Madame Guyon: brottet att älska Gud

"Madame de la Mothes Guyons lefnad och religiösa erfarenhet", så lyder den svenska titeln på ett arbete om 500 sidor som utkom 1904, författad av Thomas Upham, professor i psykologi ...

Av: Lena Månsson | 14 september, 2009
Övriga porträtt

Behöver vi en ny genesis?

Är det Vetenskapen eller Dikten som ska ge oss vår nya världsuppfattning? Behöver vi en ny genesis? Bibelns Genesis känner vi till. Ormen frestar Eva, som plockar en frukt från ...

Av: Percival | 28 december, 2014
Essäer om litteratur & böcker

Helena Häger – Jorden är ett embryo inuti universums livmoder

Helena Häger, 20 år, från Kristinehamn, bor på Öland. Jag vill omfamna den impulsiva poesin men samtidigt dra paralleller till någonting större. Hitta metaforer och samband mellan olika ting. Ibland ...

Av: Helena Häger | 11 februari, 2013
Utopiska geografier

Lypsyl eller läppglans eller trutvalla

Efter en rejält saltad pastaövning skulle vi gå på Eva Dahlgren-konsert i Jönköping. Plötslig uppstod ett Lypsyl-behov. Pastan med tonfisk och räkor samt ruccola hade varit så smakrik och salt ...

Av: Per-Inge Planefors | 02 november, 2012
Gästkrönikör

Slumpen byggde världens bästa konsertsalar



The Royal Albert Hall. Foto: Mats Olofsson Eftersom jag själv har tjugofem års erfarenhet av orkesterspel och alltid blir lika förvånad över hur olika våra konsertuppföranden låter beroende på i vilka lokaler vi spelar, är jag intresserad av frågan om hur en konsertlokal bör vara byggd för att ge de framförda verken och orkestern största möjliga rättvisa. Jag vill här belysa akustikens fysikaliska lagar och i en kommande artikel ge exempel på upplevelser i musikmetropolen London.

Många har skrivit och haft starka åsikter om detta ämne och jag undrar ibland om det kan handla om rent tyckande eller till och med om svartkonst. Men visst finns det konsensus mellan ljudexperter och vana konsertbesökare. Man är ense om vilka som är de bästa konsertsalarna: Grosser Musikvereinsaal i Wien, som byggdes1870, Leipzigs Gewandhaus (1885), Concertgebouw i Amsterdam (1895) och Symphony Hall i Boston (1900).

Är det inte ganska märkligt att de alla byggdes i slutet av 1800-talet? Tävlade man i berömmelse? Ville man stoltsera med en egen storslagen orkester som uppför musik i världens bästa konsertsal?  Dessa konserthallar är byggda enligt gamla traditioner av trä och murverk och i ungefär samma proportioner. Före tillkomsten av armerad betong och kallvalsade stålbalkar var takstolarnas spännvidd begränsad av timrets styrka. De dåtida salarna måste byggas smala för att bära takets belastning, eftersom man ville undvika att ställa upp stödpelare mitt i hallen som i kyrkorna.

På en guidning i Wiens Grosser Musikvereinsaal berättade guiden att man inte alls hade tänkt på rummets utformning vad gällde akustiken, när salen byggdes, men att lyckan blivit desto större, då det visat sig att konsertlokalen av en slump blivit en av de bästa i världen. Die Berliner Philharmonie är ett exempel på en modern förstklassig konsertsal och Berwaldhallen i Stockholm ett annat. Konserthuset i Sidney sägs också vara av samma kaliber.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

När The Royal Albert Hall i London planerades, byggdes kupolen först som försöksmodell i Manchester med den nyöppnade Cirque d'Hiver i Paris som förebild. Kupolen monterades ner och fördes sedan med häst och vagn till London. När den hade monterats ihop igen på plats och stödställningarna skulle tas bort, var man osäker på om stålbalkskonstruktionen skulle hålla och endast frivilliga arbetare stannade kvar och slutförde arbetet. År 1871 invigdes The Royal Albert Hall, vars konserthall är designad i cirkelform med plats för åtta tusen åhörare.  Problemen med akustiken uppenbarades genast. Först år 1969 satte man upp stora diffusionsskivor av glasfiber i taket för att minska det kraftiga ekot. Det sägs att hallen var den enda plats där en kompositör kunde vara säker på att hans verk kunde höras två gånger.

