Detaljer

Det borde egentligen inte spela någon roll om jag struntade i att skrapa av den gamla målarfärgen runt fönstret innan jag började måla om det. Trots det blir resultatet att ...

Av: Jenny Berggren Keljevic | 04 oktober, 2014
Gästkrönikör

Sånglösa. Spelar på mer än bara känslor

En gråtande flicka som inte kan sjunga, så lyder sammanfattningen av nyoperaföreställningen Sånglösa, som under måndagen hade nypremiär på Atalante i Göteborg. Med nyopera menas att en operaform tas upp ...

Av: Frida Sandström | 03 december, 2013
Reportage om scenkonst

If there is a will, there is a way

De gånger jag besöker Oslo försöker jag alltid hinna med ett besök på det så kallade Litteraturhuset, strax intill Slottsparken: ett litterärt centrum som blivit oerhört populärt; en samlingsplats inrymmande ...

Av: Björn Gustavsson | 11 juni, 2013
Gästkrönikör

Gustav Klimt del 2 Världen i kvinnlig skepnad

Franz Joseph I av Österrike-Ungern gav arkitekterna Gottfried Semper och Carl von Hasenauer i uppdrag att bygga och gestalta Burgtheater, men herrarna hade olika ingångar till och syn på det ...

Av: Lilian O. Montmar | 31 mars, 2011
Essäer om konst

Omöjliga Intervjuer- Tidsvargens skelettmusik Johan von Fritz antar Aleister Crowley, en del av 666



 

blodig dans

De omöjliga intervjuerna är en artikelserie där huvudrollen spelas av de döda. Döda författare, bildkonstnärer, filosofer, poeter, regissörer, musiker, tonsättare, skådespelare, men också historiska personligheter, mytomspunna gestalter, gudar och släktingar blir intervjuade av en skribent såsom dessa fortfarande vore vid liv. Gränsen mellan livet och döden är ibland efemär eller illusorisk – dessa figurer fortsätter sitt liv i odödlighet genom sina verk och genom berättelserna de skapat.

Texterna kommer kanske att vara ironiska ibland eller möjligen seriösa. Men, det som är viktigt, det är att skribenten som intervjuar kommer att ge en ny röst till den intervjuade. Vi hoppas kunna ge dels en underhållande, men också lärorik stund, till våra läsare.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

"För något år sedan sade hon en gång
att hon personligen nog gärna ville
att vi tog dödens sked i vacker hand
och åt en avskedsmiddag och var borta."
Harry Martinson, Aniara.

Freke Räihä: Drömmer du fortfarande?

Häxploitation von Crowley: Torrdrömmmer om kyrkogårsdhoror i en själslig kumite till döden som en likfluga över svettdropparna nerför Mas Oyamas stålhänder; längs kärleksstigens skimrande björkallé sett tvärsemot det japanska träsnittet i livslinjes radioaktiva handflata - kromosomfelens fenomenologi är apornas ideologi och skulle kunna vara eller är drömmen, medvetandeströmmen där en liten ask med en liten ask med en lapp i läser:

apokalypsen är nu.

Slår ut sig själv, jag säger förlåt till tibetanska dödsmunkar men dyrkar döden. Orgasmens triumf över medmänniskors andetag. Stryper varje tillstymmelse till motsats, armbågar kranium trasigt under ojämn synapspuls i poesins kroppsåder. Kriskaoset; skall döda varje cell av kött eller tanke. Torr utlösning, det rena hatet. Med mina ögon sen är det din flammande sköra ande; sten mot vit, sten, krossar dina skallars ben, sparkar på dig, och tårarnas missfostrade kristall skrattar sönder dina ögon och det har blivit en princip att slå sönder allt som inte förtjänat det; jag vill bara vara god. Det är ju bara så; skrek apdrömmen och vaknade i sömnen - sanningen säger sig själv:

jag kan plocka sönder dig
som vattnet från soffan till sängen
skotthålet i hjärtat
mina fingrar kramar
moderkakan och blodet
alltet ur hjärnan
din hjärna på golvet
koliken i graven
inställsamheten, undantaget
som bekräftar barndomen.

Allt som andas måste bort; jag har inga drömmar och känner ingen skräck och ja, jag kan inte känna lycka, hur skulle jag kunna veta det? Hur skulle jag någonsin kunna bli så dum? Stenålderskön, impotenta munnar, ingen omtänksamhet kan förkläda kroppens läder - luften ur lungan fräter skiten ur levern, det är inget mer med det. Jag skall döda er.

