Den utsökta labyrinten - Pierre Boulez musik

Det var rubriken på en ytterst ambitiös fokusering på tonsättaren Pierre Boulez och hans musik i London nyligen (30/9-3/10). I Queen Elisabeth Hall och Royal Festival Hall. Boulez är idag ...

Av: Ulf Stenberg | 09 oktober, 2011
Kulturreportage

Återbruk och skönhetslängtan

Med utgångspunkter i en unik samling lapptäcken hölls i veckan ett seminarium på Jonsereds herrgård, en del av Göteborgs universitet. Åsa Wettre och Håkan Wettre har under åren byggt upp ...

Av: Per-Inge Planefors | 10 februari, 2014
Gästkrönikör

Carl-Henning Wijkmark. Foto: Carl-Henning Wijkmark

”Allting har ett pris, bara människan har ett värde”

Min första kontakt med Carl-Henning Wijkmark blev läsningen av "Dressinen", där efter kom "Jägarna på Karinhall" följd av "Den svarta väggen", "Den moderna döden" som redan är en klassiker och ...

Av: Göran af Gröning | 09 november, 2015
Litteraturens porträtt

La culture, Frankrikes heliga ko

Foto: Anne Edelstam Den klassiska bildningstanken är Frankrikes adelsmärke – universiteten bågnar under överfulla klasser, portvaktarna går i husen med vakande ögon, filmindustrin pumpar ut över 200 filmer per år. Vilket ...

Av: Anne Edelstam | 21 april, 2008
Essäer om samhället

En krokig kolonn: templet tillägnat Hera på Samos. Foto: Patrik Klingborg

Till Kariens gränsland med Herodotos och två arkeologer



Drömmen om Karien är drömmen om det originalgrekiska, det ursprungliga och oförstörbara. Det som växte fram någonstans i Europa, eller åtminstone i dess närhet, och vars senare utveckling och utbredning inte innebar något annat än regression, eller högst stagnation... Om den store 300-talshärskaren Mausolos ansågs ha genomfört en ”hellenisering” av Mindre Asien skulle man kunna opponera sig och istället tala om en ”karianisering” (jfr. Hornblower 1982, 352). 
Att det var här vår europeiska frihet en gång för alla försvarats. Det finns något högst osunt över den uppfattningen. Själv hade jag börjat läsa grekiska enkom för att kunna läsa Platons Apologi på originalspråk, och bättre förstå mig på Sokrates filosofi. Det fanns ingen kultur som varit friare än någon annan. Bara epok efter epok av ynkryggar som slutit sig till ynkryggar. Och ett litet antal exceptionella individer som vågat säga ifrån.
Larisa: ett träd och en hög med stenar. Foto: Patrik Klingborg

Larisa: ett träd och en hög med stenar. Foto: Patrik Klingborg

Karien

Det man då säger är att det kanske var karierna som var de egentliga grekerna (eller ännu hellre: att denna position intogs redan av deras förfäder, de mytomspunna lelegerna)... Dock: i förlängningen leder detta inte till något annat än ett problematiserande av själva föreställningen om en ursprunglig "nationsidentitet". För vad som innerst utgör essensen av en kultur kan man knappast bestämma, och varje försök att avgränsa denna kultur ifrågasätter också själva kulturens väsen (vilket Herodotos ändlösa etnografiska digressioner, och deras nedbrytande av grekernas föreställningar om sig själva i förhållande till andra, uttryckligen visade (contra Hartog 1980). Men ursprungsdrömmen kvarstår. Och det är väl det som är filhellenism. Vilket i och för sig är ganska motbjudande, egentligen...

Men Karien alltså. Området norr och söder om floden Maiandros, den omväxlande grek- och perserdominerade regionen som sträckte sig österut från Egeiska havet ända till Frygien. Alltså det som idag är västra Turkiet. En nio dagars resa i månadsskiftet maj/juni. Två arkeologdoktorander och så jag, den på många sätt udda doktoranden i grekiska. En hyrbil och bränsle att förbränna. Kungliga humanistiska vetenskapssamfundet som tog del i kostnaderna. Kunde det bli bättre? Dock: en sådan resa måste motiveras.

Jonien

För de två doktoranderna i arkeologi var detta en enkel match. Axel hade jobbat med grävningar i Kariens hjärtland i flera år. I Labraunda, där Mausolos själv hade haft sitt härskarsäte. (Tillsamman med sin medregent, fru och syster Artemisia...) Men Karien var stort och krävde ett utökat rekognoscerande. Patrik då? Han jobbade med cisterner, dexamenee. Cisterner hade funnits överallt i den antika världen. Ja, folk hade ju alltid behövt vatten. Och i egenskap av hål i marken hade årtusendenas lopp inte förmått utplåna dem. De finns fortfarande kvar, in situ. Också Turkiet är fullt av cisterner, vilka pockade på reservoarforskarens uppmärksamhet. Så Patriks infallsvinkel var likaledes given. Men vad hade jag där att skaffa? Doktoranden i grekiska som tappert kämpade med en avhandling om Herodotos och den politiska filosofins ursprung. Som envist närde ett hopp om vetenskaplighet, och som strävade efter att legitimera sina närläsningar genom olika mer eller mindre halvdana teorier knutna till det politiska tänkandets historia. Till slut ledde illusionen om en "stadig realhistorisk grund" i varje fall fram till en inte alltför långsökt motivering.

Det geopolitiska Jonien vid Kariens gränsland, vid västkusten och ute på de angränsande öarna i det Egeiska havet. Jonierna, de som först föll till föga inför perserna. Och senare försökte sig på ett halvhjärtat uppror som fullständigt misslyckades... Enligt en passage i Herodotos också de sämsta och fegaste av alla fria män (eleutherous kakistous te kai anandrotatous) (4.142). I Herodotos narrativ förefaller det för övrigt som om invånarna på ön Samos var de mest typiska representanterna för joniernas korruption och brist på mod.

Polykrates

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

För att säkra sin makt tillfångatog och fängslade Maiandrios, pretendenten efter den berömde samiske 500-talstyrannen Polykrates död, en hel rad av sina landsmän. Att så skedde berodde enligt Herodotos på att samierna inte ens ville vara fria (ou gar eboulonto einai eleutheroi) (3.143)... Dock: om jonierna fungerade bäst som vasaller hade de ändå stundvis turen att lyda under de starkaste av män.

Vad mäktighet (megaloprepeia) anbelangar, var Polykrates den ojämförligt främste, alltså den mäktigaste av alla greker, och i själva verket också den första "av det mänskliga släktet" att härska över havet (thalassokrate-ein tees anthropeeiees legomenees gene-ees Polykratees prootos) (3.122, 3.125).

