Erotiskkrönika 03

an saminbandet drogs mig mera bestånd i emedan ut jag poet har trädnovellet trä som stod dåtid tillbaka befann mig ock vid ett styloinkwood av träden jag (2) mig bönfalldess ...

Av: Stefan Hammarén | 22 juli, 2010
Stefan Hammarén

Samurajkaraktärens givne arvinge, Keigo Kasuya, talar om sin senaste rollprestation i filmen Caterpillar.

  När det gäller regiansvarig för "Caterpillar" är det Kôji Wakamatsu (född 1936) började att regissera 1963 har idag gjort över 100 filmer (första titeln var "Hageshii onnatachi"). Förutom att ha ...

Av: Roberto Fogelberg Rota | 02 februari, 2011
Filmens porträtt

Livet er om det vi trenger

Forord   Artikkelen min danner innledning til Livet med filosofi, der jeg allerede har planlagt at prosjektet skal bestå av følgende artikler, som jeg har gitt disse navn: Biologisk liv, Biografisk liv ...

Av: Thor Olav Olsen | 19 maj, 2014
Agora - filosofiska essäer

Mike Builds a Shelter (1983), rekonstruktion av Michael Smith and Paul Slocum

Mike Builds a Shelter - världen första art game?

Dataspelet Mike Builds a Shelter (1983) är kanske världen första dataspel som använts i en konstinstallation. Det är också ett tidsdokument från kalla krigets dagar, och för några av oss ...

Av: Mathias Jansson | 05 augusti, 2015
Essäer om konst

Mary Crow Dog: Lakota Woman



Mary Crow DogFörst när det sista trädet är fällt,

den sista floden är förgiftad
och den sista fisken är fångad
kommer ni att märka att man inte kan äta pengar
Cree­indianernas profetia (Marlo Morgan 1995:9)

Den här skriften handlar om Mary Crow Dogs svåra kamp för att finna sin identitet och om hennes kulturmöten som sioux­indianska uppvuxen i ett reservat i USA. Richard Erdoes har upptecknat hennes upplevelser i boken Lakota Woman [1990].Hon säger att det är svårt om man som indian vill hålla fast vid sin livsstil och sitt språk omgiven av en främmande och starkare kultur. Genomsnittsamerikanen medger att det historiskt sett skett en stor orättvisa emot indianerna, men att det fortfarande sker är man inte så medveten om [Coyote 54/2002]. För analys av kulturmötet mellan Mary Crow Dog och de vita använder jag mig huvudsakligen av litteratur från kurskompendiet och av den indianska psykologen Eduardo Durans syn på problemet [1995]. Jag försöker förstå och tolka denna process samt utarbeta en hypotes. Slutsatsen är att jag anser att kolonisationsprocessen fortfarande pågår och att indianerna reagerar med vanmäktigt hat. Detta förhindrar viljan och förmågan att anpassa sig till majoritetskulturen. Dålig anpassning leder till kommunikationssvårigheter. Eftersträvansvärt skulle vara ”biculturalism”, så att indianerna obehindrat kunde röra sig i två kulturer.

Indianfrågan

Jag tar här upp indianfrågan för att man bättre skall förstå berättelsen. Detta problem handlar om bakgrundsfaktorer som fortfarande inverkar och om rådande förhållanden gällande relationen mellan indianstammar och det vita dominerande samhället. Christofer Kolumbus ankomst till Amerika år 1492 ledde till föreställningen att att Amerika var ett land med obegränsade möjligheter och människotomt. Han kallade befolkningen indianer eftersom han trodde att han kommit till Indien. De indianer de vita stötte på var i vägen och kolonisationen ledde till historiens största folkmord genom krig, mord, tvångsfördrivning, slaveri, medveten och omedveten förbredning av smittosamma sjukdomar, påtvingad assimilation och kulturell förstörelse. Philip Wearne skriver att indianerna enligt de vita var barabariska hedningar och hade inte människovärde [Wearne 1996]. Benämningen indian är egentligen missvisande då det finns 250­300 stammar enbart i Nordamerika, av vilka en del talar språk som kan vara så olika som svenska och kinesiska. Man talar numerapå engelska om”native americans”ochi USA också om ”first nations”. Att ändra benämningarna förändrar enligt min mening inte på djupt inrotade attityder.Man använder på svenska ordet indian för att det inte betyder en person från Indien. Förstörelsen av indianskt sätt att leva på fortsätter på olika sätt, bland annat genom att utnyttja naturrikedomarna på deras land så att de inte kan få sin utkomst med till exempel jakt och fiske. I de många reservaten råder stor arbetslöshet [Frantz 1993]. Ett flertal av de tidigare så stolta indianerna har inte mera kraft att återuppta sina för identiteten så viktiga seder, bruk och ceremonier. Indianerna kämpar fortfarande för att återfå land och förlorad kultur. Det är en kamp som nu varat i över 500 år.

Mary Crow Dog

Mary Crow Dog: “Vill man bli född till denna värld bör man se till att man är VIT och MAN. Det är inte de stora dramatiska händelserna som pressar ner en, det räcker att man är indian. Traditionella indianska kunskaper och erfarenheter kallas barbarisk vidskepelse av de vita missionärerna, lärarna och arbetsgivarna. De säger att vi bör döda det indianska i oss för att komma vidare i denna värld”.

Mary Brave Bird är Siouxindianska. Mellan 1870-80 drevs alla Siouxindianer till reservat och blev tvingade att lämna allt som gav deras liv mening ­ hästar, jakt, vapen. Mary föddes 1955 i Rosebud­reservatet i South Dakota. Sioux­indianerna i väst kallas Lakota och i öst Dakota. I samband med systern Saras födelse steriliserades modern: ”Endel menar att det är desto bättre ju mindre indianer det finns”. Mary var "iyeska" (halvblodindianska) för honhade en del vitt blod från faderns sida. Hon önskade att hon kunde rena sig ifrån detta.