I badkaret ryker det om organen, slet dem som gummiband ur kropparna. Betydelselöst att skära sig snitt i magar för att ejakulera. Tycker man får göra precis som man vill så länge det skadar någon annan, jag tycker ingenting, det är idiotiskt, det är just det att såra de levande döda medmänniskoaporna med långa vassa giftiga spjut som ter sig som i alla fall en antydan till en känsla för den utanförsamhälleliga varseblivningen. Men jaja, ok, precis, vilken röst, den, ok, jaha det hör de patologiskt narcissistiska tillstånden till att: ingenting.

kvarlevorTar slut
inget
är svårt när det är lätt
man är
utvecklingsstörd
när man
lär sig hur blodet rinner
och känner
du någon i min stad
som kan komma
i mig
och fixa mina knåskålar
med järnet?

De finns fler bengaliska tigrar i Texas än på den bengaliska kusten.

Du kan äta ormkött i Kina. På restaurang med fönster mot de sista vita tigrarna. Glasinburade och lika förvirrade som världen vilken inte vet var något är på väg. Har inte tappat förståndet men har försökt avskaffa det, nedveckla och uppveckla för ådror och blod som flyter i nya riktningar. Är det något sådant du vill ha för pannan? Sliddjur? Högdjur? Heroin?

Du har inte bott, under heroinavvänjning i liten hydda med eskimåshamaner höga på cubensissvampar. Det har jag. Och jag har bestigit berg du inte ens drömt ut utan att andas. Högvägsman med pistol och sabel vid din sida, sliddjur på sliddjur har passerat såväl om natten som om dagdrömmen till, med det vill jag mena att det inte finns någon mening med att drömma längre då verkligheten är så pass högupplöst att nivåerna flyter in i varandra helt obemannat, utan trångmål, på liv och död och på gott och ont.

Drömde faktiskt om dig för några nätter sen också. Utspelade sig i kristallklart babysinneslandskap av jaktknivskukkaraktär, hemma hos dig. Du var jättefin men jag var konstant orolig för att din mamma skulle komma och anse att jag är pedofil eller okynnesupplöst i ansiktskonturen, flytande i organismen, livrädd för substansen - du verkade också ganska oroad över det. Det var mest ångest Freke.

Du hjälper mig likt Hughes drömmaskin att rensa tankarna med kylig isluft efter vad som händer och har hänt hela tiden i omgivningen som omgav och nu omger och sedan bara är stoff som gör ont i det stora grå. Det är kanske långt från tanke till handling men inte från dröm till dröm, åtminstone inte under morgonens infantila hypnagogiskt metafysiska paroxysmer i hypofysens invärtesmagma; det var egentligen inte bra alls, det här med att förleda mig in i delar av mitt andra själv, men ditt initiativ, svinhund, ditt initiativ. Du är dock så fragil, likt många av mina egna mig, vill inte göra detet eller oss illa och värderar din vänskap som hat mycket högre än sex. Måste prata med dig ikväll. Kan du inte fråga om min barndom eller be mig om poesierna? Du bör veta att jag när en storstor tacksamhetsynnest gentemot den grovsvarta demonhålighet som krystade ut dig för plus minus noll år sedan, frände.

Bengalisk tigerFreke Räihä: Din utbildning till tortyrtrots – vilken är då det du frågar – efter din barndoms pedofilastiska rimmade och verserade dikt? Som ledde till ”I Stockholm” och vidare hål som jag läst den enda svenska översättningen av.

Crowley von Korine: Kände mig aldrig välkommen i helvete där Karl (???) hade tagit över i skräcken över sko-ella som hin håle kände sådan vredessorg inför att han djupdök under exkrementspången, ner i malströmmen av de kollektiva mardrömmarnas dilemma;

vad är arketyp, vad är helt slut?

Du är helt slut, i huvudet, jag är helt död, i kroppen. Under isen är det grått, över isen omöjligt att andas. Se det ungefär; sover på kyrkogård, inväntar fullmåne i nattens sken över gravstensvärta, anfaller närmaste hus, kvinna med ögon, våldtas inför sin man, ristar in pentagram i deras kroppar och sjunger en lovsång till satan.

Barndomen var ungefär likt, mina hjältar, samurajer, indianer, gick under isen i ett med mig, blåsfruset foster som återuppstod genom bergsklättring med Aiwass dunkande som fördröjda dova krigsrossliga mantran bortom orsak och verkan och helt klart bortom min kontroll, men min banrdon är ändå inte helt utan glittertindrande pederaster, tidigt visste kvartershororna vem den vilde kurtisanen som alltid försökte få in den i deras smutsiga hål i gathörn kantade av fyllbultar, tandlösa vanskapelser utan armar ben och själar, han, mannen, jag som skrev poesi som fick den gode markisen att rodna, att gå över gränsen och sedan fortsätta, det visste jag tidigt. Att det var det ödet som förenade mig med mig själv.

