Den brinnande boken

”Det var Chi Hoang Ti,kung av Tsin,som lät bygga den kinesiska murenoch bränna alla böcker i Kina.” I ”Muren och böckerna” sjunger Evert Taube om den kinesiska kejsaren Chi Hoang Ti ...

Av: Mathias Jansson | 12 december, 2011
Essäer om litteratur & böcker

Det var Martin Luther som räddade den katolska kyrkan. Intervju med Sebastiano Vassalli

En av de mest intressanta romanförfattarna och historikerna i Italien är Sebastiano Vassalli. Han har givit ut ett femtiotal böcker sedan början av 1960-talet men ingen av dem har översatts till ...

Av: Guido Zeccola | 19 november, 2014
Litteraturens porträtt

Indira med järn-näven eller med alltför mjuka händer?

Vid valet i Indien 2014 förlorade kongresspartiet stort, efter att, med famlijen Gandhi-Nehru i spetsen, ha dominerat indisk politik alltsedan frigörelsen från britterna1947. I bokhyllan hemma ligger 23 brev från Indira ...

Av: Annakarin Svedberg | 20 september, 2014
Kulturreportage

Musée de Montmartre. maison du Bel Air. Foto: Wikipedia

”Jag har bestämt mig för att vara lycklig, ty det är bra…

Alla konstälskare och konstnärssjälar i alla åldrar har just nu en rad möjligheter att förhöja livskänslan genom att bege sig till Paris. Eva-Karin Josefson skisserar för oss en kort historik ...

Av: Eva-Karin Josefson | 05 september, 2015
Essäer om konst

Diktare, playboys och arbetare i Schweinfurt



Schweinfurt. Namnet lär betyda vadställe för svinenJag befinner mig i Schweinfurt. Namnet lär betyda ”vadställe för svinen”. Här hade grisarna fordom för vana att korsa floden Main. Knappt tre mil österut ligger Hassfurt, hararnas vadställe. Och vid nuvarande metropolen Frankfurt, 15 mil västerut, vadade frankerna under tidig medeltid över Main för att utöka sitt territorium och bland annat erövra Franken, den natursköna trakt jag befinner mig i.

En gång i tiden var Franken ett av flera så kallade stamhertigdömen i det Tyska riket, men sedan början av 1800-talet ingår området politiskt och administrativt i den nuvarande delstaten Bayern. Som geografiskt och kulturellt begrepp lever Franken dock kvar i högsta grad. Det ligger i den nordvästra delen av Bayern, norr om Donau. Här bor fyra och en halv miljoner människor på en yta ungefär så stor som Småland. Största stad är Nürnberg, men jag rör mig längre norrut längs floden Main, från de vidsträckta vinfälten i väster till ölbryggerierna i öster, huvudsakligen mellan världsarvsstäderna och turistmagneterna Würzburg och Bamberg. Strategiskt placerad däremellan ligger den betydligt mer anonyma men alls inte ointressanta staden Schweinfurt med drygt 50 000 invånare.

Det är där jag är. Schweinfurt är en modern industriort och har så varit sedan slutet av 1800-talet då FAG Kugelfischer – världens äldsta tillverkare av kullager – startade sin verksamhet här. 1929 etablerade sig även SKF i staden och två år därpå flyttade företaget sitt tyska huvudkontor hit från Berlin. Snart var tillverkningen i den frankiska staden större än vid huvudfabriken i Göteborg.

