute skiner en skarp vårsol. Luften är kylig, nästan rå. Som vanligt går det inte att ignorera rökstanken. Trots att jag varit här sedan i maj förra året har jag inte lyckats vänja mig. Förutom askan, som lägger sig på ens axlar likt grå mjäll, är röken och elden de mest framträdande företeelserna i KZ-lägret. Vissa nätter är det som om Trautmanns Blick auf das brennende Troja blivit verklighet.

Jag tar med mig mitt senaste fynd på en liten cykeltur. Hon sitter på pakethållaren och håller armarna om min midja. Hon är omkring åtta eller nio år gammal. Hennes hår är blont och ansiktet näst intill fulländat. Det mest slående är dock hennes ögon. De är olikfärgade; vänster himmelsblått, höger brunt med inslag av bärnsten. Jag har aldrig tidigare sett ett så sällsamt fall av heterochromia iridii. Hon luktar en aning unket, tänderna är i dåligt skick och de lortiga kläderna mest trasor. Om jag får tid ska jag köpa en ny klänning till henne, men först måste jag bli klar med Mendels bok om de genetiska mekanismerna. Dessutom måste jag påminna vakterna om att hennes hår absolut inte får rakas bort och att hon inte ska befläckas av någon ful nummertatuering.

akt2”Har du det bra därbak?” frågar jag.
Hon svarar inte.

De flesta barn som kommer till lägret gråter – inte den här flickan. När hon anlände, för drygt en vecka sedan, såg hon surt på mig och utbrast: ”När är det matdags på det här stället?”

Jag försöker umgås med henne så mycket som möjligt. Vakterna blänger, men det bekommer mig inte. De borde vara vana vid att jag umgås med barn, det ingår ju i min forskning. När jag är med heterochromia-flickan blir min mage varm och mina knän mjuka. Hennes profil är underbar, likaså den vackra näsbryggan, de små läpparna, det silkeslena området mellan näsan och läpparna – allt. Vilken antik mästare i skulpterandets ädla konst har skapat denna ljuva varelse? Hon har ersatt pojken med de stora bruna ögonen, 56378-2, han som alltid ville hålla mig i handen och som kallade mig ”pappa Beppo”. Jag klädde honom helt i vitt, så att han skulle sticka ut från resten av barnen. Han såg ut som en liten kejsare. Jag älskade våra små åkturer i jeepen. Vi umgicks i stort sett varje dag. Jag gjorde allt för att få honom att kikna av skratt. Men när hans bror, 56378-1, avled efter några mediciniska tester fick min vän tyvärr gå samma öde till mötes. Ibland är verkligheten grym.

Jag berättar för flickan hur jag räddade två soldater ur en brinnande stridsvagn vid den ryska fronten för två år sedan.

akt3”Är det där sant eller ljuger du bara?” frågar hon.
”Nej, det är sant. Kulorna ven som getingar över våra huvuden.”
”Blev du inte skjuten?”
”Jodå, rakt i benet. Det var därför jag kom hit för att vara doktor istället. Jag fick faktiskt en medalj för mina bravader. Järnkorset. Vill du se? Jag har två stycken.”
”Varför dog du inte?”
”Vissa människor är menade att klara sig undan alla faror eftersom de har ett högre syfte. Jag är en sådan människa.”

Hon har en svart triangel knuten runt höger arm. Svart triangel betyder ”asocial fånge”. Det måste ha skett något misstag i klassificeringen. De flesta med svarta trianglar är ju zigenare, vilket hon definitivt inte är. Men ingen av de andra färgerna skulle heller passa. Inte rosa – hon är antagligen inte homosexuell. Inte lila – hon är för smart för att tillhöra Jehovas vittnen. Inte rött – hon är nog inte politiskt aktiv. Inte grönt – hon är för ung för att vara en brottsling.

”Berätta nåt mer”, säger hon. ”Berätta nåt roligt.”
”Gärna. Få se nu … Jo, en gång när jag var ungefär i din ålder föll jag ner i en tunna med regnvatten. Min far kom och drog upp mig i sista stund. ’Din förbannade klumpeduns’, röt han och ruskade om mig som om jag vore en tumvante.”

Hon fnissar, lutar huvudet mot min rygg, tuggar på karamellerna. Jag känner hur hennes små käkar pulveriserar dem, en efter en. Vi passerar lägerfångarna som tvingas slita dagarna i ända i all denna gräsliga smuts och industriella inhumanitet.

akt4När det känns alltför tungt tänker jag på professor von Verschuers visdomsord: ”Förbered dig på ett sinneskrävande arbete, Mengele. Fokusera på resultaten. Stäng av privata åsikter och känslor. I krig gäller andra normer, även för oss läkare. Kom ihåg att du är en revolutionär. Tvillingar är ett av mänsklighetens största mysterier och en dag kommer du att hitta nyckeln till gåtan. Gör mig inte besviken.”

KZ-lägret styrs av doktor Wirths, som ger mig helt fria händer i min forskning. Jag är lägrets underchef och får göra i stort sett vad jag vill. Lägret är en orkester och jag dess maestro. KZ-lägret är en annan tidszon. Här är man inte densamme som utanför taggtråden. Många klarar inte av det och tappar förståndet. För att inte tappa bort sig själv gäller det att hitta mentala oaser som stärker ens psyke. Min oas är Irene, min hustru. Breven är den enda länken mellan oss. När jag är här känns Tyskland som en främmande dröm.

”Tvillingar, tvillingar!” hojtar vakterna när de nyanlända väller ut ur godsvagnarna likt insekter ur ett mörkt hål. Som vanligt är nattluften tjock av rädsla. Hundarna skäller och ficklamporna bländar. Jag gör som vanligt mitt yttersta för att få alla att känna sig välkomna. Mitt kroppsspråk är lugnt och mjukt, en böljande bris i en svart storm. Jag ser alltid till att vara hövlig. Hövlighet är som en luftkudde – även om det inte finns något i den, så dämpar den livets stötar.

Jag pekar på var och en av de nyanlända med min ridpiska, visar åt vilket håll de ska gå. Svårigheten ligger i att på kortast möjliga tid kunna definiera när ett mänskligt liv är värt att leva och när det måste likvideras. Det är jag som har ansvaret. Jag styr helt och hållet över liv och död här. Ibland är det en skrämmande tanke. Man måste hålla huvudet kallt.

