Sagan om det lilla hotellet

Det var en gång ett hotell. Det låg inte centralt men inte heller så långt bort från allting. Det var inte stort, men man kunde inte säga att det var ...

Av: Gregor Flakierski | 23 september, 2008
Utopiska geografier

Bokoholistiska bekännelser

  Hej, jag heter Jessica och jag är bokoholist (här svarar ni i kör: Hej Jessica). Det faktum att jag är bokoholist påverkar många delar av min tillvaro. Det kan mycket väl ...

Av: Jessica Johansson | 07 juli, 2011
Jessica Johansson

Percival. Två dikter

The Last Café, Krabi     I am sitting at The Last Café On the beach under the jungle trees In the dream of the world In the stream of the world While the angel eyes are watching ...

Av: Percival | 29 september, 2014
Utopiska geografier

66 metagram för mycket - ett oavslutat kapitel i många delar. Del 4

De omöjliga intervjuerna: Ernst Jünger Den tyske författaren Ernst Jünger (1895-1998) kritiserade i sitt författarskap maskinsamhället och 1900-talets ohejdade teknologiska framfart. Hans position var anarkens, ej att förväxlas med den emotionelle ...

Av: Carl Abrahamsson | 28 januari, 2011
Carl Abrahamsson

Två på en köttkrok



Paolo och Francesca i Dantes infernoOm andningen står i begrepp att upphöra, vänd då den döende över på högra sidan som kallas "ett Lejons liggställning". Man skall trycka på de bultande ådrorna på halsens högra och vänstra sida.

Om den döende gärna vill falla i sömn, eller om sömntillståndet blir starkare, bör detta hejdas och pulsådrorna bör utsättas för ett milt men bestämt tryck. Härigenom förhindras att livskraften kan återvända från mediannerven.

(Ur "Den Tibetanska Dödsboken")

Ett förhållande, som vi under de första veckorna båda uttalade oss kring som skulle det komma att bli varaktigare än koppar, är vad följande sidor handlar om. De vänder sig till var och en somhar känt att det inte spelar någon roll. Att det redan är över. Då är det redan över. Fast gör ont ändå. Lite som en fantomsmärta, blev vi, jag, nog, hoppas jag, kanske - för henne, för oss.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Han vaknade av att solen mer eller mindre kastade smuts i hans fortfarande berusade ansikte. Efter en dusch klädde han sig i jeansjacka, luvtröja med Richard Ramirez face på bröstet, och citatet:

"You fucking maggots make me sick.
I'll be avenged.
Lucifer dwells within us all".

Han hade bestämt sig för att gå till röda korsets lilla second hand butik där han för billig peng brukade fynda böcker och film två, tre gånger i veckan. Kändes som en sådan dag man enligt gängse norm benämner just "en sådan dag" och det hade det gjort oftare och oftare den senaste tiden, tiden, just tiden, hade tagit sig på tok för stora friheter vad gällande hans hela varelse.

Först med en smått timid framtoning som tornade upp sigi utkanterna av medvetandets springor för att aldrig försvinna därifrån igen, för att sedermera växa till konstanta gäckande skuggspel över hela det stora grå och i och med det tog sig, truistiskt eller ej, tiden ut i hans lemmar, hans blod, grumlade hans ögonvitor, jagade honom genom hypnagogiska näsblodsanfall i nattrymden.

Eros och Psyke(När han tänker efter, ångrar han det genast då nattens dröm om den bortom gott och ont och vidare beskrivningar obehagliga gorillan med håldjupa mörkt djupblå ögon och överdimensionerat könsorgan som hade uppenbarat sig för honom i ett Golem-liknande landskap, ovetande om hans närvaro hade han fått bevittna hur gorillan blivit sexuellt upphetsad vid åsynen av en gris, och förlorat förståndet när fallosen inte fick plats i grisens ringmuskel, vilken blev alldeles trasig.)

Om den innan hade varit en väntan utan värde annat än det tvivelaktiga värdet i att berusa sig med exempelvis syntetiska opioider tillverkade under sjaskiga förhållanden, förmodligen av barn, i fabriker i Kina men skeppade från vita men kolsmutsiga kuvert från pseudonymen Erezea någonstans i Bogota, eller med cubensissvampar, lsd - sådant som han när han hade varit yngre hade tagit för att skapa sig ett vansinne att skriva om som, vilket förmodligen redan framstått, även det blev av en mer konstant art.

Hur som haver drar han en lina rent AH-7921 på fodralet till rullen om Carl Panzram; "Killer - a journal of murder"

för att det kändes så fel att det kändes rätt och sväljer sedan sju 4 mgs-kapslar av den ännu otestade rc-drogen Flubromazepam, sätter på sig vita sneakers, pilotbrillor, fixar bögluggen och styr kosan mot nästa intighet. För dagen är den röd som diamanterna i Kongo, formad som ett kors som livnär sig på att inbilla vanligt folk att det är ok att förlänga andra varelsers lidande. Vilken tycks vara här och nu förresten, intigheten, den nästa, just här och nu, i vilket här och nu som helst.

