Radio Nord är död - men arvet lever!

Den 30 juni 1962 upphörde den så kallade piratradion Radio Nord att sända från en båt i Östersjön. Den socialdemokratiska regeringen hade med stöd av centerpartiet kriminaliserat verksamheten som iscensattes ...

Av: Bertil Falk | 30 juni, 2012
Kulturreportage

Den 25:e ölen

Så här efter alla helgdagar, de olika högtidsdagarna har tillsammans med lördagar och söndagar bildat en ”bombmatta” av festtillfällen (också 2013 blir så om jag räknat rätt på hur dagarna ...

Av: Per-Inge Planefors | 04 januari, 2013
Gästkrönikör

Stefan Whilde

Psykiatrin – ett brott mot människofriden?

Som diagnos- och behandlingsmetod är psykiatrin med stor sannolikhet långt sjukare än sina patienter. Den delar frikostigt ut diagnoser och ordinerar substanser på ett sätt som gör psykiatrikern till en ...

Av: Tidningen Kulturen | 01 september, 2016
Stefan Whilde

 Chagall

Linda Bönström. Obruten svit

Linda Bönström är statsvetare, debattör och musikredaktör för Tidningen Kulturen. Dikterna ”Obruten svit” är hennes hundrade bidrag i Tidningen Kulturen.

Av: Linda Bönström | 24 augusti, 2015
Utopiska geografier

Möten och betraktelser i kristidernas Rethymnon 2014



Fyren i RethymonDet är olidligt varmt på Kreta nu i augusti och badstranden är överfylld av människor. Jag simmar ut i den långgrunda bukten och ligger sedan och flyter runt i det ljumma vattnet. Runt omkring mig talas olika språk och jag känner mig hemma i alla europeiska kulturer; skandinaverna, österrikarna, tyskarna, holländarna, grekerna njuter av semestern tillsammans. Även ryska resebolag har upptäckt Kreta och grekerna har anpassat sin skyltning därefter.

Fast grekerna är förstås i minoritet här. Om de inte arbetar för att serva turisterna, får de finna sig i att krypa in med sina badhanddukar mellan hotellens parasoller, som upptar största delen av stranden. De inhemska är hänvisade till en smal remsa längst ned vid vattnet. Den som överskrider gränser får ju betala…

Rethymnon på Kretas nordkust med sina cirka 33. 000 invånare har under årens lopp utvecklats till en berömd och älskad turistort med långgrunda sandstränder, restauranger och erbjudanden för alla smaker. Chania är den gamla huvudstaden med 70. 000 invånare och Iraklion, där 138. 000 bor, räknas som öns politiska och ekonomiska centrum.

I en tidigare artikel i Tidningen kulturen har jag berättat utförligt om öns historia, se http://tidningenkulturen.se/artiklar/reportage-mainmenu-37/resereportage-mainmenu-137/6611-ett-kaert-aterseende-efter-en-lang-odysse, men vill påminna om att ockupanter under alla tider har intresserat sig för Kreta på grund av öns strategiska läge. Det är därför lätt att förstå att alla dessa kulturer har satt sina outplånliga spår både i stadsbilden och i kreternas själar.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

De flesta känner väl till sin ös historia; Kreta ockuperades av bysantinerna, araberna, sedan bysantinerna igen från 1204, därefter erövrade piraten Enrico Pescatore Kreta och höll ön i sitt grepp tills venetianerna lyckades köpa tillbaka den fyra år senare. Venetianerna införde administrativa förändringar liknande dem i staden Venedig. Kreta delades först i sex regioner, senare i fyra med huvudstäderna Chania, Rethymnon, Chandakas och Sitia. Under den första delen av 1400-talet blev Rethymnon sätet för den latinske ärkebiskopen, något som gagnade Rethymnon som därmed blev Kretas ekonomiska och kulturella centrum.

Därefter kom ju turkarna. Invånarna värjde sig i långa tider mot de främmande makterna, något som resulterade i en lång rad revolutioner, men till slut insåg befolkningen sitt hopplösa underläge och började istället samarbeta med ockupanterna. Efter upproret 1896 levde kreterna halvt om halvt befriade under den grekiske prinsen Georg som högste kommissarie och folk återvände till sin ö för att bygga upp sitt hemland igen.

