Montsalvat versus Koli, Parsifal versus Paraske. Pan versus Graal

Vad betyder musik? Allt eller intet? Är då musik, endast tomt klingande former eller ett konkret icke diskursivt språk, med egen symbolik, syntax och mening? Kan vi söka reda ut detta ...

Av: Oliver Parland | 27 juni, 2011
Essäer om musik

Hermann Hesse

Hermann Hesses klassiker: Narziss och Goldmund

I Klas Östergrens nya roman I en skog av Sumak finns en parafras på kastanjeträdet i Herman Hesses roman Narziss och Goldmund. Precis som Östergrens roman som gått som följetong ...

Av: Ulf Nygren | 27 augusti, 2017
Essäer om litteratur & böcker

av Caspar David Friedrich

Götterdämmerung!

Charles-Valentin Alkans op. 27, ”Le chemin de fer”, hör till de många musikaliska tolkningarna av järnvägsresandets fart och fläkt. Det är mindre direkt ljudhärmande än avgångsvisslan och ångpuffarna i H ...

Av: Ivo Holmqvist | 22 november, 2017
Essäer om litteratur & böcker

Karin Victorin

… hootchy kootchy-dansare som baserade sina danser på magdans och andra orientaliska danser sågs först 1893 i Chicago … – Ur Burlesque – and the New Bump-n-Grind Av Michelle Baldwin. Karin Victorin Hootchy Kootchys ...

Av: Agneta Tröjer | 11 september, 2007
Övriga porträtt

Upptäcktsresande Heinrich Barths skiss 1858, ritad av Martin Bernatz

Timbuktu är inte längre platsen för världens ände



Ända sen tuareger grundade staden Timbuktu på 1100-talet blev de stadens väktare mot alla främlingar och icke-troende. Särskilt förbjudna var kristna européer. Staden blev en metafor för den mest avlägsna och ouppnåeliga platsen i världen. Men som arvingar till urmodern Eva, som inte kunde motstå att skaffa sig förbjuden kunskap, forcerade europeiska upptäcktsresande igenom stadens tullar med hjälp av list och förklädnad bara för att besviket avslöja att staden på 1800-talet var en förgäten, dammig håla som saknade guldgator med pärlemoskyltar som det hade ryktats om.


 

Flera byar och städer i Mali ser ut som uppresta ur sanden. Sand och lera finns det obegränsad tillgång av. Av landets areal utgörs 65 procent av öken och halvöken. Taken är platta där man kan umgås med familj och vänner vid solnedgången, torka frukt och grödor men också tvätt. Taket är också många ryggsäcksresenärers vanligaste övernattningsplats. Att sitta och dricka te på hustaket är stämningsfullt när skymningen lägger sig och böneutroparens sång ljuder ur högtalarna
Foto: Tarja Salmi-Jacobson

Foto: Tarja Salmi-Jacobson

Annons:

Dessförinnan hade ett hundratal upptäcktsresande mist livet i området som därför kom att kallas för "Den vite mannens grav", och "Världens ände".

Legendarisk och omhuldad av myter var Timbuktu en gång ett centrum för den transsahariska handeln där guld byttes i motsvarande vikt mot salt, och staden inhyste tusentals studenter på sitt berömda universitet i Sankoremoskén som uppnådde höjden av sin berömmelse kring 1500-talet. Timbuktu föll i glömska när Marocko invaderade Mali i slutet av samma århundrade.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Dagens Timbuktu är inte längre världens ände av flera skäl. På 1980-talet upptogs staden i UNESCO:s världsarvslista och 2007 valdes staden som en av 21 finalister till världens nya sju underverk. Sedan 2001 började man ordna årliga musikfestivaler i närheten av Timbuktu, som gjorde att vägen till Timbuktu blev en ny vallfärdsväg för alla musikintresserade som älskar västafrikansk musik och speciellt tuaregernas ökenblues.

Men Timbuktu bevarar fortfarande hemligheter: enorma mängder av gamla medeltida manuskript som håller på att förvittras och gå förlorade i kampen mot tidens tand, ända upp till en miljon manuskript om man också räknar in privata ägor. Skrifterna behandlar ämnen som historia, teologi, lag, handel, läkevetenskap, astronomi och matematik. Dessa källskatter bekräftar västafrikanska historikers påståenden att det funnits en högre och djupare grad av bildning i det förkoloniala Afrika än vad västlänningar velat kännas vid.

