Lohengrin utan svan på Stockholmsoperan

Det trodde jag inte var möjligt. Att iscensätta Richard Wagners ”Lohengrin” som ett slags surrealistisk thriller av klassisk ”Whodunit” typ. Fast en möjlig ingång är det uppenbarligen, att döma av ...

Av: Ulf Stenberg | 14 april, 2012
Essäer om musik

Stefan Lekbergs havsgård… Ett konstnärshem som berör

Skönheten är begärlig. För dem som tvingas leva bortom naturen, i bostadsområden skapade endast för förvaring kan skönheten bli som en hägring. Många människor lever till synes helt utan omgivande ...

Av: Boel Schenlær | 25 juli, 2013
Konstens porträtt

Teori og praksis

I filosofi er gjentakelser nærmest ikke til å komme forbi, og således tar jeg opp og utdyper sentrale punkt i essayet mitt «Livet selv, ett sammendrag.» Filosofi er aktivitet og virksomhet ...

Av: Thor Olav Olsen | 09 oktober, 2009
Agora - filosofiska essäer

Vladimir Oravsky som västanvinden Zefyros i Botticellis Venus födelse Foto Hedvig Wallin

Svenska Dagbladet, Gefle Dagblad, Wikipedia och andra kunskapsliberaler

 I inledningen till min bok ”I skuggornas hetta” skriver jag bland annat ”Om en läsare stöter på tolkningar som han eller hon har svårt att anamma omedelbart, söker han kanske ...

Av: Vladimir Oravsky | 12 oktober, 2015
Gästkrönikör

Foto: Michael Ranta

Norr om Vientiane



Medan Thailand, och i ökande utsträckning även Vietnam och Kambodja, lockar stora turistströmmar, så har Laos hittills förblivit nästan oberört av dessa. I tidskriften ”Kulturens värld” (3/2010) skrev Göran Hassler, som tyvärr nyligen gick bort, en intresseväckande artikel om den märkliga Buddha-parken i Vientiane, landets huvudstad. Men mer kan förstås sägas om Laos, som – trots frånvaron av spektakulära tempel som Angkor Wat – ändå kan stoltsera med en rad kulturella sevärdheter, fantastiska naturscener och en mänskligt vänlig, mjuk atmosfär. Den statliga turistbyrån marknadsför landet som ”Mekong-flodens juvel” och ”simply beautiful” som slogan. Omskrivningar som man kan lätt instämma i. 
Foto: Michael Ranta

Foto: Michael Ranta

Laos har bara 6,7 miljoner invånare (på en yta något mindre än Storbritanniens), men består ändå av 49 etniska grupperingar med olika språk, varav Lao, Khmou och Hmong utgör 75% av (den huvudsakligen buddhistiska) befolkningen. Mitt mål nu är att bege mig norrut till Luang Nahmta och Muang Sing, nära gränsen till Kina och att på vägen dit även besiktiga ett antal minoritetsbyar.
Foto: Michael Ranta

Foto: Michael Ranta

Annons:

Livet

Livsstilen i Laos, ett av Asiens fattigaste länder, är avsevärt lugnare än i Vietnam och Kambodja, vars huvudstad Phnom Penh är en av de mest trafikkaotiska städer jag har upplevt. Vientiane, med cirka 800.000 invånare, känns däremot nästan lantlig. Tuk-tukförarna och gatuförsäljarna är befriande återhållsamma; tempot är avspänt. Inspirerad av Göran Hasslers artikel blir här mitt första utflyktsmål just Buddha-parken, som med sina besynnerliga skulpturer helt enkelt måste ses. Men sedan, efter att ha besökt de viktigaste templen och monumenten i staden, beger jag mig med hyrd bil och chaufför norrut. Vägarna är ofta gropiga och oasfalterade, ett järnvägsnät finns ännu inte. Med Kinas hjälp håller dock just dessa brister nu på att åtgärdas, vilket onekligen skulle förbättra transportmöjligheterna.

Inte minst skulle detta kunna främja turistnäringen, som dock redan nu håller på att utvecklas till landets viktigaste inkomstkälla, där annars jordbruket har varit dominerande. Inte minst har man internationellt föredömligt satsat på en mjukare eko- och kulturturism, där lokalbefolkningen får en del av inkomsterna och därmed ska skogsavverkningen i nationalparkerna motverkas. Mitt första resmål blir småstaden Vang Vieng, som är känd för otaliga grottor och ett betagande klipplandskap; här finns många möjligheter till kajakpaddling, bergsklättring och andra äventyrsaktiviteter.