Dessutom var Polykrates också den som ansvarade för skapandet av de tre största undren (thooma) den grekiska världen någonsin skådat: ett tempel, en tunnel och en hamnbyggnad, alla belägna på Samos (3.60). Följer man den biografiska tolkningslinjen skulle Herodotos hat-kärleksförhållande till Samos förklaras med att han såg det som sitt andra hemland efter att ha emigrerat hit i sin ungdom (se Suda, s.n. Herodotos). Men väljer man istället att läsa in samtidskritik kan man tänka sig att Herodotos upphöjande av Samos under Polykrates styre är en känga riktad mot den största stormaktspretendenten den grekiska världen skådat, Perikles Aten (så senast Irwin 2009).

grecia3

En ensam kolonn med en häckande stork på är allt som återstår av Artemision. Foto: Patrik Klingborg


Det förrädiska och i grunden ofria Jonien alltså, med Samos som främsta representant. Det fick bli bevekelsegrunden för min resa... Samos ligger ju bara ett stenkast utanför Turkiets västkust, men ön tillhör fortfarande Grekland. Där skulle resan påbörjas. Och slutmålet skulle bli Bodrum, det vill säga det forna Halikarnassos, Herodotos födelseplats, numera badort och ökänt turistmål. Däremellan ett antal världsarv och två av antikens sju underverk. Planen var klar...

Resan


På kvällen den 27 maj landar Patrik, Axel och jag i İzmir. Vi kvitterar ut vår hyrbil direkt från flygplatsen. Någon timmes färd och vi anländer till vårt natthärbärge för de fyra första dagarna, hamnstaden och kurorten Kuşadası, mittemot Samos. Väl framme checkar vi in på vårt smått sunkiga Bed and Breakfestställe vid namn Golden Bed.

Vi hinner ännu med vår första middag. Den intar vi i en restaurang med vita dukar och konstgjorda stearinljus. De enda övriga gästerna är ett pensionärspar. Kyparen dansar med kvinnan: "My girlfriend's gonna kill me", säger han. Maten är ändå förhållandevis god. När det sedan är dags att gå och lägga sig börjar ett oväsen likt knappljudet från en stor och oerhört högljudd mobiltelefon höras nere från staden. Sedan övergår ljudet i en malande och tonlös sång. Jag förstår att det är minareternas böneutrop. Shiorna slår ihop två av tre av de nattliga böneutropen till ett enda. Men här i Turkiet är de sunnin och tillåter sig inte sådan lyx... Fortfarande är det dock underbart att vara på resa.

Följande morgon packar vi på oss passen och beger oss mot färjan till Samos. För min del är det nu resan kulminerar. Uppe på fördäck där vi sitter och väntar på att båten skall kasta loss börjar vi känna av den turkiska hettan på allvar.

Jag vrider mig ur skjortan och bestämmer att den får ligga i väskan resten av dagen. Ute på havet börjar den lätt båträdde Patrik uttrycka sin oro för att vi åker i sicksack och misstänka kaptenen för rakiintag. Den skäggprydde och hårknutsförsedde Axel pekar bort mot fjärden. Visst: där ligger Mykale. Och på andra sidan från oss sett stod det avgörande sjöslaget i Perserkrigen... Än idag kan man i skolböckerna läsa om slagen vid Marathon, Thermopylai, Salamis, Plataia och Mykale 490-479 f.Kr.

Att det var här vår europeiska frihet en gång för alla försvarats. Det finns något högst osunt över den uppfattningen. Själv hade jag börjat läsa grekiska enkom för att kunna läsa Platons Apologi på originalspråk, och bättre förstå mig på Sokrates filosofi. Det fanns ingen kultur som varit friare än någon annan. Bara epok efter epok av ynkryggar som slutit sig till ynkryggar. Och ett litet antal exceptionella individer som vågat säga ifrån. Och vissa som faktiskt mot alla odds lyckats med att öppna människornas sinnen för andra ideal. Andra än de traditionsgivna och auktoritetsbestämda (så framför allt Strauss 1953)...

Hera

Kaptenen kommer upp på däck och byter den turkiska flaggan mot en grekisk. Strax därefter är vi framme. Samtidigt som vi stiger i land börjar jag se mig om efter hamnbyggnaden (ett av de tre av Herodotos omnämnda samiska undren). Några vågbrytare sticker ut från kajen. Kanske ligger den antika konstruktionen där under? Dock finns inte tid för närmare efterforskningar. Större under väntar... Vi hyr en mycket liten bil och puttrar iväg över bergen mot gamla Samos och helgedomen Heraion.

Namnet kommer sig av det stora tempel tillägnat Hera (det andra samiska undret!) som låg här och vars arkitekt enligt Herodotos var Roikos (fast Herodotos hade fel: Roikos tempel var ett äldre arkaiskt på samma plats, vilket Polykrates sedan ersatte med det tempel Herodotos såg). Templet var, menade Herodotos, det största som någonsin byggts (neeos megistos pantoon neeoon toon heemeis idmen) (3.60). Kvar idag finns lite av underbyggnaden och en krokig kolonn (rundad pelare) som sticker upp ur kärret (dock antagligen rekonstruerad, upplyser arkeologerna mig om!):

Kolonnen är så fin att jag köper med mig en gipsversion som dock snabbt bryts sönder i min ryggsäck. Andra sevärdheter på tempelområdet är en av få delvis bevarade enhetliga votivstatygrupper och fötterna till en uppenbarligen gigantisk kourosstaty (dock inte så stor, menar Patrik: statyerna hade bara oproportionerliga fötter!). Det som faller mig mest i smaken är ändå det anslutande muséet, där bl.a. en samling samiska inskrifter förevisas. Jag flämtar till när min blick faller på en av stenarna och möts av namnet Maiandrios.

Skulle det kunna vara den Maiandrios...?
Inför resan har jag nogsamt läst allt Herodotos skriver om Samos. Den figur som gjort störst intryck på mig är Maiandrios, son av Maiandrios. När han först introduceras är det som tyrannen Polykrates "sekreterare" (grammatistees) och som "en av stadsborna" (aneer toon astoon) (3.123). Han sänds av Polykrates till Oroites, den persiske ståthållaren i Sardeis, som för tillfället befinner sig i Magnesia, beläget vid floden Maiandros.

