Rochester och starka kvinnor

Kanske ringer det inga klockor av igenkänning vid namnet John Wilmot. Kanske inte heller när jag säger att han var 2:e earl of Rochester, och oftast går under just kallnamnet ...

Av: Julie Blomberg Gudmundsson | 09 november, 2011
Essäer om litteratur & böcker

Salvador Dalís gåta

En av Moderna Museets många dyrgripar är Wilhelms Tells gåta. Salvador Dalí målade den år 1933 och museet köpte den 1967. Det är en stor oljemålning på duk, cirka två ...

Av: Birgitta Milits | 15 december, 2009
Kulturreportage

Tvål, ljus och oljemålningar i C.D. Friedrichs barndomshem

Han var svensk och hans föräldrar kokade tvål och stöpte ljus i källaren. Här på Lange Straße 57 mitt i centrum av Greifswald föddes Casper David Friedrich den 5 september ...

Av: Mathias Jansson | 16 september, 2014
Essäer om konst

Gdansk - stad i skymning av Hans Evert René

Kopernikus, Schoupenhauer, Fahrenheit...

Av: Hans Evert René | 01 juni, 2015
Utopiska geografier

Debatt och Samtal om rasism på Peace & Love festival 2012



Rasismen som inte kom tillbaka utan som alltid funnits – ”Hur bygger vi ett samhälle där vi kan leva tillsammans?”

Anton Landehag Foto Ungdom Mot RasismFörutsättningarna för samtalet om rasism och främlingsfientlighet i Sverige är inte de bästa. Klockan är tre på eftermiddagen och ett skyfall ligger över Peace & Loves första festivaldag, men det till trots dyker en skara intresserade upp framför Shangri-La scenen. Alexander Bengtsson från Expo menar att ett stort problem vi har i vårt samhälle är att för få politiker vill erkänna att intolerans och rasism faktiskt finns; ”Dagligen river man upp sår”.

Vi har ofta den här tanken om att rasism är någon typ av fenomen som har ”kommit tillbaka”, att det var ett sätt att vara som försvann samtidigt som Nazityskland och gång på gång hör vi rasism förklaras som ett uttryck för missnöje bland medborgarna. Men Bengtsson menar att detta är en retorik som används för att det ska finnas en legitimitet för det man säger, att det är okej att tycka vissa saker utan att man är rasist har blivit ett väl använt tilltag i debatten.

Samtidigt finns det många människor som tycker att det finns något som ”naturliga skillnader” mellan svarta och vita, att judar har mer inflytande i samhället än andra, att homosexualitet är omoralisk och så vidare. Anton Landehag, ordförande för Ungdom Mot Rasism ger ett tydligt exempel på hur underliggande dessa tankar kan vara och vad de ofta möter för reaktioner när de ska besöka skolor; ”Det är inte ett viktigt problem hos oss för vi har inte så många invandrare på vår skola”, säger rektorerna. Det finns ett förutsättande om att rasism inte förekommer på vissa skolor just för att man inte har många utländska barn som elever, som att främlingsfientlighet bara kan finnas i miljöer där olika grupper möts i fysisk mening. ”Självkritiken är dålig”, fortsätter Bengtsson. Han menar att vi ser oss själva som att vi lever i ett öppet, jämställt och demokratiskt land och att vi har blivit det genom en typ av politisk kamp. I själva verket har man valt att dra en skiljelinje, en gräns, mellan vad som var Tyskland under nazismens styre under trettio- och fyrtiotalet och vad som var Norden; ett fel och ett rätt. Men sanningen är att samtidigt som detta skedde i Tyskland på grund av idéerna kring rastänkande ägnades sig svenska staten åt detsamma genom exempelvis forskning i rasbiologi eller tvångssterilisering.

