Rum för konst

Runt om i Sverige står en mängd lokaler tomma av olika anledningar. En konststudent såg möjligheten och skapade Tomma rum, en grupp och ett projekt som under sommarmånaderna bistår ...

Av: Irina Lazarescu | 28 september, 2010
Konstens porträtt

vimse vimse Foto CC BY 3.0 Wiki

Den som gapar efter mycket, kan sätta i halsen

Mina op-ed-rader betitlade ”Man ska leva för varandra…” väckte inte så litet intresse. Som alltid när jag publicerar mig, skulle min kollega Björn Ranelid skriva.

Av: Vladimir Oravsky | 10 augusti, 2016
Gästkrönikör

Nya danska böcker

Nya danska böcker Globala och lokala stormar i poesi och prosa under hösten i Danmark. Den danska bokhösten, som började redan i somras, var rik på litterära upplevelser. Thomas Nydahl ger tips på enskilda ...

Av: Thomas Nydahl | 23 november, 2006
Essäer om litteratur & böcker

Emmakrönika XXX!. Slutna Rum

I ett enbart slutet rum förekom anmärkningsvärt jag förutan nämnvärda tankar snarare än desperation aldrig om varse panik, hamnat där, ett tomt innehållslöst kalt till asketiskt vanvett tömt eller av ...

Av: Stefan Hammarén | 19 november, 2009
Stefan Hammarén

Foto: Emma Fäldt

Han vandrade bort sin livskris



Det var en blåsig och kall novemberdag. Johan, då 34 år, promenerade runt i sin brors trädgård och funderade över hur han skulle gå vidare med livet. Han hade de senaste veckorna mått väldigt dåligt och hamnat i en livskris efter att det tagit slut med flickvännen. Johan kände att han på något sätt behövde vinna tillbaka sig själv. Han funderade över vad han tyckte om att göra. Att resa gillade han. Och att vandra. 

Hela vägen från Malaga i sydligaste Spanien hem till Fjelie i Skåne


– Det var en lång natt, men när jag märkte att de första solstrålarna träffade tältet tog jag på mig mina kalla stela kläder och packade ihop. Den morgonen var en av de vackraste på hela vandringen! Högst upp på ett berg med en magnifik utsikt och att känna solen börja värma igen var underbart, så levande jag kände mig då.
Foto: Johan Christensson

Foto: Johan Christensson

Det behövde vara ett ställe där det vid tidpunkten var tillräckligt varmt för att kunna vandra, utan att det låg för långt bort. Valet föll på Spanien. Johan köpte en enkelbiljett till Malaga. Det blev början till en stor resa, både fysisk och mental.

– Det var en spontan idé. Att vandra skulle göra att jag skulle bli tvungen att ta itu med livet. Jag skulle fysiskt trötta ut mig varje dag, att vandra går så pass långsamt att det finns tid att tänka många tankar och låta allt som hänt sakta pysa ur en utan att man fullständigt fastnar i tankarna på vad som hänt. Man behöver vara närvarande när man går, man studerar kartan och funderar på vilken väg man ska ta, beställer en kanna te och lite tapas på en bar och skriver i dagboken. Att vandra kan vara meditativt, jag mådde bra av att vara på väg.

Hur förbereder man sig inför en sådan lång vandring?

– Jag funderade på vad som kunde gå fel när det gällde campinglivet, hälsan och skador man kan råka ut för och byggde sen ett mindre berg hemma på matbordet. Sedan bantades allt ner tills det till slut var en 20-kilos ryggsäck med det allra nödvändigaste.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Johan som vandrade i sex månader under tre årstider råkade inte ut för några större missöden bortsett från att han en mörk kväll med dålig sikt trillade ner i en asfalterad grop och fick en cementklump en bra bit in i benet så att blodet sprutade. Johan som hade långt till närmaste civilisation tog fram sina blodstoppningsförband och fortsatte vandringen med smärta och ett stort trasigt hål på de nedblodade byxbenen tills han kom fram till närmsta stad, Ciudad Real. Där blev han sydd och fick en stelkrampsspruta.

 

Foto: Johan Christensson

Foto: Johan Christensson

Ångrade du dig någon gång så att du övervägde att ta dig hem på annat sätt?

– Nej aldrig, det fanns aldrig sådana tankar även om det kunde vara tunga perioder ibland. Vid ett tillfälle regnade det fem dagar i sträck och allt var blött och lerigt och till råga på allt var det i ett område med mycket industrier och så men tanken kom aldrig.