Schweinfurt var på 1930-talet, och är så alltjämt, centrum för tysk kullagertillverkning, vilket i samband med andra världskriget fick förödande konsekvenser på grund av ortens betydelse för landets krigsindustri. I oktober 1943 bombades staden intensivt av de allierade. Inte bara fabriker utan även själva stadskärnan förstördes; mer än tusen civila personer miste livet.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Sedan dess har en mansålder passerat. Schweinfurt har rest sig och byggts upp på nytt. Mycket har förändrats men annat är sig likt – som att SKF alltjämt är en av de viktigaste arbetsgivarna i samhället. Kontakterna med huvudkontoret i Göteborg är täta. När svenskar åker hit handlar det nästan alltid om affärsresor och blott sällan om turister som har förirrat sig till staden.

och här finns det grisar överalltSchweinfurt är inte något under av vare sig skönhet eller charm, men visst är staden värd ett besök – en paus mellan Würzburg och Bamberg för att uppleva stämningen i en genuin tysk arbetarstad.

Vid sidan av FAG och SKF är ZF Sachs – eller Fichtel & Sachs som det tidigare hette – det viktigaste industriföretaget i Schweinfurt. Det grundades 1895 och har sedan dess varit en betydande leverantör av komponenter till fordonsindustrin, alltifrån det klassiska torpedonavet för cyklar till stötdämpare och motorer för mopeder och motorcyklar.

I flera generationer var det ett familjeföretag, från 1932 lett av Willy Sachs som vid den tiden också var svensk konsul i Schweinfurt. De flesta arbetsuppgifter delegerade han dock till sina underordnade; han ägnade sig hellre åt jakt och storslagna fester och blev med tiden tämligen alkoholiserad. Han var medlem i SS och donerade stora summor pengar till nazistpartiet. En av hans närmaste jaktkamrater hette Hermann Göring.

Tillsammans med Elinor von Opel – en av arvtagarna till biltillverkaren Opels förmögenhet – hade Willy Sachs barnen Ernst Wilhelm och Fritz Gunter, två söner som fick ta över företaget efter att fadern hade begått självmord 1958. Ernst Wilhelm omkom i en skidolycka 1977. Tio år senare sålde hans döttrar och bror företaget och inhystade därmed en enorm förmögenhet. Men det hade knappast gått någon nöd på dem dessförinnan.

Fritz Gunter Sachs – född 1932 på Schloss Mainberg strax utanför Schweinfurt – blev världsberömd redan på 1960-talet på grund av sitt playboyliv och sitt äktenskap med Brigitte Bardot. Men som den tyske skriftställaren Bernt Engelmann skriver i Ni däruppe – vi härnere (1973), en reportagebok han gjorde tillsammans med Günter Wallraff, var Fritz inget gångbart namn i det internationella jet setet. Den tyske playboyen kallade sig alltså kort och gott Gunter Sachs. Engelmann fortsätter sin utläggning om denne lebemans namn: ”Och av ’Sachs’, som på engelska uttalas ’sex’, utvecklades snabbt ett imponerande ök- och smeknamn – ’Sexy’. Där så erfordrades kunde man också hänga på mammans flicknamn, och därmed fick man alltså, allt sammantaget: Gunter ’Sexy’ Sachs von Opel. Själv kallar han sig ibland helt blygsamt Le grand Sachs lui-même, ’Den store Sachs själv’.”

Engelmanns inte alltför vänliga porträtt av Gunter Sachs och dennes vidlyftiga och dyrbara leverne, står som inledning till ett reportage som Wallraff gjort från Fichtel & Sachs anläggningar i Schweinfurt. Sin vana trogen är han förklädd och uppträder under falsk identitet när han anställs som metallarbetare. I texten skildrar han de usla arbets- och livsvillkoren för människorna – ofta utländska gästarbetare – som står på fabriksgolvet och skapar den förmögenhet som koncernens delägare, Gunter Sachs, med sådan stil och vällust sätter sprätt på. Inledningsvis citeras något som Gunter Sachs lär ha sagt: ”Pengar pratar man inte om, man har dem.” Wallraff lägger till: ”Jag vill ta reda på var han fick dem ifrån.”

Efter skilsmässan från Brigitte Bardot gifte sig Gunter Sachs 1969 med svenskan Mirja Larsson, som han levde med fram till sin död 2011. Vid 78 års ålder sköt han sig i sin bostad i Gstaad i Schweiz. Det påstås att han hade drabbats av alzheimer och därför vill ända sitt liv.