Nerantzes moskén i RethymnonIdag räknar den katolska kyrkan cirka 5. 000 själar och antalet sägs vara stigande. Katoliker från Albanien och andra mellaneuropeiska länder har invandrat hit, därtill är den katolska kyrkan missionerande. Men kretensaren är av hävd trogen den grekiska ortodoxa kyrkan och jungfru Maria är förutom alla andra helgon högst närvarande i det dagliga livet. Alla har sin egen ”Panayia”. På ön finns många kyrkor, men även de sex-sju moskéerna med minareter vårdas. Med hjälp av bidrag från EU restaureras nu Nerantzes Moskén, själva reparationen ska vara färdig 2016 och kosta 300. 000 Euro.

Den fem meter breda, halvmånformade huvudgatan, Arkadou, löper från hamnen ned till stora torget. Huslängor på båda sidorna av Arkadou förlänar besökaren välbehövlig skugga och skiljer gatan från havet och Eleftherios Venizelos-gatan. Under gångna sekler måste denna gata, trots ockupationerna ha upplevt goda tider om man betraktar de före detta ståtliga husbyggena. När det begav sig bedrev man handel med Chios och Smyrna, Konstantinopel (Istanbul) och Trieste.

Men tiderna förändrades. Textilvaruhandlarnas hyllor, de som hade varit fyllda med siden, sammet och satin av högsta kvalitet, har numera ersatts av billiga tyger. Jag minns att på 1960 och 1970-talen brukade affärsinnehavaren sitta på sin pinnstol utanför sin affär och prata och skvallra med ägaren av affären mittemot. För en liten stund kunde de då glömma bort den usla försäljningsstatistiken och istället ägna tiden åt trevligare samtal. Gatan var på den tiden samtidigt både levande och död.

Vapenhandlarna som förr försåg krigare och jägare med utrustning har fått stänga. Det låter positivt i mina öron. Nu går jag förbi samma affärslokaler och ser att de säljer hygienartiklar som parfymer, tvål och smink. Här finns också många skoaffärer och det egentillverkade utbudet av läder är stort. Väskor och livremmar. Människorna här är harmoniska, godhjärtade, lite tillbakadragna, kultiverade och många är ganska belästa.

På en stentrapp sitter en tiggare. Handen är utsträckt mot medmänniskorna som passerar utan att se. Jag lämnar ifrån mig några småpengar, för att lätta mitt samvete. Sedan går jag vidare. När jag lite senare går förbi honom och ser att han sträcker ut handen emot mig igen, påminner jag honom om att han redan har fått en slant av mig idag. Jag frågar om han talar grekiska och när han svarar att han är grek, undrar jag om han vill berätta varför han sitter där han sitter. Han skildrar med inlevelse sitt liv som är en lång, hjärtslitande historia om otur i livets irrgångar. Han säger att han skäms över att behöva tigga och vill inte bli igenkänd av någon, böjer sitt huvud, när någon bekant skymtar förbi.

Då jag känner kreterna som ett mycket stolt folk, förstår jag skamkänslan. Jag känner igen en god berättare och frågar honom därför om vi inte kan göra en liten affär han och jag, så där lite oss emellan. Jag erbjuder honom en symbolisk euro för en sannsaga. Mannen blir förtjust. Han har mycket att erbjuda av den kalibern försäkrar han mig, tittar sig omkring och pekar:

”Kyr Johannis från Smyrna hade en gång orientens största utbud av parfymer här på Arkadiou. Parfymerihandlaren var välkänd i Alexandria och Smyrna, ja ända bort till Konstantinopel kunde man förnimma hans underbara dofter… Affären i sig var liten och obetydlig, men bakom dörren fanns det en stor verkstad, där han framställde och lagrade sina varor. Där fanns all utrustning man kan tänka sig, allt från hushållsvåg till guldvåg, kokare, flaskor och burkar. Han framställde inga stora kvantiteter, bara det som behövdes. Kyr Johannis fyllde varsamt sina små kärl, som han ställde ut i skyltfönstret. Han sålde även kryddor, saffran, ambra, sandelträ, rosenvatten, doftoljor, ja allt som de fina turkiska damerna kunde ha användning av.

