Veckan från hyllan, vecka 27. 2012

Den ekonomiska krisen fortsätter, och detaljerna kring den blir allt mer bisarra. Förra veckan raljerade jag över den nya grekiska finansministern. Det gick bara någon dag och det blev ännu ...

Av: Gregor Flakierski | 30 juni, 2012
Veckans titt i hyllan

Från koja…. till koja

21 månader i Paris, fem olika lägenheter i fem olika arrondisement. Jag har dödat råttor (läs: jag har dödat en mus), känt lukten av en död man från lägenheten våningen ...

Av: Signe Lundgren | 20 Maj, 2013
Gästkrönikör

Moderhålet i modersmålet

"Varför finns det inte ett enda bra ord för det kvinnliga könsorganet?" undrar hustrun efter att ha läst en nyutkommen bok i ämnet. "Vad menar du med bra?" svarar jag en ...

Av: Lars-Göran Söderberg | 22 april, 2010
Essäer

Poeter får inte ljuga

Jag läser en amerikansk poet som säger att poeter inte ska vänta sig pengars framgång. Det innebär förstås att poeter inte är poeter på riktigt, de gör något annat. Den här killen ...

Av: William Males | 18 december, 2008
Gästkrönikör

Nationalteaterns gyllene krona.  Foto: Belinda Graham.

Národní divadlo – Nationalteatern är folkets teater i Prag



Det vimlar av små skolbarn på besök på Nationalteatern i Prag, som på tjeckiska heter Národní divadlo. Entusiasmen och stoltheten över teatern går inte att ta miste på. Den duktiga guiden Paula förklarar på engelska att skolklasser från hela Tjeckien kommer hit för att se den här fina teatern. Nationalteatern är inte bara Prags stolthet. Den är hela Tjeckiens stolthet. 
Teaterscenen. Foto: Belinda Graham.

Teaterscenen. Foto: Belinda Graham.

Tanken var uppenbarligen att makten och kulturen skulle balansera varandra. Smart tänkt, och symboliskt, men arkitektoniskt var det inte så lätt att få in en teater på det begränsade området. Opera, balett och drama skulle ju alla få ett hem.
Nationalteatern öppnades för första gången den 11 juni 1881 och hedersgäst var kronprinsen Rudolf från Österrike. Smetanas Libuše var det verk som fick äran att spelas under premiären, dirigerat av Adolf Chech. Ytterligare elva förställningar framfördes.
Nationalteaterns gyllene krona.  Foto: Belinda Graham.

Nationalteaterns gyllene krona. Foto: Belinda Graham.

Folkets teater

Hela det tjeckiska folket samlade ihop sin slantar för att bygga sin älskade Národní divadlo. Inte mindre än två gånger för en gång brann byggnaden ner. Národní divadlo är mer än en teater: den är en motståndshandling, en kulturell revolution, ett sätt att sätta kronan på verket (bokstavligen) på den tjeckiska kulturen, med stolthet.

Byggnaden kröns av en gyllene krona vilken syns på de flesta ställen när man går runt i Prag. När man spanar under Prags broar syns det något som glimmar och speglar sig i floden, och se där, det är Národní divadlo.

 

En motpol gentemot makten

För att förstå den enorma stolthet och entusiasm som finns hos tjeckerna, hos varje individ, ner till minsta skolbarn, måste man förstå den tjeckiska historien. När man började planera Národní divadlo var Tjeckien en del av det Habsburgska kejsardömet. Eliten pratade tyska. Makten pratade tyska. Kulturen var på tyska. Att planera en pampig byggnad där det tjeckiska språket och den tjeckiska kulturen skulle stå i centrum var modigt, smart och genomtänkt. Den tjeckiska nationalandan skulle få se vilka vackra saker som var skrivna och skulle skrivas på tjeckiska. Det tjeckiska sättet att göra drama skulle bejakas.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Placeringen av Národní divadlo var ingen slump heller. Man har från teatern utsikt över Pragborgen, vilket i och för sig är tjusigt och en vy som borde locka turister. Men planen att bygga Národní divadlo just här var som motvikt till den tysktalande makten vilken höll till i Pragborgen. Än idag finns makten där, men numera är det Tjeckiens president som har sin representation där. Pragborgen är den äldsta i världen vilken fortfarande används i sitt ursprungliga syfte: som maktcentrum.