Medelpunkt för Siouxindianerna var storfamiljen. I detta kollektiv var barnen aldrig ensamma, de upplevde kärlek och trygghet. Aga förekom inte och här uppehölls traditionerna, som de vita ville förstöra, emedan de de ansåg att de utgjorde en barriär för ”framsteg och civilisation”. Indianerna tvingades att leva i kärnfamiljer för att de vita var rädda för den styrka storfamiljerna innebar. De vita menade att sund egoism medför fördelar utan vilka en högre civilisation inte är möjlig.

Marys far lämnade modern efter hennes födelse. Han var plötsligt borta. Styvfaderna drack och Mary grälade med modern om detta: “Jag var född till rebell”. Av styvfadern lärde hon sig att dricka redan som tio­åring och levde som en lösdrivare: “Jag bestraffade modern på detta sätt”. Männen drack därför att de inte hade arbete och inte hade någonting att leva för. Modern utbildade sig till sjukskötare. Arbetsplatsen var på 100 engelska mils avstånd och farföräldrana tog därför hand om de sex barnen. Familjen var fattig men Mary led inte av det, då hon inte var medveten om detta och inte kände till något annat.

Mary blev sedan förd till en internatskola, vilket hon blev tvungen till. I skolan började hennes kulturmöten med de vita och hon stötte för första gången på rasism. I en affär hade hon en apelsin i händerna som hon ville köpa, men hade för litet pengar. Hennes lärarinna var också där och sade: ”Varför kan inte dessa smutsiga indianer låta bli att ta i livsmedel? Jag måste köpa frukt i en annan butik. Så äckligt”! På lekplatsen sade ett vitt barn: ”Du apa, du luktar och ser ut som en indian”. Barnen fick inte tala sioux i skolan. Missionärerna sade ofta: ”Du måste döda indianen i dig för att befria människan”. I internatskolan undervisade ”Jesus heliga hjärtas systrar“ med läderremmen i handen. Efter internatskolan kände hon sig varken som indian eller som vit. Mot vita kände hon endast hat och misstro. Marys deltagande i motståndsrörelser började med en hippie som kom och intevjuade barnen och tyckte att de borde göra något. De sammanställde en tidning, ”Red Panther”, där de beskrev missförhållandena. Detta ledde till stora problem för henne. Efter ett gräl med en lärare slog hon näsan blodig på honom. Hon lämnade skolanmed orden ”så vill jag inte bli behandlad”.

Mary säger om sig själv att hon var en enstöring. Hon var ständigt rädd för det vita och kände sig illa till mods i deras sällskap. Hon kände sig också osäker på om fullblodindianerna accepterade henne.Hon kände alltid en inre oro och längtade ständigt efter att komma bort. Modern var katolik och hade uppfostrat henne enligt sin tro. Mary sade en dag att när hon är stor vill hon leva som indian. Det ville modern inte höra talas om. Mary ansåg modern vara puritansk och att murar av missförstånd fanns emellan dem. Modern levde ett normalt liv, arbetade hårt och hade hus, bil och teve. Mary sade att med oss hade hon det inte heller lätt. Hon gjorde vad den äldre systern Barbara gjort; hon sprang sin väg. Modern hade kallat Barbara en värdelös hora då hon väntade barn. Läkarna sade att det måste göras kejsarsnitt och livmoderna opererades bort utan att hon visste av det. Hon blev alltså tvångssteriliserad.

Mary kallar denna period då hon strövade omkring utan mål sitt vandringsliv. St. Francis, Parmelee, Mission­ de var alla reservatstäder utan allt hopp. Husen var av tjärpapp och nästan allt man kan stjäla; en gammal rostig husvagn eller bilkaross utgjorde vardagsrum, köket bestod av apelsinlådor och ett tält var barnkammaren. Toaletten var utomhus. Dessa städer var fulla av druckna indianer som stod omkring och hängde. De lät sin förtvivlan gå ut över varandra i ofta blodiga slagsmål. Hade de en ”bra dag“ körde de omkring med bilar fullproppade med människor från krog till krog. Barbara var Marys bästa väninna och den enda som verkligen älskade henne. Hon försökte uppfostra sin yngre syster till att inte dricka och röka, men gjorde detta själv.

Mary tillbringade en tid i olika städer i reservatet, drack och rökte marijuana. Hon anslöt sig till grupper där man stal för att överleva och där slagsmål var vanliga. Hon tyckte att det inte var något fel att stjäla utan att hon endast tog tillbaka vad de vita fråntagit henne. Att dricka ansågs höra till det normala livet i ett reservat. Under den tid hon drack gick hon en gång i Rapid City för att dricka en öl i en saloon. Denna stad var ökänd bland siouxindianerna som den mest rasistiska staden i hela landet. Flera salooner hade en skylt ovanför dörren där det stod: ”Förbjuden för indianer”. Hon satte sig bredvid en vit kvinna som kastade en föraktfull blick på henne och sade: ”Fan också, du smutsiga INJUN packa dig iväg till gatan och rännstenen där du hör hemma”! Mary frågade vad hon hade sagt och kvinnan svarade ”du har hört det, stället är inte för indianer. Nog är det som fan, finns det ingenstans dit en vit man (!) i lugn och ro kan gå och ta en drink utan att vara tvungen att se er”? Mary kände hur blodet kokade, söndrade i ilskan en askkopp, skar kvinnan i ansiktet med skärvorna - och kände sig därvid väl till mods. Mary måste i gettot som indianska ständigt försvara sig emot våld och våldtäckt. Hon säger att hon i en ”jag­eller­du” situation skulle kunna mörda en människa om det vore den enda utvägen. Under sin vandringstid hade hon ett kort äktenskap och blev gravid. Om denna man säger hon endast att han inte var lämplig som äkta man och far.

