"Allt är en del av processen"

Warpaints 2010 var fullt av turnéer och uppmärksamhet kretsande kring det mångfacetterade debutalbumet "The Fool". Kvartetten från Los Angeles, bestående av Jenny Lee Lindberg (bas, sång), Emily Kokal (gitarr, sång) ...

Av: Carl Abrahamsson | 29 januari, 2011
Musikens porträtt

Eino Grön, finländsk tangosångare

Den finska tangon är en del av folksjälen

En märklig symbios mellan den argentinska tangon och det kärva finska folklynnet. I Finland blev det en modellvariant präglad av krigsår och dansförbud. Satumaa kallas för Finlands andra nationalsång och är ...

Av: Rolf Karlman | 08 april, 2017
Kulturreportage

Den mest betydande författaren från Västerbotten

Den mest betydande författaren från Västerbotten Gunnar Balgårds, poet och kulturjournalist från Umeå, senaste bok är ett riktigt magnum opus, en biografi över Helmer Grundström. Det är en tegelsten på över ...

Av: Gregor Flakierski | 19 oktober, 2006
Litteraturens porträtt

Samiska shamandomens nya dimensioner

 Man tar inte skada av att uppleva för mycket,Men man kan ta skada av att uppleva för litet! (Läkaren och författarenGöran Grip i boken:Allting finns) Vid seminariet Samerna i kyrkan i Enare ...

Av: Nina Michael | 19 augusti, 2013
Essäer om religionen

: Dansprocessionen i Echternach. Foto: David Edgar Källa: Wikipedia

Dansprocessionen i Echternach, Luxemburg



Från min plats vid uteserveringen vid torget hör jag de första takterna av musiken och snart dyker dansprocessionen upp bakom kröken. Dansarna är klädda i vit överdel och svarta byxor. De är uppställda i rader om fem och håller vita näsdukar mellan varandra. Ett steg åt höger och ett steg åt vänster. Steg som vem som helst kan lära sig. Så tystnar musiken och dansen upphör, men det blir bara en kort paus innan nästa musikorkester och nya dansare tar vid. I år är det 42 grupper från Luxemburg, Tyskland och Nederländerna som deltar i vårens stora höjdpunkt i Echternach.

Ett UNESCO resmål


Echternach Foto CC BY-SA 3.0

Echternach Foto CC BY-SA 3.0

Dansprocessionen i Echternach äger bara rum en gång på året, men för den som kommer till staden de andra dagarna under året så finns det möjlighet att besöka katedralen, St. Willibrords grav, ett museum om klostret och ett besökscentrum i kyrkan med dokumentation om processionen. Längs ena kortväggen i besökcentrat finns en stor målning av den franska konstnären Lucien Simon som målades 1937 till den Luxemburgska paviljongen under världsutställningen i Paris.
Lucien Simon, Dansprocessionen i Echternach (1937).

Lucien Simon, Dansprocessionen i Echternach (1937).

Annons:

Den drygt en kilometer långa dansprocessionen som börjar vid stadens katedral och som sedan slingrar sig längs gatorna tillbaka till startpunkten.

Solen skiner ner från en klarblå himmel på uteserveringen. Det är nästan som en guds försyn. Dagen innan har det varit grått och blåst kallt. Staden har verkat folktom och näsan öde. Nu är det däremot full rörelse på torget där jag sitter. Det är en helgdag, skolorna är stängda och människor har rest från hela Luxemburg för att komma hem och delta i dansprocessionen. Man passar samtidigt på att träffa släktingar och vänner. Fönstren är öppna runt torget, den luxemburgska flaggan har hängts ut och människor lutar sig ut mot fönsterkarmen för att se bättre. Hela staden vibrerar i en stor folkfest. Är man inte med processionen eller står bredvid och tittar på sitter man på uteserveringarna skrattar, hälsar på gamla bekanta, och tittar på processionen som ringlar förbi på gatorna runt torget. Innan dansarna dök upp har en stor skara med präster, bedjare och pilgrimer gått i täten.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Stadens frivilliga brandkår med sina skinande silverhjälmar och högtidsdräkter har passerat bärande på den förgyllda statyn av St. Willibrord. Helgonet som är anledningen till att nästan 10000 människor deltar i dagens dansprocession och ett par tusen står bredvid och tittar på.

Dansprocessionen i Echternach går tillbaka till 1000-talet och anse var den sista traditionella katolska dansprocessionen som finns kvar i Europa. Det är också anledningen till att man finner den uppsatt på UNESCO:s kulturarvslista sedan 2010. Det första säkra beviset på att dans har förekommit i Echternach finns från 1500-talet. Ursprunget är oklart, om det rör sig om en hednisk kvarleva eller som en mer fantasieggande teori berättar: Att innevånarna blev förgiftade av bröd och de drabbades av kramper som liknade dans och för att bota sjukdomen tänkte man fördriva det onda med ont och började dansa. Den långa danstraditionen i Echternach har egentligen bara avbrutits två gånger.

Den ena gången var under 1700-talet då den förbjöds av kyrkan som ansåg den som hednisk och den andra gången var under andra världskriget då de ockuperande tyskarna förbjöd den. Traditionen levde dock kvar och utövades i hemlighet. Fram till franska evolutionen var det bara män som deltog i dansen och som svensk besökare reagerar jag på på att alla kyrkliga företrädare är män från korgossar till ärkebiskopar, ända undantaget är nunnorna. Desto mer jämställt är det i dans- och orkesterleden. Vem som helst som besöker staden är välkommen att vara med i processionen. Näsdukar finns att köpa i souvenirs bodar, dansstegen är lätta att lära sig och sedan är de bara att fylla på något led bland de grupper av oorganiserade pilgrimer som går i slutet av processionen.