Känner du?

Eros och ThanatosHan ser den när han rundar busshålsplatsen, han ser den när han sneddar över socialtjänstens innergård och han ser den i dammet hans skor röjer upp på den vårsmutsiga asfalten, små moln av intighet, det pirrar i magen och sedan är han framme.

Hittar inget direkt jättekul förutom fin utgåva av Millers "Stilla dagar i Clichy" och "Medea and other plays" av Euripides, samt "Graveyard tramps" och "Kramer Vs. Kramer" på vhs. Tjugo kronor. Och så kaffe, och så ut i solen, stolen utanför utanför, där folk inte fikar, där han röker. För att han är rädd och/eller feg och tycker om att skämta om att alla språk av okänt ursprung därinne flyter ihop till en kakafoni som minner om den upphetsade Apans tjatter.

Där sitter redan en människa på hans stol. Det är en kvinna. Hon tittar försynt, påtvingat modigt upp och in i honom genom den elektriska sekundens alla gyllene regler. Han blir vettskrämd men sätter sig ändå ner i gräset bredvid henne. Han inhalerar subtilt hennes bouquet som tycks honom sprungen ur havssälta, organisk, uppriktig könsväta, moderlig trygghet, skräck, skenbilder, avbilder och så snurrar det på tills hans tankebana klipps itu i och med att hon frågar honom vad det är för böcker han har köpt. Detta kommer som en chock för honom, kanske ser han redan att de skall gifta sig, komma i varandras munnar och åka på resor tillsammans för att inse att de inte kan fly från sig själva, men ändå har varandra, och återvända hem. Kanske är det hennes läppar.

Eros tårarDet är hennes överläpp praktiskt taget helt så, måste det vara - den darrar lätt och han förstår att det kanske är lika svårt för henne, detta med att inte klara av annat än ensamhet eftersom övriga alternativ tycks rent dödliga. Han visar henne böckerna och säger att varken Miller eller Euripides är någon större favorit, och tillägger att Miller kan vara jäkligt bra men att han mest köpte den för utgåvans skull, samt att Euripides tycker han är rent tråkig, men han är manisk samlare och kan inte hjälpa att det faktiskt är så att inköp av tillskott till Kollektionerna är en av få saker som kan råda bot på den cykliska tidens fysiska ondska som brandskattat honom så hårt under de senaste månaderna. Han inser ganska genast att han sagt alldeles för mycket, att det inte är så saker funkar.

Tystnad följer. Sedan börjar hon skratta närmast konvulsiskt. Han blir jätteröd i ansiktet och skyler det i sina händer. Hon säger, men åh... sträcker fram sin taniga fågelarm och fortsätter: och jag är Amanda, Amanda Elizabeth Vogler. Han tar hennes hand. Johann, Johann von Fritz heter jag och allt står stilla, medan allt runt dem faller i bjärta färger så att bildrutan som nu beskrivs är en med enbart de två protagonisterna i fokus, de oerhört vackra färgernas myrkrig runtikring till trots - det är som i en film av Wong-Kar Wai, och han ryser. Och han går därifrån.

Köper tolv 3,5 öl på Ica, på hemvägen. Alltid dessa kassörskor med sina inbjudande fittor, munnar och rövhål som vet vad han han äter, vet vad han skiter ut. Har sett hans röda ångestögon, vakna under dygn av demoniskt skrivande på kokain eller ren jävla livsvärk. Går genom lunden, mot lägenhetkomplexen, långsamt. Tänker på att här halkade han sist, för en månad sedan, tillsammans med en snubbe som heter Joakim, men han kallar honom för Jimmy och vet inte varför och bryr sig inte heller. Han har fortfarande ont i sin armbåge. De höll varandra i handen, efter att han hade halkat, och talade om Hitler, hela vägen hem. Hur denna sällan steg upp innan tolv och åt gräddtårta till frukost. Helt fantastiskt, helt utan orsak.

Grav i StaglienoReinkaos åker på, på hög volym. Han känner att han behöver internet så att han kan förklara för omvärlden att han för tre dagara sedan skar upp sina armar och käkade 115 propavan för att somna in och fortsätta livet som livet är i eftervärlden, så som hans vän, den mystiska zigenaren Yohanna the impaler beskrivit det. Så han går ner i källaren och hijackar någon grannes trådlösa och skriker ut det på facebook; en har ingen familj, ingen släkt, inget arv, dog nästan och ni kan dra åt helvete. Sen ångest.

Hon ser inte på läskiga filmer för hon har sett nog med skit i verkligheten. Yohanna, the impaler. Han ser på tysk obduktionsfilm för att han kan. Och äter chokladpudding och dricker äpplejuice till Pasolinis Saló, för att han kan. Men han tänker ju visst en på den där Amandan som han vill döda eller knulla. Under det röda korset vederstyggliga skitfana. Eller älska. Eller bli på riktgt med trots att han vet att det enda paradiset är det artificiella paradiset.

