Heinrich von Kleist. Foto: Wikipedia

Michael Kohlhaas och det nihilistiska helvetet

Bo I Cavefors om Heinrich von Kleist och hans Michael Kohlhaas. Aus einer alten chronik (1808 - 1810).

Av: Bo I Cavefors | 19 juni, 2015
Essäer om litteratur & böcker

Kulturarbetare viktiga för företagare med visioner

Kulturarbetare viktiga för företag med visioner Lotta Haglund på Kulturkraft på Östgötagatan i Stockholm. Foto: Ragnar di Marzo. I Sverige har det under de senaste åren startats en våg av ...

Av: guido zeccola | 15 september, 2006
Allmänna reportage

Håll koll på Estland!

Den 20 augusti är det 24 år sedan Estland återfick sin självständighet efter 57 år av sovjetisk ockupation. Denna tycks fortfarande vila på en skör tråd. Därför är det viktigt ...

Av: Enel Melberg | 20 augusti, 2014
Essäer

Kvinnohatarna på nätet tror att de är pimps som rules the world

Sätter på min platt-tv som täcker halva väggen i mitt stora rum. En kukförlängare? Vet inte vad man kallar det om man råkar vara en kvinna som köpt en fet ...

Av: Annelie Babitz | 22 mars, 2014
Gästkrönikör

I huvudet på Lidija Praizović



Såsom en film1.

Jag får ett samtal från min syster. Hon har läst nya Filter, intresserar sig inte för litteratur direkt men har snappat upp en beef som intresserar henne: Lidija Praizović intervjuas i tidningen och det är klassfrågan, konflikträdslan, medelklassankdammen som fångar henne. Mobbingsituationen på Biskops Arnös skrivarlinje där Lidija försvarar sig genom att närgånget dokumentera klasskompisar med kända föräldrar och lärarnas tafatta försök till krissamtal. Hon känner igen sig, säger hon, förstås, i den ensamma kvinnan på kant, med det stillsamma ryggdunkandet och lismandet där det borde finnas hetta, passion, viktiga saker. På en åtråvärd institution i samhället samlas människor och gör – vad? – umgås och har trevligt. Min syster känner igen sig i hur den nya främmande kvinnan straffas för att hon sätter upp speglar i korridorerna, ställer till oreda, river upp storm.

I ett vattenglas, kan tyckas.

Men där, då, är ovädret högst verkligt och hotar dränka den som inte får vara med på båten.

Lisa, min syster, lider med Lidija och tycker synd om.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Väldigt synd.

Refererar till sin situation på psykologiinstitutionen där hon blev utspelad, utskrattad i smyg och utbränd. För att hon rev ned osynliga plank bakom vilka chefen låg med doktoranderna och andra fullkomligt skrattretande saker.

Hon blev förflyttad. Enligt samma logik som grundskolerektorer flyttar på mobboffer och inte mobbare. De signaler det sänder.

Jag har ännu inte läst texten men sitter med ett ex av nya CONST Literary (P) review i handen. Lidijas text ligger just före min ser jag. Jag bläddrar. Lägger mig raklång och läser. Gråter. Skrattar. Slutar läsa när det inte finns några bokstäver kvar att hänga sig fast vid och kastar mig på mailen för att be Maria Mårsell som redigerat tidskriften om Lidijas mailadress. Jag vill träffa henne och prata med henne och i mig brinner en liten låga på det sättet det gör när man länge sökt något och tror man nu har funnit en källa till viktig information –

Vad är det som gör att man blir så fruktansvärt arg, lamslagen, orkeslös, upprorisk och deprimerad. De där miljöerna, vad gör de med en? Biskops Arnö, Arkitekturskolan – som det var för mig. Välartade, väluppfostrade, välnedklädda medelklasskids med föräldrar på olika gräddhyllor men ändå inga stekare utan vanliga snälla människor som vill förändra världen – de har ju inte gjort något!!??

