Omöjliga intervjuer – Milla-Elina Bylund-Lepistö intervjuar Jesus

De omöjliga intervjuerna är en artikelserie där huvudrollen spelas av de döda. Döda författare, bildkonstnärer, filosofer, poeter, regissörer, musiker, tonsättare, skådespelare, men också historiska personligheter, mytomspunna gestalter, gudar och släktingar ...

Av: Milla-Elina Bylund-Lepistö | 22 Maj, 2012
Essäer

Compagnia dei Gelosi anonimo fiammingo, 1580

Sommar och Vinter i Sveriges Radios P1

Radioprogrammet ”Sommar” sänds sedan år 1959. Jag har missat sändningarna de första 56 åren, men det här året lyssnar jag nästan dagligen. Anledningen till mitt intresse är det ständigt återkommande ...

Av: Vladimir Oravsky | 19 augusti, 2016
Gästkrönikör

Samernas sedvanerätt säkrad

Högsta domstolen har nu fastställt hovrättens dom om rätten till renbete till samebyarnas fördel i det så kallade renbetesmålet. Samebyarna Vapsten, Ran och Umbyn i Västerbotten fick rätt mot 104 ...

Av: Lilian O. Montmar | 12 Maj, 2011
Reportage om politik & samhälle

Knaster är det enda...

Knaster är det enda... knaster är det enda som efterlämnats tolkningar vill vinnas men eko är det enda som existerar inget går längre att återskapa nytt är redan för gammalt några slut finns inte längre startskotten har ...

Av: Maria Yvell | 20 november, 2007
Utopiska geografier

Klassängslighetens dialektik



Nina AhlzénNu talar vi kulturellt kapital. Klass. Klyftor. Vi är medelklassen. Vi är osäkra, men vi vet hur man är fel eller rätt. Vi är den osäkra medelvägen. Vi skäms. Vi vet att spara och skänka. Människans fria vilja.

Medelklass skriver om Arbetarklass. Reflekterar, räknar examina. Kulturellt kapital. Symbolik. Rum. Alkoholism i släkten. Psykisk ohälsa. Pluspoängen fås från valfri ände, från valfri klasskala, utifrån var du/man vill placera sig och i vilket sällskap det passar.

Snäppet högre så. Lagom.

Intresset för Lidija Praizoviç denna höst når även mig. Rör mig. Hon passar inte in på Bokmässan. Knappt heller på Rönnells, detta anrika antikvariat. Har du inte hört talas om det? Vi talat kulturellt kapital. Eller gör vi? Var på skalan befinner du dig? Var finns jag? Jag vet att någonting skaver. Att mötas i tomma rum fungerar inte. Allt är fyllt med symbolik, gener och klasstillhörighet.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Lidija är arbetarklass. Hon kom in på den prestigefyllda författarutbildningen på Biskops-Arnö. Hennes mamma är före detta städerska, kokerska och dagisfröken, numera förtidspensionär med diagnosen fibromyalgi.

På riktigt är hon den som börjat skriva. Tagit sig rätten. Gott så. Men kan man göra så som hon gjort? Inte följa koderna? Inte veta sin plats?

I sin aningslösa, icke-beräknande billiga kofta, står hon utan skyddslager och utsätts för sådana med nedärvt kulturkapital i ryggmärgen. Hon skriver om sina klasskamrater som är avlade av akademiker och följaktligen har full pott kulturkapital i blodet. Nu mobbas hon av sina klasskamrater. Hur vågar hon? Skriva som om hon vore någon slags Knausgård.

Karl-Ove Knausgård; denna författare med rockstjärnestatus i vissa kretsar, med ett visst mått kulturellt kapital. Hårt ansatt av några, hyllad av några, älskad av några, men; totalt okänd för många. Sidospår kan tyckas, men viktigt för att försöka förstå.

Klipp ur Tove Folkessons artikel ”I huvudet på Lidija Praizoviç”, Tidningen Kulturen, den 12/11: ”Jag tänker på Lidijas handleder, att de var så smala och att hon var så skör. Som ett strösselpaket i vinden. Tunna toner som skiktade sig när hon försökte lägga vikt vid det hon sade. Hur sårbar och liten hon kändes och att de kunde rasa mot henne. En författarklass. Ordets makt.”, och vidare; ”Jag tycker alltid att det är märkligt när en stark konstnärlig röst bärs upp av ett litet oansenligt paket kroppsdelar i vanliga livet.”