Byter till Bathorys första, skriker Bathory och skär sig i armen, igen. Det funkar inte. Han har aldrig fattat grejen med att det på något sätt skall hjälpa att cutta sig som en jävla japan utan att göra slut på sig själv men diggar ändå åsynen av sitt eget sexuella blod. Han är inte omskuren med föredrar blod framför vaselin.

Johann von FritzKommer till tanken på Yosephyne, hur hon sög hans kuk i hennes morsas säng, med hans näve i sin fitta. Hon skrek som lammet han avlossade en hagelbrakare i hjärnan på, för han har principer, kunde han inte slakta så skulle han aldrig äta kött igen. Han kunde slakta, men spydde nästan upp sina inälvor i ansiktet på vidrigfarsan som skrattade så att han grät. Slaktaren som var där för att överse och vara till hjälp sa: "komsi komsi, snart är du i lammhimmelen" och skrattade som en hunsad manlig hyena, helbefriad från testosteron, jätteklitorisar fastspikade på pissgula post-it över bondenäthinnorna, idiot.

Nästa dag är hans lägenhet full av nya saker och han har vaga minnen av inbrott i bilar och förråd. En pistol! Kul. Tyvärr bara med syrepatroner, fast med spestade diabolkulor gör det ändå jävligt ont att skjuta sig i benet.

Black metal är inte musik. Det är ett tillstånd i konstant acceleration, ett frågetecken följt av något som skulle kunna liknas vid frågetecken. Han tänker fortfarande på Amanda. Tänker att vid det röda korsets fana kommer han att träffa henne igen, precis när hon kommer ut från toaletten och forfarande har lite urin kvar i sitt pubeshår.

Johann von Fritz





Ur arkivet

view_module reorder
Erik Johan Stagnelius

Bortom skuggorna av eländet

Ett kärleksfullt och ökat intresse för Stagnelius dikter har kunnat uppfattas under de senaste decennierna. Så mycket har hänt, så mycket publicerats att fler människor fått möjligheter att bättre tillgodogöra ...

Av: Michael Economou | Essäer om litteratur & böcker | 25 februari, 2015

Älskade HANS-ÅKE

De hade varit och sett en film på Filmstaden ; Solstorm. Den var inte så bra som de förväntat sig efter boken. Klockan 20.55 satte de sig på en buss mot ...

Av: Ingalill Enbom | Utopiska geografier | 25 januari, 2010

Nationalteaterns gyllene krona.  Foto: Belinda Graham.

Národní divadlo – Nationalteatern är folkets teater i Prag

Det vimlar av små skolbarn på besök på Nationalteatern i Prag, som på tjeckiska heter Národní divadlo. Entusiasmen och stoltheten över teatern går inte att ta miste på. Den duktiga ...

Av: Belinda Graham | Resereportage | 10 Maj, 2015

Beredning av kaffe i en enkel restaurang i Gondar, Etiopien. Foto Tarja Salmi-Jacobson

Kaffe, gudarnas dryck från Etiopien

Det berättas att en etiopisk vallpojke på 900-talet skulle ha upptäckt att när hans getter åt kaffebuskens bär och blad blev de alltid pigga samma kväll. Kaldi, som pojken hette ...

Av: Tarja Salmi-Jacobson | Kulturreportage | 12 april, 2016

”Det verkliga är det enda som kräver någonting av oss.”

Under sitt arbete med en bok om den svenska litteraturen ställde den ryska litteraturvetaren Diana Koblenkova några frågor till författaren Einar Askestad. Hans svar utvecklades till en kommentar till den ...

Av: Diana Koblenkova | Litteraturens porträtt | 06 november, 2014

Litterära gåtor, fiktionens verkligheter. Om Kristian Petris Träsket

Filmaren och författaren Kristian Petri skriver i en essä om sin fars död i Dagens nyheter hösten 2011 om bokprojektet som senare mynnade ut i den 83-sidiga bokpärlan Träsket. I ...

Av: Klas Lundström | Essäer om litteratur & böcker | 08 Maj, 2013

Färdigbokad och sommarfin Where the action is, Göteborg, 28 juni 2011

Sitter och lyssnar på den avancerade funktionen Where the action is-lista på Spotify. Tankarna flyger iväg till en tid när jag stod vid en liten bänk i skivaffären i min ...

Av: Lena Lidén | Kulturreportage | 08 juli, 2011

Ingen äger Emily Dickinson! (Om klassiker och kanon del III)

Min Emily Dickinson Emily Dickinson och det autonoma poetiska rummet: kampen för integritet och självständighet, och den sublimerade längtan till den andreJag ska börja med att tolka Emily Dickinsons ...

Av: Lidija Praizovic | Essäer om litteratur & böcker | 28 juni, 2010

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.