”Höger. Vänster. Höger. Vänster. Vänster. Vänster. Höger. Höger. Höger.”

akt5Människoraserna är olika, det är indisputabelt. Deras kvalitéer kan bedömas ur ett biologiskt perspektiv utifrån deras anpassningsförmåga i det samhälle de lever i. Jag kan med lätthet se vilken etnicitet var och en av de nyanlända tillhör – efter alla oändliga fältstudier är det rena barnleken. Judar är formellt klädda i svart, har stora näsor, klena hakor och ofta en lätt framåtlutande gång, som om de dolde något. Många av dem är väldigt intelligenta. De är utan tvekan den nordiska rasens största hot, eftersom de mer än ofta nästlar sig in i kulturelitens innersta kärna. Dock saknar de, till skillnad från den nordiska rasen, all form av kreativitet. Detta kompenserar de med företagsamhet och list. När judar väl försöker sig på någon konstform blir det sällan bra. Ett exempel på detta är deras så kallade musik – klezmer. Jag har aldrig hört något så vämjeligt i hela mitt liv.

Zigenare luktar illa, är ofta klädda i vida, färggranna kläder och är alltid måna om sin ”stolthet”, samtidigt som de behandlar andra folkgrupper som ohyra. Deras käkben har ofta en grov och framskjutande form, vilket tyder på imbecillitet och kriminella tendenser. De gillar allt som skimrar. Kort sagt; zigenare är människans svar på korpar.

Polacker är surmulna typer som mest liknar inavlade bönder. Jag blir ofta melankolisk när jag ser en polack. Deras ansikten är köttiga, och när de når medelåldern antar deras näsor ofta formen av en rotfrukt. De är ofta harmlösa och faktiskt ganska sympatiska.

”Ut, ut, ut!” gläfser vakterna, uppenbart berusade. ”Fort, fort, fort!”

akt6Jag har alltid föraktat vakterna, dessa våldsfixerade troglodyter utan social kompetens, taktisk förmåga och samvete. Även läkarofficerarna använder spriten som stöttepelare. Doktor Rhode dricker schnaps redan till frukost och är vid lunchtid så drucken att han ser i kors. Doktor König har alltid en fickplunta nära till hands och tar sig en klunk när han tror att ingen ser. Det finns inget mer motbjudande än en läkare som stinker fylla. Men jag ska inte gnälla. Det är inte deras fel att de inte klarar pressen.

Ett skrumpet gammalt par håller om varandra. De tycks inte veta vart de ska gå. Ingen lägger märke till dem – ingen utom jag.

”God kväll, mitt herrskap”, säger jag och ler. ”Gick resan bra? Om ni går dit bort, till höger om jag får be, så blir ni omhändertagna av mina kollegor. Ett mål mat, en dusch och en varm säng väntar er. Det är väl precis vad ni behöver, inte sant?”

Paret lyder och beger sig i sakta mak till högerledet.

akt7”Ett tvillingpar i lasten”, säger en vakt och föser fram ett par praktiskt taget identiska pojkar, judiska och ungefär sju år gamla. Vakten är lång och bredaxlad. Han är över ett huvud längre än jag, och plötsligt känner jag mig inte alls lika ståtlig, snarare ynklig och faktiskt nästan lite patetisk. Jag är för kort, det är ett som är säkert. Men ingen är perfekt. Det den här vakten har i fysik kompenserar jag med intelligens. Av hans pann- och käkben att döma har han aldrig varit klassens ljus.

”Var det allt?” frågar jag och betonar orden extra giftigt, som för att påvisa vaktens oduglighet. ”Bara ett enda par? Sökte ni ens igenom ordentligt?”

”Ja, kapten.”
”Ni hittade inga dvärgar, klumpfötter eller puckelryggar?”
”Nej, kapten.”
”Jaha. Nåväl, låt gå för den här gången. Och gossarna här, har de några släktingar?”
”Eh … inte länge till, kapten.”

Jag begrundar barnen ett ögonblick. De är rödgråtna, snoriga och undernärda. Jag har redan tillräckligt med tvillingar. Vad jag behöver nu är missbildningar sedan födseln. Jag har ännu inte fått möjligheten att undersöka ett barn med vattenskalle. Men ännu ett tvillingpar är ju alltid bättre än ingenting.

”Ska jag ta dem till Block 14?” undrar vakten.
”Det ordnar jag på egen hand, tack.”
”Som ni vill, kapten.”
”Kom, små vänner”, säger jag och tar pojkarna i varsin hand. ”Den här vägen.”

akt8Pojken tjuter när skalpellen skär upp ett snitt i hans mage. En frän lukt sprider sig snabbt i rummet. Jag studerar bukens innandöme och petar i den röda, svagt skimrande ytan med en blyertspenna. Wolf skär ut pojkens mjälte och lägger den på ett metallfat. Den dallrar som en klump gelé. Färgen är gråröd. Organen är identiska med den nu dissekerade broderns – men å andra sidan ser de flesta mjältar identiska ut, så det har nog ingen större betydelse.

Jag behöver fler objekt. Om det ändå kunde komma dvärgar med nästa last. Jag vill ha ett dvärgskelett på kontoret, eller åtminstone någon med kraftig ryggradsmissbildning. Det skulle ge hela rummet en aura av mystifikation och dignitet. Ett skelett skulle nog kunna färgas vitt om det kokas i bensin eller fotogen.

Jag märker att jag svävar bort i tankarna. Jag kommer knappt ens ihåg varför jag bett om att få titta på pojkens mjälte.

”Var vänlig och sy igen såret”, ber jag Wolf och torkar händerna på en handduk. ”Och ta väl hand om honom, jag tolererar inget barbari.”

När patienten lämnat rummet hör jag fortfarande tjuten eka, som något hemsökande. Jag blundar. Jag bär alltid min uniform under läkarrocken. När tillvarons grymhet blir alltför påträngande smeker jag mina medaljer och tänker på männen jag räddade ur den brinnande stridsvagnen. Jag tänker att jag är en bra människa, en krigshjälte. Jag tänker på Irene. ”Jag älskar dig mest av allt i hela världen. Kom tillbaka helskinnad, lova det.”

”Ska vi fortsätta, herr doktor?”

akt9Efter arbetsdagens slut tar jag en välgörande promenad tillsammans med heterochromia-flickan. Jag visar henne krematoriernas fem tegelskorstenar, berättar hur saker och ting fungerar. Hon tuggar ljudligt på karamellerna hon fått som belöning för blodprovet och ser tämligen likgiltig ut. Finns det något hon gillar förutom karameller? Om jag ändå kunde få veta vad som försiggår i hennes hjärna. Jag vet inte mycket om barns hjärnor, praktiskt taget ingenting. Det ligger bortom min expertis. Hon går raskt och bestämt, inte sådär veligt och förvirrat som de andra barnen. Det är alltid hon som bestämmer vart vi ska gå – höger eller vänster.