Även om man bara kunde restaurera och konservera böckerna och handskrifterna och rädda åtminstone 40 procent av skrifterna skulle det vara en bedrift. På UNESCO:s initiativ bildade Malis regering Ahmed Baba Institutet för att rädda manuskripten från att förstöras av sand och termiter; en stor del av arbetet består av att fotografera och digitalisera materialet. Men det krävs mycket forskningsarbete och institutet lider av otillräckliga resurser och donationer för verksamheten. Mali hör till världens tio mest fattiga länder.

JR81

Foto: Jenny Roxman

Malis flertusenåriga historia rymmer tre stora riken, de saheliska kungarikena. Ghanariket, Maliriket och det sista, Songhairiket, som Marocko slog i spillror 1591. Fransmännen koloniserade Mali i slutet av 1800-talet. Efter självständigheten 1960 har tuareger intensifierat sin frihetslängtan och bildat olika rebellgrupper i hopp om att slippa vara centralstyrda av huvudstaden Bamako, särskilt eftersom landets regeringar negligerat att tillmötesgå tuaregernas krav och behov av att utveckla de norra delarna av landet. Rebelltiden fick ett slut 1996 vilket bekräftades genom att man i en rituell ceremoni eldade upp 3000 vapen i Timbuktu.

Ett minnesmärke "Fredens eld", byggt av vapenskrot från tuaregernas senaste uppror från 1995, restes på platsen som döptes till Place de la Flamme de la Paix för att hedra en varaktig fred mellan tuaregrebellerna och regeringsarmén.

TJ78

Foto: Tarja Salmi-Jacobson

Men under ytan har missnöjet grott och islamistiska terrorgrupper utifrån hade anslutit sig till tuaregernas kamp och gjutit eld i deras självständighetslängtan. Tuaregrebeller har under alla år fått militär utbildning i Libyen, och efter Gadaffiregimens fall retirerade tuaregerna till Mali med stora vapenarsenaler. När tuaregrebellerna 2012 gjorde uppror i norr fällde uppretade militärer Malis sittande regering genom en kupp för att visa missnöje mot regeringens handfallenhet mot tuaregernas upprepade upprorsattacker.

I detta politiska kaos allierade sig tuaregerna med islamisterna och ritade om Malis karta så att norra hälften av landet blev deras nya stat Azawar med Gao som huvudstad. Därefter sågade islamisterna kontakten med tuaregerna som var mer intresserade av att i stället bilda en sekulär stat. Snart började islamisterna vandalisera Timbuktus kulturarv som de förklarade vara ren avgudadyrkan, förbjuden inom islam. De hamrade och högg ned mausoleer och tände eld på Ahmed Baba Institutet som bevarade 30 000 gamla historiska manuskript. 28 000 av dem kunde räddas redan innan islamisternas planerade attack, men 2000 manuskript försvann som var avsedda för forskning.

Islamisterna införde skyndsamt sharialagarna. Dans, malisk och västerländsk musik förbjöds omedelbart, likaså fotboll, och kvinnor tvingades trä över sig heltäckande slöjor. Terrorgrupper började avancera söderut mot huvudstaden Bamako, men efter tio månader hade de maliska regeringstrupperna, och allierade med franskt flygunderstöd, återtagit kontrollen över landet och Timbuktu. Den förrådda tuaregernas samorganisation stöttade nu interventionen och stred mot sina tidigare vapendragare.

Inte mycket har hänt sen dess förutom att det nu också finns ett svenskt underrättelseförband på 250 man nära Timbuktu, i FN:s fredsbevarande styrka som går under namnet Minusma. Fredsavtal mellan tuareger och Malis regering har skrivits på och brutits mot upprepade gånger vilket gör att oroligheterna och misstron fortsätter. Sverige är ett biståndsgivarland till Mali och höjde nyligen biståndet till 240 miljoner kronor per år i fem år. Dessutom skickar Folke Bernadotteakademin dit experter på freds- och konfliktlösning för att bekämpa terrorismen i området.