Det är nämligen så att Oroites har hävdat att han har en stor summa pengar i beredskap för Polykrates och att denne kan komma och hämta dem. Maiandrios uppgift blir nu att undersöka påståendets riktighet. Utan att ana ugglor i mossen luras han av Oroites (eller handlar det om maskopi?), som uppvisar åtta lådor fyllda med sten med ett tunt lager guld högst upp. Förtröstansfyllt anländer Polykrates sedan själv till Magnesia. Bara för att spetsas på pål (apokteinas de min ouk axioos apeegeesios) och korsfästas (elouto men gar upo tou Dios, okoos huoi, ekhrieto de hupo tou heeliou) (3.125)...

grecia4

Inskrift nedtecknad av kärleksfull fader: ”Detta uppreste Eufranor Eumedos till minnet av sin son Eumedes, för sin djupa kärleks skull”. Foto: Patrik Klingborg

Maiandrios

 

När Maiandrios sedan återintroduceras i Herodotos narrativ är det i egenskap av usurpatorn efter Polykrates död. Han har blivit den illegitima pretendenten som först lovar sina landsmän frihet och lika rättigheter (isonomiee), för att sedan lömskt fängsla dem på stadens akropol (3.142-3).
Något senare anländer en persisk invasionsflotta. Maiandrios lovar att överlämna ön utan motstånd. Bara han själv tillåts fly. I detta skede ingriper den "något galne" (hupomargos) brodern Kharileos och tilltalar Maiandrios på följande sätt: oo kakiste androon ("o du uslaste av män") (3.145).

Efter att således ha satt ord på det läsaren redan känner kräver Kharileos att den handfallne Maiandrios överlämnar sina trupper till honom själv. Maiandrios går med på broderns krav. Väl vetande att det finns en hemlig flyktväg i form av en underjordisk gång (kryptee diooryx) som leder från akropolen ut i havet (3.146)... Kharileos motstånd slås snabbt ner och perserna intar Samos. En stor del av befolkningen dödas.

Under tiden har Maiandrios flytt till Sparta. Där försöker han komma i gunst hos kungen Kleomenes genom att erbjuda denne sina dryckesbägare gjorda av silver och guld. Kleomenes vägrar dock motta mutan och övertygar eforerna om att det är bäst att göra sig av med Maiandrios. Så att denne inte kan fördärva någon annan.

Eller egentligen: göra någon annan till en lika dålig man som han själv var (hina mee anapeisee allon tina spartieeteoon kakon genesthai) (3.147-148)... Kleomenes hörsammas och Maiandrios jagas ut ur landet... Om hans fortsatta öden vet vi intet...

Eller...? Jag ögnar igenom de utslitna versalerna i skrifterna framför mig. Försöker isolera några ord för att kunna ana mig till det ungefärliga innehållet. Och får ut: naumakhiee, kaloo, eurymedon, meedoon, symmakh. Ett sjöslag, vackert eller bra, Eurymedon och persernas allierade. Vad kan Maiandrios ha haft att göra med ett vackert sjöslag, någon person vid namn Eurymedon och perser? Sedan slår det mig. Eurymedon är ingen person utan en plats. Det är slaget vid floden Eurymedon, ett tiotal år efter Mykale och Plataia, som åsyftas.

Där perserna och deras allierade slogs tillbaka en tredje och sista gång, nu av de grekiska stadsstater som ingick i det så kallade Deliska förbundet, där även Samos var med, och vilket leddes av Aten. En person vid namn Maiandrios har alltså utmärkt sig vid Eurymedon och för den sakens skull ärats offentligt... En hisnande känsla väller upp i bröstet på mig. Skulle detta verkligen kunna vara ett epigram till uslingen Maiandrios ära? Har han faktiskt på ålderns höst lyckats vända sitt öde och upphöjts av sina samiska landsmän, efter att ha lett dem i ett ärofullt krig mot de forna härskarna...? Samma kväll hittar jag epigrammet i PHI:s databank för grekiska inskrifter. Det visar sig att det handlar om en 300-talskopia av en ursprunglig 400-talsinskrift.

Pythagoreion-museet

Och faktiskt är det en Maiandrios bragder vid sjöslaget vid Eurymedon som här hyllas. Denne Maiandrios har lett den samiska kontingenten och sänkt tolv av fiendens skepp. Att det skulle handla om samme Maiandrios som Herodotos utmålar som värsta sortens mes och lymmel är dock föga troligt: "Von Maiandrios, dem Führer des samischen Kontingents in der Schlacht am Eurymedon, wissen wir sonst nichts; der Name ist häufig in Samos." (Klaffenbach 1926, 156)... Inte sällan väcks hos mig en sympati för icke välsedda personer. Det var nog också därför jag hoppades att inskriftens Maiandrios och Herodotos Maiandrios skulle visa sig vara en och samma person. Men det var förstås bara en fåfäng dröm...

Från Heraion beger vi oss vidare mot det närbelägna Pythagoreion-museet. Här finns en imponerande samling skulpturer med skiftande motiv ur den grekiska mytologin och en sarkofag som (troligen inte!) tillhörde Polykrates far Aiakes. En av resans största besvikelser infinner sig då det blir klart att vi inte kommer att ges tillfälle att se det tredje av Samos under: en sju stadier (1 stadion=192,3 meter) lång tunnel med "två mynningar" (amfistomos), vilken "går under ett berg" (oreos katoothen) (Hdt. 3.60). Häpnadsväckande nog finns tunneln fortfarande kvar efter att ha grävts fram på åttiotalet! Men just i år är den förstås stängd för restauration.

Även Patriks förhoppningar får sig en törn. Vi misslyckas nämligen med att lokalisera en cistern. Och såväl Axel, Patrik som jag känner nog av missräkningen när det visar sig att Samos arkeologiska museum inte längre är öppet (vi kommer dit några minuter efter stängningstiden, kl. 15). Därmed har vi missat en av världens största bevarade kourosstatyer (högsta antagligen till och med större än den vars fötter vi såg tidigare!)... När vi stiger på färjan tillbaka mot Turkiet och Kuşadası blåser en kall vind med saltvattenstänk i. Det känns som nordisk sommar...

Dag två randas till tonerna av minareternas böneutrop. Några timmar senare stiger vi upp och intar en snabb frukost på vårt sunkiga hotelltak. Det är fortfarande ganska kallt när vi kör iväg mot Larisa. Platsen ligger på toppen av en kulle bredvid vägen. När vi kommer upp ser jag ingenting annat än ett träd och en hög med stenar:

Mitt mod sjunker: är det såhär det är att vara arkeolog...? Patrik och Axel verkar dock betydligt mindre missmodiga och påbörjar ett effektivt rekognoscerande av området. De hittar en antik stenmur. Den är "polygonal", förklarar de. Jag hör "polygam", och undrar hur motsvarande monogama murar kan tänkas se ut... Sedan hittar Patrik en cistern. Enligt honom är den ovanligt välbevarad. Tyvärr är den så djup att vi inte kan gå ner i den. Däremot går den att fotografera. Från alla möjliga vinklar. I över en timme. Patrik förklarar sin iver med att han antagligen aldrig kommer att få se cisternen i fråga igen. Till slut blir dock till och med den tålmodige Axel uppgiven. Patrik fattar galoppen och vi kör vidare...