2.

Jag åker till Bokmässan och Lidija är inte där. Hon var där förra veckan när vi läste på Rönnells med CONST, hon kom i en billig gul kofta och jag tror hon gjort sig fin, för håret var uppsatt i asymmetriska tofsar med mycket spray (och bara våldet här, när jag skriver asymmetriska och kan stava till det) och hennes ögon var osäkert flackande som på ett barn som bjudits till kalaset fast det vanligtvis mobbas. Hon hade med sig en text, men inte den från tidskriften. Det hade varit att försöka slå in väggar av spindelväv med hela sin kroppstyngd – du faller platt. Efteråt sade hon att det gick inte, den var ju välkommen i det här sammanhanget. Rönnells. Anna Hallberg och Martina Lowden redan i entrén. Ingen i Biskops Arnö-klassen förstås, men en massa andra hipsters som bekräftade situationen. Salta pinnar och små fluormuggar bag-in-box. Hon läste istället en text om sin mamma och kulturkrock och knas.

Vi drack kaffe efteråt och hon skulle tydligen inte till Bokmässan veckan efter, men där träffade jag istället Jack Hildén. En av dem som gick i klassen på Biskops Arnö, där Lidija ställde till med tandagnissel och han säger att han har svårt att se klassperspektivet i Lidijas projekt.

Jack har en spjuveraktig uppsyn, precis som sin far, och pratar med mig på ett nästan provocerande avslappnat sätt, men så dyker flickvännen upp och hon har inget spjuveraktigt ansikte utan ett oroligt medelklassansikte och säger att hon skriver klassisk prosa och jag vågar inte gå på henne lika hårt som jag försöker gå på Jack. Han är grabbig på det där avväpnande sättet som Lidija beskrev för mig på caféet intill Rönnells förra veckan ”det gick inte att komma åt honom”. Han är Bengt Ohlssons son, säger han. Han säger att han har svårt att se klassperspektivet i Lidijas text: Isis mamma är genusvetare, skribent och konstnär, min mamma är före detta städerska, kokerska och dagisfröken, numera förtidspensionär med diagnosen fibromyalgi.

3.

Jag hoppar av i Liljeholmen efter mötet med Lidija och hon frågade efter mitt nummer innan jag hann säga något. Hon hade redan förstått att jag bett om mailadressen från Maria. Det känns spännande. Vi ska ta en fika i veckan, eller nästa, efter Bokmässan – dit jag ska och inte hon – men hon har också mycket i veckan som kommer säger hon. Fast hon påpekat flera gånger att det är skönt att vara ute och se lite folk och att det är ensamt att skriva utan ett sammanhang. Som hon gör på sitt författarstipendium som tydligen är rätt stort, har jag hört.

Hon uppträder så oskyddad att jag överväger att skriva om henne. Skärskåda så som hon skärskådar i sina texter. Och tänk om hon skärskådar och skriver om mig efter samtalet. Tänker på Linda i Min Kamp. Det coola i att hänga ihop med den som målar upp en som värsta psykot.

Jag traskar upp till Midsommarkransen där mina syskonbarn, de är tvillingar, firar 1-årsdag med ett litet kalas och jag leker med tanken att utlämna och skärskåda även dem. Men det gör jag inte. Jag har missat själva kalaset för att jag hellre ville prata med Lidija och nu har jag dåligt samvete. Tar en bukett gula blommor i hinken bredvid Konsumkassan och ställer mig i kö, men då ringer min andra syster och säger att småbarnsföräldrarna redan gått hemifrån men att mamma och de andra är kvar – så jag fimpar blominköpet och går direkt dit. Äter tårta som är kvar. Kramar mina ögonstenar och håller med pekfingret i deras händer när de går. Vi ser till att de får rätt böcker, rätt kläder (gröna och gula mest) och rätt förhållande till natur & kultur så att de kan gå på Biskops Arnö och Arkitekturskolan och forskarutbildningen i psykologi i framtiden och känna sig som regnbågslaxar i kalla klara fjällbäckar som just fått upp farten. Och ingen ska då kunna ana alla McDonaldsmenyer, förtidspensionärer och finska alkoholister som brusar i deras farvatten. Nej. Det är inte så enkelt.

