Bland topparna i årets skivutgivning - i bokstavsordning

Artister: AnglesTitel: Epileptical WestSkivmärke/Distribution: Clean Feed/ www.cleanfeed-records.comArtister: The Bulgarian Voices Angelite with Huun-Huur-Tu & The Moscow Art TrioTitel: LegendSkivmärke/Distribution: Jaro/BAMArtist: Daniel HerskedalTitel: City StoriesSkivmärke/Distribution: Norcd/MusikkoperatöreneArtister: Femton olika artister och grupper ...

Av: Leif Carlsson | 23 december, 2010
Kulturreportage

Anteckningar från svunnen sommar

Här går man annars mest omkring och ser ut ungefär hur fan man vill, gärna i samma kläder som i går. En och annan fiskmås blänger kanske, om man tar ...

Av: Stefan Whilde | 01 oktober, 2012
Stefan Whilde

Cate Blanchett Foto: Popperipopp, Wikimedia commons. CC BY SA 3.0

Inför Oscarsgalan. Del 2: Carol

Ivo Holmqvists andra delen av essän inför Oscarsgalan 2016.

Av: Ivo Holmqvist | 15 februari, 2016
Essäer om film

Dataspel och konst i Norden från 1995 till idag

Det såg ut att bli en helt vanlig dag på konstmuseet, men plötsligt var de överallt. Muterade monster, dödligt beväpnade och skjutglada. Det fanns bara en sak att göra, döda ...

Av: Mathias Jansson | 28 oktober, 2013
Essäer om konst

Fragment från en önation. En resa till Indonesien



Unga spelar ett gammalt bambuinstrument, angklung, med stor glädje och entusiasm i BandungVi var ett delvis nytt och ett delvis gammalt gäng med rötter ifrån möten på Sigtunastiftelsen, som flög via Singapore till Jakarta, huvudstaden på den stora ön Java i världens folkrikaste muslimska stat, Indonesien, under påsken 2014. Att resa så långt med många timmar sittande på flyget och med ett antal timmars tidsskillnad är alltid lite tufft och därmed blir minnena från de första dygnen lite luddiga och oklara. Besöket på det etnografiska museet redan dag ett gjorde trots detta ett starkt intryck. Beskrivningar av några av de fler än sjutton tusen olika öarnas befolkning, kultur och riter lämnade spår, inte minst de från västra Guinea med sin mörkhyade befolkning. Men där fanns också många exempel på olika typer av klädsel, vapen och rituella symboler från andra ökulturer, skuggspelsdockor, masker, kanoter i form av urholkade trädstammar och totempålar med grinande andar och mytiska väsen. Detta gav en första inblick i detta märkliga lands många ansikten och kulturella former, ett land som inte blev en sammanhållen nation förrän runt 1950 under Sukarnos hårda ledning. Ett stort gäng skolelever besökte museet samtidigt som vi. De flesta av flickorna och de kvinnliga lärarna bar en form av vit slöja och många, både flickor och pojkar, sökte kontakt och ville bli fotograferade tillsammans med oss främlingar från en annan kontinent.

Jakartas hamn med sina stora, slitna men vackra träskonare med höga stävar och män som slet hårt med att lasta av och på dessa fartyg gav intrycket av att detta kunde ha skett också för hundra år sedan. Brecht och Kurt Weills ”Surabaya Johnny” dök ständigt upp i huvudet. Pojkar i tioårsåldern och uppåt dök som fiskar i vattnet, lekte och stojade. Nära hamnen fanns rester av holländsk kolonialism i form av gamla bedagade byggnader med spår av forntida skönhet och rikedom.

Utsikt från toppen av det buddhistiska världsarvet Borobodur på JavaNästa morgon tog vi en specialchartrad buss tillsammans med guiden Tomo till staden Bandung, där det bestående minnet är kvällskonserten på Saung Angklung Music School Udjo, med ungdomar som med stor energi och glädje visade upp traditionell dockteater, vackra danser och spelade melodier på traditionella musikinstrument som gamelan, ett slags xylofonliknande instrument som man slår på med en liten trähammare, och angklung, som är bambuinstrument stämda i olika tonhöjder, vilka man skakar sidledes för att de ska avge sin specifika ton. Musiken kom att ackompanjeras av ett tropiskt skyfall som trummade mot tälttaket som täckte oss. Till slut fick även publiken, som bestod av både utländska och inhemska turister, delta i ett enklare försök att spela angklung och sedan dansa en slags ringdans tillsammans med de uppträdande. Visst kändes det lite turistiskt men på samma gång ganska oförstört och glädjefullt.