En händelse som Johan minns med ledsamhet är när han stötte på en påkörd katt i ett dike längs vägen. Katten levde, men hade en bruten rygg och var hjälplös. Johan bedömde att den inte skulle klara sig, men som den djurvän han är ville han hjälpa den att få ett värdigt slut utan lidande. Han la därför upp den på axeln och vandrade med den längs vägen för att leta efter någon som skulle kunna ta den till en veterinär. Under tiden de gick erbjöd han katten vatten, då och då tittade den upp på honom där den hängde över hans axlar och lapade i sig några droppar ur skålen som Johan höll fram.

Väl framme i en by var det ingen som kunde eller ville hjälpa katten. Johan ringde på dörren till flera hus och frågade efter hjälp. Till slut tvingades han ta ett beslut om att själv avsluta kattens liv, allt för att den inte skulle behöva lida mer. Han la ner den på ett fint ställe och sa förlåt innan han med ett hårt slag gjorde slut på dess lidande. Därefter begravde han den och la några blommor ovanpå och vandrade sedan vidare.

Det var viktigt för Johan att vandringen skulle vara en obruten röd tråd från Malaga hem.

– Jag skulle gå varenda meter och det handlade väldigt lite om prestige eller så utan det gjorde på något sätt vandringen intakt, den bröts aldrig.

"Jag tyckte om ensamheten för det mesta."

Hur fungerade det att vara ensam så mycket?

– Det gick bra, jag är lite av en dubbel natur, både ensamvarg och väldigt social men jag tror det kan ha varit bra för mig att vara just ensam så att tankar och funderingar fick komma när de ville. Klart att det kunde bli ensamt ibland men samtidigt var man rätt närvarande under dagen när man gick och på kvällen så trött av ansträngningen att det aldrig blev för svårt. Men när jag hade svackor och mådde dåligt, för sådana kom, så hade jag kontakt med bl.a. brorsorna via sms.
Men jag tyckte om ensamheten för det mesta.

Johan önskade att han kunnat fler språk än engelska och tyska, språkbarriären satte en del käppar i hjulet för honom när han ville kommunicera.

– Genom hela Spanien och även sen i Frankrike och Tyskland (fast där var det inte lika utbrett) tog jag nästan varje dag en paus på en liten bar i någon liten by. Jag beställde en kanna te och kanske en tortilla, studerade kartan och planerade hur jag skulle gå, skrev i min resedagbok men framförallt och som var väldigt viktigt för mig så fick jag en timme eller så i en social gemenskap även om jag knappt kunde prata med någon.

Jag tror jag behövde få vara i den här gemenskapen en stund varje dag för att kunna vara själv under resten.

– I Frankrike var språket ett lika stort problem, bar och cafélivet på landsbygden mindre men jag minns människorna här med som vänliga. En skillnad var förstås att jag vandrade genom Frankrike mitt i smällkalla vintern med upp till 20 minus och då träffar man ju mindre människor.

 

Foto: Johan Christensson

Foto: Johan Christensson

I Tyskland gick det bättre att kommunicera eftersom han där kunde språket.

– Plötsligt kunde man börja kommunicera och prata med andra på ett helt annat sätt. Minns att jag gick över en bro som tog mig från Frankrike över till Tyskland och precis när jag kommit över till tyska sidan så tittade jag ner i floden och fick syn på en 3-4 kilos gädda alldeles vid ytan. Jag hejdade en äldre tysk man som kom gående och visade honom gäddan så stod vi där och pratade en stund om den här firren och det kändes så härligt att kunna prata med någon så här.

"Jag berättade aldrig för någon om att jag innerst inne hade tanken på att gå hela vägen hem, det var nog ett sätt att inte sätta press på mig själv."

Ingen mer än Johan visste att han hade som avsikt att gå hela vägen hem till Sverige, inte ens hans familj.

– Det var nog ett sätt att inte sätta press på mig själv. Jag skulle vandra till Madrid, det var vad jag satte som mitt första mål och som jag berättade för de runt om mig.

– Jag minns så tydligt hur min mor skickade ett sms när jag kommit några dagar in i Frankrike. "Du tänker gå hela vägen hem?" och jag svarade något i stil med att det skulle jag nog.

Det är mycket som kan hända på en resa och under så lång tid. Var du aldrig rädd?