Nya initiativ till att återuppta fredsförhandlingar har blivit som en varaktig punkt i landets politiska agenda.

default 8Foto: Tarja Salmi-Jacobson

 

En händelse som ser ut som en tanke uppstår oundvikligen: islamistiska terrorister har spridit sig från land till land så som islam en gång spred sig med start från Arabiska halvön till Mellanöstern, Afrika, Centralasien och därefter vidare till Indien och Sydostasien - så ock har den fundamentalistiska rörelsen wahhabism spridit sig längs samma rutt från Saudiarabien till Mellanöstern, Afrika och till Centralasien med flera länder i sikte. Rörelsen har bildat ett otal fraktioner med olika namn som har samma sekteristiska kärna att lägga under sig människor och landområden med hjälp av vapenmakt och tvångskonvertering.

Och så som Osmanriket en gång ville erövra Europa så hotar daesch (IS) ta över Europa och därefter hela världen. Till skillnad från islams erövringståg som gav människor en monoteistisk tro genom Koranen, vill daesch underkuva människor med hjälp av sharialagar och hadither (hörsägner om vad Muhammed skulle ha gjort och sagt under sin livstid, som bör tillämpas som lagar idag) och opererar som kultur- och historiefientliga mördarband i sin dröm om ett islamiskt imperium likt det muslimerna en gång hade.

Tuaregerna, som alltid bebott hela Sahara och obehindrat vandrat genom sex länder, splittrades i och med bildandet av nationalstater. Deras livsutrymme (betesmarker) krympte och när de under svåra tork- och svältperioder tvingades förflytta sig söderut kom de i konflikt med andra folkslag vilket påskyndat tuaregernas vilja att bilda en egen stat. Problemet har likheter med den samiska befolkningens situation på våra nordiska breddgrader.

Idag vet man att tuaregernas taktik att göra gemensam sak med islamisternas visioner var ett stort misstag. Det har försämrat deras förhandlingspositioner och anseende, särskilt då tuaregerna av araberna aldrig ens ansetts vara riktiga muslimer. Man ställer sig bara frågande: hade man inte kunnat förutse utgången?

TJ118

Foto: Tarja Salmi-Jacobson

Man kan resa till och från Timbuktu via flyg, landsväg eller med olika slags båtar längs Niger. Alla färdsätt kan bli osäkra beroende på årstiden då sandstormen kan stoppa flyget, vägar kan vara ofarbara på grund av för högt vattenstånd i floden, eller när vattenståndet är för lågt och flodbåtarna inte kan trafikera. Tre flodbåtar med pråmar trafikerar längs Niger under en cirka 1000 kilometers sträcka från Bamako i söder till Gao i norr. När båtarna möts stannar de alltid så att kaptenerna kan utbyta senaste nyheterna om vattenståndet och annat. Passagerarna passar på att skicka hälsningar som de ropar till varandra mellan båtarna. Har den ena båten landkontakt pågår också handel från lokalbefolkningen.

Idag reser inga turister till Timbuktu. Vissa flodbåtsavgångar används till att transportera soldater och militär utrustning och då får civila passagerare vänta kanske veckor till nästa avgång.

Jag besökte Timbuktu 1999 och då hade man inte hört talas om islamistiska terrorister. Att tuaregerna alltid velat vara åtminstone autonoma är ett historiskt faktum och man kallade dem från regeringshållet för rebeller. Västerlänningar har sett tuareger som ett exotiskt folkslag där mycket av deras liv och seder är omslutna i mystik, ja rentav har man haft romantiska föreställningar om detta fritt strövande nomadiska folk där männen är beslöjade men inte kvinnorna.

Mannen visar sitt ansikte bara inom familjen, dock inte för släktens äldre kvinnor. Det är av respekt som man täcker sitt ansikte. Tuaregkvinnorna bedömer männens skönhet utifrån deras kroppshållning och hela gestalten, och framförallt utifrån deras rykte. Skönheten sitter i karaktären och i mannens mjuka röst och förmåga att uttrycka sig lyriskt.

Tuaregernas tält är symbolen för kvinnan och symboliserar både bröllop och den kvinnliga släkten på moderssidan i enlighet med den tuaregiska traditionen där släktledet förs vidare på mödernet. Kvinnan äger hushållets alla tillgångar, mannen underhåller det, och vid eventuell skilsmässa behåller kvinnan egendomen odelad. När mannen gifter om sig underhåller han den nya kvinnans egendom som också blir hans säkerhet för sin överlevnad.