Alexander Bengtsson Utbildningschef Stiftelsen Expo Fotograf ExpoRasismen vilar på en tanke där man ofta jämför svenska familjer och ”andra” familjer och där man uppfattar det som att just dessa familjer tar med sig ”andra” värderingar när de kommer till Sverige. Normkritisk pedagogik syftar till att man istället för olikheter mellan ”vi” och ”dem” fokuserar på att undersöka vilka de oskrivna reglerna redan är i samhället, vad förväntas vi egentligen att tycka och vad är korrekt? Landehag menar att det finns ett problem med antirasism- och antiintolerans rörelserna som egentligen ligger i själva begreppet ”anti”, man ägnar mycket tid åt det man är emot. ”Man måste också vara för något, man måste tala om en samexistens”. Moderator Cecilia Willmans Etséen som arbetar som samordnare och verksamhetsansvarig för Dialogverksamheten i Studieförbundet Bilda ställer frågan om vad intolerans betyder; vad är det att vara intolerant? Landehag menar att få människor att vara toleranta mot varandra är inte ett tillräckligt högt mål; ”Vi måste nå respekt. Acceptera”. Alexander Bengtsson menar att han ser lite annorlunda på det hela och menar att man i motrörelser är mycket dåliga på att diskutera med varandra, att man inte vågar vara olika och ha olika åsikter inom den egna gruppen. ”Bland anti-rasister finns det ofta en typ av halleluja känsla”, säger han. ”Det är en utopi att få alla rasister att respektera”, och menar att det ofta handlar om människor som växt upp med intoleranta tankar, att personer med extrema åsikter som rent utav äcklas av andra måste man arbeta på ett annat sätt med.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Anton Landehag berättar om hur ofta skolor menar väl med att ha temadagar där man har olika folkdräkter eller äter mat från olika länder men att det blir fel; ”Det reproducerar att vi ska tycka att det är okej, att ’vi’ först ska godkänna ’andra’”. Alexander Bengtsson håller med, nu för tiden nekar Expo konsekvent att komma och tala på just sådana här ”jippon” säger han och förklarar att det leder till att rasister känner sig ännu mer utpekade och blir svårare att nå; ”På en lyckad dag händer inget alls”.

”Folkbildningen har en avgörande roll”, säger Alexander Bengtsson. Att man tar reda på saker, undersöker vilka normer och villkor som egentligen finns, är vitalt för att stoppa partier som Sverigedemokraterna med sin splittringspolitik. Anton Landehag menar att det också är viktigt att man testar sig själv i sin vardag; ”Ta bara det här med chokladbollar…”, säger han.

Rasismen och hårdare tag ”Bråka mer!”

Politiska motsättningar och yttrandefrihet är en het fråga och under Athena scenens tak möts tre av Sveriges ledande skribenter för att diskutera hur rasism och intolerans tar form i det politiska samtalet.

Fredrik Krohnman Jonathan Leman och Daniel SwedinJonathan Leman som arbetar för Expo menar att det är viktigt att förstå att inget parti eller någon ideologi är immun mot rasism och att alla står inför utmaningar med frågor som väcker känslor. Han menar att liberaler ofta ser sig själva som antirasister och att liberalismen inte lider av rasism eftersom man ser det som en individuell och inte en kollektiv åsikt medan vänstern har en typ av inneboende antirasism i rörelsen men samtidigt tycks bjuda in till intoleranta åsikter ändå. Varken höger eller vänsterpartier tycks hantera frågor om rasism tillräckligt bra. Inom vänsterpartier kan man traditionellt sett finna ett tydligare sätt att exempelvis tala om Sverigedemokraterna; Mona Sahlin (S) var extremhögerns hatobjekt men idag kan vi se hur Fredrik Reinfeldt (M) fått överta den här rollen. Statsministern kallas av vissa för ”kulturmarxist” och det har dykt upp skyltar med texten ”Krossa folkförrädarna” kryssat över moderaternas logga. Så vems fråga är det då egentligen?

Daniel Swedin, ledarskribent på Aftonbladet, menar att ingen äger frågan i sig; ”Vi delar den trots att det ser olika ut”. Journalisten och redaktören Fredrik Krohnman fortsätter med att olika grupper har olika engagemang. Antirasism ska inte vara en vattendelare men medieklimatet förändras. I våras publicerade Jerusalem Post en artikel där man hade räknat på hur många barn som fötts och fått namnet Mohammed där man då ville demonstrera problemet med förföljelse av judar genom att belysa någon typ av antal. ”Det var extremt men blir vanligare”, säger Krohnman. Konservativa partier vill gärna tydligare lyfta frågan om islam, medan liberala partier försöker ”hålla rent hus” med åsikter som utmynnar i intolerans. Man vill inte ha det i kölvattnet av den legitima politiken och svarar därför med att ”vissa medlemmar urartade”. Jonathan Leman drar upp exemplet med ett utspel från förra året mellan Morgan Johansson (S) och dåvarande socialdemokratiske partiledaren Håkan Juholt som började med att Johansson gått ut med ett förslag gällande dubbelt medborgarskap. Daniel Swedin menar att det största problemet med Johansson som exempel är att det för ofta tar alldeles för lång tid innan ett avståndstagande kommer mot liknande uttalanden. ”Idag är det allmänt hårdare, det är inte så mycket utspel i sig utan att de innehåller oftare retorik av ’hårdare tag’ och i nyhetsvärlden är bara några timmar en mycket lång tid”.

