Damaskus

DEN ÅTTONDE PORTEN   Det fanns sju portar det fanns sju portar till Damaskus   så har man sagt mig så står det   Men Damaskus viskar det finns åtta portar   Den åttonde porten är för främlingen som öppnar sitt hjärta för ...

Av: Elisabeth Korndahl | 07 juni, 2010
Utopiska geografier

Interiör från Egon Schieles sommarbostad i Cesky Krumlov. Foto: Mathias Jansson

Egon Schiele bortjagad från sitt sommarhus

Egon Schiele betraktas som en av konstens "bad boy". Han hade en förkärlek för att måla av unga flickor i erotiska positioner och när det kom ut att han anlitade ...

Av: Mathias Jansson | 20 september, 2015
Essäer om konst

Dobbeltbevegelsen

  Fenomenet dobbeltbevegelse gis i alt menneskeliv, der retningen for bevegelsen er fra oss selv og utover oss selv, og tilbake til oss selv igjen: eksisterende entiteter(singulære mennesker) er i verden ...

Av: Thor Olav Olsen | 10 april, 2010
Agora - filosofiska essäer

Emmakrönika XVIII, Kaikkein

"Mitä kirjailijat... yrittävät tehdä? Se kaikkein tuntematon yrittää jopa luoda universumin varsinainen nainen dokumentissa, josta tai missä hän on elänyt, mistä (joskus mihin) muut haluaisivat elää." / vet inte mer ...

Av: Stefan Hammarén | 28 Maj, 2009
Stefan Hammarén

Argentinska resebrev - II



 


Att fascineras av den argentinska ljudbilden är lättTrumman "el bombo" har ett ambivalent förhållande till världen som dess ljud vibrerar genom. Till skillnad från militära marschtrummor, som den äger ett visst utseendemässigt släktskap med, är det svårt att säga vart resonansen kommer från. Den dova pulsen verkar ur marken stigen, ur luften; ur allt och alla som befinner sig utanför det rum som det pälsklädda skinnet täcker som ett lock. Samtidigt knackas högst mänskliga kantslag fram av trumslagaren som bär bombon vid höfthöjd på ena sidan. Om marschtrumman vet vilken typ av agiterad puls den vill diktera är det här inte alls lika säkert hur det dova ska möta det gälla.

Att fascineras av den argentinska ljudbilden är lätt, men det är svårt att stanna kvar i en romantisering. Tidigt om morgonarna på gatan utanför passerar vagnarna tillhörande "los cartoneros", de som lever av att återvinna papp och annat skräp. Hästarnas hovar som höga klackar över ett badrumsgolv. Det var någon som glömde något, någon som trippar tillbaka för att plocka upp vad det nu var. Inget frustande, inget smackande. Sedan har ögonblicket redan inträffat, och dränks av ett industriellt oväsen tillhörande motorers ointresse.

När organisationen för barnen till de politiska aktivisterna som mördades under diktaturen firar femton år i Córdoba är det den skäggiga Julio Paz i gruppen Duo Coplanacu som med bombon framkallar det utomkroppsligt hjärtslaget. Dagens rättsförhandlingar, i samma stad, med den djupt religiösa före detta diktatorn Jorge Rafael Videla har avslutats. Han tar på sin vältrimmade mustasch. Åklagaren yrkade på livstid. De världsliga vindarna har vänt. Inte dikterats, men väl vridits till en ny konstellation. Genom det väldiga gamla elverkets lokaler ekar bombon över tusentals människors böljande huvuden. Det är rockstjärnestämning, med folkmusik. Paz pulserar suggestivt med den argentinska musikens andning.

Hur lät hovarna på Jorge Cafrunes häst som den 31 januari 1978 tog honom mot byn Yapeyú i Corrientes? Cafrunes skägg var av bibliska proportioner, passande det arabiska påbrå som gav honom, med nya världens ungefärliga uppfattning om den äldres geografi, smeknamnet "El Turco". I sadelväskan hade han jord från Bolougne-Sur-Mer vid den engelska kanalen som han skulle gräva ned när han kom fram, till José de San Martíns ära. Argentinas befriare från spanjorerna hade fötts i byn och dött i exil i den franska hamnstaden. Några dagar tidigare, på folkmusikfestivalen i Cosquín utanför Córdoba hade Cafrunes sjungit sången som hjälpt gjort honom känd: "Zamba de mi esperanza", trots att den var förbjuden av militären. Videla och hans junta hade tagit makten två år tidigare i vad de kallade "Proceso de Reorganización Nacional", eller kort och gott för det Kafka-liknande: "processen". Cafrunes ridtur och liv slutade med en våldsam krock mot en dånande lastbil. Han hade sjungit en sång för mycket.

