Cezar Florin Huştiu. Dikter

 Jag heter Cezar Florin Huştiu och kommer från Rumänien; är bosatt i Sverige sedan 2007; jag har bland annat varit verksam som tolk. Jar varit publicerad i antologin Ord på pränt ...

Av: Cezar Florin Huştiu | 20 Maj, 2013
Utopiska geografier

Marilyn, det förevigade barnet, en hummingbird

”Marilyn lever!” jublade texten i Liljevalchs utställningskatalog år 2002. Det var 40 år efter Marilyns död. Nu har det gått 50 år sedan den platinablonda Hollywoodstjärnan hittades livlös i sitt ...

Av: Nicole E. Wallenrodhe | 04 augusti, 2012
Essäer om film

Walking on Manchester

I Manchester regnar det alltid och vinden blåser oavbrutet, men britterna kallar det vänligt för “bris”. Det är en mörk och kaotisk stad, där det gamla olyckligt tränger sig med ...

Av: Nadia Scapoli | 23 januari, 2014
Resereportage

Bild: Hebriana Alainentalo

17 dikter av Carsten Palmer Schale

Splittrande självpresentation

Av: Carster Palmer Schale | 13 juni, 2016
Utopiska geografier

Böcker som har påverkat mig av Robert Louis Stevenson



Robert Louis Stevenson 1885 Foto WikipediaTidskriften British Weekly gjorde 1887 en rundfråga till ett antal kända brittiska författare, bland dem William Gladstone, John Ruskin, H. Rider Haggard och Robert Louis Stevenson. Frågan var vilka böcker som påverkat dem. Stevensons svar publicerades den 13 maj.

Stevenson hade 1883 gjort sitt genombrott med Skattkammarön. Med den, och Dr Jekyll och Mr Hyde, 1886, skrev han in sig i världslitteraturen.

Erik Carlquist. Översättare

Böcker som har påverkat mig

Redaktören har, litet lömskt, gillrat en fälla för de medverkande, när den fråga han ställer

först ter sig så oskyldig men i själva verket borrar så djupt. Det är i själva verket inte förrän efter en del förberedande kontroller som författaren vaknar till och finner sig syssla med ett slags självbiografi, eller - något som kanske är värre - ett kapitel i en biografi över den lille beundransvärde bror som vi alla en gång har haft, och som vi alla förlorat och sörjt; den människa vi borde ha varit, den vi hoppades bli. Men när ett löfte har givits, ska det om möjligt hållas - till och med om det är till en redaktör - ; och om jag ibland är klok och säger alltför litet, och ibland svag och säger alltför mycket, måste den som fångat mig i sin fälla hållas ansvarig för det.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

De böcker som får mest inflytande, och det mest äkta inflytandet, är skönlitterära verk. 1) De nålar inte fast läsaren vid en dogm, som han efteråt måste inse inte är helt riktig; de lär honom inte en läxa, som han senare måste se till att glömma. De upprepar, de arrangerar om, de klargör vad livet har att lära, de befriar oss från oss själva, de tvingar oss att lära känna andra och de visar oss erfarenhetens väv, inte sådan vi själva kan se den, utan med en egenartad förändring - vårt monstruösa, uppslukande ego kopplas för tillfället bort. För att vara sådana måste de återge den mänskliga komedin med en rimlig grad av sanning; och alla verk som gör det fyller en instruktiv funktion. Men vår läroplan får den bästa inriktningen, om den innehåller poem och berättelser där vi inandas storsinthet och möter fromma och generösa pesonligheter. Shakespeare har varit bäst för mig. Få levande vänner har haft ett så stort inflytande till det bättre på mig som Hamlet eller Rosalinda. 2) Den senare hade jag lyckan att se, vid vad jag måste tro var ett tillfälle då jag var mycket mottaglig, spelad av mrs Scott Siddons. 3) Inget har någonsin rört mig mer, gett mig större glädje eller upplivat mig mer; och effekten har inte heller helt klingat av. Kents korta tal inför den döende Lear 4) påverkade mig starkt, och länge tänkte jag mer på det än på något annat - så djupt, så gripande generöst tycktes mig innehållet, och så överväldigande dess uttryck. Min käraste och bäste vän utanför Shakespeare är kanske D´Artagnan - den äldre D´Artagnan i Vicomte de Bragelonne. 5) Jag känner inte någon som är mer mänsklig, eller, på hans sätt, mer beundransvärd; jag beklagar mycket den som är en sådan moralisk pedant att han inte kan lära sig något från musketörkaptenen. Till sist måste jag nämna Kristens resa 6), en bok som andas varje vacker och värdefull känsla.