”Vill du höra en gåta?” frågar hon.
”Gärna”, säger jag och borstar bort lite aska från hennes huvud.
”Varför straffades den lilla pojken fastän han inte hade gjort något?”
”Inte en aning. Varför straffades han?”
”För att han inte hade gjort sina sysslor!”

Hon brister ut i ett högt skratt.

Jag försöker le. ”Usch, den var otrevlig …”
”Vill du höra en snällare då?”
”Ja, tack.”

”Titta på mitt ansikte och du ser någon. Titta på min rygg och du ser ingen. Vem är jag?”
”Jag vet inte. Vem är du?”
”Spegeln!” Hon skrattar och slår sig på knäna. ”Vill du höra en till?”
”Visst.”
”Vad sa den ena väggen till den andra?”
”Vet inte. Vad sa väggen?”
”Det får du veta en annan gång.”
”Vänta, nu förstår jag inte … Sa väggen det?”
”Nä, det betyder att du får veta svaret en annan gång.”

II. Mi struggo e mi tormento

akt10Jag lyssnar efter ljud från de senaste försökskaninerna som nyss samlats utanför kontoret. Jag reser mig, går bort till bokhyllan och ögnar igenom raden av bokryggar. Schopenhauers Die Welt als Wille und Vorstellung, Heideggers Sein und Zeit, Kants Träume eines Geistersehers, Spenglers Der Untergang des Abendlandes, Nietzsches Also sprach Zarathustra … Som jag högaktar dessa filosofins monumentalverk. En dag ska även jag skriva en bok, när kriget är över och skriken tystnat. Jag går bort till den lilla väggspegeln i andra änden av kontoret, kammar håret och kontrollerar att läkarrocken inte är skrynklig. När allt är perfekt går jag ut till mina småttingar.

Vakten och de tre tolkarna gör honnör när jag kommer in i väntrummet. Barnen står uppradade framför mig. När jag ser dem är irritationen så gott som bortblåst. Jag räknar dem. Åtta stycken, det vill säga fyra tvillingpar. De yngsta suger på sina fingrar medan de studerar mig med stora ögon – en del nyfikna, en del ängsliga.

”Godmorgon, barn”, säger jag och ler.

Tolkarna översätter åt de som inte talar tyska.

”GOD MORGON, FARBROR”, säger barnen i kör och som vanligt blir jag oerhört rörd, trots att det för många av dem endast är en fonetisk fras.

akt11Deras ansikten lyser när jag tar fram godispåsen ur rockfickan. Deras ögon tindrar som om jag vore självaste jultomten. Tolkarna förklarar för barnen att de ska ställa sig i kö, vilket de gör. En vuxen som bjuder på karameller är snäll, resonerar barn. Är jag snäll? Ja, utan tvekan. Ingen anställd i lägret anstränger sig ens hälften så mycket som jag.

De tar varsin karamell under ivrig tystnad, samt niger eller bockar. ”Tack, farbror.”

”Det är jag som ska tacka, små vänner. Om ni bara visste hur mycket ni betyder för mig. Jag hoppas att ni kommer att trivas här. Om någon i lägret behandlar er illa, så säg bara till mig. Det är jag som bestämmer här.”

När den korta presentationen är avklarad leds barnen tillbaka till sin barack. Endast sekreteraren – jag kallar henne fröken Cyanid eftersom hon jämt är så sur – är kvar och knattrar på sin skrivmaskin. Min förra sekreterare, den ljuvliga fröken Mändel, sa en gång att jag liknade Willy Fritsch, filmstjärnan. Fröken Cyanid skulle aldrig få för sig att yttra något som ens påminner om en komplimang.

Jag går in till mitt kontor igen och tänder en cigarett. Jag fyller lungorna med rök, tänker på allt kommande slitgöra. Varje morgon ska antalet barn räknas. Jag föredrar att göra det själv. Det är ett krävande och långtråkigt arbete, men det måste utföras. Varenda siffra ska stämma till punkt och pricka. Barnen ska fotograferas. Varenda centimeter av dem ska mätas med exakthet, timme efter timme. ”Var modiga. Visa att ni är tappra små soldater.” Blod- och hårprover ska tas, deras ådror ska injiceras med främmande vätskor. ”Skrik inte, det är bara vitaminer, kära du.” De kommer att få feber. ”Den här krabaten lever nog inte länge till.” De kommer att dö som flugor. ”Lägg henne bland de andra.” När den ene tvillingen dör kommer syskonet att få en dödlig injektion, sedan väntar obducering. ”Skalpell, tack.” Kropp efter kropp ska skäras upp och jämföras. ”Nästan fyra millimeters skillnad. Makalöst.” Allt ska antecknas och registreras. Vävnadsprover ska tas, ögon ska noggrant paketeras och skickas i paket till Kaiser Wilhelm-institutet tillsammans med utförliga rapporter. Men innan dess ska mina barn bombarderas med karameller, choklad och leksaker. Jag ska få dem att skratta. För dessa barn ska jag varm, förstående och ömsint – en vän. Medkänsla är grunden för all moral.

Jag tar fram papper och penna och skriver till Irene. Det var ett tag sen sist, över två månader.

Min skatt!

Allt är bra med mig, är allt bra med dig? Några nyheter från Günzburg? Skvaller?

Här fortskrider arbetet tillfredställande. Arbetsmiljön är gemytlig och kollegorna kompetenta. Det är en hård och slitsam tillvaro, men allt tjänar ett högre syfte. En dag kommer man att kunna läsa om mig i historieböckerna. Det är oroliga tider vi lever i, men när jag kommer hem blir allt bra igen. När jag ser dig nästa gång ska jag omfamna dig. Jag älskar dig, Irene. Jag älskar dig in i döden. Du får aldrig lämna mig. Jag ska aldrig lämna dig. Som avslutning bjuder jag på en nyskriven dikt:

När en lycklig fågel sjunger, sjunger den även för en annan fågel.

När en liten stjärna blinkar i fjärran, blinkar den även mot en annan stjärna

Många ömma kyssar

Beppo

En promenad med heterochromia-flickan är allt som behövs för att lindra en sömnlös natt. Jag stannar, sätter mig på huk, smeker hennes kind. Hon ser på mig med sina stora ögon. Himmelsblått … bärnsten … Jag känner på hennes hår. Det är mjukt och hårt på samma gång. Slitet, men inte helt utan lyster.

”Du har fint hår”, säger jag. ”Det skiner som guld.”


”Du är fjantig.”
”Är jag? På vilket sätt?”
”Vet inte. Du bara är det.”
”Du har fortfarande inte berättat svaret på gåtan.”
Hon ser oförstående ut. ”Vilken gåta?”
Den om vad den ena väggen sa till den andra.”

Hon tittar på mig och tar bläckpennan ur min bröstficka. Hon rycker på axlarna, håller pennan mellan fingrarna som om det vore en cigarett.

