Heinrich von Kleist. Foto: Wikipedia

Michael Kohlhaas och det nihilistiska helvetet

Bo I Cavefors om Heinrich von Kleist och hans Michael Kohlhaas. Aus einer alten chronik (1808 - 1810).

Av: Bo I Cavefors | 19 juni, 2015
Essäer om litteratur & böcker

Kulturarbetare viktiga för företagare med visioner

Kulturarbetare viktiga för företag med visioner Lotta Haglund på Kulturkraft på Östgötagatan i Stockholm. Foto: Ragnar di Marzo. I Sverige har det under de senaste åren startats en våg av ...

Av: guido zeccola | 15 september, 2006
Allmänna reportage

Håll koll på Estland!

Den 20 augusti är det 24 år sedan Estland återfick sin självständighet efter 57 år av sovjetisk ockupation. Denna tycks fortfarande vila på en skör tråd. Därför är det viktigt ...

Av: Enel Melberg | 20 augusti, 2014
Essäer

Kvinnohatarna på nätet tror att de är pimps som rules the world

Sätter på min platt-tv som täcker halva väggen i mitt stora rum. En kukförlängare? Vet inte vad man kallar det om man råkar vara en kvinna som köpt en fet ...

Av: Annelie Babitz | 22 mars, 2014
Gästkrönikör

Lady Macbeth från Göteborg – Sjostakovitj på Göteborgsoperan



snusk och dekadens i GöteborgKommer ni ihåg Andy Warhols soppburkar, Campbell’s Tomato Soup, ett av popkonstens signalemblem? Dessa är det första man möter när man slår sig ner i salongen på Göteborgsoperan för att se och höra urversionen av Sjostakovitjs opera ”Lady Macbeth från Mzensk”. Burk bredvid burk i prydliga rader på varandra täcker hela ridån. Texten på burkarna är däremot utbytt mot ”Ismajlovas svampsoppa” i ryska bokstäver. En synnerligen, skall det visa sig, hälsovådlig produkt, spetsad som den är med råttgift.

Vi är hur som helst uppdaterade. Den ödesdigra berättelsen om Katerina Lvovna Ismajlova utspelar sig här och nu, i ett modernt ryskt konsumtionssamhälle, med en påpassligt produktplacerad volvo av senaste modell i garaget hemma hos Katerina, inte på någon avlägsen plats på landet i det ryska artonhundratalet (som i Leskovs romanförlaga) eller i ett sovjetryskt trettiotal då operan skrevs och hade bejublad premiär (1934) för att några år senare förbjudas av Stalin. Det var så det gick till. Sovjetunionen hade han monopol på och var det något som inte platsade i hans huvud så platsade det inte alls. ”Lady Macbeth från Mzensk” till exempel. Det var snusk och dekadens. Kaos och Kakafoni. Vad Stalin såg och hörde var sanning och socialistisk dogm.

Det är detta som denna uppsättning vänder sig mot - eller gör den det? Nog för att det är ”snusk” och ”dekadens” så det räcker, det knullas överallt och på de mest omöjliga platser; det är bara det att Sjostakovitj och regissören Graham Vick gillar det som Stalin ogillade eller rättare sagt, de ställer inte upp på hans etiketter. Det handlar, som de ser det, istället om kärlek, kättja, lust och levnadsmod. Lite av surrealisternas ”l’amour fou”. Om att ta för sig och leva ut sina drifter. Vilket, naturligtvis, var en styggelse för den prästutbildade generalsekreteraren i Sovjetunionens Kommunistiska Parti, åtminstone när det gällde sexualiteten. I det politiska livet hade han, som bekant, inga hämningar.

De uppsättningar som jag sett tidigare har varit av den mer tillrättalagda och inte fullt så frispråkiga version som kallas ”Katerina Ismajlova” som är lokaliserad till ett rikt köpmannahem på den ryska landsbygden, där klockorna en gång för alla stannat och det sociala roll- och relationsspelet är som hugget i sten. Mot detta institutionaliserade förtryck gör Katerina uppror. De känslor hon bär på finner inte utlopp någonstans. Hennes man är impotent och hennes svärfar otillbörligt lysten, som när sonen inte förmår skaffa fram en arvinge funderar på att göra det själv istället. Det blir för mycket. Hon giftmördar honom med svampsoppan och stryper kort därefter sin man. Hennes stora kärlek, drängen Sergej, hjälper till bara för att svika henne när det bär av till fånglägret och det tragiska slutet i Sibirien. Han förmår inte älska, endast kopulera.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Det är en kolsvart berättelse med tonvikten lagd på tragiken och det ofrånkomliga slutet. I Göteborg har man, som sagt, vänt på kuttingen och bjudit in kabarén, vaudevillen, revyn och burlesken. Skakat om riktigt ordentligt och tryckt gasen i botten. Det är Rabelais och Bachtin (det folkliga skrattets teoretiker) som styr och ställer med inspiration från det många gånger burleska ryska tjugotalet, rågat som det var av ett frimodigt experimenterande, innan det planade ut i trettiotalets fångläger och socialrealiska vattvälling. På gott och ont. Det blir stundtals lite för mycket av det goda, det uppsluppna scenhumöret biter sig till och från i svansen. 