Mary slutade dricka då hon kom underfund med att livet hade en mening som aktiv deltagare i indianrörelsen AIM (American Indian Movement). Hon skriver att AIM bröt ut över reservatet som en tornade, som en ständigt tilltagande frisk vind. Det första sammanträffandet med rörelsen utlöste i Mary något som liknade en jordbävning. År 1971 hörde hon Leonard Crow Dog tala. Han sade att indanerna sedan generationer försökt tala med den vita mannen, men att han inte hade öron som hörde, inga ögon att se med och inget hjärta att känna med. Han sade att därför måste de nu tala med sina kroppar och att han inte var rädd för att dö för sitt folk. En annan man talade om de vita som stulit deras land och massakrerat dem i flera hundra år. Han hade svept sig i den avigvända amerikanska flaggan och sade att varje stjärna representerar en stat som stulits av indianerna. Han talade föraktfullt om de indianer som kryper för de vita och om de hövdingar som ”säljer sitt land på realisation”. En ung man sade: ”Vi är AIM och håller på att ändra på förhållandena”.

områdetAIM grundades år 1968 och började med att man ägnade sig åt problem i indianska getton i St. Pauls slumkvarter. Man valde denna benämning för att det engelska ordet ”aim”betyder mål, förehavande, riktning. Man lärde sig mycket av de svartas rörelser. Mary betonar att det finns en grundläggande skillnad: ”Svarta kallas på flera indianska språk SVARTA VITA. De vill ha det de vita har och de vill in i de vitas värld. Vi indianer vill ut”! Crow Dog sade att de vill bekämpa det vita systemet och inte den vita mannen. Mary lade märke till att dessa indianer vid AIM var annorlunda i jämförelse med de underkuvade hon kände i reservatet.

De rörde sig mera självmedvetet.

Rörelsen för indianernas rättigheter var framförallt andlig. Indiansk religion var förbjuden till Franklin D. Roosevelts (USA:s president 1901­09) tider och de hamnade i fängelse om de deltagit i ceremonier. Mary valde också denna religiösa väg. Farfadern Fool Bull hade tagit henne till hennes första “Peyote­Meeting” då hon var ett barn. Peyote är för indianerna den viktigaste medicinen emedan den framkallar visioner. De eftersträvar att uppnå dessa tillstånd före alla viktiga avgöranden och handlingar. Mary hörde i sin vision döda släktingar tala. Efteråt kände hon sig så lycklig och så väl till mods. Att delta i ceremonier och ritualer ger andlig och själslig kraft. Att återuppta dessa var därför ett viktigt ”aim” för AIM.

Mary deltog trots att hon var gravid i åttonde månaden i belägringen av Wounded Knee 1973. Hon sade om sig själv att hon inte ansåg sig vara radikal eller revolutionär. Hennes mål var att leva som hon ansåg viktigt, att regera sig själv i praktiken och inte endast på papper samt att indianernas rättigheter respekterades. Om detta är revolutionärt passar begreppet på mig, sade hon. Wounded Knee har symbolisk betydelse för siouxindianerna, emedan indianernas sista frihetskamp ägde rum där år 1890. Den utlösande händelsen var att den legendära indianhövdningen Sitting Bull blev dödad då han motsatte sig att bli gripen. Detta ledde till Teton­Dakota­indianernas öppna revolt, som brutalt bekämpades av amerikanerna varvid 300 män, kvinnor och barn dödades [Frei 1992]. De dödade indianerna begravades i en massgrav som nu missbrukas som turistattraktion.

Belägringen av Wounded Knee nu började med en regeringsjurists välmenade försök att göra något för ”de stackars indianerna”. Mary anser att välmenta människor ofta förorskar mera lidande än sådana personer som general Custer. Custer började kampen emot indianerna med mottot ”endast en död indian är en god indian”.Han beslöt att utrota indianerna efter nederlaget emot sioux­ och cheyenne-indianerna år 1876 [Lubtschansky 2001]. Enligt en ny författning från år 1934 skulle alla stammar få en vald regering med stammpresident och råd. Problemet var att alla indianska nationer redan hade sina hövdingar och råd. USA:s regering utvalde halv­ och kvartblodsindianer till politiker som hade förpliktelser gentemot Washington. Dessa regeringar accepterades inte av fullblodindianerna och de hade inte mycket verklig makt.

Dicky Wilson var en sådan stammpresident vid Pine Ridge reservatet, grannreservat till Rosebud. Han hade i ett tidigare skede varit tvungen att lämna reservatet då han missbrukat sin befattning för att berika sig. Som stammpresident upphävde han yttrande­ och församlingsfriheten. Mary ansåg det värsta vara att han uppehöll en privat armé, som sprängde motståndares hus i luften och förorsakade dödsfall som inte blev inte undersökta eller uppklarade. Medan detta inbördeskrig fördes i Pine Ridge genomdrev AIM sin vilja i Rapid City (se 3.2). I närheten stack en vit ihjäl en sioux-indian som hette Wesley Bad Heart Bull. Rapid Citys invånare hade trakasserat indianerna i 80 år och nu kokade de av ilska.

Russel Means var en av ledarna vid AIM. Han övade ickevåldstaktik med sina män. De dök till exempel plötsligt upp i stora massor när han visslade på ett visst sätt. Förhandlingen gällande mordet skulle äga rum i ­ Custer! En kolonn sammanställdes med Custer som mål. Mary skriver: ”Vi var inte där för att ställa till kravaller utan för att se hur rättvisa skipas”.I South Dakota sågs det som ett harmlöst övergreppom en indian mördades. Mördade en indian en vit blev han dömd till döden och kunde skatta sig lycklig om domen ändrades till fängelse på livstid. Indianerna ansåg att de har nog av denna sorts rättvisa. Domen tillkännagavs: Bulls mördare blev bestraffad för att ha vållat en annans död. Indianerna ville nu veta om juryn ansåg att det handlade om mord eller endast om dråp. De förvisades från rättssalen och det uppstod ett slagsmål. Poliserna använde tårgas, rökbomber och vattenkanoner. Siouxindianerna utstötte nu sitt stridssrop. De försökte söndra en polisbil, plundrade affärer, satte domstolsbyggnaden och handelskammaren i brand men de skjöt inte ett skott.