Leman undrar om Sverigedemokraternas framgångar påverkat det politiska samtalet. Fredrik Krohnman menar att de deltar inte riktigt men att alla partier måste förhålla sig till dem och att ett stort problem är att många partier inte vet vilken strategi de ska använda för att bemöta dem. Samma problem återfinns också inom journalistkåren. Om man i vanliga fall arbetar efter sin övertygelse borde man kunna göra det med Sverigedemokraterna också. Det måste finnas ett ansvar för helheten. Daniel Swedin känner detsamma och menar att Sverigedemokraterna är det enda parti som får prata bara om de frågor de själva vill. ”Försök att prata med dem om frågor som inte är deras”, uppmanar Swedin.

Sen blir det ofta så att om man röstar lika som Sverigedemokraterna så pratas det som om det vore ett samarbete, varför blir det så, frågar Leman. Swedin svarar direkt att det är en konsekvens av blockpolitik och Krohnman tillägger att det blir också ofta så att man säger att Sverigedemokraterna har ”vunnit” en fråga om de får stöd av något annat parti. Det finns en extrem tolerans kring dem på många tidningsredaktioner och han menar att det finns en typ av ambivalens, man vill granska dem extra men samtidigt lika som med andra partier. Journalister måste bli hårdare; ”De sitter i riksdagen som vilket parti som helst”. Det är också så att det ligger väldigt låga förväntningar på just Sverigedemokraterna menar både Daniel Swedin och Jonathan Leman. ”De säger dumheter och är ett freak parti”, säger Swedin. Man förväntar sig inte bättre.

Idén om etniska svenskar är gammal menar Leman; ”Varför tog det hus i helvetet nu när Reinfeldt sa det?”. Daniel Swedin tror att det handlar om att man försöker bortförklara sina egna misslyckanden men att det är en retorik som kanske är vanligare att använda inom exempelvis universitetsstudier. ”Det var mycket tydligare än tidigare och om statsministern säger det så skapar det en orolighet inför vad som händer i samhället”, menar han. Fredrik Krohnman är inne på det liknande, att det skapar en ängslighet exempelvis om medborgarskap och känslan av att man inte kan vara svensk och någonting annat på samma gång. Man pratar på ett sätt som ger en snäv självbild.

Oavsett om intoleransen finns hos fler idag eller inte så finns det definitivt en annan typ av närhet, man kan lätt hitta miljöer för detta. Leman säger att folk som nekas att publiceras med rasistiska och intoleranta budskap ofta hojtar att det är ett förtryck de utsätts för. Fredrik Krohnman håller med och menar att tanken om yttrandefrihet tycks bli alltmer feltolkad; ”Yttrandefrihet är ingen rätt till att bli publicerad”. Daniel Swedin medger att klimatet runt dessa frågor påverkar hans skrivande, att det rent utav är ett arbetsmiljöproblem. Han ger exempel på hur man funderar på hur man ska skriva för att inte bli hotad eller mailbombad; hur undviker man hatstorm blir en vanligare fråga. ”De hittar alltid ingångar till varje givet ämne” fortsätter han att förklara, rasismen kommer alltid tillbaka och söker specifikt negativa rapporteringar om invandrare. Fredrik Krohnman tycker att det är viktigt att man inte stänger nättidningarnas kommentarfält just eftersom åsikterna inte försvinner bara för det. Daniel Swedin är av samma åsikt men menar att som när Utöya hände och det kom hånfulla kommentarer om barnen som drabbats så var det mycket svårt att se meningen i det. ”Men vi vill diskutera”.