Dagen därpå tog vi ett tåg från Bandung till Yogyakarta, staden som brukar betraktas som det kulturella centret på den stora ön Java. Den sju timmar långa tågresan tog oss igenom vackra, böljande landskap med tropiskt frodig växtlighet, gröna risfält och många vulkaner som silhuetter i bakgrunden men också förbi det ställe där ett jordskred ägt rum ett par veckor tidigare. Nere till vänster såg man loket ligga kvar i leran efter den stora urspårning med flera dödsfall och många skadade som skett då. Enligt flera källor hade årets regnperiod varat längre än normalt och därmed orsakat fler skador i form av bland annat översvämningar och jordskred. På många ställen såg man människor i sina traditionella trekantiga hattar slita på fälten medan andra låg och vilade på de typiska små fristående, upphöjda ”verandorna” med tak som skydd mot solen.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

På väg mellan Bali och LombokVi checkade in på det mycket vackra Phoenix Hotel i jugendstil i Yogyakarta. Den centrala byggnaden hade en gång i tiden varit privatbostad för en förmögen holländsk kolonisatör. Luften var fuktig och tung av värme här liksom på andra ställen. Hotellrummet med sin ständiga luftkonditionering var däremot desto svalare men det dröjde inte mer än några minuter efter att man tagit sin dusch, bytt kläder och stigit ut utanför rummet förrän man återigen var genomsvettig.

Nästa dag besökte via vår inofficiella reseledare, professor Antoon Geels, organisationen Interfedei, som arbetar för interreligiösa möten och samtal mellan framför allt muslimer och kristna. Indonesien består till ca 90 procent av muslimer av olika schatteringar men det finns också betydande grupper hinduer och kristna i landet. Vi blev vänligt mottagna av en av organisationens ledare, Elga Sarapung, kvinnlig f d protestantisk pastor, och två av hennes muslimska medhjälpare. 

De berättade lite om hur de arbetar mestadels bakom kulisserna och organiserar möten mellan t ex universitetsstuderande med olika religiös tro i olika former av samarbetsprojekt. Den svenska studenten Emma från Umeå dök också upp efter ett tag och berättade om sin forskning kring hur organisationen fungerar, vilket ska resultera i en universitetsuppsats så småningom. På olika sätt framskymtade det att det finns en hel del spänningar under den lugna ytan i landet. Efter lunch i vilsam miljö bland ankor och höns på landet vandrade vi runt bland batik- och trähantverkare för att sedan ta en lugn kväll på hotellet.

Dagen därpå blev en späckad dag som började med att vi tog cykelriksha till sultanens palats (Yogyakarta är den enda region i landet som har en sultan med politisk makt) och sedan till den första sultanens harem, som nu låg i ruiner. Vår ganska fundamentalistiske guide Arinto berättade om sin tro och förklarade att den lilla vita virkade mössan han hade på huvudet under kepsen var ett tecken på att han vallfärdat till Mecka. 

Han gick också undan för att be vid lämpliga tidpunkter. Ännu så länge är Indonesien ett liberalt muslimskt land men man kan se tecken på att en strängare syn på religionen slår igenom. Alltfler kvinnor bär huvudduk.

Glada skolflickor på LombokBussen tog oss nu till ett buddhistiskt kloster där vi en kort stund blev mottagna av en vänlig munk från ön Flores, som berättade lite om hur de tio munkarna i klostret lever. Buddhismen var en gång i tiden stor här men idag är anhängarna väldigt få. Eftersom munkarna inte själva får laga mat kommer därför församlingsfolk ifrån städer och byar runt omkring med mat varje dag.

Strax intill klostret ligger en storslagen ruin från 800-talet, nämligen Borobudur, världens största buddhistiska tempel. Området, som länge legat begravt i vulkanaska, återupptäcktes på 1800-talet och räknas nu som ett av UNESCO:s världsarv. 

Vi vandrade medsols runt och uppför den stora byggnaden med mängder av inkarvade berättelser på murarna till toppen, som symboliserar Nirvana (i ärlighetens namn fuskade vi lite och tog några genvägar, inte minst på grund av den starka värmen!). Ganska utmattade trodde vi nu att vi skulle återvända till våra svala hotellrum men istället var det dags för en rundtur med häst och vagn i en traditionell by. 

Det blev trots detta en fin upplevelse med fortfarande genuin verksamhet och en liten inblick i livet i en fungerande by. Efter en halvtimmes vila och uppfräschning på hotellet var dags för kvällens middag och efterföljande dansföreställning ur det indiska eposet Ramayana. Det kändes lite magiskt att sitta ute i fullmåne och se de skickliga dansarna spela upp berättelsen om hur den onde kungen på Sri Lanka tillsammans med sina demoner rövar bort Ramas drottning Sita och hur Rama och hans bror på olika sätt försöker få henne tillbaka. Till slut lyckas de med den vita apan Hanumans hjälp. Det blev akrobatik på hög nivå, suggestiv dans, eld och ondskefulla demoner i vilda danser till ackompanjemang av traditionell musik och sång.