Smyrna


Nästa stopp är antikens Smyrna, nuvarande İzmir, miljonstaden. Nu är den turkiska hettan tillbaka igen. Vi parkerar vår bil i ett ohyggligt högt parkeringshus där vi får ta oss upp hela vägen till nästsista våningen innan vi hittar en ledig plats. Däruppifrån bjuds vi på en hisnande vy över Smyrnas agora. Vi tar oss sedan ner till den. Vid ingången frågar jag efter studentrabatt och möts av en hätsk blick och ett spydigt "no"... På Greklandssidan hade rabatten varit en självklarhet. Bara man intygade att man inte var tysk. Men i Turkiet är antiken business, pure and simple... Agoran gör inget större intryck på mig. Här återfinns ruinerna av en romersk stoa vars bottenbyggnad man kan gå ner i. En skränig skolklass upptar största delen av utrymmet.

Några av ungarna pekar på min ärmlösa skjorta. På vägen upp till Larisa har den dragit på sig en klart skönjbar lerfläck. Jag gör en "lermonstermin" mot dem och de fnittrar upphetsat. Sedan kommer några killar fram och vill ta en "selfie" med mig... På vägen ut läser vi på en skylt att det nu, genom studier av dialektblandningarna i Iliaden och Odyssén, slagits fast att Homeros var från Smyrna. Den homeriska frågan löst..!

Lunchen intar vi på stående fot på väg genom staden mot konst- och historiska museet. De två arkeologerna går väldigt snabbt och jag upptäcker att jag får höja frekvensen i min gång rejält för att hänga med. Vanligtvis går jag långsamt, nästan hasande, men "eftertänksamma steg" är tydligen inte vad som gäller i detta sällskap... Vid museiingången gör jag ett sista försök att få rabatt. Jag ser nämligen att portvakten är en ung ganska söt kvinna. Hon faller dock inte för mitt insmickrande leende, utan jag får betala fullt pris.

När Maiandrios sedan återintroduceras i Herodotos narrativ är det i egenskap av usurpatorn efter Polykrates död. Han har blivit den illegitima pretendenten som först lovar sina landsmän frihet och lika rättigheter (isonomiee), för att sedan lömskt fängsla dem på stadens akropol (3.142-3).

Själva museet är uppdelat i tre separata byggnader, med skulpturer, keramik och smycken samt mynt i de olika husen. Återigen möts vi av vördnadsbjudande skulpturer. Myntsamlingen stoltserar med några av världens äldsta mynt: söta små elektrumklumpar präglade med lejontassar... På vägen tillbaka från İzmir hinner vi ännu göra avstickare till Kolofon, omnämnd av Herodotos som en av tolv städer delaktiga i det s.k. Joniska förbundet (1.142), samt till Klaros, där man kan se resterna av ett tempel ägnat åt Apollo, och som också inhyste ett mindre känt orakel. Därefter är det vila som gäller. De två påföljande dagarna kommer att vara späckade med världens största sevärdheter...

Följande morgon stiger jag upp samtidigt med gryningsböneropet. De senaste åren har jag av diverse skäl sprungit eller åkt skidor mer än 100 kilometer i veckan, samt gått på gym minst två gånger varje vecka. Inget gående i världen kan kompensera för den abstinens några dagars träningslöshet förorsakar i mig. Det kan däremot Turkiets bergiga västkust och de backiga gatorna i Kuşadası.

Efesos

Där jag drar mina intervaller förföljs jag av en strykande hund och applåderas av en gatusopare... Dagen är huvudsakligen tillägnad Efesos. När vi når fram till den antika staden möts vi för första och enda gången under hela resan av busslaster med turister. Och ännu är det inte ens säsong...! Att Efesos är ett turistmål märks också på prisnivån, mer än femtio TL för att se staden och museet gentemot den vanliga museitaxan 5 TL. Vi bestämmer oss snabbt för ett museikort för 75 TL som också gäller för en hel del andra platser vi kommer att besöka. I våra stilla sinnen hoppas vi på att få ersättning för korten av Kungliga Humanistiska Vetenskapssamfundet...

Väl inne i den antika staden leder Patrik och Axel med skyndsamma steg vägen. Vi vill hinna före den värsta turistanstormningen till det välbevarade romerska bostadskomplex som utgör den kanske största sevärdheten i Efesos. Det är ett stort terrasshus, täckt av en skyddande takkonstruktion och försett med ramper som tar besökaren genom de olika rummen.

Tyska arkeologer har ställt upp kartor längs vägen. På dem har rummen rigoröst indelats i bokstavs- och sifferkombinationer enligt ett system vars logik inte är fullständigt genomskinlig för en icke insatt. Det är dock svårt att inte imponeras av terrasshuset. Magnifika golvmosaiker och väggfresker kompletteras här av något så ovanligt som bevarade antika takmålningar. Till och med Patrik, som jobbat vid grävningarna i Pompeji, är imponerad. Men vi måste vidare och drar iväg längs med huvudgatan.

Den kantas av tempel, palats, fontäner, diverse offentliga byggnader och ett massivt bibliotek, allt från romartiden. Det var då staden kom att uppleva sin storhetstid. Nämligen efter att Augustus gjort Efesos till huvudstad i provinsen Asien. Inskrifter finns här också i mängder, de flesta bestående av offentliga hedersbetygelser, med de vanliga inledningsorden hee boulee kai ho deemos...: "rådsförsamlingen och folket..." (...visar sin vördnad inför...). Efter att vi sett det mesta vilar vi våra fötter en stund på den romerska teaterns bänkar. Patrik läser ur Apostlagärningarna om hur Paulus sista besök till Efesos förorsakade harm hos entreprenörerna.

Man trodde att den nya religionen skulle verka hämmande på votivaffärerna och underminera stadsgudinnans Artemis (Dianas) ställning... Givetvis hade man rätt. Hedendomens småskaliga hämnd kunde vi bevittna med egna ögon. Ruinerna av den bysantinska kyrka som också fanns på platsen hade så gott som inga besökare. (Förutom pilgrimsgrupper som gick i "Paulus fotspår", kunde man väl anta...)

Efter att ha sett allting som möjligtvis kan vara värt att se i staden tar vi oss an museet. Här är den stora sevärdheten en kultstaty av den efesiska Artemis, komplett i marmor med halsband av tjurtestiklar. Naturligtvis är detta inte originalet som stod i själva Artemistemplet. De var vanligen gjutna i metall och smältes därför så gott som alltid ner av vandaler. Men detta är i varje fall en äkta romersk kopia (genuine fake, som man säger i Turkiet), och har grävts fram i själva Efesos.
När vi ändå är i trakterna måste vi förstås ta oss en titt på resterna av själva templet tillägnat Artemis, Artemision.