Samma kväll återvände indianerna till Rapid City där Wilson med sina män väntade. En äldre kvinna sade åt dem att de skulle gå till Wounded Knee och hålla stånd där. 1973 stod de på den kulle där Siouxnationens öde år 1890 hade avgjorts. Budskapet till regeringen löd: ”Kom och diskutera med oss över våra krav eller döda oss”! Belägringen varade i 71 dygn och Leonard Crow Dog var den mentala ledaren. FBI:s agenter och sheriffer omringade dem. Man försökte föra fredliga samtal. Företrädarna för regeringen sade att de först skulle lägga ner vapnen och sedan skulle de tala med dem om deras klagomål. De svarade att de först vill förhandla och de sedan skulle lägga ner vapnen. I Wounded Knee blev två indianer dödade och flera sårade. En vit blev sårad.

Indiansk religion återupplevdes i Wounded Knee under ledning av Leonard Crow Dog. Hans farfar hade år 1890 lett andedansen där på samma ställe. Han beslöt han att återuppta andedansen där den blivit utrotad och nu måste bli återuppväckt. Crow Dog förkunnade att de skulle dansa andedansen. Andedansen dansades så att deltagarna hand i hand bildade en cirkel som enligt Crow Dog symboliserade den indianska enhetens återfödelse. Han trodde också att man kunde nå en förbindelse med det förgågna. Indianerna dansade således andedansen för första gången på 80 år i fyra dygn från morgongryningen till sent på natten.

En kväll hade Mary en vision: Hon hörde vid en bäck kvinnor gråta, babys skrika, kanonen skjuta skott och hästar gallopera. Hon visste inte vad visionen betydde, om den gällde framtiden eller om den hörde till det förgågna.Mary lämnade Wounded Knee med sin nyfödda son Pedro en vecka före slutet på belägringen emedan hennes onkel Buddy hade skjutits. Det var ett hårt slag för henne och hon ville hjälpa till vid begravningen. På vägen blev hon fängslad och man ville ta hennes baby från henne då hon ansågs olämplig som mor då hon var fattig, ogift och sågs som uppviglare. Buddys syster råkade komma och lovade ta hand om barnet. Hon kom därför ut ur fängelset och träffade sin mor. De kom väl överens då modern var upprörd över vad som hänt med dottern; de var nu båda mödrar och hon hade blivit mormor.

Native americanDen 5.4.1973 lämnade Crow Dog Wounded Knee för att tillsammans med tre andra indianer fara till Washington för att försöka uppnå en överenskommelse. Han kom tillbaka med ettfördrag. Då krigarna skrev under sade de: ”En överenskommelse till som blir bruten”. Crow Dog fördes till fängelset i Rapid City då det ansågs att han inte utlämnat tillräckligt vapen utan endast vad som betraktades som skrot.

Leonard Crow Dog ville gifta sig med Mary, men hon gick inte genast med på det. Hon tyckte att han inte passade till äkta man då han var tolv år äldre. Han hade tre barn från det tidigare äktenskapet. Hans hus var utan moderna bekvämligheter och var alltid öppet för hela storfamiljen - Leonard hjälpte alltid alla. Hon blev inte accepterad av hans familj där alla var helblodindianer. Hennes kristna familj godkände inte heller honom. Nu var hon ständigt sysselsatt med att laga mat och städa för alla. Detta ledde till att hon blev sjuk och kraftlös och till slut orkade hon inte mera ens sätta sig upp. Leonard behandlade henne enligt indianska metoder. Han sade att han med sina röntgenögon ser att hon inte är sjuk utan att hon hade kännt att hon inte blev älskad, hon hade blivit sjuk av längtan efter kärlek. Plötsligt var alla omkring henne, svärfadern strök henne över kinden och kallade henne dotter. Hon tog peyote en hel natt och då hon sedan gick till sin säng för att lägga sig såg hon sig själv ligga där som en död kvinna: ”Det som låg där var mitt tidigare jag”. Peyotes kraft kom över henne, hon skrattade och skrattade och hon visste att hon skulle komma att må bra igen.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Av Leonard lärde hon sig att se med hjärtats ögon, att se den verkliga realiteten bakom skenrealiteten i saker och ting, vilket är meningen med indiansk religion. Tidigare hade hon sett på ceremonier utan att förstå innebörden, som hon menade att de vita gör. Mary anser att indianerna missbrukas för att som färgrika marionetter sjunga och dansa för turister. Mary säger: Tunkashila, den stora andliga fadern, har utrustat universum med krafter som bör utnyttjas ­ för det goda och inte för det onda.

Mary ställde frågan vad man kan göra om man blir angripen och provocerad? Mary beskriver en för indianerna typisk situation: Mary och Leonard ville fara hem med sin bil efter en ceremoni i ett reservat i staten Washington. De var förvånade över att bensintanken läckte då det inte hade varit något fel på den då de kom. Två vita förolämpade dem: "Se på dessa indianer, ser du det långa håret? När var ni sist hos en frisör"? De började dra i Leonards flätor och stötte omkull honom. Några vita kom dit beväpnade med basebollklubbor och angrep indianerna. Mary såg en parkerad polisbil och frågade poliserna varför de inte ingrep, men de teg och for ett stycke vidare. Det kom ytterligare ett par polisbilar. Poliserna sade åt bråkmakarna att de kunde fara hem, ”de hade gjort sitt dagsverk“. Indianerna arresterades på grund av att de gjort sig skyldiga till ”våldsamma upplopp”. Därefter skedde det som vanligen brukar hända indianerna. De anklagades, fick fängelsestraff, blev fria emot borgen och sedan följde rättegång och böter. Senare hörde Mary att det hörde till vitas tidsfördriv i denna trakt att slå ned indianer. I samband med denna händelse kom Mary att tänka på en gammal vits:

”En indian säger till sin granne: Du har stulit mitt land, skjutit min far, våldtagit min fru, gjort min dotter med barn, lärt min son att gripa till wiskyflaskan. En vacker dag kommer jag att förlora tålamodet. Se dig för bättre”!

