• Kulturreportage
• Publicerad: 06 april, 2013

Strofer av Emily Brontë i översättning av Erik Carlqvist

I Harold Blooms bok Hur du ska läsa och varför kallar han, beundrande men litet klichéartat, Emily Brontë för "Svindlande höjders sibylla".

I sin kommentar till dikten Stanzas, nedan "Strofer", visar han också på likheter mellan grundstämningen i dikten och i romanen: båda återger "samma visionära kosmos av himmel och helvete".

Det är säkert träffande. Men ingen tolkning kan ersätta poetens egna ord.

Erik Carlqvist

 

 

Strofer

 

 

 

Jag vände alltid – så brukade man klaga –

till mina första känslors värld tillbaka.

Guld och lärdom ville jag aldrig jaga

men drömde om sådant som jag fick försaka.

 

I dessa skuggors dystra regioner

vill jag i dag ej vandra, ty de ger

mig ingen tröst, men föder grå visioner,

overkliga, som alltför väl jag ser.

 

 

Vandra vill jag, men ej längs heroiska spår;

den höga moralens stigar jag lämnar i dag.

Jag skyr ansiktena från forna år,

det längesedan drömdas töckniga drag.

 

 

Mitt eget väsen för mig dit jag vill gå –

vad andra råder till bekymrar mig föga – ,

till ormbunksdalar med betande hjordar grå,

där vinden blåser vild kring kullar höga.

 

 

Vad döljer bergen, som sig i fjärran sträcker?

Oändlig ljuvhet, ve som ej tycks förgå –

den värld, som en enda människas känslor väcker

kan rymma himlen, och helvetet likaså.

 

Översättning: Erik Carlqvist

 

 

 

Den engelska originalen

 

 

 

Stanzas

 

 

 

Often rebuked, yet always back returning

To those first feelings that were born with me,

And leaving busy chase of wealth and learning

For idle dreams of things which cannot be:

 

To-day, I will seek not the shadowy region;

Its unsustaining vastness waxes drear;

And visions rising, legion after legion,

Bring the unreal world too strangely near.

 

I´ll walk, but not in old heroic traces,

And not in paths of high morality,

And not among the half-distinguished faces,

The clouded forms of long-past history.

 

I´ll walk where my own nature would be leading:

It vexes me to choose another guide:

Where the gray flocks in ferny glens are feeding;

Where the wild wind blows on the mountain side.

 

What have those lonely mountains worth revealing?

More glory and grief than I can tell:

The earth that wakes one human heart to feeling

Can centre both the worlds of Heaven and Hell.