Manfred Schröder, forskare vid AT & T Bell Labs i Murray Hill studerade på 1970-talet ett tjugotal europeiska konsertsalar, undersökte konsertbesökarnas reaktioner och jämförde dem med salarnas fysiska och akustiska egenskaper. Resultatet visade att lyssnarna föredrog musikframföranden i långa, smala hallar framför i breda rundbyggda auditorier med plats för större publik. Många av dagens hallar har byggts för en större publik och flera av dem i cirkulär form. Om många personer befinner sig i en konsertsal, fungerar deras kroppar som ljuddämpare. Det första en åhörare hör är de ljudvågor som kommer direkt från scenen, ljudkällan. Nästa ljudvåg som når lyssnarens öron är den som reflekteras från närmaste yta och i den större hallen är det oftast taket som reflekterar ljudvågen som då når båda öronen samtidigt. I en smalare hall når inte ljudet höger och vänster öra samtidigt på grund av ljudets reflektioner mot väggarna. Även om tidsskillnaden är subtil, är den tillräcklig för att ge lyssnaren en känsla av att vara fullständigt innesluten i ljudvågorna.

Men Ron McKay, som leder ett konsultföretag i akustik och har utformat flera utmärkta konserthallar under ett tjugotal år, har ändå sin åsikt klar och den modifierar Schröders:

"Det är snabba ljudreflektioner som är viktiga, och en snabb reflektion ovanifrån är även den viktig och värdefull. Tidsfördröjningen mellan det direkta ljud som utgår från scenen och den första reflektionen är lika viktig, vare sig den kommer ovanifrån eller från sidan. Om tidsfördröjningen är kort, finns det en stor närvaro i rummet och en pregnans i ljudet. När ljudvågorna fortsätter att studsa omkring i hörsalen tappar de energi med varje reflektion. Ljudstyrkan avtar beroende på lokalens storlek och vilket material som finns i väggar och tak."

Runt sekelskiftet studerade Wallace Sabine, Harvardakustikern som utformade Boston Symphony Hall, efterklangen, tiden det tar för ett högt ljud att dämpas med 60 decibel, d.v.s. den tid det tar från ljudkällan att klinga ut till ohörbar nivå. Den idealiska efterklangens fördröjning beror enligt honom även på vilken musik som spelas. Orgelmusik låter bäst med en lång efterklang på tre-fyra sekunder, romantisk musik bör ha en efterklang på två sekunder, kammarmusik och komplexa harmonier upplevs låta bättre med hälften så lång efterklang. Enligt de forskare som studerat akustik har en lyssnare med bra hörsel förmågan att höra så kort skillnad på efterklang som mellan 1,8 och 1,9 sekunder.

Under 1900-talet ville man bygga stora lokaler som rymde en stor publik, men under de senaste dekaderna har man tagit lärdom av de studier som genomförts vad gäller akustiken och insett fördelarna med att inte bygga konsertlokalerna alltför stora och gärna som rektangulära skokartonger. Men hur bygger man då en lokal, där man både kan uppföra musik och tal? På teatern är det ordet som för skeendet framåt och där bör efterklangstiden vara ungefär en sekund. Av det skälet kritiseras ofta lokaler som uppför skådespel i byggnader, vars primära funktion är musikalisk och inte dramatisk. I kyrkor krockar kraven på lång efterklang för liturgisk musik med det talade ordets pregnans.

På 1960-talet byggdes auditorier med syftet att fungera för alla sorters uppföranden; dramer, musikaler, symfonier och operaföreställningar. Men kompromissen misslyckades och man kom på tanken att införa variabel akustik. I teatersammanhang använder man sig av draperier, som absorberar ljud och ger det talade ordet klarhet. För musikaliska evenemang drar man bort gardinerna och packar ihop dem i lagerfickor och öppnar därmed ett stort efterklangsfält.

I kyrkosammanhang har man funnit lösningen i den moderna elektroniken, predikningarna förstärks elektroniskt och då beror kvaliteten på ljudanläggningen.

Det är svårt att skapa bra akustik för symfoniorkestrar med krav på utrymme för tusentals åhörare. Maximalt bör lokalerna inte rymma fler än 1800 till 2500 sittplatser. Interiörernas utformning är också viktig. Designers har experimenterat med alla tänkbara modeller. Man har byggt solfjäderformade, omvänt solfjäderformade, skolådsliknande och cirkulära lokaler. Med solfjäderform, där ytan blir bredare och bredare, avtar ljudets energi snabbt när den når ut till de bakre sittraderna. I skolådeformen sprids inte energin bakåt lika brett och ljudstyrkan blir jämnare och klarare.