Men om konstverk kan inte mycket sägas: deras inflytande är, liksom naturens, djupt och tyst; de formar genom kontakt; vi dricker dem liksom vatten och blir bättre, men vet inte hur. Det är i böcker, som är mer uttryckligt inriktade på att lära ut, som vi kan följa upp effekten, och urskilja och väga och jämföra. En bok, som påverkat mig mycket, kom tidigt i mina händer och kan på så sätt stå först i listan, även om jag tror att den fick sin inverkan först senare, en inverkan som kanske fortfarande tilltar, för det är en bok som inte är lätt att glömma: Montaignes Essäer. 7) Dess måttfulla och milda bild av livet är en gåva, som är mycket lämplig att sätta i händerna på dagens människor; de kommer att i dessa leende sidor finna ett förråd av heroism och vishet, alla av gammalt märke; de kommer att få sina ingrodda konventioner och upphetsade trossatser omruskade, och (om de förstår vad de läser) inse att de inte har ruskats om utan skäl; och de kommer till sist (om, upprepar jag, de förstår vad de läser) att förstå, att denne gamle gentleman på dussinet sätt var en bättre karl och på ett dussin sätt hade en noblare livssyn än de och deras samtid.

Den bok som därefter påverkade mig var Nya Testamentet, och särskilt Matteusevangeliet. Jag tror att att den skulle förvåna och gripa vem som helst, som ansträngde sin fantasi och läste den utan förutfattade meningar, som en bok, inte monotont och trist som ett bibelavsnitt. Vem som helst skulle då i den kunna se de sanningar, som vi alla hövligt antas känna till och som alla anspråkslöst avstår från att tillämpa. Men om det ämnet är det kanske bäst att inte säga något.

Robert Louis Stevenson på Samoa Foto WikipediaJag kommer sedan till Whitmans Strån av gräs 8), en enastående nyttig bok; den vände världen upp och ner för mig och blåste bort tusen spindelvävar i form av förnäma och moraliska illusioner, och sedan den hade skakat om mitt lögntabernakel, placerade den mig på de ursprungliga, manliga dygdernas fasta grund. Men - än en gång - den är bara till för den som har gåvan att läsa. Jag skall vara mycket uppriktig: jag tror att det förhåller sig så med alla goda böcker, kanske med undantag för skönlitteratur. Genomsnittsmänniskan lever helt, och måste leva så helt i konventioner, att sanningens krutsalvor mer är ägna att förvirra än förstärka hans tro. Antingen skriker han om hädelse och oanständighet, och hukar sig än närmare den lilla gud av bekväma halvsanningar som är den samtida gudomen, eller han övertygas av det nya, glömmer det gamla och blir själv snart hädisk och oanständig. Nya sanningar kommer till användning bara som komplement till de gamla; den enkla och oborstade sanningen är välkommen bara när det gäller att utvidga området för våra civiliserade och ofta eleganta konventioner, inte när det gäller att förstöra dem. För den som inte kan döma är det bäst att hålla sig till skönlitteraturen och dagstidningarna. Det kommer inte att skada honom mycket, och åtminstone den förra kan göra honom en del gott.

Strax efter min upptäckt av Whitman kom jag att påverkas av Herbert Spencer. 9) Ingen rabbi är mer övertygande än han. Att fråga hur mycket av hans väldiga tankebyggnad som kommer att stå emot tidens tand, hur mycket som är lera och hur mycket som är mässing, vore att fråga för mycket. Men hans ord är manliga och uppriktiga, om också torra: i det han skrivit bor en mycket abstrakt tillfredsställelse, det är rensat från allt onödigt liksom en algebraisk symbol men ger ännu glädje; och läsaren kommer där att finna ett caput mortuum, som inte är så ljuvt men innehåller en essens av fromhet; 10) och dessa två egenskaper gör honom till en hälsosam författare, liksom hans intellektuella energi gör honom till en stärkande författare. Om jag inte vore tacksam mot Herbert Spencer, skulle jag vara en stor fähund.