Enligt Herodotos hade den legendariske lydiske kungen och huvudfiguren i den allra första berättelsen (logos) i Herodotos verk, Kroisos, bekostat en stor del av templets kolonnad (toon kionoon hai pollai) (1.92). I högsta ensamhet sticker nu en av dessa kolonner (dessutom antagligen rekonstruerad!) upp ur det träsk som numera omger det en gång så storslagna templet. På toppen av kolonnen häckar en stork:

Sic transit gloria mundi. Mer än något annat gäller väl frasen för de rester som finns kvar av antikens sju underverk... När vi lämnar Efesos är det redan sent på eftermiddagen. Men på vägen tillbaka hinner vi med ett imponerande gravmonument, Belevi Mausoleum. Monumentet är helt i sten och ganska högt. Vi klättrar upp på det. En bilist ser oss från vägen, tutar och vi klättrar ner igen... Efter Belevi bestämmer vi oss ännu för att se resterna av den antika staden Notion. Det är beläget på en kulle alldeles vid havet, strax intill Kuşadası. Herodotos omnämner Notion som en av de "gamla aioliska städerna" (Aioleoon polies hai arkhaiai) (1.149).

Lokalbefolkningen påstår att platsen skulle ge mer lämningar än Efesos om man grävde ut den ordentligt. Uppe på kullen hittar vi ett Athenetempel. Här gör jag också ett av resans mest minnesvärda fynd. Det handlar om en uppenbarligen helt nyligen uppgrävd sten (eftersom bokstäverna är så oslitna!) med tre äreinskrifter på. Av dessa är den mittersta bevarad i sin helhet. Den är också finast. Här handlar det nämligen inte om en offentlig hedersbetygelse inledd med det tjatiga hee boulee kai ho deemos (rådsförsamlingen och folket). Istället verkar det som om en kärleksfull fader här låtit teckna en högst privat minnesinskrift till sin bortgångne sons ära:

Eyfranoor Eumedous ton uion Eumeedeen Eufranoros filostorgias heneken anetheeken. (Min tolkning: "Detta uppreste Eufranor Eumedos till minnet av sin son Eumedes, för sin djupa kärleks skull")...

Priene, Miletos och Didyma

Dag fyra är den på förhand sett mest attraktiva vad gäller antika fyndplatser. "Tre stora" är det tänkt att vi ska hinna med: Priene, Miletos och Didyma. Först ute är Priene. Våra museikort duger som inträdesbiljetter och vi tar oss upp längs en stenlagd gångväg till den gamla staden, belägen vid nedre delen av en av Mykales branter. Axel har varit här förut, men Patrik och jag inser snabbt att detta är det största och bästa vi skådat i våra liv.

Förutom det imposanta Athene Poliastemplet med voluminösa kolonner i jonisk stil (av vilka fem återupprests!) finns här ytterligare ett tempel ägnat Demeter samt helgedomar till de egyptiska gudarna Isis och Anubis ära, en agora med såväl bouleuterion som prytaneion, en ytterst välbevarad hellenistisk teater, och inte minst en hel massa grundstrukturer till antika bostadshus. I kombination med templen, agoran och de offentliga byggnaderna ger dessa privathuskomplex en enastående inblick i hur en senklassisk/tidighellenistisk antik grekisk stad kunde vara uppbyggd. Intressant kuriosa är att Alexander den store, på sin väg genom Asien, stannade upp i Priene och initierade byggandet av Athenetemplet. Mindre trovärdigt är det att han skulle ha bott just i det hus som en skylt utpekar. (Enligt Axel baseras uppgiften på att man ur huset grävt fram en statyett föreställande Alexander!) Innan vi åker vidare försöker Patrik ännu hitta ett "extra typiskt" bostadskomplex att visa upp på sina föreläsningar. Det lyckas dock inte... Nästa anhalt är det upphaussade Miletos, "rationalismens födelseplats".

Under antiken låg Miletos vid en bukt och hade en präktig hamn, men bukten slammade igen som ett resultat av alluvialbildning redan på romartiden. I likhet med många andra platser vi besökt ligger ruinerna av Miletos numera mitt i en sumpmark. När vi närmar oss platsen kan vi konstatera att den romerska teatern fortsättningsvis dominerar låglandet. (Det ser ut som om en ofantligt stor jätte skulle ha dängt ner den i landskapet). Förutom teatern, som även användes för gladiatorspel, finns det inte mycket kvar i Miletos som man skulle kunna tänka sig att ta med sig hem. En utpräglat turistisk guide leder en skara amerikanska pensionärer genom ruinerna och skämtar trött om att det är mer än 2500 år sedan det fanns snillen på platsen. (Jag antar att han syftar på Thales, den första naturfilosofen.)

Vi ser resterna av en stoa, som dock till största delen är vattentäckt, och ett romerskt badhus. Den bysantinska kyrkan hoppar vi helt kallt över... Efter Miletos beger vi oss vidare mot Apollontemplet i Didyma, möjligtvis antikens största skrytbygge. Templet, som inhyste ett berömt och välbesökt orakel, började anläggas i slutet av 300-talet f.Kr. av Alexander den stores efterföljare, seleukidhärskaren Seleukos I Nikator, och blev sedan aldrig färdigt. Mycket av templet finns trots det bevarat, säkert för att det varit så massivt att ingen orkat plocka isär det. Slående är att den enorma skala templet är byggt i uppenbarligen förhindrat den vanliga indelningen av byggnadsplanen i pronaos, cella och opisthodomos. Istället utgörs planen enbart av en pronaos och en cella. Den senare består dessutom till största delen av en stor innergård. (En sådan innergård är enligt arkeologerna fullständigt otypisk, men här antagligen nödvändig för att hålla bygget uppe.) På vägen ut kramar Patrik en av kolonnerna. Det ser ut som ett tvåårigt barn skulle krama en normaltjock pelare.

grecia5

När Patrik kramar Didymatemplets kolonn ser det ut som om ett tvåårigt barn skulle krama en normaltjock pelare. 

 
Magnesia

Dagens exkursioner avslutas i Magnesia. På platsen återfinns en Zeushelgedom som Carl Humann, Pergamonaltarets upptäckare, grävde fram i slutet av 1800-talet. Det var för övrigt här den samiske tyrannen Polykrates skamligen avrättades på order av den persiske ståthållaren Oroites! Intressant nog lär det också ha varit i Magnesia atenaren Themistokles, Perserkrigens store hjälte, slutligen landade efter att ha fallit i onåd hos sina landsmän och tvingats gå i exil... Det har varit en härlig dag och jag tycker att det skall bli extra skönt att få byta natthärbärge från Golden Bed. Vårt nya och betydligt behagligare hotell ligger vid vägkanten utanför Aydın, och är försett med bastu och relaxrum. Efter badet äter vi en ypperlig måltid bestående av plockmat på en servicestation och jag provar på turkisk surmjölk, ayran, även den utomordentligt god. Den trevligaste överraskningen kommer mot kvällen, när vi upptäcker att det saknas minareter i närheten...
Följande dag är tänkt att utgöra en mjuklandning, då vi redan tror oss ha de största sevärdheterna bakom oss. Hur gruvligt fel vi har kommer att visa sig under dagens lopp. Som dock börjar som väntat när vi kommer till Tralleis...