Nu var besöket på Java slut och de närmaste tre dagarna tillbringade vi på ön Bali, där hinduismen är den allt dominerande religionen, vilket märktes på många sätt. Utanför många byggnader, även hotellen och affärerna, låg varje morgon en tallrik med nya offergåvor till gudarna bestående av t ex lite frukt och blommor. De traditionella husen var omgärdade av höga murar och innanför dem skymtade många hinduiska små tempel med gudabilder och offergåvor. Av vår guide fick vi veta att man har många sådana på sin innergård men att han som hade en relativt liten familj endast hade tre. 

De duktiga dansarna av Ramayana-eposetBali är en mycket vacker ö men jag fick känslan av att turismen och då inte minst det australiensiska inflytandet hade förvandlat denna mytomspunna ö till ett kommersiellt turistparadis. Det visste jag egentligen i förväg men blev ändå aning nedslagen över att vi inte lyckades komma förbi denna yta och kunde hitta det traditionella liv som åtminstone enligt böckerna fortfarande finns på andra sidan murarna. På flygplatsen hade jag köpt boken ”A House in Bali” av kompositören Colin McPhee och kunde där läsa mig till hur livet såg ut på Bali under första hälften av 1900-talet. Både detsamma och väldigt annorlunda. Där fick jag också en förklaring till hur kastsystemet fungerade och, enligt vår guide, till stora delar fortfarande fungerar på ön. Det styr inte så mycket vad man arbetar med eller gör men mer vilken status man har i sociala sammanhang där det är av största vikt att veta sin plats och sin rangordning. Det kan bland annat påverka hur du sätter dig på en högre eller lägre nivå än en person av annan kast. 

Mc Phee beskriver hur han fascineras av musiken och dansen på ön och försöker samla ihop material och skriva ner det mycket annorlunda sättet att utföra musik på. En dag i Ubud, när gruppen sitter på en förstklassig restaurang och håller på att avsluta den utsökta lunchen, sticker jag på egen hand iväg till museet bredvid medan de andra dricker starkt, gott kaffe. Det är konstnären Don Antonio Blancos bostad och ateljé som sedan några år är ett museum öppet för allmänheten. Jag vandrar uppför en backe och möts strax efter ingången av en ung man i traditionell klädsel med en stor svart fågel på armen. Ovanför hans huvud sitter en röd och en blå kakadua på två pinnar. Han låter mig hålla den mycket tama näshornsfågeln och fågelns och min blick möts.

Runt 1930-talet bosatte sig några europeiska konstnärer på Bali. En av dem var spanjoren Blanco som sedan gifte sig med en berömd balinesisk dansös och fick sonen Mario. Nu är sonen ansvarig för muséet och även han konstnär. Utanför ingången till den magnifika villan finns en enorm, lite kantig, modernistisk staty av Shiva och i huset möts man av en spännande interiör. Jag kan inte annat än tycka att konsten på väggarna är rätt bedrövlig med halvnakna kvinnor med stora bröst som främsta kännetecken. Lite av hötorgskonst är det nog. 

Däremot är utsmyckningen av huset med dess slingrande former och varma färger spännande på både in- och utsidan och trädgården är prunkande vacker. Störst intryck gör ändå mitt möte med fågeln.

En ande i hotellträdgårdenVad blev Bali mer för mig? Jo, massage på stranden, en uppfriskande simtur i hotellpoolen i spöregn, utsikt och lyxhotell för surfare. Vackra hinduiska tempelruiner insnärjda i grönska, utsikt över vulkanen Mount Batur och sjön med samma namn. Ett skansenaktigt stopp i ännu en by, nu helt färgad av turismen, men också ett besök hos en traditionell helare, där en av oss i gruppen fick en kort behandling till ett rätt högt pris.

Den tredje lite större ö vi kommer till är Lombok, som ger ett annat intryck än Bali. Vi åker svävare dit och njuter av ett spegelblankt hav och storslagna vulkansiluetter. Lomboks befolkning är till största delen muslimer men av en befriande enkel och lättsam sort, åtminstone att döma av vår mycket sympatiske guide Muls berättelser. På det lyxiga hotellet möts vi av långa korridorer där geckoödlorna kilar upp och ner längs väggarna, en vacker strand och en stor trädgård med statyer av andar och full av tropiska blommor och mycket frodig växtlighet. Så fort man stiger ut ur hotellrummet blir glasögonen alldeles dimmiga av temperaturskillnaden.