När den folkliga intoleransen blivit politisk – ”Efter Utöya”

Jonathan Leman Foto ExpoNär Jonathan Leman ska tala om de antimuslimska idéer och rörelser som Andreas Behring Breivik sympatiserar med som finns även i vårt samhälle är Cozmoz rummet under Peace & Love festivalen helt fullsatt.

”De här rörelserna hittar alltid olika idéer att utnyttja”, förklarar Leman. De menar antingen att jämställdheten är hotad av andra kulturer, att yttrandefriheten är i fara, sekularisering, ja man kan till och med vända sig emot kristna eller judar när man ska kritisera islam. Leman menar att i Eurabia-litteraturen växer ständigt den retoriska historieomskrivningen. Det finns en stor konspirationsteori kring att Europa håller på att bli en del av arabvärlden genom en förändringsprocess som sker på grund av invandring och det höga födelseantal man menar finns bland muslimer. Idag känner många av oss igen dessa tankar efter det att Andreas Behring Breivik i sitt manifest stödde den här teorin och under sin rättegång fortsätta att propagera för sannheten i detta. Men Breivik är långt ifrån ensam med sina åsikter. ”Det här är konspirationsteorier som fungerar”, konstaterar Leman. ”Det finns en medveten politik som man kan se hos till exempel Sverigedemokraterna”.

Inom den politiska arenan kopplar vissa grupper samman islam och socialism. Man har en kritik som vänder sig emot ett socialistiskt samhälle eftersom man blir beroende av välfärdsstaten och kan därför inte ”värja sig” från invandring och islam. Ofta fokuserar man på familjer och ratio; proportionen till hur många barn som föds. Man refererar till detta som soft jihad. ”Islam betraktas som ideologi och inte religion”, säger Lehman.

Vi har fått grupper som mycket offentligt uttrycker antimuslimska åsikter som på vissa sätt liknar nynazismen på nittiotalet. Counterjihadrörelsen hävdar att muslimer är en ”demografisk bomb”, Jihad Watch som är världens största islamkritiska webbplats försöker enligt dem själva att uppmärksamma hur jihad präglar islams historia och att i dess texter finner man orsaker till den terrorism muslimer utför, English Defence League (EDL) beräknas ha tjugofem till trettiofemtusen medlemmar som våldsamt vänder sig emot invandring som de ser som ett hot emot brittiska värderingar. ”De går nu från gatan och in i politiken”, säger Jonathan Leman.

Rapporten från Expo om Counterjihadrörelsen Foto Roland GeisheimerAntimuslimska yttringar vänder sig idag mot det ”politiskt korrekta” (PK) och så kallad kulturmarxism. Man påstår att dessa dominerar hela samhället. Intressant nog så är kulturmarxist inte ett skällsord reserverat för vänstersympatisörer. På vissa bloggar pekar man ut statsminister Fredrik Reinfeldt (M) som ledande kulturmarxist. Man vänder sig och kritiserar borgerliga politiker men skyller ändå på vänstern, att denna politiska ideologi lyckats att influerar högerpartierna. Det finns en starkt våldsbejakande retorik och ofta ser man i mätningar hur ”muslim” och ”invandrare” uppfattas som samma sak hos många människor. ”Som temat under den här festivalen är en ny värld måste vi också se den vi har nu”, säger Leman.

Hatet är ett verktyg och det är viktigt att inte framstå som rasistisk och därför för man fram bara det som passar ens syfte. Grupper som Sverigedemokraterna bortser från människor som är kriminella eller som utför terrorism; ”De är bara intresserade av våld från grupper de är emot”. När nya generationer ska gå och rösta kan man fundera på vad som blir konsekvenserna av dagens politiska samhällsklimat. Jonathan Leman menar att det snarare handlar om att invandrarfientliga personer nu har fått politiker att tala för sig. Bloggar och nättidningar dominerar inom antimuslimska uttryck men åsikterna i sig själva är inte nya, men de märks mer nu. ”Folklig intolerans runt köksbordet som blir politiskt ser vi idag”.

”Det är viktigt att hålla utkik efter hur dessa idéer sprids och inte bara hos Sverigedemokraterna”, avslutar Leman.