Platsen är helt tom på övriga besökare och beläget bredvid ett militärt exercisfält. En beväring står invid stängslet och dunkar sig på bröstet: "İzmir, Efes". "Yes", svarar jag och tycker synd om honom för att han tvingas vara i armén. Snart visar det sig ändå att beväringen har rätt: Smyrna och Efesos är nog betydligt mera underhållande ställen. Vi ser ett romerskt badhus som senare blev en bysantinsk kyrka, med tillhörande latrin, och ger oss av... Efter Tralleis är mina förhoppningar på resten av dagen låga. I själva verket börjar jag fundera på om det inte skulle vara bäst att ägna återstoden av resan åt djupläsning i Herodotos och enligt bästa förmåga ignorera allting som har med gamla stenar att göra... Känslan försvinner inte heller när vi kommer till Ahkarahca, trots att jag här ges tillfälle att beskåda den första (och antagligen enda) Plutohelgedomen i mitt liv. Templet här är nämligen bara en hög med stenar...

Nysa

Allting vänds dock upp och ner när vi kommer till Nysa. Inledningsvis lovar platsen ingenting. Vi möts av den sedvanliga avsaknaden av andra besökare och av en slö vakt som nickar ointresserat åt våra museikort. Men när vi kommer in på själva området måste vi gnugga oss i ögonen. Kan det verkligen vara sant!? En smal asfaltväg går över en bergskam. Nedanför oss och längs med vägen till höger sträcker sig de kolossala lämningarna av ett stadion (som ser ut som det varit i samma storleksklass som Maracanã, även om jag senare läser att det rymt "bara" 30.000 personer). Och rakt framför oss höjer sig en lika mastodontisk teater. (Hela vyn är tagen som direkt ur ett gammalt databilspel, och jag väntar bara på att vi ska få våra fordon så att vi kan börja krascha in i ruinerna):

grecia6

Stadionet, teatern och tunneln med ”två munnar” i Nysa. Foto: Patrik Klingborg

 

Vi tar oss in på teatern och klättrar upp och ner i den ett par varv, sätter oss på ärestolarna närmast scen, och prövar akustiken genom att turvis agera skådespelare och åskådare. Det är omöjligt att fatta att vi är de enda där! (Förutom källan till en diffus turkisk röst som mal på från ett obestämt ställe ovanför teatern). Vi går ner bakom stadion och nu får jag äntligen se den där den där tunneln med "två munnar" som Herodotos tyckte var så fantastisk. I och för sig är tunneln inte sju stadier lång, men den går ner under teatern och när man kommer ut på andra sidan öppnar sig en vy över stadion. Ursprungligen har tunneln haft fyra öppningar.

Teatern, stadion och tunneln utgör ett fantastiskt komplex och man kan bara tänka sig hur mäktig helheten måste ha varit en gång i tiden. Och än är det inte slut. När vi tagit oss tillbaka längs med den smala asfaltvägen möts vi av den nyligen utgrävda huvudgatan. Vägen är ännu "oplöjd". Vart man än vänder sig möts man av löst liggande sirligt uthuggna marmorbitar, resterna av pelare, kolonner och piedestaler, som lyser ikapp i solen. Och pråliga inskrifter finns det mer av än man hinner läsa. (Ja, här är allting faktiskt så vitt som ännu Nietzsche föreställde sig antikens Grekland (se Nietzsche 1917, 54)).

Jag inser att det är så här Efesos måste ha sett ut innan det städades upp för turisterna. Vi är nu så glada vi kan bli. Det enda som inte imponerar är det romerska bad och den bysantinska kyrka vi ser på vägen ut, men det sänker inte vår sinnesstämning det minsta... Efter Nysa står det klart för oss alla att toppen är nådd. Ingenting kan bli bättre än det här. Därför känns det bara rättvist att följande plats vi anländer till, Hyllarima (ett av de nästan helt okända ställen Axel letat fram via Google Earth!), tycks bestå enbart av en (i och för sig väldigt fin!) skog. Att så inte är fallet visar sig ändå när Axel skjuter undan en buske. Bakom den döljer sig nämligen vad som vid första ögonkastet framstår som en hemlig trädgård försedd med stenterasser.

Efter en stund inser jag ändå att det inte är en konstfärdig park utan en teater, underbart välbevarad, men täckt av buskage på alla sidor, vilket också gjorde att den var så svår att hitta... På kvällen checkar vi igen in i en ny stad, Dalyan, närmast ett vilohem för pensionärer. Men det är fortsättningsvis hett och soligt och vi upptäcker till vår glädje att vi har swimmingpool...
Följande morgon serveras hotellfrukosten klockan 8.30.

Tidigare än så gick den inte att få, varför de morgonpigga arkeologerna tyckte att vi kunde ta frukost på vägen istället. Jag vägrar dock i regel att göra något utan mat. Kompromissen blir därför att Patrik och Axel åkte iväg före frukost till närbelägna Kaunos, medan jag helt fräckt tar en sovmorgon. Den behöver jag verkligen.

Det är underbart att stiga upp först vid åtta för att sedan njuta av en riklig frukost i hotellets trädgård. Därefter hinner jag ännu med en lätt milsrunda ute på stadens brännheta gator och ett fabulöst dopp i poolen innan det är dags att dra vidare... Dagens första (eller andra för Patrik och Axel!) sevärdhet är Kastabos, ännu en plats belägen på och kring toppen av ett berg. Vi kör upp längs en brant grusväg så långt vi bara vågar, men till slut blir vägen så gropig att vi parkerar bilen och fortsätter gående. Arkeologerna sticker återigen iväg i rasande fart, men i takt med att höjdmetrarna blir fler mattas deras tempo av, och jag skuttar förbi dem.

Efter c.a. 2 kilometer går vi förbi en tandlös bonde som parkerat sin skrothög till bil bredvid en åker där han står och rensar ogräs. Efter åkern delar sig vägen. Jag tar den vänstra och går därefter in i en kurva som gör att arkeologerna försvinner ur mitt synfält. Jag hör sedan Patrik ropa på mig nedanför kurvan: "fel väg". Jag vänder om och börjar gå tillbaka. Jag går hela vägen ner till åkern där den tandlösa bonden står med sin hacka innan jag inser att arkeologerna måste ha tagit vägen till höger före kurvan. Jag har förstås ingen telefon med mig, och även om jag hade en skulle den knappast ha täckning.