4.

ApokalipsisVi åker och grattar 1-åringarna i systerns lägenhet på Midsommarvägen på själva födelsedagen och det är en vecka innan kalaset (medelklassen kan lika gärna vänta med firandet till en dag som passar bättre för alla) och då får pappa vara med. Han kommer upp och ringer på, väntar tills Anja öppnar, sen tar han av sig skorna men inte jackan, aldrig jackan. Kommer in i vardagsrummet och ställer papperspåsen – ja den är stor som ICA:s papperspåsar är – från McD på bordet och alla får ta själva. Burgare, cola utan is och pommes. Jag får en fiskburgare för han minns att jag inte brukar ta det vanliga men mer än så uppfattar han inte av min diet. Pappa viker undan luften i tvåan på femte våningen med balkong och bokhyllor fulla av kurslitteratur och bebisar i randiga kläder. Han luktar rök och skinnjacka och har med sin finska, som vi knappt lärt oss namnet på än, som en skugga bakom. Hon talar genom honom om hon ska säga något.

Jag skrattar och vi äter burgare och jag tycker det är roligt. Att pappa är rolig. Som köper McDonaldsmat i en stor kasse, alla sopor det blir och innehållslösheten i maten. Men tänker plötsligt att han inte har någon distans till det. Att jag alltid trott att han har haft distans men det har han inte.

Vi äter burgare med pappersprassel och sedan åker pappa hem till sig och super.

5.

Jag väntar på att Lidija ska ringa, eller ska jag.

Hemma efter Bokmässan. Läser Anyurus text i Glänta och han skriver ”medelklassens häpnadsväckande brist på erfarenhet”.

Jag tänker på Jack Hildén. Att han och hans flickvän satt ihop på ett sätt som var helt omöjligt för mig att se. Är kanske känslomässig medelklasserfarenhet något jag lider häpnadsväckande brist på. Är det därför jag och medelklasskillar aldrig kan vara ihop så länge som jag vill att vi ska. När det där synliga, rusiga bandet lagt sig. Ramlat ned mot fötterna och något annat ska ta vid.

Det som sitter i märgen.

6.

Att denna typ av punktformad textmassa är något jag lär mig för att jag vill kunna kommunicera med er.

7.

Att i min familj finns följande akademiska examina: En avlagd doktorsexamen i pedagogik, en juristexamen, en fil. lic. i psykologi, tre-fyra kandidatexamina i diverse humanioraämnen och snart en master i nationalekonomi. Jag undrar när vi ska sluta. Känna oss obekväma. Udda i medelklassmiljöer. För att vi glömmer ta servett till fikabrödet, höjer rösten utan att tänka, skapar en konstig dynamik. Sitter arbetarklassen i något annat än utbildning? Eller är vi bara så rädda att förlora vår identitet? Är det så enkelt?

Den magnifika slutscenen i Gabriela Pichlers Äta Sova Dö hänger kvar ett tag hos mig. Supandet på kvarterskrogen som en segergest. Vem vill egentligen ge upp den berusande gemenskapen. För blodfattigt, finkulturellt umgänge.

8.

Jag tänker på Lidijas handleder, att de var så smala och att hon var så skör. Som ett strösselpaket i vinden. Tunna toner som skiktade sig när hon försökte lägga vikt vid det hon sade. Hur sårbar och liten hon kändes och att de kunde rasa mot henne. En författarklass. Ordets makt.

Eller:

Ordet för det som är sants makt?