Moské i RethymnonKyr Johannis var lika välklädd som den finaste sultanen i pylsiga sidenbyxor med stickad tvåradig väst. Han var kort i rocken med ett huvud inte större än ett granatäpple. Men hans fickor var tunga av guldmynt och han blev respekterad av såväl greker som turkar. Men tiderna blev dåliga, affärens hörn fylldes snart med spindelväv, i glasen torkade essenserna, han störtades från tronen. Sidenbyxorna bytte han mot bomullsbyxor och på huvudet bar han sedermera en egendomlig mössa mer lik gendarmernas kepsar.

Istället för sin väldoftande parfym började han nu sälja spik av alla sorter för snickerier, för skeppsinredning, för skomakare och hovslagare. Men försäljningen uteblev. Spikarna rostade, de blev gulare och gulare för var dag och kyr Johannis hade inget bättre för sig än att skaka säckarna, så att rostspikarna inte syntes. Är det kanske samma rostiga spikar som vi som tvingas tigga på gatan försöker sälja idag?”

Som överenskommet söker jag Sherazade-tiggaren påföljande dag, men polisen har kört bort honom. Men efter en stund hittar jag honom i alla fall ute på kajpromenaden det vill säga på stadens näst största gata, EleftheriosVenizelos-gatan. Tills för fem år sedan var gatan Rethymnons marknadsplats. Varje torsdagsförmiddag brukade jag handla mina oliver och annat frukt och grönt här. Jag öppnar handen och visar honom euromyntet för att han ska komma ihåg mig och vår uppgörelse och han skrattar mot mig med sin tandlösa mun och gör en stor gest med handen:

”Ja, se här sammanstrålade folk förr från alla fyra distrikten och köpte och sålde sina dagligvaror; ris, socker, garn… Här möttes handlare och kunder av samma skrot och korn på ögonhöjd. Greker och turkar, det ena ståndet bredvid det andra. Det gjordes ingen skillnad på folk. Alla hade samma umgängesformer och ropade med lika höga röster. Det var bara på kläderna man kunde se varifrån folk kom, för i byarna klädde man ju sig lite olika.

Gubbarna som kom ned från bergen för att handla var klädda i svarta knäbyxor med ett rep av flätat hästtagel kring midjan. Om sommaren bar de fårskinnsvästar med pälsen utåt, på vintern med pälsen inåtvänd, stövlar upp till knäna och en krokig käpp i näven. Man förde med sig sin åsna med last av allsköns varor; olja, vin och fårost och kanske även andra egentillverkade mejeriprodukter.

Arkadi.  Kreta

Några av karlarna som kom var blonda och två meter långa med skägg och vilda, rullande ögon. På fötterna hade de höga läderstövlar och svarta knäbyxor som de knöt fast i midjan med ett rep, och så hade de en kortbladig kniv instucken bakom bältesrepet. Över axeln slängd; en levande kalv, eller ett får som skrek för glatta livet. Och händer hade de som rymde stora ostar. Även deras kvinnor vandrade den långa vägen ned till marknaden med stora risknippen och med kryddpåsar på sina åsnor.

Försäljarna från Rethymnon hade förkläden från midjan ned till knäna, kunderna kanske en krokig käpp som de pekade på varorna med. Ingen vara hade sitt bestämda pris på den tiden, allt köptes och såldes till dagspris. De som skrek högst och syntes mest sålde också bäst. Och profiten, den var säkrad, i nio av tio fall var varorna stulna. Som äggen till exempel, eller hönsen och fåglarna. Tro mig, man behövde inte ha egen jord för att hitta sådana varor. Man gick till grannbyns hönsgård och samlade helt enkelt in det man behövde. Det var bara handeln med vin och olja som var reglerad. Det fanns alltid mellanhänder som förhandlade och köpte bergsböndernas varor på vägen till marknaden.