I detta skede knyter jag skjortan runt midjan och bestämmer mig för språngmarsch. Tyvärr bär jag med mig en påse med apelsiner och bröd tänkta till lunch. Den sinkar mig något, men jag tar mig ändå uppför vägen till höger så pass snabbt att jag snart inser att arkeologerna måste ha gått av vägen, alternativt vänt tillbaka och följt efter mig längs med vägen till vänster. Jag inser att jag gör bäst i att hålla mig till vägarna eftersom Axel har vår navigator. Jag vänder därför och fortsätter springa upp längs den vänstra vägen ända tills jag förstår att arkelogerna omöjligt kan befinna sig på den heller. Jag kan nu inte göra något annat än att ta mig ner till bilen igen för att invänta mitt resesällskap där.

Det bär nerför hela vägen så jag tar ett stadigt tag om påsen och bränner iväg i full fart förbi bonden som ler sitt tandlösa leende mot mig där jag spränger förbi. Jag är ovan vid att springa så länge enbart utför och dessutom saknar jag lämpliga skor, men när jag kollar på min GPS-klocka visar den i varje fall att farten är god, strax över 3 minuters kilometerhastighet, ca. 20 kilometer i timmen. Det är den här takten världseliten håller genom ett maraton nuförtiden och särdeles länge till kan inte jag tåla den.

Men bilen är väl nära nu, hoppas jag. Borde den inte dyka upp alldeles snart!? Jag hinner panikera en stund i skräcken inför att jag på något sätt lyckats ta fel väg ner, men sedan dyker bilen äntligen upp bakom en kurva. Jag bromsar in och sätter mig ner bredvid den, öppnar min lunchpåse och börjar avnjuta mina vid det här laget kokheta apelsiner och bröd. 45 minuter senare kommer Patrik och Axel nerklättrande. De flinar och berättar att bonden informerat dem om att jag varit på väg ner. Sedan överräcker de min skjorta som de hittat på vägen...

Dagen har således varit ovanligt fattig på sevärdheter för mig. Fler blir det inte heller idag, för nästa anhalt är Bodrum dit vi anländer mot kvällen. (Vårt hotell ligger lägligt vid stranden utanför en stor vit byggnad som inhyser en nattklubb med det lämpliga namnet Halikarnas!) Det är fortfarande varmt och soligt när vi kommer fram. Vi tar oss därför raka vägen ner till beachen där vi ockuperar ett par solstolar. En häpnadsväckande vacker turkiska går längs med strandkanten. I egenskap av sällskapets åldersman beställer jag in öl åt oss.

Bodrum

 

Det känns som om vi kommit i mål...
Följande dag är ägnad Bodrums havsarkeologiska museum och den kariske 300-talshärskaren Mausolos gravmonument, det berömda Mausoleet, det andra av resans två antika underverk. Museet är inhyst i ett medeltida fort och faktiskt oerhört fint. Utställningarna är till stora delar uppbyggda kring ett antal bärgade skeppsvrak, av vilka det äldsta, Uluburun, är från mykensk tid (1350 f.Kr.). Det är knappast en överdrift att påstå att vissa av de bronsåldersklenoder som här förevisas skulle ha fått Heinrich Schliemann, upptäckaren av Troja, att bli grön av avund. Patrik och Axel verkar dock mest tända på den pedagogiskt uppställda amforasamlingen, där amfororna (antikens plast!) indelats enligt ålder och framställningsort. En pikant detalj i samlingen är det "amforasymposion" som förevisas i ett av borgens tornrum:

grecia7

”Amforasymposion” i Bodrums havsarkeologiska museum. Foto: Patrik Klingborg

Därefter tar vi Mausoleet, vilket som känt är allt annat än välbevarat. Årtusenden av jordbävningar och plundrande lokalbefolkning har här, liksom på månget annat ställe, fullständigt utplånat den forna prakten. I en video som förevisas på platsen skyller turkarna ändå allting på britterna. Och säkert har de också haft en slev i soppan... Senare läser jag några artiklar om Mausolos och den s.k. Hekatomniddynasti han företrädde. Det verkar troligt att Mausoleet i själva verket fungerade som minnesmärke för hela denna märkliga och kortlivade dynasti, centrerad kring Halikarnassos och bestående av två synbarligen jämställda syskonhärskarpar, Mausolos och Artemisia samt Idrieus och Ada (jfr. Carney 2005, 84-85)...

På kvällen äter vi resans bästa fisk bestående av en osannolikt saftig havsabborre. Jag prövar raki, och tycker inte det smakar så illa som alla icke-turkar påstår. Därefter köper jag en ros som jag sticker bakom örat och vi påbörjar resans enda barrunda. Redan på det första stället utsätts vi för ett lömskt bedrägeriförsök, då vi av inkastarna erbjuds ett pris som närapå fördubblas när det är dags att betala.

Axel och jag tar hand om förhandlingarna, och till slut betalar vi inte mer än vad som var överenskommet. Liknande försök till lurendrejeri sker sedan två gånger till under kvällens lopp, det sista efter att såväl Axel som Patrik gått och lagt sig. Här räddas jag av en semestrande turkisk flygvärdinna som fräsande skickar iväg kyparen. Denne återkommer sedan med en ny nota där exakt halva priset dragits bort. ("They are all liars", kommenterar flygvärdinnan, och jag ägnar Herodotos en tanke: även han drog iväg härifrån ganska snabbt)...
Efter att nästa morgon ha vaknat något senare än vanligt drar vi utan större känslor av nostalgi iväg från Bodrum.

Detta är vår sista hela dag i Turkiet. Vi skall nu till Milas, en högst intetsägande stad, men belägen i närheten av Labranda, ett annat viktigt center för Mausolos och Hekatomniddynastin, samt kultplats för Zeus Labraundos. Det är här Axel jobbar om somrarna. (I själva verket har svenskarna bedrivit utgrävningar här ända sedan 1948!)

En passage i Herodotos som behandlar det joniska upproret (499-93 f.Kr.) förtäljer hur resterna av en karisk armé, efter att tusentals stupat i strid mot perserna (epeson andres karoon es myrious), sökte skydd i Labrandas Zeushelgedom, vilken här sägs bestå av en lund med lövträd (5.119). En smal asfaltväg, livsfarlig på grund av långtradare i skytteltrafik, leder upp till den relativt högt belägna men fortsättningsvis lövträdsrika platsen. En liten skrumpen man hälsar varmt på Axel när vi kommer fram. Det visar sig vara grävningsvakten som bor här året om tillsammans med sin fru och dotter. Vi bjuds upp till deras hus och den lilla dottern springer och hämtar kakor åt oss. Axel försöker konversera så gott det går på turkiska, och Patrik och jag säger också något ord. Dottern fattar sedan tycke för Patrik och börjar krama om honom.