Tuareger dricker te flera gånger om dagen. Det är grönt te med mycket socker i och bereds alltid med omsorg och tid. Man dricker tre koppar såsom seden bjuder: den första koppen är bitter som döden, den andra god som livet och den tredje söt som kärleken. En annan ordning kan vara att man dricker för gästen, sedan för värden och till sist för Allah. Skulle man bli bjuden en fjärde kopp betyder det att man inte är välkommen i byn. Man dricker aldrig te ensam, det krävs minst två. Tedrickande är en umgängesform och tiden är ingen bristvara bland tuaregerna.

TJ103

Foto: Tarja Salmi-Jacobson

Däremot är vatten en bristvara. Vatten är liv, särskilt i öknar! I Sahara är en brunn lika med by, människor kommer och går med sina tält. Tält är också by. Finns det tält någonstans finns det också en brunn inom ett par kilometers avstånd. Om en brunn sinar finns det ingen by. I Saharas byar bor nomader.

Vatten tas upp ur brunnen med hjälp av getskinnssäck (gherba), rep och åsna. När säcken är fylld drar åsnan upp den som sedan töms i en tunna. Sedan skopar man vattnet i familjers getsäckar som klövjas på åsneryggen, och männen vänder hemåt. Framme dricker man te tillsammans och kvinnorna börjar laga mat. Efter maten vilar man över den värsta middagshettan.

Natten smyger sig inte på, den faller över en snabbt som ett stjärnbestrött svart tak. Färdas man med en kamel väljer man en plats på synavstånd till byn och avlastar kamelerna; sadlarna staplas till vindskydd och kvällsteet sättes på.

Vår kamelförare och navigatör Afor är bara tolv år. Han binder kamelernas fötter med ett kort rep så att de inte hinner gå för långt ifrån oss på jakt efter magert bete. På morgonen spanar han efter fotspåren i sanden och går efter dem i rätt riktning för att hämta dem för fortsatt färd.

TJ104

Foto:  Marianne Hoáng 

Min kamel hette Aura. Den hårda hudplattan som kamelerna har under bröstet är en anpassning till det heta klimatet. När kamelen ligger mot bröstplattan och på knäskålarna kan luften cirkulera fritt under den och kyla av huden.

Aura var ung och ljus till färgen och hade egenheten att stanna upp då och då för att med sina halvt slutna ögon med långa ögonfransar drömskt titta ut över nejden; och jag gjorde detsamma, tills Afor red upp bakom mig för att med sin lilla käpp putta igång henne igen, och när den höll rätt kurs kunde Afor rida bakom mig och sjunga och gnola i en timmes tid. Han var hela tiden på gott humör. Som om vi höll själens resfart och i lugn och ro fick läsa av landskapet. Som om det i landskapet fanns ett språk som vårt undermedvetna kunde kommunicerade med.

Middag och kväll plockade vi från våra kläder och skosnören små taggiga frökapslar, små vassa kardborrar "kram-kram" som ger irriterande stickor på huden. De fastnar överallt på kamelerna och på repen. Vi rensade repen och använde våra naglar som pincetter för att lossa de besvärande taggarna från fingrarna. Ibland fick vi hjälpa varandra med de allra kortaste taggarna.

Soltorkat tegel är det vanligaste byggmaterialet i Mali. Husen kännetecknas av käpparmering som håller ihop byggnaden. Den sudanesiska (också kallad saheliska) arkitekturen introducerades av El-Saheli, en arabisk arkitekt och poet som levde under 1300-talet.

Flera byar och städer i Mali ser ut som uppresta ur sanden. Sand och lera finns det obegränsad tillgång av. Av landets areal utgörs 65 procent av öken och halvöken. Taken är platta där man kan umgås med familj och vänner vid solnedgången, torka frukt och grödor men också tvätt. Taket är också många ryggsäcksresenärers vanligaste övernattningsplats. Att sitta och dricka te på hustaket är stämningsfullt när skymningen lägger sig och böneutroparens sång ljuder ur högtalarna.