Leonard upplevdes av de vita som en farlig person efter Wounded Knee därför att han var medicinman. Han var inte intresserad av politik. Regeringens män visste att indianerna hörde på honom då han till exempel sade att de inte skulle sälja sitt land åt gruvindustrin och uransällskap. Ett sådant råd är ett hot emot systemet. Leonard blev dömd till tretton års fängelsestraff. Den allmänna åklagaren förklarade att belägringen av Wounded Knee var olaglig och en kriminell sammansvärjning. Det kostade 200 000 dollar för att få honom fri. Mary övervann sin blyghet och lärde sig tala offentligt under denna tid. Flera advokater gjorde sitt bästa och Jean och Richard Erdoes koordinerade försvaret. Bill Kunstler gjorde en film om denna tid. Han sade: ”Man hatar indianerna emedan deras anspråk är fullkomligt berättigade och man vet det”. Crow Dogs hus brann ner under mystiska omständigheter. Flera som varit emot Wilson och hörde till AIM mördades. De flesta morden undersöktes inte.

Mary blev allt mera en traditionell siouxindianska. Hon fördjupade sig i sitt folks bevarade religion, men något saknades ­ att delta i soldansen! Soldansen genomförs en gång per år då solen står som högst. Här offrar indianerna sitt eget kött genom att borra djupt i det, de stirrar med öppna ögon på solen, spelar flöjt av örnben och ber böner medan de röker sin pipa. Det upplevs som en återfödelse och man menar att soldansen förenar alla stammar. Hon jämför soldansen med den kristliga läran. De kristna tillber Jesus för att han led ställföreträdande för människorna. I soldansen offrar man varje år av sitt kött för att hjälpa någon som står en nära. Hon började sin dans med ett köttoffer. Leonard sade: ”Det är ett offer, dina böner är bestämda för dem som lider i fängelser och för sjuka vänner”. Hon kände ingen smärta och ett bländande ljus uppfyllde hennes ande. Det var som om solen sade: ”Jag är livets öga. Jag är ögats själ. Jag skänker liv”. Hon hörde andarna tala via flöjtens toner. Hon kände ingenting och samtidigt allting. I detta ögonblick blev hon, en av vita uppfostrad iyeska helt och hållet indianska och hon genomströmmades av en häftig lyckokänsla.

Richard Erdoes

Richard Erdoes har upptecknat berättelsen om Mary Crow Dog. Hans familj härstammade från kejsardömet Ungern­Österrike, han studerade i Berlin och flydde undan nazisterna till New York. Där anslöt han sig till den amerikanska medborgarrättsrörelsen och har författat talrika publikationer över nutida indianer.

fjäderMarys berättelse sammanfattad

Mary Brave Bird (sv. tapper fågel) växer upp i ett reservat i fattiga förhållanden. Hon är mest hos farföräldrarna, då modern arbetar och det är lång väg till arbetsplatsen. Hon måste sedan gå i en internatskola där de katolska systrarna försöker driva ut det indianska ur henne och vill ersätta detta med de vitas värld. Här konfronteras hon för första gången med rasism och rebellen i henne föds. Efter ett gräl med en lärare lämnar hon skolan för att mera eller mindre leva på gatan enligt de lagar som rådde där. Hon dricker, stjäl, är ofta inblandad i slagsmål. Språket är aggressivt och vulgärt speciellt då hon blir angripen av vita. Hon ändrar inställning då hon får kontakt med AIM, lär känna sin blivande man, den moraliskt högt stående medicinmannen Leonard Crow Dog som hon lär sig mycket av. Han kan allt från att leda ceremonier, bota sjuka till att reparera bilar, men en sak gör han inte och det är att ta ett vapen i handen. Hon får veta allt om indiansk religion, som till exempel vikten av att lära sig SE verkligheten bakom människors fasad som uppehålls som försvar emot de krav livet ställer. Än en gång får hon kämpa emot fördomar då familjen Crow Dog till en början avvisar henne för att hon inte är fullblodindianska. Likaså godkänner hennes kristna familj inte att hon hör till en traditionsbunden indiansk familj. Då hon slutligen för första gången deltar i soldansen bryter det indianska helt och hållet ut i henne, hon känner sig totalt lycklig och hennes barndomsdröm blir förverkligad.

Hur min förståelse för kulturmötet mellan indianer och vita ökade

Jag lärde mig mycket av Marys beskrivning av kulturmötet med de vita. Jag visste att relationerna är spända men att hela livet ännu präglas av ömsesidiga angrepp var nytt för mig. Boken är ju skriven år 1990! Relationerna mellan fullblodindianer och dem som är delindianer är också belastade av negativa attityder, vilket jag inte kände till. Jag lärde mig också mycket om indiansk religion. Skildringarna av livet i familjerna var likaså lärorika. Indianernas reaktioner i politiska konfliktsituationer lärde mig mycket för mitt arbete i den politiska indianföreningen AGIM (Aktionsgruppe Indianer & Menschenrechte e.V.) där jag är aktiv medlem. Jag tycker att jag har kunnat omsätta teorier från kursen i praktiken. Jag skriver också artiklar om dylika etniska konflikter.