När jag först fick Lewes´ Goethe´s Life 11) i mina händer, fick den en stor betydelse för mig - ett egendomligt exempel på hur partiska människans goda och onda sidor kan vara. Jag vet ingen som jag beundrar mindre än Goethe; han ter sig som själva sammanfattningen av geniets synder, när han i den högst anstötliga Werther slår in privatlivets dörrar och hänsynslöst sårar vänner; i fråga om sin egen personlighet är han bara en bläckpennans Napoleon, lika medveten om överlägsna begåvningars rättigheter och skyldigheter som en spansk inkvisitor var medveten om sina rättigheter och skyldigheter. Men vilka lärdomar innehåller ändå inte hans beundransvärda hängivenhet för sin konst, och hans ärliga och slitstarka vänskap till Schiller. Biografier, som vanligen fyller sin uppgift så illa, får här för en gångs skull en del av skönlitteraturens funktion, det vill säga när den påminner oss om hur sammansatt människans natur är, och om hur väldiga fel och lysande dygder återfinns hos samma person. Historien har samma goda verkan på oss, men då genom de verkliga, ursprungliga personerna och inte i vad någon populärhistoriker skriver; det ligger i själva hans uppdrag att få oss att uppleva skillnaderna mellan epokerna i stället för människans fundamentala identitet; och hos historiens verkliga aktörer kan läsaren bara känna igen sina egna mänskliga dygder och brister i egendomliga former, ofta med andra förtecken och under besynnerliga, ofta utbytta namn. Martialis 12) är en poet med dåligt anseende, och den som läser hans verk utan förutfattade meningar får nya tankar och ser i de allvarliga avsnitt som denne opassande skämtare har skrivit bilden av en vänlig och vis gentleman med självrespekt. Jag antar att det, när man läser Martialis, är vanligt att utelämna dessa tilltalande verser; åtminstone jag hade aldrig hört talas om dem förrän jag fann dem på egen hand; denna partiskhet är en bland tusen saker som bidrar till att skapa vår snedvridna och hysteriska uppfattning av det stora romerska imperiet.

Stevenson med familj på Samoa 1890 Foto WikipediaDetta leder oss genom en naturlig övergång till en mycket ädel bok - Marcus Aurelius´ Självbetraktelser. 13) Det lidelsefria allvaret, den nobla glömskan av det egna jaget, mildheten mot andra, som där uttrycks och som utövades i så stor skala i författarens liv, gör denna bok till en bok som är helt ensam i sin art. Ingen kan läsa den utan att beröras. Ändå vädjar den knappast eller bara sällan till känslorna - dessa mycket lättrörliga och inte särskilt beständiga delar av människan. Den talar till något som ligger bortom dem: dess lärdomar tränger in djupare; efter läsningen för man med sig ett minne av mannen själv, det är som om man har rört vid en trofast hand, blickat in i modiga ögon och fått en ädel vän; man har ingått en ny skyldighet, som skapar band till livet, och kärleken till dygden.

Wordsworth 14) bör kanske komma härnäst. Alla har påverkats av Wordsworth, och det är svårt att säga exakt hur. En viss oskuld, en kärv glädjens stränghet, en stjärnornas natt, "den tystnad som finns på de ensliga höjderna" 15), något av gryningens kyliga rysning genomsyrar hans verk och talar med en särskild skärpa till det som är bäst hos oss. Jag vet inte om man lär sig något av dem; man behöver inte hålla med om något som Wordsworth tror på - Mill gjorde det inte; 16) men förtrollningen har börjat verka. Sådana är de bästa lärarna: en dogm som man har lärt sig är bara ännu ett misstag - den gamla var kanske lika bra, men en inställning, en själ som förmedlas till andra är en beständig egendom. Dessa de bästa lärarna ägnar sig inte åt undervisning, de stiger bortom den upp till konstens nivå; det är sig själva, och det som är bäst hos dem själva, som de förmedlar.