Vår vänlige guide tar oss till små, nästan obefolkade öar nästa dag. Där försöker vi snorkla med dålig utrustning men får ändå chansen att se några färggranna fiskar och korallrev. Stränderna är vita och vi går där och plockar snäckor och fossiler. På en av öarna bor endast en familj med tre mindre barn, som ser storögt på oss märkliga varelser men sedan leker glatt med varandra. Vi äter återigen grillad fisk med grönsaker och dricker från varsin kokosnöt innan det är dags att stiga i den lilla båten för att resa vidare. Paradisiskt, javisst, men också mycket skräp i form av plastbitar och pappersförpackningar i havet.

En annan dag tar guiden oss oannonserade med till en skola i närheten av hotellet, där vi får möta spralliga elever i tioårsåldern och deras mycket välkomnande lärare. Atmosfären är varm, glad och vänlig och barnen sjunger ett par sånger för oss. Därefter åker vi till den lokala marknaden med sina färggranna stånd och myller av lokalbefolkning. 

Vi hinner göra en hel del annat också under våra kvarvarande dagar på ön men det bestående intrycket av Lombok blir, i motsats till Bali, att detta är en ännu ganska oförstörd ö med sin alldeles egna atmosfär, fortfarande inte alltför påverkad av turismens sämre sidor. Som turist kan man ju inte låta bli att reflektera över det kluvna i sitt eget förhållningssätt, nämligen att både önska det genuina och äkta och samtidigt genom sin närvaro påverka just dessa omständigheter.

Varje resa innebär något nytt. Trots vissa kluvna känslor inför olika företeelser under resans gång och vår roll som turister, kändes det vid hemfärden som om mina nio reskamrater och jag ändå fått smaka på intressanta delar av detta stora och splittrade lands rikedomar i form av olika kulturer, religiös tro och levnadssätt och att vi fått en slags sammanhållen om än på samma gång fragmentarisk bild av ett mångkulturellt örike som trots alla sina separata övärldar på något sätt lyckas fungera som en helhet. Det är bara att hoppas att öppenheten och toleransen får fortsätta att känneteckna Indonesien även i framtiden.

 



Elsa Maria Lindqvist, text och bilder

 

Ur arkivet

view_module reorder

Magisk Prag

 Nyligen visade SVT den fascinerande dokumentären "Åter till Prag", där Astrid Ohlsén repriserar filmbilder från ett besök i revolutionsyrans Prag 1989. Hon intervjuade då också den tillbakadragne Vaclav Havel; regimkritikern ...

Av: björn gustavsson | Resereportage | 06 december, 2009

I häxornas krets, om häxtron i Sverige

En insändare på DN-debatt under titeln ”Religionsfriheten missbrukas” lyder:”… det är upprörande att Borås tingsrätt friade föräldrarna som bedrev djävulsutdrivning på sin flicka, som kallades häxa”. På säkerhetsavstånd från skärtorsdagsnatten ...

Av: Lilian O. Montmar | Kulturreportage | 16 maj, 2012

Min kreativitet håller mig vid liv

Inom mig klämtar en ständig geografisk samt själslig längtan till några platser. Känslan förstärks, vidgas med tid och avstånd. Detta har legat latent som ett virus under lång tid, först ...

Av: Jenny Markström | Gästkrönikör | 12 december, 2013

Det nya Magritte museet i Bryssel

Mitt i hjärtat av Bryssel ligger det nya René Magritte museet som invigde den 2 juni 2009. Man undrar vad Magritte själv skulle säga om placeringen vid Place Royal, det ...

Av: Mathias Jansson | Kulturreportage | 18 juni, 2009

Foto Hedda Jansson

Fyra vittnesbörd i Malmö

Vid det ekumeniska eventet på Malmö arena strax efter den ekumeniska gudstjänsten i domkyrkan i Lund gav fyra personer sina vittnesbörd. Påven Franciskus kommenterade dessa i sitt tal: "Låt oss ...

Av: Per-Inge Planefors | Gästkrönikör | 07 november, 2016

Hjalmar Bergmans hemsökelser

I ”Författaren” berättar Ivar Lo-Johansson hur han på Stockholmsutställningen 1930, själva den nya tidens manifestation, fick syn på en apart uppenbarelse mitt bland framtidsvisionerna. Det var Hjalmar Bergman. Lo-Johansson betraktar ...

Av: Göran Lundstedt | Essäer om litteratur & böcker | 08 maj, 2014

Anita Björk och Graham Greene

I en artikel i Svenska Dagbladet om Anita Björk som avled i onsdags sägs att hon hade kunnat göra internationell karriär, efter en biroll i en Hitchcock-film. Men hon sammanlevde ...

Av: Ivo Holmqvist | Essäer | 28 oktober, 2012

Ta inte tag i ditt liv

  Varför klingar frasen ”ta tag i ditt liv” i mitt huvud allt som oftast nu för tiden? Varför är denna förmaning den mest uttjatade i dagens samhälle? Jag kanske inte vill ...

Av: Sofia Jarl | Gästkrönikör | 20 februari, 2012

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.