Skräcken för tomrummet Skräcken för tomrummet, ”horror vacui”, gör sig tydligt påmind. En mättnadskänsla smyger sig på. Men visst är det storartat spektakulärt och påkostat och närmast drömspelsartat på sina ställen, som när ett antal kärlekskranka brudar kastar sig över ett överflöd av vitvaror och stillar sina begär i de mest häpnadsväckande poser. Eller när poliskören framför sin strikt militäriskt koreograferade körsats, ”vi måste fiska i grumligt vatten för att klara av att betala skatten”. Förmodligen inte heller något som föll Stalin på läppen. För att inte glömma den snillrika ”deus ex machina-varianten” med prästen som hissas ned i en gigantisk grävskopa till den döende svärfadern.

Efter den osignerade artikeln i Pravda (av Stalin) tog Sjostakovitjs liv och gärning en helt annan vändning, han höll sig på sin vakt. Han visste att han hade ledarens ögon och öron på sig och att minsta felsteg betydde Sibirien. Symfonierna blev hans ansikte utåt, den femte marknadsfördes till och med som ett slags självkritik, medan det i kammarmusiken, jag tänker särskilt på de sista stråkkvartetterna, är en fullständigt ocensurerad tonsättare som öppet talar i egen sak (ett tips: den ryska Brodsky-kvaretten spelar samtliga Sjostakovitjs femton stråkkvartetter i Uppsala nya konserthus under en helg i mitten av april).

Det burleska finns också i musiken. Det är en ung och levnadsglad Sjostakovitj som här ohämmat far fram i partituret, musiken sjuder av självtillit och positiv framåtanda, med ett högröstat bläck, utplacerat på en av läktarna, som trumpetar och parodierar så det står härliga till, lite av den klangmiljö och gestik som finns i fjärde symfonin (som av förklarliga skäl låg ospelad i byrålådan i över tjugofem år). Det är ett av Sjostakovitjs främsta verk, idag ett standardverk på orkesterrepertoaren. Jag minns det första svenska framförandet 1961 i Stockholms konserthus.

Thomas Sanderling, nära vän till tonsättaren, plockar ut vad som finns att plocka ut ur partituret och har utmärkt assistans av orkestern. Och av kören. Gitta-Maria Sjöberg uttrycker och gestaltar på ett innerligt sätt ledan och kärlekstörsten hos huvudpersonen, särskilt i de högre registren. Pär Lindskogs kåte dräng har även röstmässigt de rätta kvaliteterna. Hans tenor matchar fullt ut Gitta-Maria Sjöbergs sopran. Men mest imponerad är jag nog av Mats Almgrens djupt mullrande och voluminiösa bas, på högsta internationella nivå.

Ulf Stenberg

 

 

 

 

Ur arkivet

view_module reorder

Monochrome bodies

Pål Henrik Ekern (b. 1981) is a photographer who previously studied at the ValandAcademy, the Swansea Metropolitan University and at the University of Oslo. Heparticipates in the Hasselblad Foundation's annual ...

Av: Krisztina Orbán | Essäer om konst | 15 juli, 2014

John Roddam Spencer Stanhope, Robin of modern times, 1860

Konstnärens sommarafton

Hon fäste sina minnen försiktigt på tavlans vita hud. Lät tyget kippa efter andan, då det som tidigare funnits inom henne nu var på väg ut ur hennes huvud, hjärta ...

Av: Robert Halvarsson | Utopiska geografier | 09 februari, 2015

Phaeton av Gustave Moreau (detalj)

Amore, Amoriner och Affektioner

Dr Jan Stenis frågar sig om inte ekonomin kan användas för att framkalla kärleken i samhället.

Av: Dr Jan Stenis | Utopiska geografier | 16 januari, 2015

Omöjliga intervjuer – Milla-Elina Bylund-Lepistö intervjuar Jesus

De omöjliga intervjuerna är en artikelserie där huvudrollen spelas av de döda. Döda författare, bildkonstnärer, filosofer, poeter, regissörer, musiker, tonsättare, skådespelare, men också historiska personligheter, mytomspunna gestalter, gudar och släktingar ...

Av: Milla-Elina Bylund-Lepistö | Essäer | 22 Maj, 2012

Robert Burns på Kronofogden

Det finns folk som tycker det är häftigt att betala skatt. Men också den motsatta åsikten sägs förekomma, och den får uttryck i denna dikt av Robert Burns. Under en tid ...

Av: Robert Burns | Kulturreportage | 04 juni, 2013

”Klockan två kommer jag att må riktigt illa” – George Bernard Shaw möter…

Det är inte särskilt svårt att vara den perfekta värdinnan och den omtyckte värden. Bara två ord behövs: ”Äntligen!” när gästerna kommer, och ”redan?” när de går (fast man måste ...

Av: Ivo Holmqvist | Essäer | 18 juli, 2012

Veckan från hyllan. Vecka 4-2012

Kommer ni ihåg låten ”Konserverad gröt? ”Allting går att sälja med mördande reklam, kom och köp konserverad gröt!” Den skrevs under en oskyldig tid, då ingen ens i sina vildaste ...

Av: Gregor Flakierski | Veckans titt i hyllan | 21 januari, 2012

Sökandets fiender och vänner Två föreningar med olika målsättning

Det finns en svensk sammanslutning som heter Vetenskap och folkbildning. Det låter både  lovande och betryggande - två honnörsord staplade på varann. Föreningens viktigaste funktion tycks vara att varje år ...

Av: Erland Lagerroth | Essäer | 06 juli, 2011

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.