Jag skulle aldrig förlåta mig själv om jag glömde att nämna The Egoist. 17) Om man så vill är den konst, men den tillhör helt och hållet den didaktiska konsten, och av alla romaner jag har läst (och jag har läst tusentals), intar den en plats helt för sig själv. Här är Nathan för den moderne David;18) här är en bok som får blodet att stiga upp till människornas ansikten. Satiren, den vredgade avbildningen av mänskliga brister, är inte stor konst: vi kan alla reta oss på vår granne, vad vi vill är inte att man visar oss hans fel, som vi är bara alltför medvetna om, utan hans förtjänster, som vi är bara alltför blinda inför. Och The Egoist är en satir, så mycket måste medges, men det är en satir med särskilda kvaliteter, som inte säger något om den där uppenbara grandet i vår grannes öga, utan som från början till slut handlar om den där osynliga bjälken i vårt eget öga. Det är vi själva som är föremål för jakten; det är våra egna brister som släpas fram i dagsljuset och räknas upp, grundligt och njutningsfyllt, med grym slughet och precision. En ung vän till mr Meredith kom - så har jag hört - till honom mycket upprörd. "Du går verkligen för långt", utropade han, "Willoughby är jag!" "Nej, min käre vän", sade författaren, "han är vi alla." Jag har läst The Egoist fem eller sex gånger själv, och jag tänker läsa den igen, för jag är som den unge vännen i anekdoten - jag ser Willoughby som en demaskering av mig själv, i en omanlig men mycket instruktiv version.

Stevenson enligt John Singer Sargent  1887Antagligen kommer jag, när redovisningen är klar, att ha glömt bort mycket av det som påverkade mig mest. Jag ser till exempel att jag har glömt Thoreau, 19) och Hazlitt, vars uppsats "Om plikternas anda" 20) var en vändpunkt i mitt liv, och Penn, vars lilla aforismsamling 21) hade en kortvarig men stark verkan på mig, och Mitfords Berättelser om det gamla Japan, 22) där jag för första gången lärde mig den inställning som varje rationell människa bör ha till sitt lands lagar - en hemlighet som har avslöjats och bevarats på de asiatiska öarna. Att jag skulle minnas och hylla dem alla är mer än jag kan hoppas att göra, och mer än redaktören kunde be mig att göra. Det skulle vara mer träffande att, sedan så mycket har sagts om uppbyggliga böcker, säga ett ord eller två om läsarnas mottaglighet för dem. Läsandets gåva, som jag har kallat den, är inte särskilt vanlig, och inte särskilt allmänt förstådd. Den består först och främst i en stor intellektuell klarsynthet - jag finner att jag måste kalla den för en fri nåd - genom vilken en person kommer till insikt om att han inte har rätt i alla avseenden, och att inte heller de han skiljer sig från har fullständigt fel. Han kan tro på dogmer, han kan vara lidelsefullt övertygad om deras riktighet, och han kanske vet att andra bara hyser dem på ett svalare sätt, eller hyser dem på ett annat sätt, eller inte hyser dem alls. Och om han nu har läsandets gåva, kommer dessa andra att ge honom mycket att tänka på. De kommer att se trossatsernas och dygdernas andra sida. Han behöver inte ändra på sin dogm för den sakens skull, men han kan förändra sin tolkning av den, och han måste komplettera och korrigera de slutsatser han drar från den. En mänsklig sanning, som alltid i stor utsträckning är en lögn, döljer lika mycket av livet som den visar upp. Det är människor som tror på en annan sanning, eller - som det kanske förefaller oss - en farlig lögn, som kan utvidga vårt begränsade kunskapsfält och väcka våra halvsovande samveten. Något som tycks helt nytt, eller oförskämt falskt, eller mycket farligt, sätter läsaren på prov. Om han försöker förstå vad det betyder, vilken sanning som stöder den, har han gåvan - låt honom då läsa. Om han bara blir sårad, eller känner sig stött, eller brister ut i klagan över sin författares dårskap, bör han läsa dagstidningarna i stället; han kommer aldrig att bli en läsare.