Ibland bättre att tänka att Sverigedemokraterna har rätt”
Med folkbildning stoppar vi rasismen”

”Det fanns en man som hette Stieg Larsson”. Så inleds samtalet om folkbildning och rasism anordnat av Expo. Larsson hade 1982 börjat arbeta på Searchlight, en brittisk tidning som sedan sextiotalet belyst fascistiska och rasistiska strömningar och han kom att bli en av dem som förde debatten till Sverige. Hill-stiftelsen, som kom att döpas om till stiftelsen Expo, ägnade sig åt att heltäckande rapportera och lyfta rasismen vilket med tydlighet inte var önskvärt av alla; tryckeriet som producerade tidskriften Expo vandaliserades och medarbetare fick motta hot. Aftonbladet och Expressen valde båda att då stiga in och ge ut Expo som bilaga. ”Idag arbetar vi med att utmana tolerans”, säger Alexander Bengtsson och beskriver hur Expo granskar, utbildar och försöker att förebygga rasism. ”Folkbildning”, kallar han det.

En annan sida av Stieg Larsson Foto Expo”Jag skulle vilja hävda att de snackar skit”, säger Bengtsson om dem som säger att rasism inte är något som finns. Även hat har empiri och intolerans är ett noggrant fält. Forskning menar att i Sverige kan man betrakta 70-75 % av befolkningen som toleranta och 15-20 % som ambivalenta, vilket betyder att de är mottagliga för påverkan eftersom de inte har en klar åsikt. De vars hela världsbild vilar på intoleranta och extremintoleranta tankar uppgår till 5-10 % av befolkningen. Senare kommer jag att bekanta mig med materialet ”Intolerance, Prejudice and Discrimination”, en rapport över situationen i Europa framställd vid Bielefeld universitetet. Rasismen är stor och komplicerad, och definitivt sann. Maria-Pia Cabero arbetar bland annat som projektsamordnare för Expo Utbildning och inom Expo Skola och hon beskriver den ”mångtydiga intoleransen”. Forum för levande historia genomförde en undersökning med 4 600 gymnasieelever där man ville se hur de kände inför olika folkgrupper och religioner. Exempelvis blev resultatet att den grupp man visade sig vara mest ambivalent inför, med 53 %, var judar. ”Och ändå hör vi hela tiden folk som säger det är väl ingen som är emot judar längre”, menar Cabero.

”Antirasismen måste vara konsekvent”, alla former av fördomar baserade på sexualitet, religion och så vidare måste bemötas. Alexander Bengtsson menar att det är en naiv idé att tro att det här är något som går att lösa enkelt. När han säger att det inte fungerar att skolan har några temadagar ibland så nickar kvinnan framför mig ihärdigt. Det stora problemet är att de med intoleranta åsikter vet precis varför olika kulturer ska visas upp i skolan eller att människor utifrån ska besöka skolan och tala om rasism; de blir ytterligare utpekade vilket leder till att man snarare stärker de åsikterna man menat få att försvinna. ”Vi måste arbeta mer långsiktigt än tidigare”, menar Bengtsson och berättar om exempel som Kungälvsmodellen, toleransprojektet som startades av några lärare som kände att ett fackeltåg efter mordet på John Hron inte var tillräckligt. Nu arbetar man aktivt för att fånga upp ungdomar mellan 14 och 16 år som är på väg in i en intolerant och antidemokratisk miljö.

”Ibland bättre att tänka att SD har rätt”, uppmanar Alexander Bengtsson och jag tror de flesta av oss i rummet känner ett instinktivt obehag. ”Lek med tanken, vad är då lösningen?”, fortsätter han. Tittar man i Sverigedemokraternas partiprogram kommer exempelvis assimilering som förslag. När är man som invandrare assimilerad, hur blir man det? ”De här ska bli svenskar, känner man sig svensk och uppfattas av alla andra som svensk då är man svensk”, så tänker SD säger Bengtsson. ”Men kommer man att låta sig assimileras om man är ’det största hotet’ någonsin?”, fortsätter han och vi skrattar lite åt den fallna logiken. Retoriken är det viktigaste, vi måste diskutera vart retorik som assimilering och återinvandring egentligen tar vägen. Vad är den exakta konsekvensen av det man säger? Det finns en besatthet av svenskhet som om svenskhet i sig är förenande. Expo har en övning till ungdomar när de besöker skolor som handlar om att de får skriva en novell utifrån titeln ”När jag som raggare blev muslim och bög” som ett sätt att testa sina egna tankar. ”Det är inte Jimmie Åkesson som bestämmer vad vi är”.

