Döden är ofarlig

I begynnelsen fanns inga tankar. Varken det ena eller det andra existerade, varken kärlek eller rädsla – ingenting gick att uppleva eller strävade efter att bli upplevt. När encelliga organismer utvecklades ...

Av: Stefan Whilde | 01 februari, 2013
Stefan Whilde

Platon och Västlandets öde

”Varje separation är en länk” (Simone Weil) Den västländska civilisationen grundas på en tolkning av verkligheten som pågår sedan Platon och Sokrates tid.Att närma sig Platon är som att närma sig ...

Av: Guido Zeccola | 09 februari, 2014
Agora - filosofiska essäer

Robert Warrebäck

Robert Warrebäck. En novell

Robert arbetar för närvarande på en samling sammanlänkade noveller om missbruk, kärlek, sorg och skuld. I nuläget finns åtskilliga av hans tidigare noveller, artiklar och essäer (och en del poesi) ...

Av: Robert Warrebäck | 04 januari, 2016
Utopiska geografier

”SE PÅ MINA VERK TILLS DU SER DEM!” Tankar om konstens oavhängighet.

”Jag kan helt enkelt inte se expressionismens, futurismens, kubismens och andra ’ismers’ verk som det konstnärliga geniets högsta uttryck. Jag förstår dem inte. Jag finner inget behag i att se ...

Av: Thomas Notini | 18 mars, 2014
Essäer om konst

Resa till Israel Mina ögon, mina öron. Min fantasi?



altDet sägs att om tio personer ser en olycka uppfattar sällan det stora flertalet olyckan på samma sätt. Att detaljer försvinner och förvrängs är mer regel än undantag samtidigt som helheten förskjuts något för varje vittne. Många är de teoretiker som försökt att förklara hur det kommer sig att fullt friska människors uppfattning av en händelsekedja kan skilja sig så radikalt. Tidigare erfarenheter, personliga åsikter, rädsla, emotionella spärrar? Jag och min flickvän åkte ner till Israel och Västbanken av olika anledningar. Här nedan ha  jag valt att kortfattat sammanfatta vår resa i åtta stycken. Mina ögon, mina öron. Min fantasi?

 Hebron 1.1

Den unga palestinska skolflickan lutar sig mot gårdens ena vägg. Hon studerar de lekande pojkarna som poserar framför min kamera. Med sin skoluniform, prydligt uppsatta hår och rosa ryggsäck ser hon sina skolkamrater utan namn förvandlas till linsens objekt. Hennes ögon är vackra. Vackra och trötta. Det finns något i hennes blick som berättar en historia långt mer intressant än de mest målande beskrivningar som jag läst och hört. I samma stund som hennes blick möter min tas ett kort av hennes gestalt. Vi tittar på varandra, för första gången. Våra blickar kommer att mötas många gånger i detta fullständiga fotografi av objektet, flickan. Bilden ska berätta mer än tusenord men trotts det aldrig nå ens så långt som till inledningen i vad dessa ögon förmedlat just i denna stund.

Det som kallas för School run, bland de som av sig själva kallar sig för fredsaktivister, skall inledas. Skolans unga elever ska precis som vi själva ta sig ut i Hebrons landskap, ner för den trappa på vilken dessa skolbarn stundtals blir attackerade med stenar och tillhyggen av bosättare och dess barn på andra sidan vägen. Denna dag sker ingen incident, denna dag slipper de Israeliska soldaterna vid sina posteringar hundra meter bort vända ryggen åt våldet. Idag kan de avslappnat titta på barnen som tar sig hem från skolan, ut i Hebrons landskap där svart är svart och inte vitt.

 Hebron 1.2

För varje gata finns en ny regel, ingen är gyllene. Bara svarta eller vita. Runt hörnet finns en gränspostering, avsaknaden av gränser till trotts. Där frågar Israeliska soldater oss om cigaretter utan att få svar. Vi möter familjefadern som tar oss med hem till sin familj, han kallar sig för fredsaktivist. Just ovanför familjens tomt bor ledaren för de Israeliska bosättarnas lokala milis. Från den tomt kastas regelbundet skräp, stenar, avföring och i vissa fall kylskåp ner mot familjens hus. Bevisen är påtagliga, tomten är formligen utformad som en soptipp på ena långsidan.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Familjefadern visar oss kulhål i husets fasad, huset som är omgivet av olivträd kapade längs roten av grannens modiga män. I vardagsrummet slår vi oss ner framför en rosslig dator genom vilken vi får se dåligt filmade videosekvenser från milisens attack. Vi ser hur familjens och andra familjers hus attackeras av Israeliska bosättare medan soldater står bredvid. Vi ser hur skolbarn attackeras med stenar på väg från skolan och vi ser hur en äldre västerländskdam kastas mot en ravin till skriken att lämna den smutsiga horan att blöda. Allt detta ser vi medan den yngste sonen, knappt två år, ritar teckningar åt oss i soffan.