”Vad sa väggen?” frågar jag.

Hon tar ett djupt bloss på pennan och blåser låtsasrök i mitt ansikte.

Svarta fåglar kraxar i träden under cykelturen. Solen lyser klart och de första vårblommorna har börjat spricka fram ur den blåsvarta jorden. Lukten av sot och bränt kött fördärvar dock helhetsintrycket. Nakna barnkroppar ligger i en hög bakom forskningsbaracken i väntan på kremering. Jag stannar till vid gaskammaren. På en skylt ovanför ingången sitter en Davidsstjärna samt en fras på hebreiska: ”Det här är porten till Gud”.

akt15

En lastbil stannar in. En grupp arbetsodugliga kliver långsamt och mödosamt ur flaket. ”Ut, ut, fort, fort.” Tre vakter för in dem i byggnaden. ”In, in, fort, fort.” Enligt reglerna måste en läkare närvara vid varje gasning, men som tur är slipper jag befatta mig med det. Den här gången är det en av de nya.

När de odugliga är infösta och dörren stängd ställer sig vakterna utanför. Läkaren tittar igenom sina listor, skriver något i ett protokoll. Vakterna småpratar och pekar på en ekorre som kvickt kilar uppför en gran.

En fet man kommer gående. Han är klädd i en vit skyddsoverall. I famnen bär han en grå metallbehållare. Han tar en stege och klättrar visslande upp på taket. Väl uppe röker han en cigarett och tittar upp mot himlen en stund. Efter att ha rökt färdigt fimpar han cigaretten, öppnar behållaren och häller dess vita kristaller i takets öppning. Samtidigt som skriken inifrån kammaren inleds klättrar han nerför stegen och lunkar iväg.

Gaskammaren är en dålig plats. Jag känner mig alltid så märklig till mods av den. Bilder dyker upp i mitt huvud, bilder av sådant man inte vill minnas. Pojken, 56378-2, springer skrattande bort från Wolf, som jagar honom över gårdsplanen. ”Kom hit!” ropar Wolf. 56378-2 skrattar och springer vidare. 56378-2 vet inte att Wolf inte jagar honom för att leka, utan för att injicera fenol i hans hjärta. ”Kom hit! Stanna, sa jag!”

Jag cyklar vidare, men får snart andnöd. Skallen skriker av smärta. Jag bromsar och kräks bakom en tall. Är det detta som kallas att vara hysterisk? Nej, det är en felaktig tillståndsdiagnos – ”hysteri” betyder ju ”vandrande livmoder”, med andra ord är det ett tillstånd för kvinnor, inte män. Det jag plågas av emellanåt är något annat. Posttraumatisk stress? Depression? Jag torkar snor och tårar med min sidennäsduk, försöker andas lugnt och rytmiskt. Alla dör, det är ju oundvikligt. Att leva är att lida. De som kommer till lägret är ändå så gott som förlorade. Jag räddar några av dem, tar hand om dem, ger dem gåvor. Om de börjar gråta ger jag dem en sockerbit eller en karamell. Dessutom är det inte jag som utför experimenten och operationerna, utan Wolf och de andra. Jag är endast en observatör. Goethe skrev att endast iakttagaren har samvete och att den handlande är samvetslös. Men om iakttagaren är den som ger order om handlingen, hos vem ligger då samvetet? Det hade nog Goethe inget svar på.

Ännu en hord lortiga och förvirrade människor väller ut ur godsvagnarna.

”Ut!” skriker vakterna för fulla halsar. ”Ut, ut, ut!”

Varför denna ständigt barska ton? Varför inte behandla människor med respekt? En människa lyssnar inte mer bara för att man skriker sig blå i ansiktet, snarare tvärtom.

”Tvillingar, tvillingar!” gormar man.

Jag drar en djup suck och blickar ut över havet av ansikten, men finner inget av sociologiskt, estetiskt eller vetenskapligt intresse.

Jag pekar med tummen åt vilket håll de nyanlända ska gå – höger eller vänster. Jag gör det så mjukt och melodiskt som möjligt, som den maestro jag är.

Och ständigt de hätska ropen i mina arma öron: ”Tvillingar, tvillingar!”

I naturen finns varken ”gott” eller ”ont”, endast ”dugligt” eller ”icke dugligt” – samma sak med människor. Svårare än så är det inte.

Män separeras från kvinnor och barn. De hjärtknipande och nästan operettliknande scenerna avlöser varandra som på löpande band, men jag låter mig inte påverkas. Alla eventuella känslor har jag effektivt stoppat ner i en mental ask. Jag är en läkare, inget annat.

Familj efter familj splittras. ”Var inte ledsna, ni får träffa varandra varje söndag”, lyder officerarnas standardlögn. Männen går in i lägret medan kvinnorna och barnen beordras kliva upp på lastbilsflak. Gaskammaren används som aldrig förr. Krematorierna pumpar numera ut rök dygnet runt – det går knappt att andas utan att hålla en näsduk för ansiktet.

Senare på kvällen kommer fröken Cyanid med post. Ett brev från Irene. Hon undrar hur det är med mig och berättar om vår son Rolf, som nu är fem år gammal. Irene vill åka hit och hälsa på. Jag skriver tillbaka:

Min skatt!

Stort tack för ditt brev. Något besök är i nuläget dessvärre omöjligt. Jag har helt enkelt för mycket att göra, dessutom är lägret en farlig plats. Bombplan flyger förbi dag som natt, larmet ljuder ständigt. Jag vill helt enkelt inte ha dig eller lille Rolf här under sådana omständigheter, lägret är ingen plats för kvinnor och barn. Det må låta ont, men det är för allas bästa. Nu måste jag sluta. Allt är bra med mig, hoppas att allt det är bra med dig också. Ge Rolf en kyss från sin pappa. En dag ska jag skriva en barnbok till honom. Eftersom han vill bli lantbrukare när han blir stor ska den heta ”Den tappre lille bondpojken”. Vad tror du om det?

Hej då, min skatt

III. Byfånarnas tid


akt13Wolf och den andre assistenten håller fast den vrålande och vilt sparkande pojken på operationsbordet.

”Var inte rädd”, säger jag. ”Var inte rädd.”
”Han tycks inte vilja ligga still, herr doktor.”
”Tack, jag kan se det. Håll honom hårdare.”

Pojken välter instrumentbordet och en hög och metallisk smäll uppstår – man skulle lika gärna ha kunnat borra in skalpeller i mina öron.

”Nej, det här går inte!” utbrister jag. ”Patienten är oresonlig och arbetsmiljön under all kritik. Jag är inte på något tålmodigt humör idag.”