Lerhusen måste underhållas varje år efter regnperioden. Om inget görs skulle staden upplösas inom en tioårsperiod. Flera projekt är i gång för att bevara denna historiska stad intakt. Även gamla manuskript ska räddas från termiter och fukt för framtida forskning. Stora mängder av manuskript finns nämligen i privata hem som bevarats i århundraden inom olika släkters ägo.

TJ3Foto: Tarja Salmi-Jacobson

Dessa vackra hinkar och kannor och fat och tunnor och spann och tillbringare och kanistrar och pottor och spadar... finns i varje hem och på alla gårdar i Mali, de sticker ut som en färgklick mot den annars så grå och sandfärgade omgivningen.

Fotnot

Bilderna är från en fem veckors resa i Mali tillsammans med min väninna Marianne Hoáng. Vi reste i landet med olika färdmedel: bussar, taxibilar och båtar i olika storlekar, i oxvagn, på kamelrygg och till fots.  Egentligen ville jag ta med mig en systemkamera, men för att minimera ryggpackningens vikt nöjde jag mig med att ta en liten analog kompaktkamera att stoppa i fickan, Olympus Mju II, och tio stycken Kodachrome 64 diafilmrullar. Filmen tog slut, retfullt just i Timbuktu, men från en väninna som hade varit där året innan fick jag åtta stycken bilder till min bok som annars inte hade kommit till.   (Hur jag bestämde mig för att åka till Timbuktu, berättar jag i inledningskapitlet i min bok ”Timbuktu tur och retur”, 2007. Boken innehåller 140 stora färgbilder.)

Tarja Salmi-Jacobson

Klicka här för att söka efter böcker hos Bokus apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Ur arkivet

view_module reorder

Våldtäktstrosan

"Jag läste i senaste numret av Cosmo.""Va, har det kommit ut en ny?""Nej, ja menar Veckorevyn." På tåget mellan Göteborg och Malmö sitter jag skyddad från sommarregnet och lyssnar till två ...

Av: Fredrik Rubin | Gästkrönikör | 13 juli, 2009

För att hålla demokratin levande. Om Martha Nussbaum

Genom att studera framsidan på Martha Nussbaums bok ”Not for Profit” med ytterligare rubrik ”Why Democracy Needs the Humanities” är det möjligt att ur den valda designen uttolka bokens bud­skaps­innehåll ...

Av: Karl-Gustaf Svanström | Essäer om litteratur & böcker | 17 februari, 2012

Europa och den monumentala väggen – Del 1

Det finns en gemensam tradition vad gäller det europeiska väggmåleriet i den mån att länder har influerat varandra, och detta möjliggör att man kan diskutera fenomenet ur en bred och ...

Av: Allan Persson | Essäer om konst | 12 januari, 2013

Hänt i Skvättet 2

 

Av: Mattias Kronstrand | Kulturen strippar | 07 oktober, 2013

De kvinnliga konstnärernas revansch

Karin Larsson. Eva Bonnier. Julia Beck. Samtliga aktuella i sommar med nya utställningar och nya böcker som kommit ut om dem. Egentligen är det fel att säga att de kvinnliga konstnärerna gör comeback ...

Av: Belinda Graham | Essäer om konst | 09 juli, 2013

Pino Masi och det italienska ärret Intervju med Roan Johnson

På den italienska filmfestivalen den 4 – 7 oktober på biografen Sture visades bland annat filmen ”Högst upp på listan” (I primi della lista), en skruvad komedi med allvarliga undertoner ...

Av: Roberto Fogelberg Rota | Filmens porträtt | 23 oktober, 2012

Lin Fengmians uggla är egentligen en uv

Den kinesiska uven av konstnären Lin Fengmian (1963) förefaller så sorgsen. Kanske för att den kom till Sverige, förvärvad mer eller mindre direkt av familjen Ramel, och blev kallad uggla ...

Av: Birgitta Milits | Konstens porträtt | 07 december, 2013

Syrad dub

En dag i en urban nomads liv. Förflyttningar i skimrande neonblänkande öknar. Sanden är vacker asfalt som äter upp huden inte med blänkande hetta. Putsad med apati och likgiltighet ...

Av: Klas Lundström | Gästkrönikör | 04 september, 2008

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.

Cron Job Starts