Var ska åhöraren sitta för att få ut en maximal musikalisk upplevelse? Det borde inte spela någon roll om platsen befinner sig på parkett eller på en balkong. I lokaler med högt i tak är ofta balkongen ett bättre val, eftersom det är närmare till det reflekterande taket. Om man vill lyssna på musiken som om man själv skulle sitta i orkestern, när det bäst att sitta nära, direkt framför orkestern, bredvid eller bakom den. På parkett men med åtta eller fler bänkars avstånd från ljudkällan, börjar akustikens fysikaliska lager göra sig märkbara i lokalen. Man ska i alla fall undvika att sätta sig längst inne under en balkong, där ljudet försämras åtskilligt.

För hundra år sedan hade inte arkitekterna och formgivarna dagens möjligheter att med datorer simulera och utföra kontroller, innan de byggde en konsertlokal. Ändå har de akustiska arkitekterna haft mycket att lära av de gångna århundradenas byggnadssätt. Det anser i alla fall Ron McKay som uttrycker sin åsikt med orden: " Jag tror att alla akustiker som utformar konsertsalar skulle vara förtjusta över att få dem att låta som de klassiska hallarna i Boston och Wien".

Om de akustiska förhållandena i några av Londons mest besökta konsertlokaler berättar jag i ett kommande reportage.

Lilian O. Montmar  
http://home.swipnet.se/Alerta

Ur arkivet

view_module reorder

"Svensson klär av sig"

Valaffischer ockuperar torget i Stockholmsförorten som det här reportaget utspelar sig i. En del har ryckts ner, söndrats och slängts till marken av meningsmotståndare. Kvar hänger i alla fall Jan ...

Av: Klas Lundström | Reportage om politik & samhälle | 05 september, 2010

Konstmuseet Heide i Melbourne. Foto: Ivo Holmqvist

Konst i Melbourne

Det händer mycket på konstfronten i Melbourne, till glädje för de fyra miljoner som bor där. Under några intensiva dagar hann Ivo Holmqvist med en mängd utställningar. Här är hans ...

Av: Ivo Holmqvist | Essäer om konst | 06 september, 2015

Fjodor Dostojevskij - spelaren och mannen, kärleken och rouletten

Hjulen snurrar tyst, nästan ljudlöst. Det rasslar enbart lite sordinerat. Kretongerna byter snabbt ägare. Det råder en högtidlig och förväntansfull tystnad i de vackra och överdådiga salongerna. Endast ett dämpat ...

Av: Crister Enander | Essäer om litteratur & böcker | 29 december, 2010

Blodets, Becketts och bokstävernas upplösning

Det är på sin plats, när nu detta är min andra essä om språklig upplösning och hur den på sätt och vis blir författarens fysiska upplösning, med en typ av ...

Av: Johan von Fritz | Essäer om litteratur & böcker | 04 maj, 2012

Håkan Roos Foto: Privat

Andersson, Pettersson, Lundström och min morfar.

Min morfar Jonas Olausson föddes i Järsta (Lantmäteriets namnform) i Marby år 1873. Efter militärtärtjänst och en kort karriär som extra konstapel i Stockholm kunde han sedan med farshjälp köpa ...

Av: Håkan Roos | Gästkrönikör | 13 september, 2015

Neorealism, lojalitet, svek och en enorm frihetskänsla

Neorealism, lojalitet, svek och en enorm frihetskänsla Ragnar di Marzo och Manusgruppens filmprojekt över generationsgränserna har resulterat i Kärringen därnere - en dramakomedi om möten och vänskap som trotsar alla hinder ...

Av: Guido Zeccola | Filmens porträtt | 12 oktober, 2006

Takarazuka. När teatern som institution säger mer än ord

Under 1980- och 90-talen verkade en genusinriktad japanforskning se en ökning. Den genusinriktade teoretikern Sheldon Garon menar att historiker med fokus på Japan kommit att intressera sig för genusperspektivet då ...

Av: Anna Nyman | Essäer | 23 september, 2009

Arbetaren i maktens skuggor och dagrar

   Ernst Jünger och Carl Schmitt i roddbåt. Arbetaren i maktens skuggor och dagrar Ernst Jünger upplevde två världskrig, Wilhelm II-riket, Weimarrepubliken, Hitlerdiktaturen, det tudelade efterkristyskland och ett återförenat och formellt demokratiskt Tyskland ...

Av: Bo I. Cavefors | Litteraturens porträtt | 09 november, 2006

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.