Jag vet inte så mycket om turkarna, men en och annan sak kan jag ändå berätta utan att fara med osanningar. På dagarna vistades turkarna mestadels utanför staden, men eftersom de kristna ständigt gjorde uppror, stängdes den stora porten på kvällen och öppnade först på morgonen. På kvällen red kraftigt byggda, mörkhyade välklädda män med vita eller röda fez på huvudet på sina flotta ridhästar in i staden på väg till sina harem. Karlarna hade långa mustascher men var utan skägg. Deras klädsel var inte olik de kristnas, med undantag av att de såg renare och elegantare ut. Att de var turkar kunde man bara märka på huvudbonaderna som skilde sig från grekernas, som vanligtvis bar svarta sorgdukar på huvudet som tecken på det förtryck som de var utsatta för.

Efter kvällsmålet går man till caféhuset. Nu är tiden kommen för sagoberättaren att träda in på scenen. Han sätter sig ned med korslagda ben. Alla vet att allt han kommer att berätta är rena fantasier och lögner, och det spelar heller ingen roll att de har hört historierna förut. Turkarna lutar sig bekvämt tillbaka med sina vattenpipor och lyssnar med blickarna förväntansfullt hängande vid hans läppar.

Hans berättelser har ju ändå något att göra med var och ens vardag och i varje saga finns ett korn av sanning. Redan innan berättelsen börjar känner man igen sig i det som komma skall. Efteråt suckar åhörarna av tillfredställelse och bönar om ännu en saga. De sluter ögonen och lyssnar till berättelsen om greken som älskade sin åsna över allt på jorden och åsnan som till slut blev så bortskämd att han lät greken bli hans åsna... Som avslutning förväntas en nakli eller arsisiko, en obscen skildring till exempel om en turk med smak för unga pojkar som har förälskat sig i en kristen pojke ur en rik familj och försöker att få honom att bryta mot den kristna gudens lagar. Hela sällskapet håller andan, medan sagoberättaren avslöjar det våldsamma och skamlösa slutet. Som om luften hade gått ur dem sjunker åhörarna tillbaka på sina kuddar. Caféhusägaren öppnar dörrarna utmed havet och släpper ut pipröken. Långsamt börjar männen röra på sig. Man går hem till sitt harem.

den Ortodoxa kyrkan i  ArkadiDet kom till folkförflyttningar när Eleftherios Venizelos och Kemal Atatürk enades om att den turkiska befolkningen skulle bytas ut mot grekerna (armenierna) i främre Asien, på det att striderna folken emellan en gång för alla skulle få en ände. Se även min artikel på http://tidningenkulturen.se/artiklar/reportage-mainmenu-37/resereportage-mainmenu-137/16440-upplevelser-i-kappadokien-del-2

I båda befolkningsgrupperna uppstod förfäran, man trodde inte sina öron! Turk-kreterna var förtvivlade, likaså grekerna i främre Asien. Folk fick några månader på sig att packa ihop. Ångbåtarna låg redan och väntade i hamnen. Och vad skulle man ta med sig? Människorna förlorade sina hem och sin jord, sina olivträd som de ägt sedan generationer tillbaka, sina får och getter.

Turkarna blev rasande, någon började förtvivlat riva ur sitt fönster, andra följde efter och rev ut sina golv, det knakade och brakade överallt, folk skrek som tokiga. Kyrkklockorna slog, militären ryckte ut, ångbåtarna tutade, det var ett förskräckligt liv. Soldaterna slog en ring runt turkkvarteren och krävde att turkarna skulle ställa sig på led nere vid hamnen. Med kläderna i trasor kröp de fram, bet sig i läpparna av förtvivlan och sorg. Som om de vore tjuvar och banditer fick de gå ombord en och en. Det blev kväll och det blev åter dag, det hela tog ingen ände. Vid middagstid hördes ankarkedjorna dras in, ångbåtarna tutade. Och sedan skriken ur tusentals människostrupar, som tonade bort i vinden… Så utspelade sig turkarnas avsked från Kreta.”