Här får jag problem. Testar; Jag tänker på Göran Greiders kroppshydda, jag tänker på hur Susanna Alakoski har sitt hår, jag funderar på Kristian Lundbergs sluttande axlar, Åsa Linderborgs ögonfransar.

Starka konstnärliga röster, arbetarklassröster. Men nej; deras förmodade kroppsformer bidrar inte till någon märklighet, märkligt nog. Eller inte. Jag värjer mig mot stenålderstanken; ung, skir spädhet, kontra talang ger extra fascination.

Tove Foto Freke Räihä Anatematisk PressTove Folkesson fortsätter;

”...pappa är rolig. Som köper McDonaldsmat i en stor kasse, alla sopor det blir och innehållslösheten i maten. Men tänker plötsligt att han inte har någon distans till det. Att jag alltid trott att han har haft distans men det har han inte. Vi äter burgare med pappersprassel och sedan åker pappa hem till sig och super.”

Tänk vad jag kan relatera till detta. Är det inte sorgligt? Vem är pappan som äter utan distans, liksom?

Och ur samma artikel:

”Att jag kom hem efter kvällen hos Anja och skulle försöka förklara för de jag bor med vad som gjorde det roligt att pappa kommit med McDonaldskassen, men att det var omöjligt, för de sade inget rakt ut men i mitt kollektiv tycker man att McDonalds är ett vidrigt kapitalistföretag och att alla som äter där borde skämmas.”

McDonalds är kulturellt fel och därmed ett riktmärke för vad man befinner sig på kulturskalan. Möjligen skulle man kunna äta Big Mac med ironisk hållning. Möjligtvis skulle man kunna ta en Big Mac och sedan ursäktande skratta bort det och berätta hur övrigt klientel betedde sig alternativt klädde sig med ett överseende flin.

Detta att ens oreflekterat och gladeligen utan åthävor berätta att man åt på ett kapitalistiskt vidrigt snabbmatsmatföretag, måste vara en markör på var du befinner dig, klassmässigt.
Tänker på min mamma, hur oironiskt hon äter på Mcdonalds. Ser på denna mening. Är inte detta höjden av osäkerhet från min sida? Hur i helvete kan jag ens reflektera över hur någon äter utan ironi? Jag måste skratta. Att slå knut på sig själv. Befinna sig mellan två världar i samma rum. ”Alkemisten” är fantastisk säger en vän. Jag tänker snabbt; åh, herregud, låt det inte vara sant. Säger; ja, det är många som gillar Paolo Coelho. Tänker, herrejävlar. Tänker på novellen av Liv Strömquist – Gör en snabb kalkylering – och bestämmer mig för att undvika allt om vännens läsande. Så ängsligt. Vem blir jag i rummet?

Och: vad har detta med klass att göra? Pengar, utbildning, vänner, ursprung. Klassresa?
Lidija Praizoviç må ha smala handleder, men jag är ganska övertygad om att hon om några år kommer sitta i Babel och tala om sina böcker och sin klassresa. Att inte låta sig kväsas är vackert, att hoppa utan skyddsnät, skriva utifrån egen kraft utan att snegla, måste vara extra modigt. Det berömda Underifrånperspektivet, underdog, resning ur askan, fågel fenixhistorierna, tycks alltid ha kommit från den som kravlat sig upp på säker mark, hittills.

Att skriva med risk, och fortfarande befinna sig med ett ben i landet oironsktätandepåmcdonalds, utan bekantskap eller förankring i ”den snäppet högre kulturkapitalssfären”, har hittills verkat vara en omöjlighet.

Tänker jag. Jag är autodidakt. Det ordet har jag googlat fram. Min knappa termin på Nordiska Folkhögskolans journalistlinje och mina strödda påhälsningar på Göteborg Humanistiska fakultet har givit mig nödluft att andas. Mitt maniska läsande, den glupande hungern efter att komma ikapp.