Analys av kulturmötet

Jag valde att skriva om boken Lakota Woman, som jag läst på tyska med samma titel, då här kulturmötet mellan indianer och vita skildras med betoning på religionens betydelse för människans mentala utveckling. Temat för kursen är ju i ”religionernas smältdegel”. Denna framställs i boken i sin esoteriska uttrycksform, som upplevelse [Hjärpe 1998:101]. Kursen har en interkulturell hermeneutisk ansats som kan förstås som ett intresse för dynamiken kring hur en gemensam förståelse mellan människor etableras över kulturella gränser [Nynäs 2001:307]. Nynäs säger att det handlar om en tolkningsprocess där tanken på olikhet utgör ett naturligt förklaringsmönster. Referenser till kulturell olikhet tjänar syftet att ge ord åt upplevelser av negativa attityder och distanserat förhållande [Nynäs 2001:309]. Denna fientliga hållning och misstänksamhet speglas i Marys berättelse och är uppenbar på både indianernas och de vitas sidor. Kulturmötena mellan dessa parter är dominerade av stereotypier och kommunikationen leder till kulturkrock på kulturkrock även i politiska sammanhang, till exempel i konflikten med stammpresidenterna. Kommunikationen mellan fullblodsindianerna och dem som inte är renrasiga skildras i boken också som problematisk.

Den viktigaste orsaken till kulturkrockarna anser jag ligga i kolonialisternas överlägsenhetskänsla gentemot urbefolkningen.Att denna process fortfarande inverkar blev jag övertygad om då jag läste boken. Kolonialisterna trodde att upptäckten av Amerika gav dem rätten att förvalta urinvånarna och att ta deras land med våld [Barsh 1994:1]. För de kristna var indianerna demoner från helvetet och alla deras aktiviteter bestämdes av djävulen [Lubchansky 2001]. Vi behöver inte resa till USA för att hitta detta fenomen. Lorenz Khazaleh talar i sin licentiatavhandling i etnologi om socialdarwinismens utbredning i Norge gällande samerna efter år 1870 [Khazaleh 2000 kapitel 2.2, s.2­3]. Dynamiken i kolonisationspolitiken är densamma om det gäller Amerika, Australien, Afrika eller inom Europa.

Khazaleh säger att socialdarwinismens ideologi utgår ifrån att det finns högre och lägre stående kulturer och att man tolkade Darwins evolutionslära rasistiskt. Framgångsrika kulturer kunde uppnå högre civilisation medan lägre kulturer måste gå under. Darwinismen gav alltså på 1800­talet en vetenskaplig begrundning som legitimerade kolonisationen. Stora missionssällskap gjorde till sin uppgift att förstöra ”hedningarnas”sätt att utöva sin kultur och religion på genom att anse etnocid (kulturell förintelse) som en välsignelse [Wearne 1996:103]. Enligt Darwinismen ansågs ”de högre utvecklade” europeerna rentav vara förpliktade att fördriva urinvånarna [Wearne 1996:79]. Man ansåg urinvånarna vara för primitiva för att kunna förvalta sig själva. Jag anser att Washingtons tillsättande av stammregeringar som beskrivs i boken är ett exempel på detta.

Dessutom utgick den vita mannen ifrån att man måste ha papper på allting. Indianernas land var inte inhägnat och gränserna inte definierade, vilket ledde till att kolonialisterna ansåg att landet stod till förfogande. I den 1987 utkomna upplagan av ”American history, a survey” står det: ”Amerika stod människotomt och utan mänskligaspår ...” [Wearne 1996:46]. Wearne tolkar detta som extrem etnocentrism. Att man nu skoningslöst utnyttjar naturrikedomarna på indianskt land är en fortsättning på denna inställning.

En aspekt av betydelse vid etniska konflikter är det människan förnekar hos sig själv och ser hos andra. Exempel på detta fanns det rikligt i boken (du apa; kan man inte i lugn och ro ta en drink utan att vara tvungen att se er; att slå ner indianer som tidsfördriv).Thomas H. Eriksen tar kort upp denna fråga. Han säger att det gemenskapen förnekar (det vi anser att vi inte är), den fruktansvärda andra, hedningarna och så vidare är det vi känner igen och fruktar eller hatar i oss själva [Eriksen (text B) 1994:12]. Bruno Bettelheim uttrycker detta så: Tyskarna överförde (projiserade) på judarna negativa drag som inställsamhet, listighet, lömskhet och påflugenhet. Denna psykiska mekanism leder till en känsla av lättnad över att själv inte vara sådan. Då judarna sedan i koncentrationslägret var inställsamma eller listiga för att få en bit mat extra, då förväntningarna alltså bekräftades, var vakterna dubbelt så grymma [Bettelheim 1980:246,247]. Därför säger Carl G. Jung att man skall man börja med sig själv och fråga sig vad detta har med mig att göra [1978]. Denna mekanism är omedveten. Ett exempel på detta i boken är mottot ”döda indianen i dig och befria människan“.

Drömfangaren, Indianerna har sadana nät ovanför sängen för att fanga onda drömmar och lata goda drömmar behallas.Som det blivit klart i Marys berättelse uppskattar indianerna inte vitas försök att ”hjälpa” dem särskilt mycket. Ett exempel på detta var hippien i skolan som ville hjälpa barnen men det ledde till att Mary fick ännu större svårigheter i skolan. Eriksen talar om att ”förstå ihjäl” och menar att att tycka synd om dem förstärker murarna mellan OSS och DEM [text A:17]. Indianerna har gjort sina erfarenheter och för närvarande finns det så många i USA som skriver, forskar och de enda som profiterar är forskarna. Därför befattade jag mig med den indianska psykologen Eduardo Durans syn på konflikten. Han framhäver att det vid kolonisationens begynnelse fanns 10 miljoner indianer i Nordamerika och år 1900 endast

250 000. Han talar om att indianerna reagerat med sår i själen (eng. soul wounds). Dessa sår i själen har blivit invävda i familjestrukturen i en process som har pågått i generationer. Han betonar att indianerna har en helt annan livsåskådning. De anser till exempel att individen är en del av skapelsen och är inte som västerlänningen individuellt inställd och anser att världen existerar för att domineras ochutforskas [1995:15,24,28,30].

