Konstnären Giorgio Rosas mikronation “Isola delle Rose” från 1968

Ett litet land av konst

I november 2016 brann Lars Vilks träskulptur Nimis vid Kullabergs naturreservat i nordvästra Skåne. Medierna spekulerade om det rörde sig om ett vanligt vandaliskt dåd eller om det fanns en ...

Av: Mathias Jansson | 08 februari, 2017
Essäer om konst

Dikter av Carin Söderström

Dikter av Carin Söderström     Fördämningar bryts. Allt är tyst. Inåtvänt. Varje kalhygge är ett öppet sår. Tillvaron har en början. Kanske inte ett slut. Existensen av vägar in och ut har ...

Av: Carin Söderström | 19 januari, 2007
Utopiska geografier

Lars Ahlin och skulden

Lars Ahlins omfångsrika roman Din livsfrukt, som författaren utgav vid 72 års ålder, 1987, är så rikhaltig och mångfacetterad att den med fog kan betraktas som hans konstnärliga testamente. Och ...

Av: Björn Gustavsson | 06 november, 2009
Litteraturens porträtt

Lohengrin utan svan på Stockholmsoperan

Det trodde jag inte var möjligt. Att iscensätta Richard Wagners ”Lohengrin” som ett slags surrealistisk thriller av klassisk ”Whodunit” typ. Fast en möjlig ingång är det uppenbarligen, att döma av ...

Av: Ulf Stenberg | 14 april, 2012
Essäer om musik

: Dansprocessionen i Echternach. Foto: David Edgar Källa: Wikipedia

Dansprocessionen i Echternach, Luxemburg



Från min plats vid uteserveringen vid torget hör jag de första takterna av musiken och snart dyker dansprocessionen upp bakom kröken. Dansarna är klädda i vit överdel och svarta byxor. De är uppställda i rader om fem och håller vita näsdukar mellan varandra. Ett steg åt höger och ett steg åt vänster. Steg som vem som helst kan lära sig. Så tystnar musiken och dansen upphör, men det blir bara en kort paus innan nästa musikorkester och nya dansare tar vid. I år är det 42 grupper från Luxemburg, Tyskland och Nederländerna som deltar i vårens stora höjdpunkt i Echternach.

Ett UNESCO resmål


Echternach Foto CC BY-SA 3.0

Echternach Foto CC BY-SA 3.0

Dansprocessionen i Echternach äger bara rum en gång på året, men för den som kommer till staden de andra dagarna under året så finns det möjlighet att besöka katedralen, St. Willibrords grav, ett museum om klostret och ett besökscentrum i kyrkan med dokumentation om processionen. Längs ena kortväggen i besökcentrat finns en stor målning av den franska konstnären Lucien Simon som målades 1937 till den Luxemburgska paviljongen under världsutställningen i Paris.
Lucien Simon, Dansprocessionen i Echternach (1937).

Lucien Simon, Dansprocessionen i Echternach (1937).

Annons:

Den drygt en kilometer långa dansprocessionen som börjar vid stadens katedral och som sedan slingrar sig längs gatorna tillbaka till startpunkten.

Solen skiner ner från en klarblå himmel på uteserveringen. Det är nästan som en guds försyn. Dagen innan har det varit grått och blåst kallt. Staden har verkat folktom och näsan öde. Nu är det däremot full rörelse på torget där jag sitter. Det är en helgdag, skolorna är stängda och människor har rest från hela Luxemburg för att komma hem och delta i dansprocessionen. Man passar samtidigt på att träffa släktingar och vänner. Fönstren är öppna runt torget, den luxemburgska flaggan har hängts ut och människor lutar sig ut mot fönsterkarmen för att se bättre. Hela staden vibrerar i en stor folkfest. Är man inte med processionen eller står bredvid och tittar på sitter man på uteserveringarna skrattar, hälsar på gamla bekanta, och tittar på processionen som ringlar förbi på gatorna runt torget. Innan dansarna dök upp har en stor skara med präster, bedjare och pilgrimer gått i täten.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Stadens frivilliga brandkår med sina skinande silverhjälmar och högtidsdräkter har passerat bärande på den förgyllda statyn av St. Willibrord. Helgonet som är anledningen till att nästan 10000 människor deltar i dagens dansprocession och ett par tusen står bredvid och tittar på.

Dansprocessionen i Echternach går tillbaka till 1000-talet och anse var den sista traditionella katolska dansprocessionen som finns kvar i Europa. Det är också anledningen till att man finner den uppsatt på UNESCO:s kulturarvslista sedan 2010. Det första säkra beviset på att dans har förekommit i Echternach finns från 1500-talet. Ursprunget är oklart, om det rör sig om en hednisk kvarleva eller som en mer fantasieggande teori berättar: Att innevånarna blev förgiftade av bröd och de drabbades av kramper som liknade dans och för att bota sjukdomen tänkte man fördriva det onda med ont och började dansa. Den långa danstraditionen i Echternach har egentligen bara avbrutits två gånger.

Den ena gången var under 1700-talet då den förbjöds av kyrkan som ansåg den som hednisk och den andra gången var under andra världskriget då de ockuperande tyskarna förbjöd den. Traditionen levde dock kvar och utövades i hemlighet. Fram till franska evolutionen var det bara män som deltog i dansen och som svensk besökare reagerar jag på på att alla kyrkliga företrädare är män från korgossar till ärkebiskopar, ända undantaget är nunnorna. Desto mer jämställt är det i dans- och orkesterleden. Vem som helst som besöker staden är välkommen att vara med i processionen. Näsdukar finns att köpa i souvenirs bodar, dansstegen är lätta att lära sig och sedan är de bara att fylla på något led bland de grupper av oorganiserade pilgrimer som går i slutet av processionen.