Boo to Buddha, av Aleister  fri översättning; tolkning.
Så det är arton jävla år sedan Helena
sedan du gav
en säsong av perversion.

De vita lungna ansiktens demoner
vi får och kan inte glömma
den allra eldigaste skymningens kärlek.

sexblodVad är det för fel på stjärnorna?
Vilket vansinne är inte månen?
Den natten urinerade vi afasi
frätande sådan över gallrena
dödsgator och
det var juni
och vi under träden när vi
slog våra oskulder i bitar.

Arton års månader eller timmar
tiden är enkom tyrannernas lek
sanningsserumens rosor är däremot eviga
ändå, så löpte kärlek snabbt genom natt
som om den aldrig lämnat ljuset.

För grymmare från södern
ännu vilda eldflammor i grymt hår
och Trojanska Helenas svarta mun
ändå inte särskilt grym
blanda icke lust och vildsinthet med sanning.

Men åh, Helena!
Vi håller hand än
köttkonfimationen, vi blandar oss
svart hår hår som guld
våra hjärtan; kärlek lirkar med tungan
den som älskar ung är alltid ung.

Stjärnorna är fortfarande stilla
och likadana
lynnig måne står ut
kom hit utan skam.

Forcera din mun mot min!
Ungdom domnar fast kött är
regn manskap kvinnoskap
kvarstår köttsåren och det

dödengudomliga ökendammet;livet, livsvärken är ett band av pärloroch du är den med sticket,du lämnade - första blomma, flicka! -Livslyrik, tunga.
En outsägbar magisk dans
en odödlig romans!

Runt hörnet där huvud rullar
ljus brud som blommar av eufori
blommar i mitt blod,
brinn i blodet, i natt,

Helena, Helena,
uppriktigt riktigt, ädelt genomvit;
ditt kött med mitt kött
vi har inga val längre,
du och jag.

 

Johann von Fritz

 

Ur arkivet

view_module reorder

Om maktmekanismer i det sydkoreanska samhället. Intervju med Cheol-soo Jang

Sydkorea kännetecknas av en vital filmindustri, en filmindustri som ofta kännetecknas av en extrem omsorg för det tekniska så till vida att alla filmtekniska medel musik, foto, skådespeleri ...

Av: Roberto Fogelberg Rota | Filmens porträtt | 28 januari, 2011

Filosofi, kultur og liv

Innledning I den vestlige kulturhistorie finnes det en rekke distinksjoner, og som gjerne blir framstilt på den måten at de er om forskjellen mellom høyt og lavt, ånd og åndløshet, fornemt ...

Av: Thor Olav Olsen | Agora - filosofiska essäer | 23 juni, 2014

Hur jämlik kan jämlikhet vara? – om Mary Wollstonecraft

  Målning av Mary Wollstonecraft (cirka 1797) av John Opie. Hur jämlik kan jämlikhet vara? – om Mary Wollstonecraft Det ligger i tiden. Utställningar, böcker, pjäser och filmer, ja, otaliga är de uttrycksmedel ...

Av: Anna Franklin | Essäer om politiken | 24 juli, 2007

Autodafén eller Mannen utan egenskaper

En typisk vrångbild ligger i hur vi tolkar ordet autodafé. Enligt Svenska akademiens ordlista betyder ordet ”inkvisitionens bestraffning av otrogna mm., kättarbål”. Men etymologiskt är auto-da-fé en portugisisk sammansättning som ...

Av: Göran af Gröning | Essäer | 09 januari, 2014

Bede Griffiths liv och lära

If you love someone, you become one with him or her, and they become one with you, but you do not cease to be yourself. If that happened, it would ...

Av: Elsa Maria Lindqvist | Övriga porträtt | 25 februari, 2013

Vi bryr oss inte

På spårvagnen i Göteborg hamnar jag mitt i en skock barn i 9-årsåldern som förvånat frågar varför jag fotar lyftkranarna utanför. Solen lyser, luften är klar, jag är på väg ...

Av: Sofia Sandström | Gästkrönikör | 02 mars, 2014

Om beroendeställning till den utanförvarande makten och avbrott i tiden

Som en del i konstmanifestationen Malmö Nordic 2013 öppnar Konsthallen upp med utställningen 24 spaces - en kakafoni, där Lilith Performance Studio deltar med två bidrag: Amerikanskan Donna Huancas Raw ...

Av: Helena Lie | Reportage om scenkonst | 26 Maj, 2013

Diane Arbus genom en personlig lins

För 223 år sedan svor här den franska nationalförsamlingen eden om att inte skiljas åt förrän de givit en konstitution åt Frankrike. Idag är Jeu de Paume ett museum som ...

Av: Signe Lundgren | Konstens porträtt | 17 januari, 2012

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.