För ryggsäcksresenärer har orten länge varit ett attraktivt mellanstopp under en Indokina-resa, tyvärr inte minst på grund av lättillgängligheten av droger, mitt i den så kallade gyllene triangeln (som myndigheterna dock på senare år förstärkt bekämpar). Jag upplever emellertid staden som behaglig och mest präglad av just äventyrsturismen, där resebyråerna har ett stort utbud av olika aktiviteter. För egen del väljer jag dock att bege mig till Phonsavan, beläget cirka 23 mil nordost om Vang Vieng. Här befinner sig den lätt surrealistiska Krukslätten, ett område med flera hundra stenkärl och –krukor av kalksten, 50 cm till 3 m höga och upp till 6 ton tunga. Deras härkomst är oklar och omdiskuterad, men de förmodas vara 1 500 – 2 000 år gamla och användes möjligtvis som begravningskrukor (där bland annat mänskliga benrester har hittats). Laos har för övrigt lämnat in en ansökan om att slätten skall listas som UNESCO-världsarv.

 

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

IMG 0486

Foto: Michael Ranta

Phonsavan

Ett mycket dystert kapitel i Phonsavan-regionens historia måste dessvärre nämnas. Under det laotiska inbördeskriget 1964-1973 bombarderade USA området till stöd för den dåvarande regeringen mot den prokommunistiska rörelsen Pathet Lao. I stor utsträckning var detta ett hemligt krig som den amerikanska regeringen – till skillnad från Vietnamkriget - lyckades dölja för allmänheten. Sammanlagt fällde USA under kriget ofantliga 262 miljoner klusterbomber; därmed rör det sig här om den mest bombade regionen i världen. Av dessa var cirka 80 miljoner blindgångare, som sedan dess har skördat 20.000 dödsoffer och lemlästat långt fler. Sedan 1994 utförs dock systematiska saneringsarbeten av den internationella organisationen MAG (Mines Advisory Group), delvis bekostade av USA.

Från Phonsavan beger jag mig sedan till landets "kulturhuvudstad" (under olika perioder även huvudstad) Luang Prabang, som sedan 1995 är upptagen på UNESCO:s världsarvslista. Stadslandskapet, som utgör en blandning av traditionell laotisk arkitektur och senare fransk kolonialarkitektur från 1800-/1900-talen, är ovanligt välbevarat och lockar många besökare. Bland de många templen i staden (eller "wat" som de kallas), belägen på en halvö vid Mekongfloden, är nog Wat Xieng Thong ("den gyllene stadens tempel") från 1560-talet en av de mest imponerande och viktigaste klosteranläggningarna, även i hela Laos.

Bestående av cirka 20 byggnader är detta ett rätt så stort komplex, och vissa fasader är utsmyckade med pärlemorskimrande, kolorerade glasmosaiker, som bland annat visar ett "livets träd" och otaliga vardagscener. Här vid Mekong kan man även passa på att ta en båttur, exempelvis till de kända Pak Ou-grottorna, förvaringsplats för tusentals skadade eller av andra skäl avdankade Buddha-skulpturer, i alla storlekar och skepnader.

Som många asiatiska städer har även Luang Prabang en myllrande och färgrik nattmarknad, där många regionalt unika hantverksprodukter kan inhandlas, exempelvis siden- och andra textilprodukter, keramik och mullbärspapper. Överhuvudtaget kan man på Laos' marknader, om man är intresserad av matsouvenirer, finna en hel del ovanliga delikatesser, som svart ris, torkad svamp, te från provinsen Phongsali (utmärkt!) och – för de mindre räddhågade – olika insekter, som friterade gräshoppor och skorpioner, torkade råttor med mera. Utanför staden, cirka 3 mil söderut, kan ett besök av Kuang Si-vattenfallen varmt rekommenderas, ett av de mest tilldragande naturskådespelen jag har sett. Utspritt på flera trappstegsliknande nivåer, bygynnande i de 60 meter höga huvudfallen, rinner vattnet ner till bassangliknande kalkstensformationer, och den vita sanden ger vattnet en kristallklar, azurblå färg; bland de omgivande grönskande bambudungarna erbjuds här en utmärkt plats för en picknick.

Laos har bara 6,7 miljoner invånare (på en yta något mindre än Storbritanniens), men består ändå av 49 etniska grupperingar med olika språk, varav Lao, Khmou och Hmong utgör 75% av (den huvudsakligen buddhistiska) befolkningen. Mitt mål nu är att bege mig norrut till Luang Nahmta och Muang Sing, nära gränsen till Kina och att på vägen dit även besiktiga ett antal minoritetsbyar. Huvudvägen - betydelsemässigt en av Laos' motsvarigheter till E 4:an, men egentligen snarare en grusväg - blir en utmaning även för min rutinerade chaufför: smal, dammig och skumpig, med grisar, höns samt småbarn som kan springa ut på vägen när som helst - och maxhastigheten blir förstås därefter, ofta bara 20-30 km/tim.