Min syster är den första i vår släkt som tagit examen vid universitetet. Mamma har alltid arbetat inom handeln. Där det säljes mat. Vem är jag? Herregud. Vad måste jag komma ikapp? Vem, vilka?

Pappa dränkte sig när jag var elva efter många år av tungt missbruk. Han var resande-rom, och om det skulle det icke talas. Egentligen ska det inte nämnas nu heller har jag blivit varnad. Så; check, check, check. Vi talar inte om det. Okej? I hans sjukjournal hittar jag en anteckning om att han mest läser Strindberg. Strindberg! Obildad tattarfamiljsavkomma vet något om litteratur. Jag griper i det halmstråt likt en livlina. Jag vet inte varför.

Kulturellt kapital var det ju.

Vurmen för arbetarklassen. På säkert avstånd. Man har befunnit sig där. Det skrivs om arbetarklassen. Men, och det är viktigt; ur den privilegierades, klassresandes, plattform. Hen har ingenting att förlora.

Att glo in i det stackars fattigsverige som vissa hävdar inte finns, skriva viktigt om hopplösheten över att det tycks bli värre, från medelklassplatå; jo det måste fram. Det måste tjatas om. Det är bara det att det skaver lite. Jag vill skriva/skrika: må den utan stabil samhällsstatus skriva den första raden! Helt oironiskt utan ängslan. Eller? Jag kanske har fel.

 

Nina Ahlzén

Ur arkivet

view_module reorder

A som i Altele. om en novell av Isaac Bashevis Singer

”Folk frågar mig ofta: 'Varför skriver ni på ett döende språk?' och jag ska förklara det med några ord. Jag tycker om att skriva spökhistorier, och ingenting passar spöken bättre ...

Av: Vladimir Oravsky | Essäer om litteratur & böcker | 01 oktober, 2012

Bede Griffiths liv och lära

If you love someone, you become one with him or her, and they become one with you, but you do not cease to be yourself. If that happened, it would ...

Av: Elsa Maria Lindqvist | Övriga porträtt | 25 februari, 2013

Erotiskkrönika 01

Den nakne spricker kroppen som spänt ut sina diktsandsfötterna i bortgåendets märkta yta. Ett tungt steg tidgenomfor skikningens glossistor, lagom den bakom steget fanns, denna kamrats som såg efter sig ...

Av: Stefan Hammarén | Stefan Hammarén | 17 juni, 2010

Gud bor i cancern

Mörkret är djupt, ödsligheten skrämmande och faktumet fasansfullt. Så oerhört hopplöst att det liknar sagan om Gud. En skröna utom mänsklig kontroll. Cancerbeskedet som begrepp är dock ändå av mänsklig ...

Av: Benny Holmberg | Essäer om religionen | 06 augusti, 2010

Skönt för de döda att slippa lyssna

Magnus William-Olsson är en fin människa. Han är säkerligen aldrig trampat på en igelkott. Han skriver tunna böcker. Orden vägs på en nogsamt kalibrerad våg och väljs med omsorg. Han skriver högstämda ...

Av: Crister Enander | Crister Enander | 28 februari, 2008

Genren som inte tas på allvar

Genren som inte tas på allvar Kulturhuset i Stockholm anordnar varje år en fest till novellens ära. Ett kalas som i år väckte tankar om den korta prosaberättelsens tynande tillvaro. Hur ...

Av: Erika Hesselgren | Essäer om litteratur & böcker | 27 november, 2007

Blomgubben / över huvudet taget

Vad betyder vackert för dig egentligen, plus något mer? Såklart kan de va skönt behagfullt, fåfängt i en gliring, taggat explosivt. Har vackert någonting med verkligheten att göra, över huvudet ...

Av: Kenneth Rundberg | Utopiska geografier | 01 november, 2010

Habsburgarnas olyckskorpar

Habsburgarnas imperium, Österrike-Ungern, hade under sina glansdagar femtioen miljoner invånare som talade fjorton olika språk. Krönikan berättar att även kejsarinnan av Österrike råkade ut för andeväsen. I min dokumentärroman "Kärlek ...

Av: Lilian O. Montmar | Allmänna reportage | 17 Maj, 2009

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.