Över trettio tusen människor dog i Argentinas smutsiga krig mellan 1976 och 1983. De skulle kunna fylla många stora elverksbyggnader. Så börjar deras barn dansa; zamba, chacarera. De nya peronisterna, som hon som just delade ut ett flyblad vid mitt bord, vill skapa ännu en modern argentinsk nationalism, men det som utspelar sig här handlar om något annat än flaggviftande och mer fagra ord. Folkmusiken som en artikulation av ett telos med rötter. Strån i vinden. I chacareran vajar dansarnas händer i höviska mönster. Intensivt men kontrollerat. Man och kvinna rör inte vid varandra. Så här dansades det inte bara på chacras, bondgårdar, i Santiago eller Tucumán, på 1850-talet när chacareran uppfanns, men kropparna då kunde mystiskt minnas fester i kastilianska palats som ägt rum under helt andra generationer och omständigheter.

altDen modernaste av all hågkomster, kartläggandet av DNA, är ett allt för trubbigt instrument för att förstå saker som chacarerans uppkomst och bombons väsen, eller för den del för att beskriva folkmusikens roll för kampen mot juntan och dess försvare, men DNA är ett mäktigt vapen för att återskapa familjer som diktaturen med dess tvångsadoption av motståndarnas barn krossade; återföreningar som föreningen där i elverket kämpat för. DNA har också hjälpt till att identifiera de som försvann, som mördades och lades i omärkta gravar. Intresset för arvsmassan har även lett till andra, mindre förutsägbara, resultat. Självbilden bland det absoluta flertalet argentinare är att de är etniska européer, men moderna demografiska studier har påvisat att majoriteten av befolkningen har ett betydande amerindianskt genetiskt arv.

Alla kommer dock inte att kunna identifieras eller kartläggas ens med de mest avancerade vetenskapliga metoderna. Frankrike hade under kriget i Algeriet från flygplan dumpat sina offer över havet och kanske var det juntans franska rådgivare som kommit med förslaget, rådgivare som efterfrågats med den förvrängda logiken att de hade erfarenhet av ett annat smutsigt krig, trots att denna erfarenhet var förlorarens. Ibland tvingade den argentinska militären offren att dansa inför vad som sades vara deras stundande befrielse. Sedan drogades de för att bli hanterbara paket som lätt kunde kastas från planets öppna dörr. Vinden måste ha skrikit ikapp med motorerna där uppe. Men färden genom luften och plasket i vattnet var det ingen som hörde. Ibland förstår världen att i sorg vara tyst.

Videlas mustasch är gråsprängd. Han är 85 år gammal och kommer snart vara död, han också. "El bombo" kan lugnt slå sina slag. Det finns tid för att fortsätta att undra över vad som finner sin resonans var. Klockan är bara två småtimmar och de festande är unga och ser ut att kunna hålla igång tills solen stiger.

Axel Andersson, text och bilder
www.axelandersson.se

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Ur arkivet

view_module reorder

En supernova av ljud

Tidningen Kulturen ger sig ut i den inre rymden och möter ljudpsykonauterna i Vrakets Position. Även om man är helt omgiven av musik kan man ibland känna en saknad. En diffus ...

Av: Peter Sjöblom | Musikens porträtt | 17 februari, 2014

Magritte

Från Tabu till Psykporr

Utanför Pressbyrån hänger redan dagens sömniga löpsedlar. De lockar inte. Tonläget är uppskruvat och har sedan långt tid tillbaka trubbat av sinnena och därmed placerat de vrålande orden i kategorin: ...

Av: Crister Enander | Essäer om litteratur & böcker | 21 oktober, 2016

En friare filmstruktur Intervju med Sergei Loznitsa

  Filmen "The Joy" är en av de mest kompromisslösa filmer som vi har skådat under 2000-talet. Den ryske regissören Sergei Loznitsa har med hjälp av fotograf och klippare lyckats skapa ...

Av: Roberto Fogelberg Rota | Filmens porträtt | 17 februari, 2011

Tiden som återvändsgränd

Snart bryter ett helt nytt år ut mitt bland oss. Vi vet inte vad det kommer att leda till, förutom själva ledan, men det sägs att det ska kallas 2011 ...

Av: Stefan Whilde | Essäer | 28 december, 2010

Emanuel Swedenborg ”den nordlige Daidalos”

Men vi ser de där händelserna från fel håll:ett stenröse istället för sfinxens ansikte. / T. Tranströmer Ibland, eller ganska ofta, får jag känslan att allt är tomhet, att jag måste ...

Av: Göran af Gröning | Essäer om religionen | 29 juni, 2014

Bandyspel med början i Habo - en personlig bandyhistoria

 Habo och bandy  En ung man som under tonårstid växte upp i Habo under femtiotalet kunde inte undvika att delta i ett fostrande bandyspel. Att leka med ”det röda nystanet” var ...

Av: Hans-Evert Renérius | Essäer | 12 augusti, 2014

Akseli Gallen-Kallelas Badstuga (1889), detalj

Bastun i konsten – en värmande historia

Från Kalevala fram till idag har bastun varit en viktig symbol för olika livsskeden. Dess associationer till relationer och diskussioner används i allt från existentiella frågor om livets olika skeden ...

Av: Mathias Jansson | Essäer om konst | 07 februari, 2015

Herman Melville. Foto: Wikipedia

Herman Melville. Ball's Bluff : en drömbild (oktober 1861)

Erik Carlquist och Herman Melville.

Av: Herman Melville | Utopiska geografier | 03 juni, 2015

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.