 1800-talsförfattaren Friedrich RückertKanske är Gunter Sachs den mest kända av Schweinfurts söner och döttrar, i alla fall idag. Men somliga vill nog hävda att 1800-talsförfattaren Friedrich Rückert är den främsta storheten som staden har frambragt. Historikern Doktor Rudolf Kreutner är i alla händelser av den uppfattningen. Men – i egenskap av ordförande i Friedrich Rückert-sällskapet – är han å andra sidan partisk.

Vi äter en utmärkt lunch tillsammans på Alte Reichsbank och promenerar sedan till hans arbetsrum, inrymt i ett museum högst upp under takåsarna. Där är det närmast olidligt varmt denna soliga sommarsöndag. Vi torkar svettiga pannor med pappersnäsdukar och pratar om Rückert.

Han föddes i Schweinfurt 1788 och avled i närbelägna Coburg knappt 78 år senare. Efter universitetsstudier i Würzburg bodde han tidvis i bland annat Stuttgart, Wien och Berlin men han tillbringade större delen av sitt liv i Franken. Rückert var verksam som lärare och professor i orientaliska språk (han behärskade exempelvis arabiska, persiska och turkiska, någonstans har jag sett uppgiften att han kunde göra sig mer eller mindre förstådd på 44 olika språk), men framförallt var han författare och översättare. Han debuterade 1814 med Deutsche Gedichte vilken blev den första i en lång rad av diktsamlingar. Han skrev också dramer och gjorde ett stort antal betydande översättningar av orientaliska texter.

Under en vistelse i Rom våren 1818 lärde Rückert känna den svenske skalden Per Daniel Amadeus Atterbom, mest känd för sitt romantiska sagospel Lycksalighetens ö. Sommaren dessförinnan gav sig Atterbom ut på en bildningsresa i Europa, i första hand till Tyskland och Italien. ”Han var 27 år och oskuld och skulle tillbringa två år på en resa i kulturens förlovade länder”, skriver Horace Engdahl i ett företal till en nyutgåva i två band av Atterboms Minnen från Tyskland och Italien, som ursprungligen publicerades 1859, några år efter författarens död. Via bland annat Berlin, Dresden och Nürnberg kommer Atterbom i mars 1818 till Rom, där han snart möter Schweinfurts berömde son.

”På caffè Greco träffade jag igår afton den genialiske Friedrich Rückert, som vistats här redan i flera månader”, skriver Atterbom och beskriver sin nye väns utseende: ”en fullkomlig jättegestalt, forntysk dräkt, stora mustascher, mörkt hår som faller ner på axlarne i långa, talrika lockar, ögonbrynen bistert sammandragna, ögonen tankfulla, redliga, ömsom barnsligt milda, ömsom krigiskt blixtrande”. Ett par veckor senare berättar Atterbom att han har ”haft ett lärorikt samtal med den underlige, men förträfflige Rückert”.

Ett halvår därpå, den 20 oktober, lämnar han i Rückerts sällskap Rom och börjar sin återresa norrut. Han är då helt utblottad. ”Dittills hade Rückert försörjt mig i Rom, emedan jag ej hade så mycket i fickan, att jag kunde betala en kotlett”, skriver Atterbom i sina minnesanteckningar. Via Florens, Bologna och Venedig reser de vidare till Wien, i stort sett helt och hållet på Rückerts bekostnad. ”Rückert som icke bekymrar sig om prydlighet, har avträtt mig det inre, större och elegantare rummet, där jag sitter och sysslar med mina dagböcker”, berättar Atterbom. I samma hus bor författaren och litteraturteoretikern Friedrich Schlegel som arbetar ”så ivrigt, som hans naturliga bekvämlighet och det besvärande omfånget av hans buk tillåter, på att redigera samlingen av sina Skrifter”.