– Obehag och osäkerhet kände jag vid tillfällen men någon situation när jag blev just rädd minns jag inte. Det fanns ett par tillfällen när det var så kallt att alla sinnena var på helspänn och jag visste att jag var tvungen att tänka till och göra rätt för att det inte skulle bli farligt. När jag närmade mig Segovia strax innan nyårsafton ställdes jag inför valet att gå runt berget La mujer Muerta eller över det. Jag valde det sista och följde skogen där det låg 20-30 cm orörd nysnö. Det var en klar dag som blev kväll, inga människor eller täckning på mobilen och temperaturen dök så jag behövde snabbt få upp tältet och få skydd. Vet inte hur kallt det var men jag fick lägga granris som isolering under tältet, bytte snabbt om till ett torrt underställ och kröp ner i min alldeles för tunna sovsäck. Minns att jag hela tiden tänkte på att göra rätt, springa mig varm i sovsäcken, gnugga fötterna och täppa till sovsäcken så bara ett litet hål syntes. Ändå vaknade jag varje halvtimme av att jag var iskall och fick börja få upp värmen igen.

– Det var en lång natt, men när jag märkte att de första solstrålarna träffade tältet tog jag på mig mina kalla stela kläder och packade ihop. Den morgonen var en av de vackraste på hela vandringen! Högst upp på ett berg med en magnifik utsikt och att känna solen börja värma igen var underbart, så levande jag kände mig då.

Efter sex månaders vandring, under tre årstider, började Johan närma sig målet, hemorten Fjelie.

Hur var omställningen att komma tillbaka till det vanliga livet?

– Det var en skön och lite overklig känsla när jag gick uppför grusvägen och fram till föräldrarnas hus. Att nå fram till slutet på den röda tråden rymde så mycket, en stolthet och ett lugn men även en viss osäkerhet när det som varit min vardag i ett halvår plötsligt inte var det längre. Men jag minns att jag dagarna efter var väldigt lugn, glad men lite trevande.

– Jag gick aldrig tillbaka till det liv jag levde innan, jag följde medvetet eller omedvetet en plan jag satt ihop. Ett nytt blad.

Emma Fäldt

Klicka här för att söka efter böcker hos Bokus apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Klicka här för att söka efter artiklar hos CDON.com apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Ur arkivet

view_module reorder

Måltidens dag

I dag, torsdagen den 18 oktober är utnämnd till ”Måltidens dag”. Yes meine Damen und Herren, i dag firas, eller vad man nu gör, ”Måltidens dag”. Och här kommer mitt bidrag ...

Av: Vladimir Oravsky | Gästkrönikör | 18 oktober, 2012

Genus och Makt

Kiselstenen Kiselstenen är ett föremål som inte utan vidare låter sig definieras. Om man nöjer sig med en enkel beskrivning, kan man inledningsvis påpeka, att den är en form eller ett ...

Av: Carsten Palmer Schale | Agora - filosofiska essäer | 29 augusti, 2011

Ulf Stenberg ur Den gamle stinsen Del 16

Ännu kortare berättelser av Ulf Stenberg från boken Den gamle stinsen.

Av: Ulf Stenberg | Stefan Whilde | 24 juli, 2017

Inte utan att man undrar hur de tänkte

Platåträskorna klapprade mot stengolvet när slöjdläraren kom springande. Han sög tag i min kompis, ruskade om och slängde in honom bland de brädor som staplats mot väggen i korridoren utanför ...

Av: Björn Augustson | Gästkrönikör | 17 januari, 2014

Marias Tårar

Husen ligger tätt i Tokyos sovstäder. Landsbygden har sakta smält samman med staden. Risfält, skogar och små spridda gårdar är nu ersatta av bostadshus och företag som tycks ligga planlöst ...

Av: Kristian Pella | Essäer om religionen | 29 juni, 2009

Leonard Cohen

Leonard Cohen var inte en opolitisk svärmare

I Leonard Cohens eftermäle har den subtila kärleksdiktningen och dragningen till judisk mystik hittills stått i centrum. Det är helt naturligt, men bilden av hans långa karriär blir ändå ofullständig ...

Av: Torsten Rönnerstrand | Essäer om samhället | 17 november, 2016

Att läsa in människor i sin egen värld

  Så marxist jag är har jag ett fortsatt starkt intresse för historiska personligheter men också hur mer vanligt folk tänker när de gör som de gör. Helt vanliga är de ...

Av: Christer B Johansson | Essäer | 14 juli, 2011

Indisk mytologi och konsten att fastställa ett faderskap

Jag läser i det lilla häftet, utgivet av ett förlag i Bombay: Acqaint your children with their cultural heritage (Låt dina barn bekanta sig med sitt kulturella arv.) Vidare finner jag, på pärmen ...

Av: Annakarin Svedberg | Kulturreportage | 24 april, 2017

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.