I katedralens krypta hittar man St. Willibrords grav som alla dansare passerar och vördar innan de avslutar processionen. Musikorkestern följer nu inte ner kryptan, det hade blivit för trångt och för hög ljudvolym där nere, istället stannar de kvar upp vid koret och fortsätter att spela. St. Willibrord föddes 658 och grundade kyrkan i Echternach. Strax efter hans död 739 började man hedra honom och efter några decennier börjar han omnämns som ett helgon vars grav verkade ha en helande effekt. Pilgrimer vallfärdade till kyrkan och så småningom utvecklades en processionen med dansinslag.

Det är en mäktig känsla när man på eftermiddagen står på torget framför katedralen. Kyrkklockorna ringer och dånar och tusentals människor har redan samlats i olika grupper beroende på var i processionen de ska gå. När högmässan är avslutad defilerar en strid ström av präster, biskopar och ärkebiskopar ut från kyrka och ställer upp sig på trappan. Nervositeten sprider sig på torget, sorlet ökar och alla gör sig redo för att börja, men först ska ärkebiskopen hälsar alla ditresta pilgrimer och biskopar välkomna. Så stämmer den första orkestern upp den enkla melodin och den första dansgruppen börjar röra på sig. Årets dansprocession i Echternach kan börja.

Dansprocessionen i Echternach äger bara rum en gång på året, men för den som kommer till staden de andra dagarna under året så finns det möjlighet att besöka katedralen, St. Willibrords grav, ett museum om klostret och ett besökscentrum i kyrkan med dokumentation om processionen. Längs ena kortväggen i besökcentrat finns en stor målning av den franska konstnären Lucien Simon som målades 1937 till den Luxemburgska paviljongen under världsutställningen i Paris.

I förgrunden går ärkebiskopen med sin kräkla och gyllene dräkt följt av de svart-vit klädda dansarna med sina näsdukar. Högt över dansarnas huvud ser man ett rött standar med St. Willibrord.
Förutom sin dansprocession är Echternach känd som Luxemburgs äldsta stad. Staden ligger också pittoreskt vid den tyska gränsen i ett område som heter Müllerthal eftersom man en gång i tiden gjorde kvarnhjul här.

Området har också fått namnet lilla Schweiz och lockar många turister som vill vandra och cykla i de natursköna områden som har många leder och stiger genom skogen med spännande klippformationer och små byar längs vägen, men en dag som denna har de flesta lagt vandringskängorna på hyllan och ställt cykeln i garaget, för att fira St. Willibrord och följa processionen antingen på plats eller via TV och radio.

Mathias Jansson

Klicka här för att söka efter böcker hos Bokus apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Klicka här för att söka efter artiklar hos CDON.com apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Ur arkivet

view_module reorder

Rektor vid filmakademin i Taipei gör en märklig Blowfish

Många människor vet knappt vad som finns på Taiwans filmkarta, trots den ekonomiska välfärd som kännetecknar landet. Stockholms filmfestival har under åren lyft fram flera taiwanesiska filmer, vilket i år ...

Av: Roberto Fogelberg Rota | Filmens porträtt | 05 januari, 2012

Om Henri Dunant. Röda korsets grundare

I Genève firar människor denna dag den 8 maj 1828 vårens ankomst. Huset på Rue Verdaine 68 väntar och det är torsdag. Klockan slår halv nio. Ute härskar mörkret, och ...

Av: Kjell Ekborg | Övriga porträtt | 26 april, 2014

Ectoplasm Girls: En musikalisk frizon utan några som helst regler

Ectoplasm Girls är en besynnerlig duo som består av systrarna Nadine och Tanya Byrne från Stockholm. Deras musik är lekfull, dyster, mörk, glad, ljus, stilla, dansant, trolsk, drömsk, synsk, barnslig ...

Av: Carl Abrahamsson | Musikens porträtt | 09 december, 2010

Kärlek i Tykwers värld

Tom Tykwer. Foto: Jim Rakete"Jag hade en dröm där vi var syster och bror, mor och far, man och hustru. Där du var jag och jag var du [...] och ...

Av: My Thorin | Filmens porträtt | 03 mars, 2009

Musikkrönika: Ett bortglömt album jubilerar

På det sena 80-talet anlände en 19-åring till Los Angeles för att bli rockstjärna. Han träffade snart två kamrater med liknande ambitioner och djupt ner i den kaliforniska undergroundscenen började ...

Av: Johann Bernövall | Gästkrönikör | 09 april, 2013

Med svett och tårar och själsligt blod

Med svett och tårar och själsligt blod Det är inte alldeles lätt att se Kristina Lugn framför sig den 20 december. Hon kommer att sitta där i Börssalens sobra miljö med ...

Av: Crister Enander | Litteraturens porträtt | 13 oktober, 2006

Norsk romantisk poesi

I norsk litteratur är den äldsta poesin skalde- og Eddadiktningen från 700-talet och framöver; en poesi som blev nedskriven på 1200-talet. Denna diktning är formellt sträng till sin karaktär, med ...

Av: Carsten Palmer Schale | Essäer om litteratur & böcker | 27 december, 2011

Anna Sundberg Foto Eva Lindblad

Anna Sundberg. Reflektioner kring en jihadist som kom hem

Bort och hem igen. Så skulle man kunna beskriva Anna Sundbergs resa. Den förlorade dottern som blev funnen. Det låter kanske som jag är ironisk, men det är jag inte ...

Av: Mohamed Omar | Essäer om politiken | 17 maj, 2016

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.