"Hva hadde de å snakke om, nå da han var død?"

Nikanor Teratologen om författaren Stig  Saeterbakken som gick ur tiden den 25 januari.  Jag vet inte. Vad har vi att tala om? Vad finns att säga när sorgen skär genom hela ...

Av: Nikanor Teratologen | 30 januari, 2012
Litteraturens porträtt

Den blundande guiden

  Turkiet har alltsedan 1980-talet varit ett stigande populärt resemål för nordbor. Med Istanbul som Europas kulturhuvudstad 2010 kommer säkerligen historien om det moderna Turkiet att återberättas mer än en gång ...

Av: Åsa Carin Bharathi Larsson | 13 augusti, 2009
Resereportage

Buddha

Frihet är inte till salu

”Visst, Indien är den enda plats i världen som ännu är medveten om att något annat än materian existerar. Andra länder har helt glömt detta: Europa, Amerika och andra platser…Därför ...

Av: Annakarin Svedberg | 21 september, 2016
Kulturreportage

Jenny Berggren Keljevic

Är du i kärlek eller i lust?

Vi har väl alla någon gång kommit till den punkten i olika relationer då det antingen utvecklas eller börjar slita i kanterna på ett eller annat sätt. Ibland händer det ...

Av: Jenny Berggren Keljevic | 30 juni, 2017
Gästkrönikör

Lady Macbeth från Göteborg – Sjostakovitj på Göteborgsoperan



snusk och dekadens i GöteborgKommer ni ihåg Andy Warhols soppburkar, Campbell’s Tomato Soup, ett av popkonstens signalemblem? Dessa är det första man möter när man slår sig ner i salongen på Göteborgsoperan för att se och höra urversionen av Sjostakovitjs opera ”Lady Macbeth från Mzensk”. Burk bredvid burk i prydliga rader på varandra täcker hela ridån. Texten på burkarna är däremot utbytt mot ”Ismajlovas svampsoppa” i ryska bokstäver. En synnerligen, skall det visa sig, hälsovådlig produkt, spetsad som den är med råttgift.

Vi är hur som helst uppdaterade. Den ödesdigra berättelsen om Katerina Lvovna Ismajlova utspelar sig här och nu, i ett modernt ryskt konsumtionssamhälle, med en påpassligt produktplacerad volvo av senaste modell i garaget hemma hos Katerina, inte på någon avlägsen plats på landet i det ryska artonhundratalet (som i Leskovs romanförlaga) eller i ett sovjetryskt trettiotal då operan skrevs och hade bejublad premiär (1934) för att några år senare förbjudas av Stalin. Det var så det gick till. Sovjetunionen hade han monopol på och var det något som inte platsade i hans huvud så platsade det inte alls. ”Lady Macbeth från Mzensk” till exempel. Det var snusk och dekadens. Kaos och Kakafoni. Vad Stalin såg och hörde var sanning och socialistisk dogm.

Det är detta som denna uppsättning vänder sig mot - eller gör den det? Nog för att det är ”snusk” och ”dekadens” så det räcker, det knullas överallt och på de mest omöjliga platser; det är bara det att Sjostakovitj och regissören Graham Vick gillar det som Stalin ogillade eller rättare sagt, de ställer inte upp på hans etiketter. Det handlar, som de ser det, istället om kärlek, kättja, lust och levnadsmod. Lite av surrealisternas ”l’amour fou”. Om att ta för sig och leva ut sina drifter. Vilket, naturligtvis, var en styggelse för den prästutbildade generalsekreteraren i Sovjetunionens Kommunistiska Parti, åtminstone när det gällde sexualiteten. I det politiska livet hade han, som bekant, inga hämningar.

De uppsättningar som jag sett tidigare har varit av den mer tillrättalagda och inte fullt så frispråkiga version som kallas ”Katerina Ismajlova” som är lokaliserad till ett rikt köpmannahem på den ryska landsbygden, där klockorna en gång för alla stannat och det sociala roll- och relationsspelet är som hugget i sten. Mot detta institutionaliserade förtryck gör Katerina uppror. De känslor hon bär på finner inte utlopp någonstans. Hennes man är impotent och hennes svärfar otillbörligt lysten, som när sonen inte förmår skaffa fram en arvinge funderar på att göra det själv istället. Det blir för mycket. Hon giftmördar honom med svampsoppan och stryper kort därefter sin man. Hennes stora kärlek, drängen Sergej, hjälper till bara för att svika henne när det bär av till fånglägret och det tragiska slutet i Sibirien. Han förmår inte älska, endast kopulera.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Det är en kolsvart berättelse med tonvikten lagd på tragiken och det ofrånkomliga slutet. I Göteborg har man, som sagt, vänt på kuttingen och bjudit in kabarén, vaudevillen, revyn och burlesken. Skakat om riktigt ordentligt och tryckt gasen i botten. Det är Rabelais och Bachtin (det folkliga skrattets teoretiker) som styr och ställer med inspiration från det många gånger burleska ryska tjugotalet, rågat som det var av ett frimodigt experimenterande, innan det planade ut i trettiotalets fångläger och socialrealiska vattvälling. På gott och ont. Det blir stundtals lite för mycket av det goda, det uppsluppna scenhumöret biter sig till och från i svansen. 