”Och vad gör vi med gossen?” frågar Wolf.
”Injicera femtio milliliter fenol i hans hjärta, tack.”

Jag går bort till fönstret, trycker pannan mot rutan, ser fettfläcken som uppstår. Jag gnuggar mina stackars tinningar. Spänningshuvudvärk. Måste ha en tablett. Borde gå och vila mig resten av eftermiddagen. Nej, det har jag inte tid med! Gud, alla dessa oljud … Om barnskratt är det bästa som finns, är barnskrik det värsta. Jag hör det åtskilliga gånger per dag, men lyckas aldrig vänja mig. Röken, taggtråden, liken, skotten, spasmerna, uppkastningarna, de infekterade såren … allt blir inom tid hanterbart, allt utom barnens hjärtskärande skrik. Ibland vill jag bara falla ihop och gråta. Medkänsla är grunden för all moral, därför tyder mina plågor på att jag ännu är mänsklig och det är ju ett gott tecken.

Senare på kvällen tar jag en promenad med heterochromia-flickan. Jag försöker vissla en Puccini-melodi, men finner inte rätt tonart.

”Du är fin”, säger jag och smeker hennes hjässa. ”Som en älva i en saga. Allt som saknas är ett par vingar och ett trollspö.”
”Du är inte rolig om du tror det”, snäser hon och rycker undan huvudet.
”Inte?”
”Nä, du är bara fjantig.”

Vi stannar till vid zigenarinhägnaden. En grupp människor sjunger och dansar vid en öppen eld. Någon spelar på en flöjt. Trots att de är mig underlägsna på alla sätt och vis tycks de vara mer levande. Jämfört med dem är jag bara en välklädd skyltdocka.

akt14

Mot slutet av sommaren avvecklas KZ-lägret. Samtliga arbetare gasas och kremeras, så även mina barn, alla utom heterochromia-flickan. ”Hon är ett specialprojekt och inget får hända med henne”, förklarar jag för doktor Wirths, som lyckligtvis inte ifrågasätter mig.

Min nya arbetsplats lyder kort och gott Auschwitz II och är beläget omkring 70 kilometer väster om Krakow. Detta läger, som varit i gång sedan juni -41, har fyra gaskammare och fyra krematorier. Järnvägen går direkt dit. Enligt grova beräkningar hinner man med cirka 10 000 människor om dagen. Kroppar ligger i väldiga högar utanför krematorierna i väntan på kremering. Lik i augusti, det finns ingen värre kombination.

Mina nya försökskaniner huseras i Block 14. En del av de anställda kallar det för ett zoo. Vad ska det betyda?


Officerarna och läkarkollegorna är lika påfrestande och inkompetenta som vanligt, men jag håller skenet uppe. Jag skrattar åt deras vulgära skämt, sjunger med när någon drar fram sitt dragspel och nickar instämmande i diskussionerna om kvinnor och antisemitism. De anser att precis allt som sägs i dokumentären Der ewige Jude, där judar jämställs med kloakråttor, är absolut sanning, vilket ju är helt befängt.

En regnig augustikväll under supén i officersmässen får jag nog på idiotin. Jag reser mig upp, så att alla vid långbordet kan se mig, och tar till orda: ”Mina herrar, ni säger att judarna är en underlägsen ras, inte sant? Det är fel. Egentligen finns det bara två överlägsna raser i världen, nämligen arierna och judarna. Bara en av dessa raser får finnas. Den ena är dömd att gå under på grund av den andra. Det är en fråga om världsdominans, inte om vem som står högst upp på stegen. Med detta menar jag inte att jag inte är nationalsocialist, för det är jag, ända in i själen. Visst är judarna ett gift, på samma sätt som vi förmodligen är ett gift i deras ögon. Allt är en fråga om perspektiv, mina herrar. Som Schopenhauer skrev; ’Alla nationer förhånar varandra och alla har rätt’. Om vi lyfter våra högmodiga blickar för en stund och studerar oss själva objektivt, vill jag nog påstå att det är vi som ligger illa till. Bolsjevikerna kommer vilken dag som helst, och när det väl händer kan vi hälsa hem. Vi är råttorna på ett sjunkande skepp, mina herrar. Men vänta, jag är inte färdig! Under den senaste tiden har jag hört vissa elaka ord bakom min rygg, ord som framställer mig som någon degenererad galning med storhetsvansinne som ivrigt skär upp allt och alla med sin blodiga skalpell. Jag förstår att detta sägs på grund av enfald och brist på förståelse. Men en sak ska ni veta; jag tar inte liv, jag ger liv! Jag skapar det! Så, det var bara det jag ville säga. Tack.”

Nöjd med mitt improviserade tal sätter jag mig ner och lyssnar på sorlet som uppstår.

Ha, nu satte jag dem allt på plats.

”Doktor Frankenstein har nog fått i sig för mycket konjak”, kluckar doktor Clauberg, som mest påminner om en mänsklig sköldpadda med glasögon.

”N-nej, jag är fullständigt nykter”, säger jag.

Josef MengeleOfficerarna brister ut i ett högt skratt som snabbt intensifieras till ett rungande dån.

Mitt humör svänger än hit och än dit – överspändhetssymptom? För varje ny fånge som kommer till lägret uppstår en ny tanke, ännu djärvare och mer intressant än den första.

Tvillingarna mäts i timtal i Block 15. Sekreterarna renskriver mina rapporter, assistenterna utför tester efter mina utförliga beskrivningar. Barnen gråter hejdlöst, oavsett hur mycket sötsaker de än får. ”Men kära hjärtanes, var är det med er? Gillar ni inte choklad? Den är faktiskt ändå från München.” Om man ändå kunde få dem tysta på något sätt – munkavlar hjälper bara till en viss del. När barnen inte skriker gnyr de som skadade djur. Blod tas, blod förflyttas, blod beblandas. Tvillingar förses med tyfusbakterier, jag studerar infektionsprocesserna. Väggarna stinker av kallbrand och råttpiss.

”Tvillingar, tvillingar!”

Jag tejpar för en kvinnas bröst för att se hur länge hennes nyfödda flicka klarar sig utan bröstmjölk. Jag skickar ett barnhuvud till professor von Verschuer och märker den lilla trälådan ”Krigsmaterial – Brådskande”.

Vad händer om en tvilling har samlag med en annan tvilling? Leder det till tvillingfödsel? Varför är den ena tvillingen mer resistent mot bakterier än syskonet? Varför kan den ena tvillingen sjunga medan den andra är tondöv? Varifrån kommer alla egenskaper? Går de att reproducera på genetisk väg? Hur?

Flickorna med kastanjebruna korkskruvslockar skrattar och gungar bakom en barack. De ser så lyckliga ut.