Atterbom stannar i Wien till slutet av januari 1819 då han fortsätter norrut och lämnar sin reskamrat Friedrich Rückert. De skulle aldrig mötas igen.

Doktor Rudolf KreutnerJag tittar på Rudolf Kreutner. Vi är ungefär lika gamla, snart sextio, och börjar båda bli tunnhåriga. Två män i medelåldern, kanske till och med i övre medelåldern, det beror på hur man definierar begreppet, Doktor Kreutner och Doktor Werkmäster, två graduerade herrar som för ett – för de flesta människor – totalt ointressant samtal om döda diktare.

– Tyvärr är Friedrich Rückert ganska bortglömd, säger Kreutner. Här i Tyskland är det knappt någon som läser honom nuförtiden.

– Det är samma sak i Sverige med Atterbom, svarar jag. De flesta har nog inte ens hört talas om honom.

– Det är främst i sångerna som Rückert lever kvar, fortsätter han. Många berömda kompositörer som Schubert, Schumann och Brahms har skapat musik till hans dikter. Mest kända är Mahlers tonsättningar av Rückerts gripande Kindertotenlieder. Där beskriver han sorgen efter att två av hans barn avlidit under vintern 1833-1834.

Doktor Kreutner visar mig värdefulla handskrifter och sällsynta utgåvor av Rückerts verk. Han tar också fram andra bandet av författaren och akademiledamoten C.V.A. Strandbergs Samlade vitterhetsarbeten från 1877 som bland mycket annat innehåller tolkningar av två dikter av Rückert. Den andra, Våren,lyder så här:

Jag hörde våren skulle bland oss gå,

Då sprang jag ut att söka honom genast,

Och ax och blommor såg jag, nu som senast,

Men våren fick jag ingen reda på.

 

Der sjöngo bin, och foglar likaså,

Men svårmod klang ur dessa toner renast,

Och källor sprungo, men af gråt allenast,

Och solar logo, men i sorg ändå.

 

Men vårens ankomst ingenting bebådat,

Förr’n till den ort jag ej på länge skådat

Med tunga steg jag mig på väg begaf:

 

Der – på din grafhög – fick jag syn på våren,

Der satt han nu med gråt i ögonhåren,

Liksom en gosse på sin moders graf.

 

– Det var vackert och sorgligt, säger jag. Men nu måste jag nog gå.

Jag ska bara stanna en natt i Schweinfurt och vill hinna se lite mer av staden.

och folket äter grisFriedrich Rückert må vara på väg att glömmas i resten av Tyskland och världen, men i Schweinfurt är han alltjämt i centrum, bokstavligt talat. Mitt på Stora torget, eller Marktplatz som det ju heter i tyska städer, står han staty. Eller rättare sagt sitter han ner i en stol och har så gjort sedan bronsmonumentet restes 1890. Nedanför hans fötter huserar diverse allegoriska gestalter ur hans verk. På ett hus ett stenkast bort hänger en graverad platta som berättar att det var där Rückert föddes en majdag 1788.

Diktaren blickar mot det stolta rådhuset. Men jag vänder mig om och går åt ett annat håll. Jag har uppfattat att det är tjo och tjim på Martin-Luther-Platz utanför Sankt Johanneskyrkan. Under tre dagar högtidlighåller man Johannes Döparens födelsedag samtidigt som vi hemma i Sverige firar midsommar. Det rör sig om en stillsam – åtminstone så här på eftermiddagen – folklig fest där några musikanter uppträder på en lövad scen samtidigt som menigheten, mestadels pensionärer, sitter vid brandgula bord på brandgula långbänkar och inmundigar mat och dryck. I de omkringliggande stånden kan man köpa en bratwurst med bröd för två euro eller ett glas öl eller vin för samma summa.