Och här, för att illustrera det jag sagt på tydligast möjliga sätt, måste jag sedan jag framfört min halvsanning komma med dess motsats. För när allt kommer omkring är vi käril med ett mycket begränsat innehåll. Inte alla kan läsa alla böcker, det är bara i några få böcker som en människa kan finna sin beskärda näring, och de lämpligaste lärdomarna är de som är lättast att smälta och gör sig välkomna hos själen. En författare lär sig tidigt detta, och det är hans viktigaste stöd, han fortsätter utan att ängslas och skriver som om han var en lagstiftare; och i sitt hjärta är han säker på att det mesta han säger bevisligen är falskt, och att mycket av det har ett mycket blandat innehåll, och att en del är skadligt, och föga lämpat att göra nytta; men han är samtidigt säker på att hans ord, när de faller i en äkta läsares händer kommer att vägas och sållas, och att bara det som passar kommer att assimileras, och att de, när de faller i händerna på någon som inte kan läsa på ett intelligent sätt, kommer dit helt tysta och oartikulerade, att de är ord som talas för döva öron, och att hans hemlighet bevaras som om han inte hade skrivit alls.

Robert Louis Stevenson

  

Farfalla. Bild Emma Ehrlekrona Fotnoter 

1. S.: "works of fiction".

2. Den kvinnliga huvudpersonen i Shakespeares Som ni behagar.

3. Mary F. Scott-Siddons, 1844-1896, brittisk skådespelerska, populär i Storbritannien och U.S.A.

4. Earlen av Kent, person i Shakespeares Kung Lear. Talet finns i Akt 5, Scen 3.

5. Vicomte de Bragelonne av Alexandre Dumas d ä (1802-1870) utkom 1849, i svensk översättning 1848-1849 och senast 1969.

6. Pilgrim´s progress (1678-1684) av engelsmannen John Bunyan (1628-1688).

7. Michel de Montaigne, 1533-1592, utgav Essais 1580-1589. Den definitiva utgåvan utkom postumt 1595, den senaste svenska översättningen (av J.Stolpe) 2012.

8. Walt Whitman (1819-1892) utgav Leaves of grass (på svenska Strån av gräs) i flera upplagor under åren 1855-1889. Stevenson skrev en essä om Whitman, publicerad i Familiar studies of men and books (1882).

9. Herbert Spencer, 1820-1903, inflytelserik brittisk samhällsfilosof. Han myntade utrycket "survival of the fittest" och utgav bl.a. Social statics (1851) och The man versus the state (1884).

10. caput mortuum (lat. dödskalle) har två betydelser: dels en företeelse - värdelös restsubstans - i alkemin, dels en färgnyans hos biskops- eller kardinalsdräkter. Stevenson vill kanske ge läsaren associationer till en eller båda av dessa betydelser.

11. Biografin Goethe´s life, skriven av George Eliots make G.H.Lewes (1817-1878) utkom 1855.

12. Martialis, c. 40 e. Kr. - d. c. 103 e. Kr, romersk poet, f i Spanien. I sitt verk Epigram i tolv böcker (flera urvalsvolymer på svenska, de senaste Insikter och smädelser 1-2, 1997-2002, övers. P.E.Wahlund) satiriserade han stadstillvaron och den dekadenta societetens liv, och idylliserade lantlivet.

13. Marcus Aurelius, 121 - 180 e. Kr, romersk kejsare från år 161. Hans Meditationes (Självbetraktelser, svensk övers. E.Wester, rev. V.Silverstolpe, senaste utgåva 1976) skrevs när han förde krig och låg ute i fält på 170-talet. De uttrycker en fatalistisk, stoisk livsfilosofi.

14. William Wordsworth, 1775-1850, engelsk poet, utgav tillsammans med S.T.Coleridge Lyrical ballads (1798), som inledde romantiken i engelsk litteratur. Hans dikter är ofta naturlyriska och självbiografiska.

15. Stevenson blandar samman orden i Wordsworths rader "The silence that is in the starry sky / The sleep that is among the lonely hills."

16. Filosofen och utilitaristen J.S.Mill (1806-1873) beskriver i sin självbiografi (1873) Wordsworths betydelse för honom.

17. Romanförfattaren och poeten George Meredith, 1828-1909, var en av sin tids mest uppburna författare. Av hans romaner uppskattade Stevenson särskilt The ordeal of Richard Feverel (1859) och The Egoist (1879).

