Duellen pågår inom var och en.

Ställd mot väggen i duell

Det sägs att hjärnan är en stor ödemark där mycket litet har blivit uppodlat. Hur tänker vi? Med hjärnan eller med kroppen? Hur använder vi vår rörelseförmåga? Vi går runt ...

Av: Percival | 18 juni, 2015
Essäer om litteratur & böcker

En jordisk pilgrim

Ordet pilgrim väcker tankar på ett sökande efter en annan värld, efter något hinsides. Så dock inte i fallet Satish Kumar. Han har skrivit en liten bok som heter Earth ...

Av: Erland Lagerroth | 21 augusti, 2012
Essäer

Veckan från hyllan Vecka 21 - 2012

Egentligen hade jag tänkt skriva om vår statsministers rasistiska uttalanden. Men då nåddes jag av meddelandet att Carlos Fuentes hade dött. Och då kändes Reinfeldts korkade rasism lika stort som ...

Av: Gregor Flakierski | 19 maj, 2012
Veckans titt i hyllan

Å ha et filosofisk liv å føre

Innledning For meg innebærer livet mitt ikke bare at livet er mitt eget, og ingen annens, eller at jeg har et liv å føre. ‘Å ha et liv å føre’ betyr ...

Av: Thor Olav Olsen | 28 oktober, 2013
Agora - filosofiska essäer

Foto: Emma Fäldt

Han vandrade bort sin livskris



Det var en blåsig och kall novemberdag. Johan, då 34 år, promenerade runt i sin brors trädgård och funderade över hur han skulle gå vidare med livet. Han hade de senaste veckorna mått väldigt dåligt och hamnat i en livskris efter att det tagit slut med flickvännen. Johan kände att han på något sätt behövde vinna tillbaka sig själv. Han funderade över vad han tyckte om att göra. Att resa gillade han. Och att vandra. 

Hela vägen från Malaga i sydligaste Spanien hem till Fjelie i Skåne


– Det var en lång natt, men när jag märkte att de första solstrålarna träffade tältet tog jag på mig mina kalla stela kläder och packade ihop. Den morgonen var en av de vackraste på hela vandringen! Högst upp på ett berg med en magnifik utsikt och att känna solen börja värma igen var underbart, så levande jag kände mig då.
Foto: Johan Christensson

Foto: Johan Christensson

Det behövde vara ett ställe där det vid tidpunkten var tillräckligt varmt för att kunna vandra, utan att det låg för långt bort. Valet föll på Spanien. Johan köpte en enkelbiljett till Malaga. Det blev början till en stor resa, både fysisk och mental.

– Det var en spontan idé. Att vandra skulle göra att jag skulle bli tvungen att ta itu med livet. Jag skulle fysiskt trötta ut mig varje dag, att vandra går så pass långsamt att det finns tid att tänka många tankar och låta allt som hänt sakta pysa ur en utan att man fullständigt fastnar i tankarna på vad som hänt. Man behöver vara närvarande när man går, man studerar kartan och funderar på vilken väg man ska ta, beställer en kanna te och lite tapas på en bar och skriver i dagboken. Att vandra kan vara meditativt, jag mådde bra av att vara på väg.

Hur förbereder man sig inför en sådan lång vandring?

– Jag funderade på vad som kunde gå fel när det gällde campinglivet, hälsan och skador man kan råka ut för och byggde sen ett mindre berg hemma på matbordet. Sedan bantades allt ner tills det till slut var en 20-kilos ryggsäck med det allra nödvändigaste.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Johan som vandrade i sex månader under tre årstider råkade inte ut för några större missöden bortsett från att han en mörk kväll med dålig sikt trillade ner i en asfalterad grop och fick en cementklump en bra bit in i benet så att blodet sprutade. Johan som hade långt till närmaste civilisation tog fram sina blodstoppningsförband och fortsatte vandringen med smärta och ett stort trasigt hål på de nedblodade byxbenen tills han kom fram till närmsta stad, Ciudad Real. Där blev han sydd och fick en stelkrampsspruta.

 

Foto: Johan Christensson

Foto: Johan Christensson

Ångrade du dig någon gång så att du övervägde att ta dig hem på annat sätt?

– Nej aldrig, det fanns aldrig sådana tankar även om det kunde vara tunga perioder ibland. Vid ett tillfälle regnade det fem dagar i sträck och allt var blött och lerigt och till råga på allt var det i ett område med mycket industrier och så men tanken kom aldrig.