”Tvillingar, tvillingar!”

Zigenartvillingar sitter på rad i väntrummet. En efter en kommer de in till mig. De kläs av och beordras att lägga sig på operationsbordet. ”Var inte rädda”, säger jag och injicerar först Evipal i en blodådra och sedan kloroform i hjärtat. Proceduren är monoton och exakt, utan avvikelser eller förändringar.

Det finns en svart vägg mellan Block 10 och Block 11. Fångarna kallar den ”Klagomuren”. Ständigt dessa hebreiska och muslimska företeelser. Får de aldrig nog? Snart får vi väl order om att vända oss mot Mecka och be till Allah tre gånger om dagen. Snart har vi väl alla kalotter på huvudet.

”Tvillingar, tvillingar!”

Några av Mengeles En grupp nakna fångar står i en klunga i skogen i väntan på avrättning. Jag tänder en cigarett medan jag betraktar dessa ömkliga gestalter av skinn och ben. Fångar med denna extrema grad av undernäring kallas ”muslimer”, eftersom de ofta är så klena att de bara sitter på marken med korslagda ben och uttryckslösa ansikten – tydligen är det så man tror att muslimer ser ut. Själv ser jag ingen likhet. Några vakter samt en officer står och diskuterar något om skjutvapen. De tycks vara oense om något och börjar snart gräla. Fångarna står tysta och väntar. En man pillar bort smuts under naglarna. Vad försiggår i hans huvud just nu? Inom kort ska han få en kula i hjärnan och han väljer att spendera sin sista stund på jorden med att leta efter smuts under naglarna. Hur är vissa människor funtade egentligen?

Hösten kommer och med den sjunker mitt humör sakta men säkert till botten, alltmedan de fruktlösa och monotona arbetsdagarna fortsätter. Patientens ögonlock spärras upp med metallinstrument. Jag häller några droppar av bakterielösningen i hans ögon och naturligtvis skriker han värre än en stucken gris. Den önskade irisfärgen är blå. Tidigare har en rad misslyckanden gjorts inom detta nya och outforskade område. För ett tag sedan blev ett öga gult, ett annat blev violett. Denna samling färgglada ögon, uppsatta på en stor anslagstavla inne på mitt kontor, är som något ur en dikt av Gottfried Benn. Men än så länge har jag har inte gett upp, trots att jag innerst inne vet att det förmodligen är en ganska långsökt idé. En jude med genetiskt framställda blåa ögon och blont hår är fortfarande en jude. Det judiska sitter i blodet.

Pojken snyftar och gnuggar sina svidande ögon. Inom ett par dagar kommer han förmodligen att vara blind. Jag ska se till att hans kamrater inte säger något elakt till honom. En gång skrattade barnen hejdlöst åt att en av de blinda pojkarna gick rakt in i en vägg. Det får inte hända igen.

”Ska vi höja doseringen?” undrar Wolf.
”Nej, vi avvaktar”, säger jag. ”Du kan föra in nästa projekt så länge.”
”Siameserna?”
”Ja.”

Wolf tittar ner golvet och ser nästan skamsen ut. ”Ni kommer inte att bli nöjd.”
Jag harklar mig, rättar ryggen. ”Ifrågasätter du mig, Wolf?”
”Nej nej, inte alls. Jag vill bara påpeka att … resultatet inte är det förväntade.”
”Endast jag avgör vad som är ett förväntat resultat och vad som inte är det. Förstått?”
”Ja, herr doktor.”
”För in dem. Och få tyst på ungen, jag kan ju knappt tänka.”

Wolf lyfter upp den gallskrikande patienten och lämnar undersökningsrummet.

En stund senare återvänder han med ett hjulförsett metallbord, på vilket tvillingpar AB-32136 ligger. Filten under dem är missfärgad av blod och var. Pojken och flickan, som ger ifrån sig ungefär samma sorts ljud som hundvalpar, har sytts fast i varandras rygg och anklar. Jag har sammanflätat deras blodomlopp samt avlägsnat en del organ och körtlar. Pojken har några av de vitala organen medan flickan har några andra. På grund av bristen på desinfektionsmedel och bra instrument har förutsättningarna varit ytterst begränsade. Trots att jag har gjort så gott jag kunnat är allt infekterat och klibbigt. Inte ett enda ärr är läkt och överallt syns mörka fläckar som tyder på död vävnad. Stanken är så ohygglig att jag ryggar tillbaka.

”Jag sa ju att ni inte skulle bli nöjd, herr doktor.”
”Ut härifrån”, säger jag och pekar mot dörren. ”Genast. Jag behöver vara ensam.”

Wolf lämnar återigen rummet.

Jag står ensam kvar och ser ner på AB-32136. Det här måste vara mitt största misstag hittills. Gode Gud, vad tänkte jag på egentligen? Jag måste be Wolf att han avlivar dem snarast – allt annat vore inhumant.

Jag lägger en filt över dem och går sedan och öppnar ett av fönstren. Stanken av ruttna sår ersätts snart av krematorierök.

”Tvillingar, tvillingar!”

Ännu ett tåg anländer. Fullmånens likvita ljus lyser i natten. Som vanligt står jag bredbent på perrongen, möter de nyanlända och pekar med tummen åt vilket håll de ska gå. Fler än hälften skickar jag till höger utan att ens titta på ordentligt. Spänningshuvudvärken är värre än vanligt. Jag försöker vissla, men det går inte. Uniformen kliar, skärmmössan trycker mot pannan, handskarna är för små och fötterna dunkar av smärta efter alla timmar stående. Inget känns rätt, dessutom har jag fått en minst sagt irriterande förkylningsblåsa i tandköttet.

Den enda av de nyanlända som fångar mitt intresse är en flicka, ungefär tolv år gammal. Hon håller en härjad, medelålders kvinna i handen – antagligen hennes mor. Flickans runda ansikte är kritvitt och håret nattsvart. Hon påminner faktiskt lite om Snövit i den tecknade långfilmen från Amerika.

Jag börjar nynna på filmens kärlekssång, den som prinsen sjunger, och tecknar samtidigt åt en vakt att flickan ska föras till mig och att modern ska gasas. Vakten tar flickan i armen medan en annan vakt föser in den vilt protesterande modern i högerledet. Hon sträcker armarna mot dottern och rabblar gällt på någon slavisk rappakalja.

”Och vad kan en sådan liten fröken heta?” frågar jag när Snövit står framför mig.

Hon svarar inte, utan ser sig istället om efter modern, som då sliter sig ur ledet och rusar fram till henne och mig. Modern och jag rycker i den gråtande flickan mellan oss värre än två hyenor. Kvinnan skriker och gastar, rösten är fullständigt outhärdlig.