Skräcken för tomrummet Skräcken för tomrummet, ”horror vacui”, gör sig tydligt påmind. En mättnadskänsla smyger sig på. Men visst är det storartat spektakulärt och påkostat och närmast drömspelsartat på sina ställen, som när ett antal kärlekskranka brudar kastar sig över ett överflöd av vitvaror och stillar sina begär i de mest häpnadsväckande poser. Eller när poliskören framför sin strikt militäriskt koreograferade körsats, ”vi måste fiska i grumligt vatten för att klara av att betala skatten”. Förmodligen inte heller något som föll Stalin på läppen. För att inte glömma den snillrika ”deus ex machina-varianten” med prästen som hissas ned i en gigantisk grävskopa till den döende svärfadern.

Efter den osignerade artikeln i Pravda (av Stalin) tog Sjostakovitjs liv och gärning en helt annan vändning, han höll sig på sin vakt. Han visste att han hade ledarens ögon och öron på sig och att minsta felsteg betydde Sibirien. Symfonierna blev hans ansikte utåt, den femte marknadsfördes till och med som ett slags självkritik, medan det i kammarmusiken, jag tänker särskilt på de sista stråkkvartetterna, är en fullständigt ocensurerad tonsättare som öppet talar i egen sak (ett tips: den ryska Brodsky-kvaretten spelar samtliga Sjostakovitjs femton stråkkvartetter i Uppsala nya konserthus under en helg i mitten av april).

Det burleska finns också i musiken. Det är en ung och levnadsglad Sjostakovitj som här ohämmat far fram i partituret, musiken sjuder av självtillit och positiv framåtanda, med ett högröstat bläck, utplacerat på en av läktarna, som trumpetar och parodierar så det står härliga till, lite av den klangmiljö och gestik som finns i fjärde symfonin (som av förklarliga skäl låg ospelad i byrålådan i över tjugofem år). Det är ett av Sjostakovitjs främsta verk, idag ett standardverk på orkesterrepertoaren. Jag minns det första svenska framförandet 1961 i Stockholms konserthus.

Thomas Sanderling, nära vän till tonsättaren, plockar ut vad som finns att plocka ut ur partituret och har utmärkt assistans av orkestern. Och av kören. Gitta-Maria Sjöberg uttrycker och gestaltar på ett innerligt sätt ledan och kärlekstörsten hos huvudpersonen, särskilt i de högre registren. Pär Lindskogs kåte dräng har även röstmässigt de rätta kvaliteterna. Hans tenor matchar fullt ut Gitta-Maria Sjöbergs sopran. Men mest imponerad är jag nog av Mats Almgrens djupt mullrande och voluminiösa bas, på högsta internationella nivå.

Ulf Stenberg

 

 

 

 

Ur arkivet

view_module reorder

Konstens komplott

Om begärets illusion har  gått förlorad i den allestädes närvarande pornografin, så har inom samtidskonsten begäret efter illusionen försvunnit. I porren finns inte längre någonting kvar att begära. Efter orgien ...

Av: Jean Baudrillard | Essäer om konst | 06 april, 2011

Reformvänlig munk söker nunna för äktenskap

Det var i Eisleben det hände: Det är knappt man kan urskilja kyrktornen på St. Andreakyrkan. Dimman ligger tät. Ändå var det här som det började. I en sömning småstad ...

Av: Mathias Jansson | Resereportage | 08 november, 2011

Två dikter

Två dikter av Hebriana Alainentalo

Av: Hebriana Alainentalo | Utopiska geografier | 31 oktober, 2016

Eyvind Johnson och det röda Norrland

Allmänt sett skulle man kunna säga att en gemensam strävan hos norrländska författare finns i förhållandet att de önskar bryta sig loss och frigöra sig från det provinsiella arvet. Åtminstone ...

Av: Lars-Göran Söderberg | Litteraturens porträtt | 07 april, 2009

Intervju med Anna Clementi

Anna Clementi är en mångfasetterad sångerska. Från klassisk opera till extrem experimentalism visar hon ett brett spektrum av vokala ekvilibrismer som liknar ingen annan. Anna har nyss givit ut en ny ...

Av: Guido Zeccola | Musikens porträtt | 12 mars, 2012

Barnmålaren Vera Nilsson

Att kvinnor i alla tider har mött motstånd i sin karriär är ett påstående som många kan hålla med om.1800-talets kvinnliga konstnärer togs inte på fullt allvar och betraktades i ...

Av: Lena Månsson | Konstens porträtt | 30 augusti, 2011

Tre år i öknen – om David Lynchs Dune

”I like to make films because I like to go into another world. I like to get lost in another world. And film to me is a magical medium that ...

Av: Jonas Wessel | Essäer | 25 oktober, 2013

Överlever Nancy Botwin, överlever jag

Hur sunt är det att jämföra sitt eget liv med en amerikansk före detta hemmafru som langar gräs? Jag gör det hela tiden – använder tv-serier som terapi. I barndomen ...

Av: Marja Beckman | Gästkrönikör | 23 januari, 2013

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.