En händelse som Johan minns med ledsamhet är när han stötte på en påkörd katt i ett dike längs vägen. Katten levde, men hade en bruten rygg och var hjälplös. Johan bedömde att den inte skulle klara sig, men som den djurvän han är ville han hjälpa den att få ett värdigt slut utan lidande. Han la därför upp den på axeln och vandrade med den längs vägen för att leta efter någon som skulle kunna ta den till en veterinär. Under tiden de gick erbjöd han katten vatten, då och då tittade den upp på honom där den hängde över hans axlar och lapade i sig några droppar ur skålen som Johan höll fram.

Väl framme i en by var det ingen som kunde eller ville hjälpa katten. Johan ringde på dörren till flera hus och frågade efter hjälp. Till slut tvingades han ta ett beslut om att själv avsluta kattens liv, allt för att den inte skulle behöva lida mer. Han la ner den på ett fint ställe och sa förlåt innan han med ett hårt slag gjorde slut på dess lidande. Därefter begravde han den och la några blommor ovanpå och vandrade sedan vidare.

Det var viktigt för Johan att vandringen skulle vara en obruten röd tråd från Malaga hem.

– Jag skulle gå varenda meter och det handlade väldigt lite om prestige eller så utan det gjorde på något sätt vandringen intakt, den bröts aldrig.

"Jag tyckte om ensamheten för det mesta."

Hur fungerade det att vara ensam så mycket?

– Det gick bra, jag är lite av en dubbel natur, både ensamvarg och väldigt social men jag tror det kan ha varit bra för mig att vara just ensam så att tankar och funderingar fick komma när de ville. Klart att det kunde bli ensamt ibland men samtidigt var man rätt närvarande under dagen när man gick och på kvällen så trött av ansträngningen att det aldrig blev för svårt. Men när jag hade svackor och mådde dåligt, för sådana kom, så hade jag kontakt med bl.a. brorsorna via sms.
Men jag tyckte om ensamheten för det mesta.

Johan önskade att han kunnat fler språk än engelska och tyska, språkbarriären satte en del käppar i hjulet för honom när han ville kommunicera.

– Genom hela Spanien och även sen i Frankrike och Tyskland (fast där var det inte lika utbrett) tog jag nästan varje dag en paus på en liten bar i någon liten by. Jag beställde en kanna te och kanske en tortilla, studerade kartan och planerade hur jag skulle gå, skrev i min resedagbok men framförallt och som var väldigt viktigt för mig så fick jag en timme eller så i en social gemenskap även om jag knappt kunde prata med någon.

Jag tror jag behövde få vara i den här gemenskapen en stund varje dag för att kunna vara själv under resten.

– I Frankrike var språket ett lika stort problem, bar och cafélivet på landsbygden mindre men jag minns människorna här med som vänliga. En skillnad var förstås att jag vandrade genom Frankrike mitt i smällkalla vintern med upp till 20 minus och då träffar man ju mindre människor.

 

Foto: Johan Christensson

Foto: Johan Christensson

I Tyskland gick det bättre att kommunicera eftersom han där kunde språket.

– Plötsligt kunde man börja kommunicera och prata med andra på ett helt annat sätt. Minns att jag gick över en bro som tog mig från Frankrike över till Tyskland och precis när jag kommit över till tyska sidan så tittade jag ner i floden och fick syn på en 3-4 kilos gädda alldeles vid ytan. Jag hejdade en äldre tysk man som kom gående och visade honom gäddan så stod vi där och pratade en stund om den här firren och det kändes så härligt att kunna prata med någon så här.

"Jag berättade aldrig för någon om att jag innerst inne hade tanken på att gå hela vägen hem, det var nog ett sätt att inte sätta press på mig själv."

Ingen mer än Johan visste att han hade som avsikt att gå hela vägen hem till Sverige, inte ens hans familj.

– Det var nog ett sätt att inte sätta press på mig själv. Jag skulle vandra till Madrid, det var vad jag satte som mitt första mål och som jag berättade för de runt om mig.

– Jag minns så tydligt hur min mor skickade ett sms när jag kommit några dagar in i Frankrike. "Du tänker gå hela vägen hem?" och jag svarade något i stil med att det skulle jag nog.

Det är mycket som kan hända på en resa och under så lång tid. Var du aldrig rädd?