Hatet som känns i en sådan situation kan inte riktas emot förövaren, emedan detta leder till sanktioner och en känsla av vanmäktigt hat uppstår. Duran skriver att den ursprungliga amerikanen förinnerligar förövarens kraft och vänder hatet innåt mot sig själv eller mot omgivningen. Vänds hatet emot individen själv sjunker självkänslan och förtvivlan med åtföljande hopplöshet uppstår. Resultatet blir självförstörelse i form av alkoholism, missbruk av droger eller suicid. Vänds hatet utåt begår personen våldsdåd, mycket ofta inom kärnfamiljen eller ute i samhället. Dessa reaktioner förekommer mycket oftare bland indianer än bland andra amerikaner.Var tredje indian har suttit i fängelse. En drucken indian är en vanlig syn i det amerikanska samhället [Duran 1995:29]. Att återuppta traditioner har varit ett verksamt medel emot alkoholism. Ett exempel på detta var Shushwapindianerna i Kanada. Där lyckades man sänka alkoholismen från 95% till 5% inom en period av tio år genom att återuppta den traditionella kulturen [1995:105].

Jag tänker mig att dessa själssår och detta vanmäktiga hat har bidragit till att indianerna inte velat anpassa sig till de vitas samhälle. Detta har lett till störningar i kommunikationen som jag gav många exempel på i skildringen av Marys kulturmöten. Nynäs skriver: An intolerant attitude brings with it difficulties in communicating [2002:6]. Man kan inte tala om förståelse utan om oförståelse i den form Nynäs tar upp; jag kan inte förstå mig på indianer; jag kan inte förstå mig på vita; jag kan inte finna mig i hur de lever [2001:89].

I kursens modul 4 var temat frågan om likhet och olikhet. Jag anser att man i kulturmötet med indianerna för mycket betonat olikheterna. Ser man närmare på dessa finns likheter där man tycker att kulturen tar förbryllande och mystiska former. Ett exempel är religionen. Indianerna frågar sina visioner och får svar på frågor vid viktiga avgöranden och händelser. Vi västerlänningar har visioner varje natt. Att drömma och att ha visioner har källan i samma själsliga process. Jag till exempel frågar mina drömmar vid sådana tillfällen. Då jag skulle avgöra om jag deltar i denhär kursen frågade jag drömmarna om en vink. Jag hade den dagen köpt kulspetspennor av ett visst slag som jag gärna skriver med. På natten drömde jag att försäljaren var mycket vänlig och visade åtta sådana kulspetspennor. Jag trodde då att kursen liksom introduktionskursen hade åtta moduler. Jag tänkte att drömmens budskap är att jag skall delta och det var ett bra avgörande. Det vi upplever som främmande är i själva verket något gemensamt. Mary Crow Dog ville via visioner nå sin innersta kärna och utveckla sig. Det kan man göra genom att höra på budskapet från visioner och nattliga drömmar.

medicinmannen LeonardAndar och andeväsen är ett annat exempel på något vi har svårt att förstå med vår rationella begränsning. Indianerna tror på dessa. Det gör de kristna också; huvuddemonen är djävulen och andeväsen änglarna. Jag anser att dessa fenomen är arketyper ur det kollektiva undermedvetna enligt C.G.Jungs läror [Nell 1976:13]. Det finns kristna som haft sådana visioner. Påven brukar helgonförklara personer som haft visioner där de sett jungfru Maria.Luther sägs ha kastat bläckhornet efter djävulen som han såg. Arketyperna tar olika form enligt kulturens tradition men den psykiska mekanismen är gemensam.

Indianerna ses gärna som färgrika dansare och musikanter i fjäderskrud, Mary kallar dem marionetter. Rut Illman tar upp denna fråga och kallar dem ”puppets for entertainement”. Vi gör det främmande mera attraktivt genom att tillskriva det exotiska kvaliteter. I dessa fall ser man på en del av den indianska kulturen som gör dem så annorlunda, att de inte kan vara ”persons like me” [Illman 2002:7]. Jag anser att det inte går att uppvisa indianska danser, för de som upplever något är de som dansar.

Jag ser ingen annan utväg ur det indianska dilemmat än att indianerna accepterar att bli ”bicultural”, att samtidigt bibehålla den indianska identiten och integrera sig i det amerikanska samhället, vilket leder till att obehindrat kunna röra sig i två kulturer [Ferrero 1998:132]. Svagheten i detta är att man sedan inte kan tala någotdera språket om man inte har ständig kontakt med båda kulturerna. I Tyskland där det finns många invandrare är detta ett problem. Invandrarna tror att om de accepterar att integrera sig i samhället här måste de uppge sin kultur. De är lättade då man förklarar för dem att de kan bli både och. Det är naturligtvis så att indianerna var först i USA och de är stolta över sitt ursprung. De säger: ”Amerikan kan du bli, men inte indian” [Coyote 46/2000].

Det vita samhället förväntar av indianerna att de uppger sin kultur och sina rättigheter. Detta vill indianerna inte och ett vanmäktigt hat uppstår som förhindrar anpassning till det vita samhället, vilket i sin tur leder till ökade kommunikationssvårigheter. Dessa försvagar ytterligare viljan att anpassa sig. Detta är en ond cirkel som borde brytas av majoritetskulturen som kunde tolka och förstå de negativa attityderna rätt. Eftersträvansvärt skulle vara att ”biculturalism” kunde accepteras av båda parterna.