 

En strategiskt placerad teater

Tanken var uppenbarligen att makten och kulturen skulle balansera varandra. Smart tänkt, och symboliskt, men arkitektoniskt var det inte så lätt att få in en teater på det begränsade området. Opera, balett och drama skulle ju alla få ett hem.

Nationalteatern öppnades för första gången den 11 juni 1881 och hedersgäst var kronprinsen Rudolf från Österrike. Smetanas Libuše var det verk som fick äran att spelas under premiären, dirigerat av Adolf Chech. Ytterligare elva förställningar framfördes.

 

Eldsvådan – ett olöst mysterium

Sedan stängdes teatern för att färdigställa de sista detaljerna. Under arbetets gång, den 12 augusti 1881, bröt en eld ut, som förstörde en stor del av teatern, bland annat auditoriet och teaterscenen. Än idag är det ingen som vet hur branden startade, om det var en olycka eller en anlagd brand. Den officiella versionen alla guider ger besökare är att det var arbetarna, som arbetade på att färdigställa teatern, vilka av misstag råkade sätta eld på den. En annan version, som vanligtvis inte ges till de som besöker teatern för en guidad tur, är att branden var anlagd. En tysk grupp gillade inte den nya teatern där den tjeckiska kulturen skulle få ta plats.

Men ingen vet sanningen; det är som Tycho Brahes död – det finns många teorier och ingen har kunnat bevisa eller motbevisa någonting. Vad som är sant och obestridligt är att folket återigen samlade ihop pengar och såg till att deras dröm om en Nationalteater för det tjeckiska språket och den tjeckiska kulturen blev verklighet.

Musorna i taket. Foto: Belinda Graham.


Två arkitekter, en vision

Om folket var enigt, så fanns det mindre enighet bakom kulisserna. Den ursprunglige arkitekten Josef Zítek ersattes av sin elev Josef Schulz. Båda arkitekterna finns på foton som Nationalteaterns arkitekter i Nationalteaterns Museums källare. Här finns också den grundande stenen att beskåda samt stenar från hela landet. Dessa symboliserar hur hela Tjeckiens befolkning stödde byggandet av Nationalteatern i Prag, till och med en sten som åkt hela vägen från Chicago – skickad av tjecker därifrån för att stödja bygget!

Konstverken inne i Nationalteaterns foajé är gjorda av Mikoláš Aleš och Frantisek Zenisek. Byggnaden är i neo-renässans stil, men också inspirerad av den rådande entusiasmen för slavisk mytologi. Josef Mánes målningar använde tidens romantiska landskapsstil. Scenen i sig är ett konstverk och det är en upplevelse att sitta i salongen, även när det bara jobbas för att göra i ordning för kvällens föreställning.

 

Skulpturer med utsikt

På teaterns terrass kan man beskåda skulpturer – ett tre-spann med hästar, tio allegoriska skulpturer av Bohuslav Schnirch, ytterligare tio av Antonín Wagner samt stenskulpturer av Max Verich. Men man glömmer nästan att titta på dem eftersom utsikten är så imponerande. Man skådar ut över en stor del av Prag: Pragborgen med alla sina byggnader, St Nicholaus kyrka som är känd för att Mozart spelade där under sin tid i staden; Petrínkullen med sina blommande fruktträd och sitt utsiktstorn (en liten replika av Eiffeltornet) är också en omtyckt utflyktsplats för Pragborna.