– Obehag och osäkerhet kände jag vid tillfällen men någon situation när jag blev just rädd minns jag inte. Det fanns ett par tillfällen när det var så kallt att alla sinnena var på helspänn och jag visste att jag var tvungen att tänka till och göra rätt för att det inte skulle bli farligt. När jag närmade mig Segovia strax innan nyårsafton ställdes jag inför valet att gå runt berget La mujer Muerta eller över det. Jag valde det sista och följde skogen där det låg 20-30 cm orörd nysnö. Det var en klar dag som blev kväll, inga människor eller täckning på mobilen och temperaturen dök så jag behövde snabbt få upp tältet och få skydd. Vet inte hur kallt det var men jag fick lägga granris som isolering under tältet, bytte snabbt om till ett torrt underställ och kröp ner i min alldeles för tunna sovsäck. Minns att jag hela tiden tänkte på att göra rätt, springa mig varm i sovsäcken, gnugga fötterna och täppa till sovsäcken så bara ett litet hål syntes. Ändå vaknade jag varje halvtimme av att jag var iskall och fick börja få upp värmen igen.

– Det var en lång natt, men när jag märkte att de första solstrålarna träffade tältet tog jag på mig mina kalla stela kläder och packade ihop. Den morgonen var en av de vackraste på hela vandringen! Högst upp på ett berg med en magnifik utsikt och att känna solen börja värma igen var underbart, så levande jag kände mig då.

Efter sex månaders vandring, under tre årstider, började Johan närma sig målet, hemorten Fjelie.

Hur var omställningen att komma tillbaka till det vanliga livet?

– Det var en skön och lite overklig känsla när jag gick uppför grusvägen och fram till föräldrarnas hus. Att nå fram till slutet på den röda tråden rymde så mycket, en stolthet och ett lugn men även en viss osäkerhet när det som varit min vardag i ett halvår plötsligt inte var det längre. Men jag minns att jag dagarna efter var väldigt lugn, glad men lite trevande.

– Jag gick aldrig tillbaka till det liv jag levde innan, jag följde medvetet eller omedvetet en plan jag satt ihop. Ett nytt blad.

Emma Fäldt

Klicka här för att söka efter böcker hos Bokus apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Klicka här för att söka efter artiklar hos CDON.com apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Ur arkivet

view_module reorder

36. Ingrid

En vecka efter det som hänt var de hemma igen. Tre. Inte fyra. Tre kvinnor och en kista. Mia och Malin hade åkt med en gång, första bästa flyg ner ...

Av: Ingrid | Lund har allt utom vatten | 31 augusti, 2012

III De långa nätterna på de iskalla perrongerna

Det handlar om Korridorens stilla förändringar i ljushänseende från morgonstund med naket ljus till grumligt eftermiddagsbleke med försåtliga skuggor döljande dagens dels konkreta dels imaginära minnesspekulationer och rekapitulationer som efterföljs ...

Av: Benny Holmberg | Kulturreportage | 27 juli, 2011

Pravdoliub Ivanovs

Den flygande mattan i konsten

Ture Sventon hade en och Aladdin. En flygande matta. Ett magiskt textilt föremål från Orienten som långt innan tanken på flygplan och luftballonger svävade över de stekheta öknarna och genom ...

Av: Mathias Jansson | Essäer om konst | 04 augusti, 2015

Det är svårt att vara omtyckt av idioter

Albert Kahn Det är titeln på Daniel Lecomtes nyutkomna film om processen mot den franska satiriska veckotidningen, Charlie Hebdo. Jyllandsposten publicerade först de tolv kontroversiella Mohammedkarikatyrerna vilka ledde till terrorhandlingar mot ...

Av: Anne Edelstam | Gästkrönikör | 03 oktober, 2008

Pluras nästa hållplats: middagsbordet

Pluras liv är en ständig resa. Han har rest "tio susen mil" i "tåg och båt och bil". Hur mycket man än reser måste man stanna och äta. Plura stannade ...

Av: Johan Svensson | Musikens porträtt | 15 oktober, 2009

Sikta, skjut, poesi!

"krossa bokstävlarna mellan tänderna" skrev Gunnar Ekelöf i en dikt från 1932 och sammanfattade därmed mycket av vad den modernistiska poesin handlade om. Att krossa språket, formen och grammatiken och ...

Av: Mathias Jansson | Kulturreportage | 31 augusti, 2010

Konstnären Olle Bonniér minns Ulf Linde

I tisdags besökte jag konstnären Olle Bonniér vid hans ateljé på Glasbruksgatan i Stockholm. ”Maestro Olle” var en aning fundersam kring livets oväntade vägar i och med att konstkritikern Ulf ...

Av: Estoardo Barrios Carrillo | Konstens porträtt | 18 oktober, 2013

С Рождеством

Jultomten finns inte i Ryssland, men Santa Klaus, eller Nikolaj Ugodnik, som den helgonförklarade biskopen från 300-talet heter i den rysk-ortodoxa kyrkan, firas varje dag. Före eller efter jobb, under ...

Av: Stefan Gehander | Gästkrönikör | 08 december, 2014

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.