Minnesmonumentet  i GerakariI byn Gerakari besöker jag minnesstoden för massmorden på byns invånare. Den 21 maj 1941 inleddes ”Operation Merkur”, som den tyska invasionen av Kreta kallades. Efter en vecka hade tyskarna övertaget och ockupationen dröjde fram till 1945. Under hela ockupationstiden förekom kretensiska motståndsaktioner och tyskarna hämnades genom att bränna ner hela byar. I den här byn sköts alla män över femton år till döds av tyskarna. Kvinnorna och barnen evakuerades till byskolan, även den lille pojke som senare skulle bli min man. Medan jag sitter där och tänker på hans släktingar som slaktades, kommer en kvinna och sätter sig bredvid mig. Hon undrar om jag har kommit för att vara med om minneshögtiden i kyrkan den 21 augusti. Vi börjar prata och när jag frågar henne hur det står till i byn så häri kristider, utbrister hon:

”Finns det någon stat på jorden förutom den grekiska, som är så grym att den tar ifrån de fattigaste av fattiga den lilla skärv de har för att kunna äta sig mätta den sista tiden i livet?”

”Är det så illa?”

”Jag hade 1600 euro i pension, de minskade den till hälften och på de 800 som återstår ska jag betala 100 euro i skatt per månad! Som riktiga fattiglappar måste vi vända på varenda cent för att klara oss. Som svenska kan du inte begripa hur vi har det! Många av oss gamlingar behöver mediciner också och ibland måste man gå till läkaren. Det har vi inte råd med längre och detta efter ett långt arbetsliv!”

Därefter följer det som jag möter överallt här på Kreta; på bensinstationen, i livsmedelsaffärerna, på promenadstråken, ja överallt där jag talar med folk:

”Först var det de som var satta att styra oss som plundrade staten. De införde euron. När vi sedan blev tvungna att ta lån i utländska banker för att inte gå i statsbankrutt, utnyttjade dom där (ursäkta språket) jävla utsugarna, tyskarna och amerikanarna, läget och låter oss fattiga betala de rikas skulder. Vi måste ut ur det här, bort med euron, ut ur EU!”

Från allas munnar klingar reklamen för det högerextrema nationalistpartiet ”Xrisi avgi”, Gyllene gryning.

Huvudgatan Arkadiou i RethymnonTillbaka i Rethymnon på kvällen delar min man och jag på en glass för 5,50 på en servering i närheten av havet. Vi är nästan ensamma i lokalen. Den unga servitrisen står ute på trappen och ler vänligt inbjudande åt de förbipasserande. Hon har ingen tur. När vi ska betala undrar jag hur det egentligen går med affärerna.

”Vi har aldrig haft så många turister i Rethymnon som i år och ändå går det inte ihop för oss! Det är det sämsta året hittills! Folk köper sin ”all inclusive-resa" och behöver varken mat eller dryck ute på stan’. Hit kommer de för att dela på en glass eller köpa en ”souvlaki” för 2,50. Säsongen varar mellan april och oktober och därefter blir det alldeles tyst. Allt stänger. Kreta går i ide.”

”Vad händer då med serveringspersonalen och de säsongsanställda?”

”Vi lever på våra släktingar för det finns inget arbete om man inte är kommunanställd eller har eget, förstås.”

”Jag antar att du kommer att plugga på universitetet till hösten?”

”Det har jag nog inte råd med. Mina vänner tar lån och pluggar i fem-sex år och sen hittar de inget jobb. Det blir för dyrt!”

Då vaknar naturligtvis läraren i mig:

”Kunskap är viktig, den kan ingen ta ifrån en! Passa på nu, tiderna kommer att förändras, du är fortfarande ung!”

”Jag förstår. Men jag stannar här i alla fall. Jag är 25 år och bor hos mina föräldrar. Det är vanligt nu. Jag får odla och sköta om djuren!”

Tiggeriet är förbjudet i Rethymnon. På gatorna har jag mött fyra personer som tigger. En söt liten tös i tolvårsåldern går från bord till bord på uteserveringarna och räcker fram handen (hoppas hon inte redan nu råkar illa ut!), en ung kvinna med sin lille son sitter på gatan, lutade mot en parkerad bil. Sjuåringen spelar på ett litet minidragspel, kvinnan räcker ut handen. Vad lär hon sin gosse?

På sommaren ska barn leka och på hösten ska de gå i skolan.