18. Nathan, David: referens till Bibeln, Andra Samuelsboken, kapitel 12. Nathan besöker där den blivande kung David och anklagar honom för synd.

19. Henry David Thoreau, 1817-1862, amerikansk samhällskritiker och författare, skrev de inflytelserika Civil Disobedience (1849, på svenska Civil olydnad, senaste utg. 2005, övers. J. Hammarström,) och Walden (1854, på svenska Walden, 2006, övers. P.Handberg). Stevenson skrev essän "Henry David Thoreau: his character and opinions", publicerad i Cornhill Magazine, juni 1880.

20. William Hazlitt, 1778-1830, brittisk författare, kritiker och konstnär med whig-sympatier. Han skrev bl.a. essäer, ofta med satirisk udd, över kända samtida britter som S.T.Coleridge, Jeremy Bentham, Walter Scott och Lord Byron. På svenska finns hans Liber Amoris (1823, övers. A.Isfelt, 2007). Uppsatsen "On the spirit of obligations", som Stevenson nämner, ingick i Hazlitts bok The plain speaker (1826).

21. William Penn, 1644-1718, engelsk kväkare, grundlade delstaten Pennsylvania i U.S.A. Aforismsamlingen som Stevenson nämner är Some fruits in solitude (1693)

22. Tales of old Japan (1871), antologi redigerad och kommenterad av A.B.Freeman-Mittford, Lord Redesdale.

Ur arkivet

view_module reorder

En moralisk historia

Mandy Rice-Davies har avlidit sjuttio år gammal efter att länge ha kämpat mot cancern, meddelar BBC. Om omständigheterna hade varit annorlunda, påstår någon som kände henne, hade hon kunnat bli ...

Av: Ivo Holmqvist | Övriga porträtt | 29 december, 2014

Det är läsaren som ger poeten ett ansikte

Eugenio De Signoribus är en av Italiens främsta poeter. Han föddes i Marche, en region i Italien i vilken än Giacomo Leopardi föddes. Han har givit ut flera diktsamlingar: Case ...

Av: guido Zeccola | Litteraturens porträtt | 21 december, 2009

Urkult 2011 med fantastisk musik och eldshow

Någonstans mellan Bräcke och Ragunda dånar ett tåg fram. Nåja, dånar, är kanske att ta i – det gamla veterantåget körs i bekväma 90 kilometer i timmen, och det tar ...

Av: Mikael Audell, Sunna Nordgren | Allmänna reportage | 09 augusti, 2011

Mimesis ett (icke)begrepp hos Heidegger?

Martin Heideggers filosofiska tänkande är en destruktion av den västerländska filosofins egen historia, ett tänkande som vänder sig tillbaka mot filosofins ursprung och på nytt ställer sig inför de frågor ...

Av: Henrik Örnlind | Agora - filosofiska essäer | 21 juli, 2013

Årskrönika av Crister Enander

Det blir bara ytligare. Det blir mindre betydande. Halten sjunker i snabb takt och det som kan kallas för bestående förvandlas alltmer till något mossigt och absurt antikvariskt. Men var ...

Av: Crister Enander | Crister Enander | 24 december, 2011

Franz Kafka. Foto: Wikipedia

Tre dikter av Franz Kafka

Erik Carlquist föreslår tre dikter av Franz Kafka tagna från brev han skrev.

Av: Erik Carlquist | Gästkrönikör | 11 augusti, 2015

Tino Sehgal - immaterialitetens konst

Tino Sehgal, Louise Höjer, Richard Julin. Foto: Jesper Nordström Tino Sehgal ställer ut konstruerade situationer som skiljer sig från performances genom att de inte får dokumenteras på något sätt - varken med ...

Av: Charlotte Norlin | Konstens porträtt | 18 mars, 2008

Gustav Klimt del 2 Världen i kvinnlig skepnad

Franz Joseph I av Österrike-Ungern gav arkitekterna Gottfried Semper och Carl von Hasenauer i uppdrag att bygga och gestalta Burgtheater, men herrarna hade olika ingångar till och syn på det ...

Av: Lilian O. Montmar | Essäer om konst | 31 mars, 2011

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.