En i vår grupp får nog, rusar ut ur huset och brister i gråt. Utanför huset tröstar familjefadern henne och förklarar att det du kan göra är att berättar för alla du känner om det du sett och hört.

 Jag vill tro det jag ser. Men vad är det jag ser?
Jag vill tro det jag hör. Men vad är det jag hör?

 Hebron 1.3

 altPå ett café i Hebron sitter jag och några vänner bland tedrickande och vattenpipsrökande män. Omgiven av Fathas ungdomsorganisationsflaggor samtalar jag med en ung man i min egen ålder. Han förklarar att han och alla andra palestinier är fredens folk, de vill inte ha krig. Men Israelerna är krigets folk, de vill ha krig. Inte vi utan de. Det visar sig snart att våra likheter inte stannar vi vår ålder och vårt kön. Han liksom jag är intresserade och aktiva dokumentärfilmare om än med helt olika möjligheter och villkor. E-post adresser utbytts med löfte att lägga till varandra på Facebook. En struntsumma betalas för det kaffe vi druckit av, det kaffe som var den undanflykt vi tog till för att använda deras smutsiga men befriande toalett.

 Tel Aviv 1.1

På Mikes place vid Tel Avivs strandpromenad sitter restaurangens besökare och avnjuter mat och dryck. Uteserveringen är mindre än vad den tidigare har varit, mindre än den var innan den sprängdes i luften av en av andra intifadans självmordsbombare, andra intifadans man som tog med sig ett flertal människors liv. Oskyldiga människors liv. Kan man vara oskyldig? Fri från skam? Vad gör en skyldig, vilken är skammen och vilket är ditt brott? Jag ryser när vi går förbi restaurangen, ryser av insikten att det var just här som bomben sprängdes. Just på denna plats där min älskade flickvän befunnit sig bara en timme tidigare och pratat med den fransyska gästarbetaren som var ett av offren. Fransyskan dog men min flickvän klarade sig, hon satt i sin lägenhet några hundra meter bort då smällen hördes över staden. Pang, där dog de fyllda, de fyllda med skam.

                                                           Tel Aviv 1.2

I våra vänners hem i centrala Tel Aviv avnjuter vi en sällsynt god fiskrätt tillsammans med våra värdinnor. Det lesbiska paret gifte sig bara två veckor tidigare utanför New York och är nu enligt Israelisk lag äkta makar. Ett giftermål som inte skulle vara möjligt i Israel fullbordades vår ena väns hemland, gift där blir gift här. Sägs det.

Efter en lång och trevlig kväll säger vi god natt redo för att lägga oss. Sov med ett öga öppet, viskar våra nygifta vänner efter oss, annars skär vi ut er lever. Vi skrattar åt uppståndelsen kring Donald Boströms artikel om påstådd organstöld. Vem såg och hörde egentligen vad?

                  Tel Aviv 1.3

altBussen fylls med människor, sittplatserna tar slut. Stressade och uttråkade människor trängs på bussen. Vi skulle undvika folkmassor sades det, vi skulle vara uppmärksamma på misstänka personer med misstänkta väskor. Alla kring mig är potentiella mördare, i varje väska under varje skjorta kan en bomb finnas. Nervositeten ökar i takt med att värmen i bussen stiger. Trettio grader utanför är rimligen svalkande i jämförelse med temperaturen som nu får mig att svettas. Tanken slår mig att jag inte bör se nervös ut, vill inte skrämmas eller oroa. Varför tog vi inte en taxi eller chirutt, varför åkte vi inte med en av alla minibussar som för samma pris tar oss dit vi vill. Jag blir mer och mer nervös, kanske måste vi inte åka med hela vägen. Kanske ska vi hoppa av vid nästa hållplats. Måtte hållplatsen komma snart.

                                                        Kibuttz

I den religiösa Kibbutzen promenerar vi runt och får förklaringar av områdets geografiska, strukturella och sociala struktur. Vår vän flyttade till Israel då hon som många andra dåvarande unga sökte sig till denna utåtsätt socialistiska dröm. Hon konverterade till Judendomen tidigt och träffade något år senare sin blivande man. Tillsammans bildade de en familj på Kibbutzen tjugo minuter från Gaza. Engagerat berättar hon om livet där hon tillsammans med sin man lever tätt inpå sin släkt och vänner. De äter i en gemensam matsal, de arbetar ideellt samtidigt som de förväntas delta i en rad olika aktiviteter. Religionen spelar en central roll i vad som liknar ett religiöst Christiania. Men vår vän tycks inte ta det på allt för stort allvar, under tiden som hon berättar för oss om sitt liv och den plats där hon lever tycks hon hela tiden reflektera över situationen och förkastar vissa delar. Som varje samhällsmedborgare ser hon bristerna med systemet och gör i varierande grad sitt för att förändra situationen.