Maria-Pia Cabero menar att de ambivalenta är mycket viktiga och att de fortfarande går att nå med kunskap; ”Man måste våga bråka mera, ta debatten”, säger hon. ”Det är inte farligt när vi inte tycker lika, det är farligt när vi inte diskuterar”. Om ambivalenta aldrig får höra något annat än intolerans, om ingen säger emot, varför skulle de inte tro att det är sant. Därför måste man kliva ut i människors vardag, ha ett fungerande lokalsamhälle. När exempelvis en fritidsgård stängs ner skapas en otrygghet vilket leder till att många grupper som Sverigedemokraterna lockar med en ”villkorad trygghet”. ”Antirasismen har ett ansvar, istället för att låta högerextremister och nazister vara nattvakter på stan, klä de hemlösa eller laga fotbollsmål, ja, låt då vanligt jävla folk gå tillsammans istället” säger Alexander Bengtsson. Folkbildning konfronterar lögner och pratar också om det positiva. Folkbildning är det som gör det svårt för grupper som Sverigedemokraterna att slå split.

”Fan vad bra” säger tonåringen bredvid mig efter föreläsningens slut och förlorar sig i ett samtal med lika upprymda vänner. Det är fan folkbildning i sin essens tänker jag.

 

Linda Bönström

 

 

 

 

 

 

 

Ur arkivet

view_module reorder

Unga människor och gamla Essä i form av aforismer

 För den sene Vilhelm Ekelund är ålderdomens visdom underlägsen den unga människans bottensäkra uppfattning att världen visserligen är dårskap och rackar­spel men att den både för poeten och för hjälten ...

Av: Gunnar Lundin | Essäer | 31 december, 2013

Från penselhår till pixelporr – en essä om pornografi i konsten

Hur många unga pojkar slet inte ut sin joystick på 80-talet i dunkla pojkrum framför en flimrande TV-skärm? Det var inte bara plattformsspel och shoot-em-up spel som visades på skärmarna ...

Av: Mathias Jansson | Essäer om konst | 22 december, 2012

Jenny Berggren Keljevic

Är du i kärlek eller i lust?

Vi har väl alla någon gång kommit till den punkten i olika relationer då det antingen utvecklas eller börjar slita i kanterna på ett eller annat sätt. Ibland händer det ...

Av: Jenny Berggren Keljevic | Gästkrönikör | 30 juni, 2017

Universum

Då Oden mötte Mefistofeles

Jag upplever i den norröna mytologin en enorm melankoli. Den norröna mytologin är ett drama, en pågående kris, en gudomlig tragedi. För gudarna är otillräckliga, men det är inte bara ...

Av: Eirik Storesund | Agora - filosofiska essäer | 07 oktober, 2015

Hilma af Klint och den manliga konstens pionjärer ─ en jämförelse

Sveriges Konstföreningar har detta år 2012 ”Andlighet i konsten” som konstbildningstema. De framhåller att andlighet inte är detsamma som kristendom, utan att man kommer att arbeta med konstnärer och företeelser ...

Av: Lena Månsson | Konstens porträtt | 19 januari, 2012

Foto: Guido Zeccola

Svenska jordgubbar

Så var det då åter dags för den årliga jakten på falska jordgubbar. Jordgubbar från fjärran land som olagligt säljs som svenska på den svenska marknaden. Se upp så du ...

Av: Thomas Silfving | Gästkrönikör | 06 juni, 2016

Om det katolska bidraget till den europeiska civilisationen

Marcus Myrbäck om Thomas E. Woods Katolska kyrkan och den västerländska civilisationen

Av: Marcus Myrbäck | Essäer om litteratur & böcker | 10 februari, 2017

Tanker om Platon og filosofien hans

 Det er slettes ikke så dumt å hevde at med stor grad av sannsynligvis var det slik for Platon at han trodde og mente at kultur uten moral medførte at ...

Av: Thor Olav Olsen | Agora - filosofiska essäer | 17 mars, 2013

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.