I katedralens krypta hittar man St. Willibrords grav som alla dansare passerar och vördar innan de avslutar processionen. Musikorkestern följer nu inte ner kryptan, det hade blivit för trångt och för hög ljudvolym där nere, istället stannar de kvar upp vid koret och fortsätter att spela. St. Willibrord föddes 658 och grundade kyrkan i Echternach. Strax efter hans död 739 började man hedra honom och efter några decennier börjar han omnämns som ett helgon vars grav verkade ha en helande effekt. Pilgrimer vallfärdade till kyrkan och så småningom utvecklades en processionen med dansinslag.

Det är en mäktig känsla när man på eftermiddagen står på torget framför katedralen. Kyrkklockorna ringer och dånar och tusentals människor har redan samlats i olika grupper beroende på var i processionen de ska gå. När högmässan är avslutad defilerar en strid ström av präster, biskopar och ärkebiskopar ut från kyrka och ställer upp sig på trappan. Nervositeten sprider sig på torget, sorlet ökar och alla gör sig redo för att börja, men först ska ärkebiskopen hälsar alla ditresta pilgrimer och biskopar välkomna. Så stämmer den första orkestern upp den enkla melodin och den första dansgruppen börjar röra på sig. Årets dansprocession i Echternach kan börja.

Dansprocessionen i Echternach äger bara rum en gång på året, men för den som kommer till staden de andra dagarna under året så finns det möjlighet att besöka katedralen, St. Willibrords grav, ett museum om klostret och ett besökscentrum i kyrkan med dokumentation om processionen. Längs ena kortväggen i besökcentrat finns en stor målning av den franska konstnären Lucien Simon som målades 1937 till den Luxemburgska paviljongen under världsutställningen i Paris.

I förgrunden går ärkebiskopen med sin kräkla och gyllene dräkt följt av de svart-vit klädda dansarna med sina näsdukar. Högt över dansarnas huvud ser man ett rött standar med St. Willibrord.
Förutom sin dansprocession är Echternach känd som Luxemburgs äldsta stad. Staden ligger också pittoreskt vid den tyska gränsen i ett område som heter Müllerthal eftersom man en gång i tiden gjorde kvarnhjul här.

Området har också fått namnet lilla Schweiz och lockar många turister som vill vandra och cykla i de natursköna områden som har många leder och stiger genom skogen med spännande klippformationer och små byar längs vägen, men en dag som denna har de flesta lagt vandringskängorna på hyllan och ställt cykeln i garaget, för att fira St. Willibrord och följa processionen antingen på plats eller via TV och radio.

Mathias Jansson

Klicka här för att söka efter böcker hos Bokus apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Klicka här för att söka efter artiklar hos CDON.com apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Ur arkivet

view_module reorder

Anon. Ur Hedwiga

För mehr än trettio åhr sedan skrifwin, nu mera tryckt i Stockholm anno 1682 Originalöversättning från latin av A. Miellait 1682 Reviderad och exklusivt förskönad översättning för Tidningen Kulturen av ...

Av: Alan Asaid | Utopiska geografier | 28 november, 2008

Vad kan vi lära oss av rondellhundarna? En intervju med Lars Vilks

Kränker man tillräckligt mycket och tillräckligt ofta blir det till slut färdigkränkt, utan att världen går under, har Lars Vilks sagt. Men är det så enkelt? Ett halvår efter de ...

Av: Håkan Lindgren | Konstens porträtt | 18 december, 2007

Art Games – varken dataspel eller konst

Det finns konstnärer som gör dataspel och det finns dataspel som betraktas som konst. Man brukar benämna de här spelen för Art Games, konstnärliga dataspel om man skulle översätta det ...

Av: Mathias Jansson | Essäer om konst | 13 januari, 2014

Dagmar Norell och omvändelse

Det finns hos vissa människor idag en övertro på vetenskapen. De kan endast tro på det som kan bevisas, vilket säkert är ett hinder för att leva helt och fullt ...

Av: Lena Månsson | Övriga porträtt | 25 juni, 2012

Det andliga kallet i Roy Anderssons film "Du levande"

Bra filmer är de som inte endast underhåller men som även bär på starka budskap som dröjer sig kvar i tanken och där lockar till gensvar. För Simon Henriksson är ...

Av: Simon Henriksson | Essäer om religionen | 04 augusti, 2008

Med Tova från Ratata till Ungern

  Regissören och skådespelerskan Tova Magnusson-Norling, nyss festival- och bioaktuell med filmen "Fyra år till", mötte i samband med Stockholm Filmfestival Tidningen Kulturen på Hotel Anglais i hjärtan av Östermalm i ...

Av: Roberto Fogelberg Rota | Filmens porträtt | 18 januari, 2011

Veckan från hyllan, Vecka 19, 2012

Det är 100 år sedan OS i Stockholm invigdes. Jag har aldrig förstått varför en del envisas med att kalla idrott för kultur, idrott är väl sig själv gott nog ...

Av: Gregor Flakierski | Veckans titt i hyllan | 05 Maj, 2012

Om operas rätt att klinga skönt – ett samtal med tonsättaren Mats Larsson…

I Umeå framskrider kulturhuvudstadsåret och på Norrlandsoperan närmar sig urpremiären av operan ”Blanche och Marie”, tonsatt av Mats Larsson Gothe. Hedvig Ljungar träffar honom för ett samtal om varför opera ...

Av: Hedvig Ljungar | Musikens porträtt | 15 september, 2014

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.

Cron Job Starts