Gilda Melodia

Glädjesmarta

En ny krönika av Gilda Melodia.

Av: Gilda Melodia | 05 april, 2016
Gilda Melodia

Etik inom äldreomsorgen

De äldre, sjuka och dementa är en stor grupp människor med varierande symptom och sjukdomsbild. Det gemensamma för alla är att de ofta kommer i kläm i dagens rationella produktionssamhälle ...

Av: Lena Månson | 02 september, 2010
Essäer om samhället

Streiftog i litteraturens verden

Den franske resepsjonen av selvpåført død i den engelske overklasse i det attende århundre Ut fra sikten min er det å snakke og skrive om singulære menneske liv å sette fram ...

Av: Thor Olav Olsen | 12 april, 2013
Agora - filosofiska essäer

En Konsertupplevelse utöver det vanliga

 Stockholm, Drottningholms slottsteater, 6-10 juni Stockholm early music festival 2012 Det har under denna vecka varit ett mycket ambitiöst program med vad som kallas tidig musik, en term som är mina ögon ...

Av: Alexander Sanchez, Jessika Ahlström | 17 juni, 2012
Musikens porträtt

Lady Macbeth från Göteborg – Sjostakovitj på Göteborgsoperan



snusk och dekadens i GöteborgKommer ni ihåg Andy Warhols soppburkar, Campbell’s Tomato Soup, ett av popkonstens signalemblem? Dessa är det första man möter när man slår sig ner i salongen på Göteborgsoperan för att se och höra urversionen av Sjostakovitjs opera ”Lady Macbeth från Mzensk”. Burk bredvid burk i prydliga rader på varandra täcker hela ridån. Texten på burkarna är däremot utbytt mot ”Ismajlovas svampsoppa” i ryska bokstäver. En synnerligen, skall det visa sig, hälsovådlig produkt, spetsad som den är med råttgift.

Vi är hur som helst uppdaterade. Den ödesdigra berättelsen om Katerina Lvovna Ismajlova utspelar sig här och nu, i ett modernt ryskt konsumtionssamhälle, med en påpassligt produktplacerad volvo av senaste modell i garaget hemma hos Katerina, inte på någon avlägsen plats på landet i det ryska artonhundratalet (som i Leskovs romanförlaga) eller i ett sovjetryskt trettiotal då operan skrevs och hade bejublad premiär (1934) för att några år senare förbjudas av Stalin. Det var så det gick till. Sovjetunionen hade han monopol på och var det något som inte platsade i hans huvud så platsade det inte alls. ”Lady Macbeth från Mzensk” till exempel. Det var snusk och dekadens. Kaos och Kakafoni. Vad Stalin såg och hörde var sanning och socialistisk dogm.

Det är detta som denna uppsättning vänder sig mot - eller gör den det? Nog för att det är ”snusk” och ”dekadens” så det räcker, det knullas överallt och på de mest omöjliga platser; det är bara det att Sjostakovitj och regissören Graham Vick gillar det som Stalin ogillade eller rättare sagt, de ställer inte upp på hans etiketter. Det handlar, som de ser det, istället om kärlek, kättja, lust och levnadsmod. Lite av surrealisternas ”l’amour fou”. Om att ta för sig och leva ut sina drifter. Vilket, naturligtvis, var en styggelse för den prästutbildade generalsekreteraren i Sovjetunionens Kommunistiska Parti, åtminstone när det gällde sexualiteten. I det politiska livet hade han, som bekant, inga hämningar.

De uppsättningar som jag sett tidigare har varit av den mer tillrättalagda och inte fullt så frispråkiga version som kallas ”Katerina Ismajlova” som är lokaliserad till ett rikt köpmannahem på den ryska landsbygden, där klockorna en gång för alla stannat och det sociala roll- och relationsspelet är som hugget i sten. Mot detta institutionaliserade förtryck gör Katerina uppror. De känslor hon bär på finner inte utlopp någonstans. Hennes man är impotent och hennes svärfar otillbörligt lysten, som när sonen inte förmår skaffa fram en arvinge funderar på att göra det själv istället. Det blir för mycket. Hon giftmördar honom med svampsoppan och stryper kort därefter sin man. Hennes stora kärlek, drängen Sergej, hjälper till bara för att svika henne när det bär av till fånglägret och det tragiska slutet i Sibirien. Han förmår inte älska, endast kopulera.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Det är en kolsvart berättelse med tonvikten lagd på tragiken och det ofrånkomliga slutet. I Göteborg har man, som sagt, vänt på kuttingen och bjudit in kabarén, vaudevillen, revyn och burlesken. Skakat om riktigt ordentligt och tryckt gasen i botten. Det är Rabelais och Bachtin (det folkliga skrattets teoretiker) som styr och ställer med inspiration från det många gånger burleska ryska tjugotalet, rågat som det var av ett frimodigt experimenterande, innan det planade ut i trettiotalets fångläger och socialrealiska vattvälling. På gott och ont. Det blir stundtals lite för mycket av det goda, det uppsluppna scenhumöret biter sig till och från i svansen. 