”Undan!” säger jag. ”Vakter!”

Vakterna kommer till undsättning och släpar bort henne, men hon sliter sig loss på nytt, springer tillbaka och tar återigen tag i dottern. Jag håller envist fast, inte för att jag vill ha Snövit till något särskilt, utan för att inte låta subban vinna. Hon skriker och klöser och hennes saliv skvätter i mitt ansikte, jag tror till och med att en liten droppe kommer in i min mun. Hon river mig över ena kinden med sina spruckna, smutsiga naglar. Smärtan är ohygglig. Jag knäpper snabbt loss min Luger ur hölstret och skjuter henne rakt mellan ögonen.

Den dova knallen klyver abrupt itu kaoset. Tystnaden sänker sig över perrongen. Snövit stirrar på sin livlösa mor. Blodpölen växer, blir till en liten flod. Snövit andas allt fortare. Innan hon börjar skrika sätter jag Lugern mot hennes panna och trycker av. Hon faller ihop med en lätt duns. Ännu en blodpöl, ännu en liten flod. De möts, blir till ett.

Jag sväljer, känner på min uppfläkta kind. Såren efter kärringnaglarna bränner. Handskens fingertoppar fläckas av blod. Bakterier … infektioner … smuts …

Vakterna väntar på nästa order. Alla tittar på mig.

Jag tappade kontrollen, lät det gå överstyr. Jag visade mig svag inför hundratals familjer.

Lika bra att gasa allihop.

”Bort med den här skiten!”

akt19I december är allting dött. Bolsjevikerna närmar sig likt ett inkommande virus. Jag visste att det här skulle hända. Mänskligheten är dödsdömd, med eller utan krig. Nu när fienden snart är här kommer allt som jag åstadkommit att förstöras. Idiotmassorna kommer att växa. Förr i tiden, då de betecknades ”byfånar”, separerades idioterna från det övriga bondesamhället. Nu, i teknologins tidsålder, kan de skaffa sig ett dugligt fabriksjobb, tjäna sitt uppehälle och bilda familj tack vare att de kan flytta en plåtskiva från vänster till höger och trycka på en knapp. Innan man vet ordet av kommer hela världen att bestå av byfånar. Kulturen kommer att dö ut. Musiken, konsten, det skrivna ordet – allt kommer att ersättas av själsdöda, skelande blickar och dreglande mungipor. Gud är död och himlarna öde.

Man kan göra mycket med eugenik, men hur man än försöker kan man aldrig göra en idiot till ett geni. Francis Galton insåg detta redan 1883, men försökte ändå hitta en lösning i flera år. Är allt bara utopiska luftslott? Är all kamp förgäves?

Naturen gör ju ideligen urval. Det måste vi också göra. Ska det vara så svårt att förstå? Det friska ska främjas och det sjuka elimineras. Den som inte kan kallas ”en komplett människa” måste avlägsnas av samma anledning som en tumör avlägsnas från en person med cancer. För många är detta en ofattbar och inhuman tanke. Men är det inte lika inhumant att låta byfånarna leva fritt? Vem vet vad de är kapabla till? Våldta, råna, förstöra, äta spädbarn? En vacker dag kommer framtidens folk att förstå. Fiat Lux.

Tankarna rusar fram i min hjärna under dygnets samtliga timmar. Jag sover aldrig, jag glömmer bort att raka mig. Uniformen är alldeles skrynklig och jag lyckas aldrig sätta i mina manschettknappar eftersom händerna hela tiden skakar.

Värmen i barackerna fungerar inte längre. Glasburkar spricker av kölden, vilket leder till att blod och vävnadsprover omintetgörs. Jag skickar det mest värdefulla forskningsmaterialet till professor von Verschuer i Berlin. Barnen får kloroforminjektioner och läggs på högar, stelnar till små statyer av frost och is.

En snöig eftermiddag tar jag en tur i jeepen tillsammans med heterochromia-flickan. Jag har inte sett henne på evigheter. Som tur är har inget hänt med henne. Hon har pälskappan på sig. Jag hittade den bland bråten i Kanada II för ett tag sen. Jag trodde inte att man tillverkade pälskappor i barnstorlek, men där hade jag tydligen fel. Den får henne att se betydligt äldre ut. Som en elegant dvärg.

”Förlåt att jag varit så upptagen på sistone”, säger jag. ”Jag har haft mycket att stå i.”

Hon säger inget.

Jag sväljer och försöker ignorera klumpen i halsen. Allt jag kan tänka på är det oundvikliga slutet.

”Önskar du dig något, min skatt?”
Hon petar sig i näsan och förblir tyst.
”Jag är givmild idag”, säger jag. ”Du får precis vad du vill.”

Hon sträcker ut tungan och låter en snöflinga smälta på den. ”I så fall vill jag ha en chokladtårta. Jag är hungrig som en varg.”

Jag ler och borde kanske säga något mer, men hittar inga lämpliga ord.

Jag kan inte ta henne med mig när stunden för flykt är kommen. Enda utvägen är en injektion bensin i hjärtat. Ja, det är så det får bli.

”Du har inte sagt svaret på den där gåtan”, säger jag.
”Vilken gåta?”
”Du vet … vad sa den ena väggen till den andra?”
Hon rycker på axlarna. ”Vet inte.”
”Minns du inte?”
Hon skakar på huvudet.

akt16

Skymning. Himlens toner växlar mellan rosa och purpur. Mina ben är svaga och huvudet tungt och dimmigt.

”Jag vill göra ett test, min skatt. Bara en liten spruta. Det går fort.”

Fångarnas arbetskraft är sedan länge slut, men ingen bryr sig om att likvidera dem. Vissa vandrar planlöst omkring. De flesta ligger döda eller i väntan på befrielse.

”Jag hatar sprutor.”
”Du borde vara van vid det här laget.”

Jag passerar en man som ligger hopkurad på marken. Allt han har på sig är en trasig nattskjorta. Stanken av urin är som ett knytnävsslag i ansiktet. Han sträcker sig efter mig och lyckas nudda vid min ena stövel med sina smutsiga klor.

”Det gör inte ont, jag lovar. Bara ett litet stick. Var inte rädd.”

Jag sparkar undan mannens hand och går vidare. Ljudet av gevärsskott ekar från massgravarna. Kvinnoskrik. Vakter som ryter, mer skjutande.

”Aj! Det gjorde ju visst ont!”
”Så så, nu är det färdigt. Ta det lugnt. Blunda.”
”Jag är inte trött, dummer.”

En allt annat än nykter vakt raglar omkring med en flaska i handen. Jag försöker stänga ute hans hesa skratt och fyllegormanden genom att vissla. Det går inte. Halsen är som hopsnörpt av en osynlig taggtrådssnara.