 

IMG 2364

Foto: Michael Ranta

Småbyarna 

Här i småbyarna råder förvisso delvis fattiga förhållanden; husen påminner ofta snarare om skjul, uppresta på höga träpelare. Ofta saknar de avlopp och andra sanitära faciliteter; hygienen sköts vid byns centrala brunn. Men som besökare bemöts man vänligt och med återhållen nyfikenhet (fast barnen är långt mer spontana och direkta), och ovanliga handgjorda textilprodukter, bambupapper, föremål av teak (som växer vilt) finns ibland till salu. Jag har nu turen att befinna mig här under Hmong-folkets nyårsfirande, som infinner sig i december efter skördetiden och varar i flera veckor. Det innebär att jag ser många personer i festkläder, framför allt unga tonårsflickor. Familjebanden inom det klan-baserade Hmong är traditionellt mycket starka, och åtskilliga av dem är kristna eller animister.

Just nu pågår i flera byar, som jag passerar, den så kallade pov pob-ritualen, uppklädda tonårsflickor och –pojkar står uppradade och kastar bollar till varandra. Syftet med ritualen är att pojkar och flickor här, under ordnade former, får möjlighet att träffas och lära känna varandra, för att på så vis kunna finna en tänkbar partner. För mig som utomstående västerlänning ter sig detta onekligen exotiskt, samtidigt också lite rörande; istället för tonårsfester med disco arrangeras hos Hmong-folket pov pob-tillställningar, och varför inte?

Laos uppvisar inte bara en fascinerande natur och kultur, utan är även ett synnerligen vänligt land. Jag har nog sällan upplevt en likartad avslappnad och mänskligt behaglig stämning som här, även om jag jämför med andra (också vänliga) asiatiska länder jag har besökt. Turistiskt sett är landet fortfarande relativt oexploaterat, vilket bidrar till dess charm, ja, nästan oskuldsfullhet. Med lite kluvna känslor måste jag dock medge att en ökad turism skulle kunna bidra till en ekonomisk tillväxt som denna ytterst fattiga och tilltufsade region verkligen behöver. Efter ett besök i Laos uppstår nog hos många besökare känslan av att vilja återvända hit, någon gång...

Michael Ranta

Klicka här för att söka efter böcker hos Bokus apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Klicka här för att söka efter artiklar hos CDON.com apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Ur arkivet

view_module reorder
Stillbild från dokumentärfilmen från 1916 om slaget vid Somme. (Foto: IWM)

En julidag dränkt i blod

Det finns många berättelser om vad som hände den där disiga julimorgonen 1916 vid floden Somme i norra Frankrike. Berättelser om hur tystnaden plötsligt infann sig efter en veckas oavbruten ...

Av: Anders Olofsson | Essäer om politiken | 19 juni, 2017

Foto: Björn Gustavsson

Gävlesymfonikerna i Kina

Gävle symfoniorkester, en av landets äldsta, har på senare år gjort en rejäl uppryckning – i synnerhet sedan Jaime Martin år 2013 tillträdde som chefdirigent.  Jag minns att jag ...

Av: Björn Gustavsson | Musikens porträtt | 09 september, 2016

Raja Yoga fostran i Point Loma

Kort bakgrundshistorik Katherine Tingley (1847-1929) hade i många år innan hon inträdde i Teosofiska Samfundet ägnat sig åt välgörenhetsarbete. Hon hade bl a verkat bland fattiga och utslagna i New Yorks ...

Av: Leopold S Damast | Kulturreportage | 20 november, 2013

Niclas Mossberg – Trottoaren

Niclas Mossberg har en magisterexamen från Göteborgs universitet och har därefter bedrivit forskarstudier i religionsvetenskap vid Åbo Akademi. Bland hans mer vetenskapliga publikationer kan nämnas artikeln ”Ku Klux Klan – ...

Av: Niclas Mossberg | Utopiska geografier | 14 januari, 2013

Herman Melville. Foto: Wikipedia

Herman Melville. Ball's Bluff : en drömbild (oktober 1861)

Erik Carlquist och Herman Melville.

Av: Herman Melville | Utopiska geografier | 03 juni, 2015

Bergman, Fellini och Liv Ullman

Ett konstnärligt möte mellan Sverige och Italien

Den italienske kritikern och dokumentaristen Silvano Console om Ingmar Bergman och Federico Fellini.

Av: Silvano Console | Essäer om film | 28 november, 2017

Sartre ska vi inte heller glömma

Röken är tät. Sorlet stiger och sjunker som sjudande vågor på ett vindpinat hav. Glasen töms i rask takt. Vissa repliker i de disparata och vilda samtalen skär som slipade ...

Av: Crister Enander | Litteraturens porträtt | 01 juli, 2012

Trästans besjungare, ensamhetens diktare

Illustration: Hebriana Alainentalo Trästans besjungare, ensamhetens diktare Hans Mörk fann tidigt sin kallelse som en ensamhetens diktare, och hans idag svåråtkomliga böcker sprider hopp om att aldrig ge upp. Örebro, ute ...

Av: Måna N. Berger | Essäer om litteratur & böcker | 20 november, 2007

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.