Nobelpristagaren i litteratur 1963, George Seferis skriver om grekernas kamp för ett fritt land i en av sina essäer och citerar också ur Makryannis dagbok, ”The Memoirs of General Makryannis”, generalen som offrade allt för att rädda Grekland under självständighetskriget:

”Vi kämpade för att hålla samman landet åt våra barn, åt dem som skulle komma efter oss. Varken den starke eller den svage bör använda sig av pronomenet ”jag”. Bara när en människa kämpar alldeles för sig själv eller gör sönder något, får han säga ”jag”. Men när människor kämpar tillsammans för att åstadkomma något ska de bruka ordet ”vi”. I ett samhälle finns det inget ”jag” bara ett ”vi”. Ingen får tillåtas luta sig tillbaka och njuta av sina förfäders eller andras arbete, trampa på lagarna och förväxla auktoritet med kunnande.

För oss européer borde det ovan sagda gälla lika väl 2014 som för grekerna år 1843. Nationalisterna i Europa har åter fått vind i seglen. EU är väl ändå framför allt ett fredsprojekt?

Lilian O. Montmar text
Mats Olofsson, bilder
Hemsida: http://www.bokforlaget-alerta.se

Ur arkivet

view_module reorder

Joe McGinniss, Castel di Sangro och de konventionella fördummarna

Joe McGinniss, Castel di Sangro och de konventionella fördummarna En kylig vintereftermiddag färdas jag genom Abruzzos berg i mellersta Italien. Jag har lämnat staden Pescara vid Adriatiska havet, följt motorvägen västerut ...

Av: Johan Werkmäster | Kulturreportage | 21 november, 2009

Josefine Klougart av Hanna Nilsson

Ett eget rum, en flytande bild att fånga

Vilka förutsättningar behövs för en människa för att kunna skriva? Författaren och språkvetaren Tove Folkesson sammanfattar sin magisteruppsats "Ett eget rum - en flytande bild att fånga", där hon med ...

Av: Tove Folkesson | Essäer om litteratur & böcker | 03 september, 2015

Den ödesdigra själv(o)tillräckligheten. Krigets anlete

Superbia, högmodet är alla synders moder sägs det. Vilket mått av primärnarcissism vi är nödgade att ha för att bära upp vår sviktande, osäkra och oklara självbild är växlande. Mellan ...

Av: Oliver Parland | Essäer om politiken | 28 juni, 2013

Om sjelen. Del II

Platon, som var elev av Sokrates og læreren til Aristoteles, tenkte og skrev om menneskesjelen. Ifølge konsepsjonen en finner hos Platon, gis det hos mennesket visse intellektuelle og moralske evner og ...

Av: Thor Olav Olsen | Agora - filosofiska essäer | 25 mars, 2014

Screenshot från videoverket

Intervju med konstnären Jesper O. T. Andersson

Årets ateljéstipendier i Rum 203 för konstnärer i Jönköpings län tilldelades i år konstnärerna Jesper O. T. Andersson och Liselott Bjurgard. Tidningen Kulturen fick en intervju med Jesper om Counterstrike ...

Av: Mathias Jansson | Konstens porträtt | 13 juni, 2016

Manlighet på liv och död

Omskärelseritualen som förut stärkt folkgruppen xhosa har kommit att försvaga dem. Pojkarna blir inte alltid män. Alkoholpåverkade och självutnämnda kirurger gör att några måste gå könsorganslösa, andra begravas. Den här ...

Av: Gustav Broms | Resereportage | 20 december, 2009

Bitte Andersson – mångsysslerska med anarkistisk DIY-attityd

  Bitte Andersson. fotografier Kim Varga  Bitte Andersson – mångsysslerska med anarkistisk DIY-attityd Agneta Tröjer och Kim Varga har träffat bokhandlerskan, serietecknerskan, filmarbeterskan och queerfeministen Bitte Andersson i hennes butik Hallongrottan på söder i ...

Av: Agneta Tröjer och Kim Varga | Övriga porträtt | 19 juni, 2007

Kunskapsträdets skuldror och luckorna mellan 1

Kunskapsträdets skuldror och luckorna mellan, om skulle gro bort vetskap. Full omnibussen hade sin en färg till yttre, byggnad vid gräsgrönt som nästan station här liknad något åt i höst ...

Av: Stefan Hammarén | Stefan Hammarén | 11 oktober, 2012

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.