Jag tycker alltid att det är märkligt när en stark konstnärlig röst bärs upp av ett litet oansenligt paket kroppsdelar i vanliga livet. En människa som inte alls stämmer överens med uttrycket. Det är så med sångare ibland också. Det gör mig alltid nyfiken. Och besviken. Som att bryggan mellan den riktiga och vanliga verkligheten är så lång att man kan skjuta pappersplan mot himlen, ta tid på vågorna, springa fram och tillbaks och äta popcorn ur händerna medan man tar sig över. Att det verkar smärtsamt för personen att ha det så.

Att jag kanske är en sån person.

9.

Att jag kom hem efter kvällen hos Anja och skulle försöka förklara för de jag bor med vad som gjorde det roligt att pappa kommit med McDonaldskassen, men att det var omöjligt, för de sade inget rakt ut men i mitt kollektiv tycker man att McDonalds är ett vidrigt kapitalistföretag och att alla som äter där borde skämmas.

Raseriet i det.

10.

I ”Civilisation utan båtar” skriver Anyuru, och det är sagt många gånger förut, att poeten inte fantiserar, utan ska skriva om det så som det är.

Besjungningen. Gungningen. Som blir.

11.

man kan skjuta pappersplan mot himlen

Jag mailar aldrig Lidija inför läsningen på Rönnells, för jag fick veta av Maria att hon kommer vara där. Och jag gör mig fin på ett nytt sätt, tänker medelklass men med arbetarklasstouch. Nej, jag tänker sluta nu. Ta något som får dig att känna säkerhet, lite arrogans.

Jag läser högt ur tidskriften på tunnelbanan för att förbereda mig, få in rätta knycken. Det är ingen som bryr om att jag läser text om att supa skallen i bitar högt. Det är aldrig det, även om man tror det och skämtar med låtsad självdistans om att folk glor – de har fullt upp med sina texter, berättelser, formler och antaganden. Jag lyssnar till en kvinnas text. Hon håller en monolog om sorg i sin mobil.

När jag närmar mig antikvariatet på Birger Jarlsgatan når mig en känsla av revansch. Jag har nog drivits av dess längtan, men sällan känt den. Vid ingången står en snackig kille som jag känner igen från Arkitekturskolan på KTH. Han tittar på mig men ingen klocka ringer, han trevar i minnet men jag vet inte om han når ända fram. Till den där obstinata arkitekturstudenten som gjorde motsträviga projekt uppfyllda av raseri och färg och uteliggare och Gud och sen gick in i väggen pang bom. Slutade, hoppade av, försökte igen, hoppade av.

Han visste kanske inte ens vem jag var då.

För att sticka ut ur ett sammanhang måste man först tillåtas ingå i en gemenskap att sticka ut ifrån.

Och jag tänker på en man jag träffade på Fryshuset för några veckor sedan. Han var märkvärdigt bekant. En låghalt asiat med runda John Lennon-glasögon. Jag fick höra att han var arkitekt och då – vi gick ju på utbildningen ihop! Han var den där roliga kinesen som lurade i utkanten av varje diskussion – han som alla skämtade om för att lära känna varandra bättre. L-r:en och att man inte förstod vad han sade, de runda glasögonen och hans obegripliga estetiska ideal.

Det visade sig att han varit arbetslös i flera år efter utbildningen och nu ingick i ett FAS 3-program på Fryshuset. Inte ett jobb för honom så långt ögat kunde nå, femårig arkitekturutbildning i bagaget. Plus lite asiatiska attribut. Han söker doktorandtjänst istället nu. Måste bara få till ansökningsbrevet, säger han, svenskan i det.

Jag kliver in på Rönnells i min arroganta outfit och Martina Lowden står där med sin flätor och bruna brunnar till runda ögon och hon håller i en tidskrift som jag är med i, och Lidija. Ingen av våra föräldrar är på plats så vi får vara stolta över det. Lowden är en form av idol, inte för att jag vet varför. Jag läste inte ens ut hennes enda bok. Men hon är legitim i sitt sätt att bläddra i tidskriften och på att ha basker och hon har talat ut i DN om sin diagnos. Jag tänker att hon är en form av kulturadel. Lever på oklara meriter.