Jag passerar en hög med nakna lik. De ser ut som vaxdockor. Lemmarna spretar stelt i ett virrvarr av gapande munnar, tomma ögon, insjunkna magar, skrumpna könsorgan och platta bröst.

Officerarnas simbassäng är full med vissna löv. Ingen Clauberg, König eller Rhode flyter i den, inga av deras välnärda avkommor stojar vid dess kant.

Trafikljusen har slocknat. Inga kontrollanter bryr sig längre om någon överskrider maxhastigheten.

Liket av en gumma ligger vid en husknut. Västanvinden sliter i hennes blå- och grårandiga rock. Ansiktet ser ut att vara gjort av gammalt papper.

akt17

Trots att det inte sägs rent ut inser många att allt är förlorat. Officerare och vakter packar sina väskor och lämnar lägret nattetid. De kvarvarande har fortfarande något hoppfullt och patriotiskt i blicken. Antingen ljuger de för sig själva, eller så är de idioter.

I januari -45 förklarar jag för de Judiska doktorskvarteren att Auschwitz II kommer att bombas till stoft och att alla spår efter vår verksamhet måste undanröjas. Allt måste packas ner i lådor och skickas till professor von Verschuer i Berlin. Gaskamrarna måste förstöras. Om fienden får vetskap om verksamheten här kan den lätt hamna i fel dager.

Jag smider hela tiden flyktplaner, men håller god min inför Wolf och den övriga personalen. Ingen ser igenom min fasad.

Jag sover inte om nätterna, mardrömmarna är för många. Överallt ser jag näpna barnansikten förvridna av smärta och gråt.

Anslagstavlan med turkosa, violetta och gröna ögon faller ner på golvet. Ögonen rullar ut över golvet. Jag trampar sönder dem, dessa fränt luktande gelébollar. Jag tappar balansen, snubblar och faller med en hård duns i golvet, blir alldeles kladdig.

Allt Zyklon B är slut. En del fångar tar sig igenom taggtråden och flyr, men ingen bryr sig om att hindra dem. Jag ser två manliga fångar hjälpas åt att köra en kvinnlig fånge i en skottkärra – det kallar jag altruism. De kvarvarande officerarna har stängt in sig i festsalarna där de röker cigarrer, bälgar i sig sprit och knullar halvdöda judinnor.

En regnig natt fyller jag en ledig lastbil med de mest värdefulla proverna och dokumenten. Medan jag packar ser jag en smutsig pojke stå och luta sig mot en vägg. Han äter ett äpple och tittar på mig.

akt18”Ska du resa bort?” frågar han.
”Ja.”
”Får jag följa med?”
”Tyvärr inte. Hej då, ta hand om dig.”
”Hej då, farbror.”

Jag startar motorn och kör iväg. Bolsjevikerna kommer från öst, alltså åker jag västerut. Det betyder inte att jag är feg, utan att jag ser sanningen i vitögat. Jag är inte feg. Jag är en krigshjälte.

Wagner landsförvisades från Tyskland efter att ha deltagit i revolutionsoroligheterna i Dresden 1848. Samma sak med mig. Nu väntar ett liv i exil. Och en dag när stormen har blåst förbi kommer jag kunna återvända till Günzburg, hem till Irene och lille Rolf.

Jag har försökt rädda så mycket som möjligt av min forskning. Det som inte fick plats i lastbilen eldade jag upp. En fruktansvärd förlust, men tanken på mitt livsverk i fiendehänder är betydligt värre – då skulle ju någon annan kunna ta åt sig äran.

Jag tar ett djupt andetag, fokuserar på den långa vägen framför mig och påminner mig själv om att det inte är den starkaste som överlever, inte heller den med högst intelligens, utan den som är mest anpassningsbar.

Snöblandat regn faller tungt mot vindrutan. Motorn hackar, grusvägen är gropig.

”Vad sa den ena väggen till den andra?”

Jag vet fortfarande inte. Vissa saker får man helt enkelt aldrig svar på.

 

Jonas Wessel

 

Ur arkivet

view_module reorder

Den vita kons ö

Inishbofin är inte världens ände. Det bara känns så. Eller kanske snarare som om man hamnat utanför verklighetens gränser på en plats där vardagsbekymmer och stress flytt hädan. Färjan stävar fram ...

Av: Johan Werkmäster | Resereportage | 02 november, 2012

Med Mattias Sandström i det undermedvetna

I filmen "Fuerteventura", som till stor del utspelas på Kanarieöarna, blandar Jesper samman samtid, dåtid och framtid. Samtidigt dras han in i en kärlekshistoria med en spansk kvinna som påminner ...

Av: Roberto Fogelberg Rota | Filmens porträtt | 14 januari, 2011

Teaterkonsten, Teater KAOS och "Vita Horan"

På 80-talet var Stockholm en av Europas teatertätaste städer. Där fanns framförallt en oerhörd mängd fria teatergrupper som med eller utan statliga medel skapade kvalitetsteater för brinnande livet. Publiken vande ...

Av: Boel Schenlaer Boel Schenlaer | Gästkrönikör | 05 mars, 2012

Jelinek mellan brutalitet och skärpa

Jelinek mellan brutalitet och skärpa Elfriede Jelinek skapar polyfonier av kroppar och experimenterar med språket. Hennes språk är vackert och ångestfullt som en seriell kvartett av Anton Webern.

Av: Anders Forsberg | Litteraturens porträtt | 03 september, 2006

Poul Bjerre av Carl Milles

Om skapandets läkande kraft

Eva-Karin Josefson om allkonstnären Viking Dahl och samhället omkring honom.

Av: Eva-Karin Josefson | Övriga porträtt | 18 november, 2015

Stephen Batchleor och den sekulära buddhismen

Om buddhismen ska ses som religion eller psykologi har länge intresserat främst västerlänningar, såväl forskare som praktiserande och troende buddhister. Ett tredje synsätt kan vara att se buddhismen som levnadskonst ...

Av: Jan Sjunnesson | Essäer om religionen | 08 maj, 2014

Fragment av surrogatpyret VIII

Fragment av surrogatpyret VIII Å då tänkte ja så här, lite lomrut, mens ja skwompande tjasa upp på bron i den sjuka stanken från dom nyflådda hudarna å pissrååtan å ja ...

Av: Nikanor Teratologen | Teratologisk sondering | 20 november, 2007

Ragnar och Alice ligger på utdragssoffan

På rygg ligger de och Ragnar håller i Alice' vänsterhand med sin högra. Stryker med långfingret sakta över hennes ringfinger. Efter en lång stund reser han sig. Han ...

Av: Theres K Agdler | Utopiska geografier | 24 maj, 2010

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.