altDå det senaste i kriget i Gaza bröt ut började vad som tros ha varit Hamas raketer att regna in över regionen. Flyglarmen gick tätt och vår väns rusningar från det dagis hon arbetade beskrivs som oerhört påfrestande och traumatiserande för henne och barnen. Med skräck i rösterna tvingade vår vän och henens kollegor barnen att snabbt ta sig till ett av alla skyddsrum för att lyssna till de dova smällarna från raketernas landning eller till faran-över-signalen. En gång var den dova smällen allt annat än dov, den gången landade en av raketerna mitt i Kibbutzen med en oerhörd kraft. Skräcken sades vara fullständig. Några timmar senare var det över, då hade de flesta boende i idyllen tagit en liten del av raketen som souvenir. Värre var det i Kibbutzen och staden Sdrot närmre Gazaremsan. Där förklarades det att befolkningen levt i skräck i många år. Men jag har aldrig varit där och sett jag har bara hört. Men vad är det jag hört?               

                                                   Israel/Västbanken

Uniformen sitter tajt och framhäver hennes kropp på ett tilltalande vis. Hennes fasta rumpa spänns mot byxorna, hennes midja ger ett svankande intryck medan hennes bröst stramar mot skjortan. Med hennes mörka uppsatta hår, bruna mandelformade ögon och breda leende är hon en fröjd att beskåda. Hennes Kalasjnikov hänger längs ena axeln och dess skaft rör vid hennes spända rumpa då hon går. Denna värnpliktiga unga kvinna är redo för strid, hon är en del av den stridapparat vars uppgift är att skydda staten, en del av det maskineri som diskriminerar och plågar. Så sägs det. Men allt jag kan tänka på är fantasin att mitt under brinnande krig, mot en husvägg låta hennes Kalasjnikov vara det enda som är mellan henne, mig och det raserade hus mot vilket vi älskar, i stridens hetta.

Fredrik Rubin

Ur arkivet

view_module reorder
Nawaz i West Hampstead, London 2015. Foto: Eregis. CC BY 2.0.

Maajid Nawaz, Sam Harris. Nya vägar och nya värderingar för islam

Islam är inte bara terrorism och intolerans. Mohamed Omar om religionens verkliga ansikte bortom alla fördomar och ignorans.

Av: Mohamed Omar | Essäer om religionen | 09 januari, 2016

Judgment in Hungary: en rättegång som speglar Europas mörkare sidor

Under Göteborgs internationella filmfestival visades Ezter Hajdús dokumentärfilm Judgment in Hungary. Jag såg dokumentären på Göteborgs Stadsmuseum som tidigare visat utställningen ”Vi är romer”. I museets foajé visades också bilder ...

Av: Linda Johansson | Essäer om film | 17 mars, 2014

Old Von i Wellington

Några år in på första världskriget bodde D. H. Lawrence och hans tyska hustru Frieda (på långt håll besläktad med flygaresset von Richthofen, den röde baronen) i Cornwall. Där skrev ...

Av: Ivo Holmqvist | Essäer om litteratur & böcker | 12 juli, 2014

Veckan från äldreomsorgen

Ett ämne som tyvärr inte går att undvika. Nu ska det bli lag som tvingar kommunerna att släppa in privata företag i äldreomsorgen. På ett sätt är det logiskt. Efter ...

Av: Gregorz Flakierski | Veckans titt i hyllan | 10 december, 2011

Minnen från Ludvig XIV:s hov

En typ av bok som alltid har fascinerat mig är de som får det att kännas som att man har förflyttats till en annan värld. Ibland kan det handla om ...

Av: Tobias Harding | Övriga porträtt | 18 december, 2012

Stillbild ur Rewell Altunagas “Elegia” från 2015

Det grymma havet

På stranden ligger den lilla pojken i vattenbrynet. Det ser ut som om han sover. Fotografiet av treårige Alan Kurdis döda kropp som spolades upp på en turkisk strand 2015 ...

Av: Mathias Jansson | Essäer om konst | 07 oktober, 2017

Bildens sång

Alla färger syns tydligt, för idag röd bok och sol - varmt mot huden och solskyddsfaktor bör läggas på. Ta hand om fotsulor och andra ytor, och om mjuka-mjuka rösten ...

Av: Ida Thunström, text och bild | Essäer om konst | 27 december, 2017

Drömmen om autopoeten

Drömmen om den självskrivande poesimaskinen, autopoeten har länge varit en dröm för många poeter och konstnärer. Med dagens teknik kan den drömmen bli sann. Johannes Heldén & Håkan Jonsons digitala ...

Av: Mathias Jansson | Essäer om konst | 20 maj, 2014

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.