Efteråt tar Axel oss runt Labranda. Det märks att han verkligen är insatt i grävningarna och platsens historia. Patrik och jag får en utomordentligt proffsig guidning av hela området, vars arkitektur bär vittne om att väst här i sanning mött öst (eller det joniska Grekland akemenidernas Persien!). Jag får äran att ställa mig på en punkt där det är så gott som bergsäkert att Mausolos hade sin viloplats. Till sist för Axel oss upp på Labrandas högst belägna punkt, en klippformation som skjuter ut över ett brant stup:

Här brukar arkeologerna sitta och dricka öl efter arbetsdagens slut, berättar Axel. Jag vågar knappt ta mig ut på avsatsen... Mot kvällen återvänder vi till Milas. Det har varit val i Turkiet idag och Erdogans AKP har förlorat den majoritetsställning partiet innehaft i 15 år. Det firas i staden till långt in på natten, men det är svårt att veta om firandet gäller förlusten, eller det faktum att AKP i varje fall fortsätter som största parti... I samband med kvällsmaten sätter vi oss ner och rankar de trettiotal arkeologiska fyndplatser vi sett under resans gång. Föga överraskande är det Nysa och Priene som kommer högst i topp, medan de två underverken, Artemision och Mausoleet, återfinns långt ner på listan...

grecia8

Utsikt från Labrandas högst belägna punkt. Foto:Patrik Klingborg

På avresedagen hinner vi ännu med Euromos, där det finns ett litet Zeustempel. Symboliskt nog ger våra museikort inte längre fritt inträde, vilket vakten kommer fram till efter ett långt telefonsamtal (där ordet müze kart, "museikort, upprepas gång på gång med skräckblandad förtjusning). Vi får betala 5 TL inträde, men det är det värt.

Templet är ovanligt välbevarat, och för första gången möts vi av stående kolonner som faktiskt inte rekonstruerats. En rolig detalj är att vissa av de hela kolonnerna saknar kannelyrer (räfflor!), vilket visar att templet aldrig fullbordades. Axel och Patrik förhör mig om de olika delarna i templets plan, och jag igenkänner duktigt såväl pronaos, cella som opisthodomos. Fortfarande är jag dock oförmögen att skilja taksten från vanlig sten...

Några timmar senare påbörjar vi hemfärden till Sverige från flygplatsen i Bodrum via Istanbul. Resan har varit så lyckad och jag har lärt mig så mycket nytt om antiken, både sådant som går att koppla till Herodotos och sådant som inte går att göra det, att jag redan på flygplatsen i Bodrum börjar planera min nästa resa "i Herodotos fotspår". Resten av de grekiska öarna måste man ännu se. Och sedan skrev Herodotos visst om Egypten och Persien också. Men Turkiet skall jag hur som helst återvända till...  Görüşmek üzere.

 

Reselitteratur

Carney, E. D. 2005. "Women and Dunasteia in Caria". I: The American Journal of Philology Vol. 126, No. 1 (Spring 2005).
Hartog, F. 1980. Le miroir d'Hérodote : essai sur la représentation de l'autre. Paris.
Herodotos. 1908. Herodoti Historia. Recognovit brevique adnotatione critica instruxit Carolus Hude (editio tertia, tomus prior). Oxonii.
Herodotos. 1908. Herodoti Historia. Recognovit brevique adnotatione critica instruxit Carolus Hude (editio tertia, tomus posterior). Oxonii.
Hornblower, S. Mausolus. Oxford.
Irwin, E. 2009. "Herodotus and Samos. Personal or Political?". I: The Classical World, vol. 102, nr. 4 (Summer 2009).
Klaffenbach, G. 1926. "Samische Inschriften". I: MDAI (A) (1926).
Nietzsche, F. 1917. Nietzsche's Werke. Die Geburt der Tragödie; Unzeitgemässe Betrachtungen: erstes bis viertes Stück. Leipzig.
Strauss, L. 1953. Natural Right and History. Chicago.

Otto Linderborg

Klicka här för att söka efter böcker hos Bokus apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Klicka här för att söka efter artiklar hos CDON.com apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Ur arkivet

view_module reorder

Barab Bo Odar om dunkelhet och expressionism

I den tyske filmskaparen Barab Bo Odars senaste film "The Silence" målas det upp ett idylliskt landskap (i hög grad tack vare Nikolaus Summerers fotografi) med villor i vilka skuggor ...

Av: Roberto Fogelberg Rota | Filmens porträtt | 09 januari, 2011

Vad är det nu i mig som brister

Det fanns en tid då jag drömde, då jag vaknade upp mitt i natten med häftigt bultande hjärta kall av svett och ångest, uppfylld av märkliga drömlika bilder känslan av att inte veta och ...

Av: Susann Wilhelmsson | Utopiska geografier | 12 oktober, 2009

Moderna Museets utställning 2010

Moderna Museets utställning möter mig med uppmaningen: "AKTA DIG FÖR ATT INTA ÅSKÅDARENS OFRUKTBARA HÅLLNING, TY LIVET ÄR INGET SKÅDESPEL, ETT HAV AV ELÄNDE ÄR INGET TITTSKÅP, EN SKRIKANDE MÄNNISKA ...

Av: Lilian O. Montmar | Kulturreportage | 18 november, 2010

Anna Quirentia Nilsson Public Domain Wikipedia

Från Ystad till Hollywood - Anna Quirentia Nilsson

Andy Warhols färgglada porträtt av Greta Garbo auktioneras ut för en stor summa, ser jag på nätet, och på frimärket för utlandsportot (14 kr) finns Ingrid Bergmans vackra profil, träffsäkert ...

Av: Ivo Holmqvist | Filmens porträtt | 18 mars, 2016

Matematikern som knäckte Enigma

I takt med att Alan Turings postuma berömmelse vuxit har det kommit en flod av böcker, pjäser och filmer om mannen som knäckte tyskarna Enigma-kod, nu senast The Imitation Game ...

Av: Ivo Holmqvist | Media, porträtt | 19 januari, 2015

Karin G Engs erotisk krönika VI. En doft av inuti.

Mjuk men skönjbar slingrar den sig runt mig; rundlar en viskning, en smekning, löften. När den snuddar mig sluter jag ögonen och håller andan. Stilla. En enda evig sekund. Så ...

Av: Karin G. Eng | Gästkrönikör | 26 juni, 2012

Rehabiliteringsdagbok

I ett år och tre dagar har jag varit långtidssjukskriven. Jag förstår vad som utlöste psykosen som slog sönder mitt liv men det ger mig inte mitt liv tillbaka. Jag ...

Av: Cecilia Persson | Gästkrönikör | 05 juli, 2014

66 metagram för mycket - ett oavslutat kapitel i många delar.

Del 10   Ja, det kan man fråga sig. Och man kan också fråga sig om det i sig är en relevant fråga, och så vidare... Och Donnerwetter vad många tyskar det ...

Av: Carl Abrahamsson | Carl Abrahamsson | 29 april, 2011

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.