Skräcken för tomrummet Skräcken för tomrummet, ”horror vacui”, gör sig tydligt påmind. En mättnadskänsla smyger sig på. Men visst är det storartat spektakulärt och påkostat och närmast drömspelsartat på sina ställen, som när ett antal kärlekskranka brudar kastar sig över ett överflöd av vitvaror och stillar sina begär i de mest häpnadsväckande poser. Eller när poliskören framför sin strikt militäriskt koreograferade körsats, ”vi måste fiska i grumligt vatten för att klara av att betala skatten”. Förmodligen inte heller något som föll Stalin på läppen. För att inte glömma den snillrika ”deus ex machina-varianten” med prästen som hissas ned i en gigantisk grävskopa till den döende svärfadern.

Efter den osignerade artikeln i Pravda (av Stalin) tog Sjostakovitjs liv och gärning en helt annan vändning, han höll sig på sin vakt. Han visste att han hade ledarens ögon och öron på sig och att minsta felsteg betydde Sibirien. Symfonierna blev hans ansikte utåt, den femte marknadsfördes till och med som ett slags självkritik, medan det i kammarmusiken, jag tänker särskilt på de sista stråkkvartetterna, är en fullständigt ocensurerad tonsättare som öppet talar i egen sak (ett tips: den ryska Brodsky-kvaretten spelar samtliga Sjostakovitjs femton stråkkvartetter i Uppsala nya konserthus under en helg i mitten av april).

Det burleska finns också i musiken. Det är en ung och levnadsglad Sjostakovitj som här ohämmat far fram i partituret, musiken sjuder av självtillit och positiv framåtanda, med ett högröstat bläck, utplacerat på en av läktarna, som trumpetar och parodierar så det står härliga till, lite av den klangmiljö och gestik som finns i fjärde symfonin (som av förklarliga skäl låg ospelad i byrålådan i över tjugofem år). Det är ett av Sjostakovitjs främsta verk, idag ett standardverk på orkesterrepertoaren. Jag minns det första svenska framförandet 1961 i Stockholms konserthus.

Thomas Sanderling, nära vän till tonsättaren, plockar ut vad som finns att plocka ut ur partituret och har utmärkt assistans av orkestern. Och av kören. Gitta-Maria Sjöberg uttrycker och gestaltar på ett innerligt sätt ledan och kärlekstörsten hos huvudpersonen, särskilt i de högre registren. Pär Lindskogs kåte dräng har även röstmässigt de rätta kvaliteterna. Hans tenor matchar fullt ut Gitta-Maria Sjöbergs sopran. Men mest imponerad är jag nog av Mats Almgrens djupt mullrande och voluminiösa bas, på högsta internationella nivå.

Ulf Stenberg

 

 

 

 

Ur arkivet

view_module reorder
William Blake  Inferno

Djuren har ingen talan

Djuren som vi gjort till våra slavar vill vi inte tänka på som våra jämlikar. (Charles Darwin 1838)

Av: Lena Månsson | Reportage om politik & samhälle | 13 oktober, 2016

Post-Emmakrönika 2, Rastplatsen II

En enkel orak rastplats i omedelbarhet av en annan i avståndet knappt emellan övervunnet. De bevittnade vetgiriga, ställda råkat med fler sig rygg mot varann det aldrig pinsammare om än ...

Av: Stefan Hammarén | Stefan Hammarén | 25 februari, 2010

En ny röst åt konsten

Linda Aker är en av de kreativa ledarna för det till vintern årsgamla Galleri Vox, beläget i ett gårdshus i Sundsvalls stenstad. Hon är bildpedagog och har gått på utställningar ...

Av: Pernilla Andersson | Kulturreportage | 15 augusti, 2010

”Monism” – en tredje utväg

Inför en aktualisering av Viktor Rydbergs Bibelns lära om Kristus fick jag från professor Birthe Sjöberg mig till livs följande citat från Rydbergs Medeltidens magi från 1865: ”Vår tid är en ...

Av: Erland Lagerroth | Agora - filosofiska essäer | 16 juli, 2012

Kolonisterna på Lappmarksmyrarna

Per Albin Andersson. Foto: Familjen I första numret av Tidningen Kulturen 2008 skrev Lilian O. Montmar en artikel under titeln: Eskilstunakolonister på gungfly i Västerbottens väglösa land. I förra påsken hittade ...

Av: Per Albin Andersson | Reportage om politik & samhälle | 14 augusti, 2008

Lily Tuck: Woman of Rome - A Life of Elsa Morante

För sin roman ”The News from Paraguay” fick amerikanskan Lily Tuck 2004 års National Book Award, inte alldeles oförtjänt. Det är en historia på faktiskt underlag om kärlek och politik ...

Av: Ivo Holmqvist | Essäer om litteratur & böcker | 04 september, 2012

Nell Walden och Der Sturm

Kvinnliga konstnärer hade en aktiv roll i det svenska modernistiska projektet. De ifrågasatte den traditionella könsordningen och sökte nya estetiska uttryck men marginaliserades ofta av de samtida manliga kritikerna. Daniel ...

Av: Lena Månsson | Konstens porträtt | 15 november, 2013

Serena Williams. Foto:  Flickrworker

Om Båstad och systrarna Williams

I dessa dagar besöks Båstads tennisarena av världsettan Serena Williams. Efter Wimbledonsegern, även detta år, tar hon sig till det avlägsna Båstad. Det är en ära att ha henne här ...

Av: Hans-Evert Renérius | Gästkrönikör | 16 juli, 2015

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.