 

Národní divadlo – alla gav vad de kunde

Alla i hela Tjeckien, till och med vartenda litet barn, vet vad det står ovanför scenen på Národní divadlo, hävdar guiden Paula. Narod Sobe! "Nationen till sig själv". Under de gigantiska, sirliga guldbokstäverna finns en så vacker ridå, målad av Vojtěch Hynais, att det nästan känns synd att den ska hissas upp när föreställningen ska börja. På ridån är alla sorts människor avbildade, alla som skänkt pengar. En mamma med en massa små barn, skänker lite pengar. Hon hade inte mer, men hennes lilla bidrag var inte mindre viktigt för den skull. Alla bidrog med vad de kunde. Det summerar tjeckernas attityd. Tack vare deras generositet, den 18 november 1883, var det dags att återinviga teatern.

Den nya teatern var välplanerad och tekniskt avancerad för tiden och fungerade på samma sätt i ungefär hundra år. Den 1 april 1977 stängdes den för renovering, och öppnade igen sex år senare för att fira hundraårsjubileum. Teatern skänktes tillbaka till den allmänna publiken med Smetanas Libuše.

Numera finns en modern stilren kontorsbyggnad bredvid, där bland annat biljettkontoret ligger. Nationalteatern är hem för tre olika ensembler: drama, opera och balett. Man gör både klassiska samt moderna produktioner och begränsar sig inte.

Belinda Graham

Klicka här för att söka efter böcker hos Bokus apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Klicka här för att söka efter artiklar hos CDON.com apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Ur arkivet

view_module reorder

Peace & Love - en festival för alla sinnen

2010 var ett rekordår för Peace & Love. Med sina 3000 besökare vid starten 2001 till hela 42.000 i år har Peace & Love nu blivit den största svenska festivalen ...

Av: Linda Olsson, Karin Sundqvist | Kulturreportage | 11 juli, 2010

Magnus Andersson fotoporträtt  av Mario Clementi

Intervju med Magnus Andersson gitarristen som kämpar mot den kulturella provinsialismen

Magnus Andersson är utan tvekan den mest betydande bland de gitarrister som verkar inom den samtida konstmusiken. Han började spela som barn för Roland Bengtsson och studerade i ungdomen i ...

Av: Guido Zeccola | Musikens porträtt | 03 februari, 2015

Om ord, flyktingskap och fattigdom

I sitt förord till nyutgåvan av Psykoanalys i vår tid frågar sig författaren Asta Bolin om Stefi Pedersen var psykoanalytiker eller en kulturpersonlighet. "Hon var bådadera. Men i motsats till ...

Av: Else-Britt Kjellqvist | Essäer | 21 mars, 2011

Till landet Barda

Barda: ett land bortom en portal. Så beskrev Erik Persson, en av de skådespelare som varit med i teatergruppen sedan starten, det land som han också ville skulle bli teatergruppens ...

Av: Anna Nyman | Reportage om scenkonst | 02 augusti, 2011

Arne Sucksdorff

Ett stort äventyr med en stor filmare!

Vilken var den förste svensk som belönades med en Oscar? Rätt svar på denna TP fråga är inte Ingmar Bergman. Rätt svar är Arne Sucksdorff. För första gången går det ...

Av: Belinda Graham | Filmens porträtt | 22 april, 2017

En av de gamla Zita-båtarna Foto Björn Gustavsson

Zita-båtarna och SPA i Smögen

Jag minns den förtrollande känslan i att vistas på Smögen under 1960-talet. Det utpostliknande samhället med vita hus på höga stensocklar kring trånga gränder hade då ännu inte broförbindelse och ...

Av: Björn Gustavsson | Resereportage | 07 september, 2016

Lisa Gidlöf, två dikter

Jag heter Lisa Gidlöf, är född 1985 och bosatt i Uppsala. Jag är utbildad litteraturvetare och journalist. Recenserar litteratur och arbetar i bokhandel.  Jag har tidigare blivit publicerad i bl.a ...

Av: Lisa Gidlöf | Utopiska geografier | 15 september, 2014

Sture Linnér. Foto: Fredrik Posse

Ett är nödvändigt: att färdas mot brunnar

Om två år skulle Sture Linnér ha fyllt hundra år om han förunnats fler år i livet. Sveriges främste filhellen är likväl levande och aktuell med sina tankar om demokrati ...

Av: Michael Economou | Porträtt om politik & samhälle | 27 mars, 2015

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.