I kvällningen vandrar jag över floden till mitt hotell. Vid ingången står några glada grisar. Det fanns en tid då man i Schweinfurt skämdes för sitt namn och genom diverse egendomliga teorier försökte hävda att det egentligen inte alls hade något med svin att göra. Men nu tycks man ha gett upp och istället försökt vända det till något positivt. Bilder och statyer av grisar syns lite här och var på gatorna. Det finns ju egentligen ingen anledning att göra sig lustig över namnet Schweinfurt. En gränstrakt mellan Sverige och Norge kallas Svinesund och i både Dalarna och Jämtland finns det sjöar som heter Gristjärnen. Och nära Ulricehamn i Västergötland heter en ort Köttkulla. Om det nu har med saken att göra.

Från mitt hotellrum blickar jag ut över floden. Lastpråmar passerar. En gigantisk båt lägger till vid kajen, ett flatbottnat kryssningsfartyg som gör ett stopp på sin färd längs Main. I dess glasväggar ser jag hotellfasaden spegla sig och där – i ett av fönstren – står jag och tjuvröker, lutar mig ut, samtidigt som månen går upp över Schweinfurt.

Johan Werkmäster, text och bilder

 

 

 

Ur arkivet

view_module reorder

Matematikern som knäckte Enigma

I takt med att Alan Turings postuma berömmelse vuxit har det kommit en flod av böcker, pjäser och filmer om mannen som knäckte tyskarna Enigma-kod, nu senast The Imitation Game ...

Av: Ivo Holmqvist | Media, porträtt | 19 januari, 2015

Minnesmedaljong över Jenny Lind i

Näktergalen från Norden

Vi är många – både vanliga musikälskare och yrkesutövande musiker – som innerligt skulle önska att det hade funnits bara ett par få takter inspelade med musik framförd av gångna ...

Av: Thomas Notini | Essäer om litteratur & böcker | 26 januari, 2016

Illustration: Hebriana Alainentalo

Fantasi och mening

Kärleken har behov av verklighet.

Av: Tidningen Kulturen | Melker Garay : Reflektioner | 15 september, 2015

Illustration av slaget om Kurukshetra.

Krigarens ljus

”Din omsorg gäller bara gärningen inte gärningens frukter, låt inte dessa förföra dig att handla eller kedja din höga själ i den icke-gärningens klumpighets band” (Bhagavad-Gita II, 47 )

Av: Gilda Melodia | Gilda Melodia | 25 oktober, 2016

Füssli, Riefenstahl och Nuba

  En bild ur Leni Riefenstahls bok om Nubafolket. Füssli, Riefenstahl och Nuba Schweiz är ett välkänt textil- och exilland som i modern tid hyst sådana storheter som Lenin, Mussolini och Thomas ...

Av: Bo Cavefors | Essäer om konst | 29 Maj, 2007

Fritz Bauer

Fritz Bauer eller Auschwitz inför rätta

Vi känner alla till Eichmannrättegången i Jerusalem 1961, inte minst genom Hannah Arendts bok Den banala ondskan. Mindre känt är dock vem mänskligheten har att tacka för att denne folkmordsorganisatör kunde spåras upp och gripas ...

Av: Margareta Zetterström | Essäer om politiken | 05 mars, 2017

August och kvinnorna

Johan August Strindberg var sinnligt lagd med anlag för impotens. Impotensen kom sig av ett sedan barndomen inlärt dåligt självförtroende. I skuggan av fadern Carl Oscar, doktor Kapffs skrifter om ...

Av: Stefan Whilde | Essäer om litteratur & böcker | 14 Maj, 2011

 Nina Ahlzén

Ur Rumänska hundar av Nina Ahlzén

Poeten och skribenten Nina Ahlzén är född och bosatt i Göteborg. Bland annat har hon publicerat tre diktsamlingar och medverkat i flera antologier, till exempel The concept of interception Masspoem Series och Svensk ...

Av: Nina Ahlzén | Utopiska geografier | 05 september, 2017

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.

Cron Job Starts