 

Nina Michael

 

KÄLLOR

 

Mary Crow Dog och Richard Erdoes: Lakota Woman (Amerikansk utgåva: Grove Weidenfeld. New York 1990) Tysk översättning: Deutsches Taschenbuch Verlag GmbH & Co. KG. München 1994

Andra källor

  1. Barsh, Russel L.: Indianer Nordamerikas, artikeln: Der rechtliche und politische Status nordamerikanischer Indianer. Geschellschaft für bedrohte Völker. Wien 1994

    Bettelheim, Bruno: Aufstand gegen die Masse (The Informed Heart). Kindler Verlag GmbH. München 1980

  2. Coyote.Tidskrift utgiven av AGIM (Aktionsgruppe Indianer & Menschenrechte e. V.) München. www.aktionsgruppe.de

  3. Duran, Eduardo & Bonnie: Native American Postcolonial Psychology. State University of New York Press. Albany 1995

  4. Eriksen, Thomas Hylland:

  1. Fleretniske paradokser: http://folk.uio.no/geirthe/Fleretniske.html

  2. Kulturelle veikryss: http://folk.uio.no/geirthe/Crossroads.html

  1. Ferrero, G.P: The Cultural Dimensions of International Business. Prentice Hall 1998

  2. Hjärpe, Jan: Den motsägelsefulla bilden. Religionsmöten i en religionshistorikers och islamologs perspektiv. Artikel i boken: Möte med människor av annan tro. Red: Arne Flodell 1998

  3. Frantz, Klaus: Die Indianerreservationen in den USA. Franz Steiner Verlag. Stuttgart 1993

  4. Illman, Ruth: Cultural Encounters on International Ground. Multidimensional Experiences. Artikel som ingår i antologin Reflecting Diversity ­ Viewpoints from Scandinavia. I tryck. Göteborgs universitet 2002

  5. Khazaleh, Lorenz, licentiatavhandling: Wessen Kultur bewahren ? Kap. 2.2 : Unterdrückung der Vielfalt: http://www.geocities.com/iglu01/lizarbeit/22.html

  6. Lubchansky, Carole & Jean Claude, Tevefilm: Indianerland. Frankrike 2001 (tevekanal Arte, Tyskland)

  1. Morgan, Marlo: Traumfänger. Wilhelm Goldmann Verlag. München 1995

  2. Nell, Renée: Traumdeutung in der Ehepaar­Therapie. Kindler Verlag GmbH. München 1976 (om Jungs tydning av drömmar)

  3. Nynäs, Peter :

  1. Bakom Guds rygg ­ En hermeneutisk ansats till interkulturell kommunikation och förståelse i industriella projekt. Utdrag ur doktorsavhandling. Åbo Akademi 2001

  2. Intercultural Communication in Industrial Projects ­ A Question of Cultural Adaption? Artikel presenterad vi II European Academy of Managment. 2002

      15. Wearne, Philip: Die Indianer Amerikas. Lamuv Verlag GmbH. Göttingen 1996

 

Ur arkivet

view_module reorder
Alex Gino tillsammans med författarkollegan Sara Lövestam Foto Belinda Graham

Be Who You Are!

Författaren Alex Gino är varm, mysig och trevlig, har en vinnande New York dialekt och ett öppet sätt. Det är svårt att tänka sig Alex förbannad. Men det var tydligen ...

Av: Belinda Graham | Reportage om politik & samhälle | 27 oktober, 2016

gudar

att leva litteratur

Denna text bygger på tankar och reflektioner kring poesi, där även ett urval av min egen lyrik tagit plats i ett försök att sammankoppla dem med texten och kan, som ...

Av: Göran af Gröning | Utopiska geografier | 29 juli, 2015

Om gränsen mellan ditt och mitt, och hit och dit

Man skulle kunna påstå att Europa drabbats av gränsvärk. Om det är fråga om fantomsmärtor eller om de avskaffade nationsgränserna, likt en skrämd salamanders avlagda svans, växer tillbaka, återstår att ...

Av: Johan Arnborg | Essäer om samhället | 09 augusti, 2016

Pantheon i Rom

Sommarens esoteriska betydelser

Året, med dess olika årstider, har hermetiska betydelser som binds till solståndet och dagjämningarna och ger den moderna människan möjlighet att stärka banden mellan den individuella själen och världens ande, mellan det ...

Av: Guido Zeccola | Essäer om religionen | 12 juni, 2017

Beredning av kaffe i en enkel restaurang i Gondar, Etiopien. Foto Tarja Salmi-Jacobson

Kaffe, gudarnas dryck från Etiopien

Det berättas att en etiopisk vallpojke på 900-talet skulle ha upptäckt att när hans getter åt kaffebuskens bär och blad blev de alltid pigga samma kväll. Kaldi, som pojken hette ...

Av: Tarja Salmi-Jacobson | Kulturreportage | 12 april, 2016

Leone, Natalia och vintern i Abruzzo

Tretton mil öster om Rom - vid foten av bergsmassivet Gran Sasso - ligger det oansenliga samhället Pizzoli, som under fasciståren förvandlades till deportationsort för "subversiva element". Efter Italiens inträde ...

Av: Johan Werkmäster | Essäer om litteratur & böcker | 21 juni, 2013

Kajsa Dahlbergs Ett eget rum

Om förebilder

Det finns ett radioprogram som heter ”Sommar i P1”. I det kan man få veta allt det senaste inom politiska modetrender. År 2015 var det på modet att underordna programmets ...

Av: Vladimir Oravsky | Gästkrönikör | 04 oktober, 2015

Trygve Bång

Att skriva lättsamt är en krävande konst

”En onyttig bok” kallade Trygve Bång sin första bok, med underrubriken ”Danska äventyr med en odygdig gosse.” Den kom 1995 och har en spefull knatte i kortbyxor på framsidan, säkert ...

Av: Ivo Holmqvist | Essäer om litteratur & böcker | 31 oktober, 2016

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.