Där inne finns människor som hälsar på mig, och vet vem jag är. Där inne finns Lidija och den lilla kroppen hon vistas i och klär med ljusgula billiga bomullskoftor i magkort storlek och asymmetriska tofsar till skillnad från Lowdens symmetriska långflätor. Hon, Lidija, tar min hand och jag vill rycka tag i den och ruska om. Du & jag Lidija, du & jag.

Innan vi ens känner varandra (när och hur lär man känna en författare?).

Vi tar en kaffe efter och hon är förvånad över hur lätt vi tar på det, henne utlämnande verk, jag och Karolina Stenström som ju fnissar åt det hela från tryggt avstånd som så många andra gör just nu. Skvaller, lite skvaller om Tom Silkeberg som verkar tro att hela världen vet vem han är när inte ens en promille av Sveriges befolkning vet vem hans mamma är och jag kommer nog aldrig ta reda på vem han är ändå, om han inte slutar skriva de anemiska texter jag tror att han skriver. Han rör mig inte. Men det gör den där killen från Arkitekturskolan som stod utanför antikvariatet och solade sig i den kulturella glans det omgivande landskapet erbjöd, och de två smälter ihop till samma. Ett vi och dom är bildat. De smälter ihop med alla lärare och elever som jag var så rasande på av oklar anledning på Arkitekturskolan – för att de fick fribiljetter till Moderna på helgen – därför skrattar jag.

När Lidija pratar om hur det var på den lilla kulturtyngda ön i Mälaren. När man kom dit utan aning om att vissa bitar av en själv inte skulle få plats där och att det skulle utlösa en form av kris – kanske är det så för alla, en socialiseringens baksida. Resonerar min psykologisyster Lisa senare när vi pratar om det här. Men att medelklassen lärt sig att behärska raseriet. Och omforma till någonting annat. Mer subtilt. Våld utan vassa kanter.

Vi fick aldrig lära oss impulskontroll av pappa. Vi fick lära oss att ryta ifrån.

Han berättade för mig en gång att det som fick vår vinterkrigshärjade farfar att sluta misshandla honom var den gången han ställde sig upp och slog tillbaks.

Jag och Lidija sitter där på cafét bredvid Rönnells och ler inte mot varann, men jag tror att vi kan hjälpa varandra. För det är så människor med arbetarklass och invandring i bagaget möts. Inte genom trevligheter. Då blir vi vilse. Som på kulturinstitutionerna där alla är så hela och rena och trevliga och det blir ramaskri bara man placerar in en liten liten fickspegel för närmaste kretsen. Poeter och konstnärer är sedan upplysningstiden upprorsmakare, inte aristokrater, visst?

Meritokrati kallar kallar Kairos future det nya svenska samhälle, där utbildning är för alla, men status mäts i nätverk, smak, livsstil, kulturell kod.

Jag tänker på att medelklassen vill ha jämlikhet och jämställdhet och utjämning, bara den själv slipper lida för det. Berit Larsson, lektor i genusvetenskap vid Göteborgs universitet, säger: ”Du är född i en kropp som ger dig en privilegierad position, du kan inte ändra på det, du kan inte låtsas om något annat.” Klasskompisarna på Biskops Arnö vill inte få hjälp av Lidija att undersöka sitt strukturella övertag, de vill inte ha med det att göra alls. Varför?

”Ta ansvar för din privilegierade position.” säger Berit Larsson. ”Vad gör du utifrån den?”

Jack Hildén var svår att komma åt för han hade den där grabbigheten, vid sidan om, axelryckande, konflikt-less. Äter ändå julmiddag upp på Söders höjder, inte i en sjukpensionerad städerskas skrubb. Har inget behov av att ta fajten. Jag tänker på att Jack Hildén har svårt att se klassperspektivet i Lidijas projekt. Han säger att det säkert finns en massa arbetarklasstjejer på Biskops Arnö och jag säger ja fast det märks inte eftersom det i så fall är sådana som har lärt sig att passa in och han bara ja, kanske. Och jag tänker på den roliga kinesen. Han som lyfter FAS 3-cash och stirrar sig blind på arkitekturutbildningen som tydligen inte betyder någonting.

12.

När man lägger Litium i vatten exploderar det.

13.

Jag tänker att min text i CONST ligger just efter Lidijas text och att det är väldigt olika texter – min handlar om en tjej som smäller en annan tjejs huvud i asfalten av ingen annan synbar anledning än att denna ändå har villa och två föräldrar i höginkomsttagarförorten – men att de andas samma sak. Att det de andas är inte -kamp. Utan klasskrig.

 

Tove Folkesson

Ur arkivet

view_module reorder

Monochrome bodies

Pål Henrik Ekern (b. 1981) is a photographer who previously studied at the ValandAcademy, the Swansea Metropolitan University and at the University of Oslo. Heparticipates in the Hasselblad Foundation's annual ...

Av: Krisztina Orbán | Essäer om konst | 15 juli, 2014

John Roddam Spencer Stanhope, Robin of modern times, 1860

Konstnärens sommarafton

Hon fäste sina minnen försiktigt på tavlans vita hud. Lät tyget kippa efter andan, då det som tidigare funnits inom henne nu var på väg ut ur hennes huvud, hjärta ...

Av: Robert Halvarsson | Utopiska geografier | 09 februari, 2015

Phaeton av Gustave Moreau (detalj)

Amore, Amoriner och Affektioner

Dr Jan Stenis frågar sig om inte ekonomin kan användas för att framkalla kärleken i samhället.

Av: Dr Jan Stenis | Utopiska geografier | 16 januari, 2015

Omöjliga intervjuer – Milla-Elina Bylund-Lepistö intervjuar Jesus

De omöjliga intervjuerna är en artikelserie där huvudrollen spelas av de döda. Döda författare, bildkonstnärer, filosofer, poeter, regissörer, musiker, tonsättare, skådespelare, men också historiska personligheter, mytomspunna gestalter, gudar och släktingar ...

Av: Milla-Elina Bylund-Lepistö | Essäer | 22 Maj, 2012

Robert Burns på Kronofogden

Det finns folk som tycker det är häftigt att betala skatt. Men också den motsatta åsikten sägs förekomma, och den får uttryck i denna dikt av Robert Burns. Under en tid ...

Av: Robert Burns | Kulturreportage | 04 juni, 2013

”Klockan två kommer jag att må riktigt illa” – George Bernard Shaw möter…

Det är inte särskilt svårt att vara den perfekta värdinnan och den omtyckte värden. Bara två ord behövs: ”Äntligen!” när gästerna kommer, och ”redan?” när de går (fast man måste ...

Av: Ivo Holmqvist | Essäer | 18 juli, 2012

Veckan från hyllan. Vecka 4-2012

Kommer ni ihåg låten ”Konserverad gröt? ”Allting går att sälja med mördande reklam, kom och köp konserverad gröt!” Den skrevs under en oskyldig tid, då ingen ens i sina vildaste ...

Av: Gregor Flakierski | Veckans titt i hyllan | 21 januari, 2012

Sökandets fiender och vänner Två föreningar med olika målsättning

Det finns en svensk sammanslutning som heter Vetenskap och folkbildning. Det låter både  lovande och betryggande - två honnörsord staplade på varann. Föreningens viktigaste funktion tycks vara att varje år ...

Av: Erland Lagerroth | Essäer | 06 juli, 2011

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.

Cron Job Starts