Dagisfröken blir en pop stjärna

Carolina Wallin Pérez är sångerskan som skivdebuterar på ett speciellt sätt.Debuten "Pärlor och svin" är fylld med Kent-covers. Låtarna har skalats av och fått på sig en jazz-kostym.Carolina berättar att ...

Av: Johan Svensson | 26 november, 2009
Musikens porträtt

Den naturliga uppenbarelsen och den historiska. Stagnelius Näcken än en gång

Kvällens gullmoln fästet kransa Älvorna på ängen dansa,Och den bladbekrönta näckenGigan rör i silverbäcken. Liten pilt bland strandens pilarI violens ånga vilar,Klangen hör från källans vatten,Ropar i den stilla natten: "Arma gubbe! Varför spela?Kan ...

Av: Erland Lagerroth | 02 januari, 2013
Kulturreportage

Thomas Bernhard. Om geniet och fallet eller de sammanväxta i en verklighetens fiktion…

"What matters is whether we want to lie or to tell the truth and write the truth, even though it never can be the truth and never is the truth” (T ...

Av: Göran af Gröning | 03 oktober, 2013
Essäer om litteratur & böcker

Jesper Nordström

Och plötsligt sticker det språkligt avvikande i ögonen

I trappen där jag bor finns ett genuint svensk namn. Mitt eget. Men eftersom mina föräldrar lider av svår Danmarkofilia kan vi spåra det till landet som gav oss fet ...

Av: Jesper Nordström | 23 november, 2015
Gästkrönikör

Walking on Manchester



The War museum till vänster och BBC I Manchester regnar det alltid och vinden blåser oavbrutet, men britterna kallar det vänligt för “bris”. Det är en mörk och kaotisk stad, där det gamla olyckligt tränger sig med det nya.

Strukturer helt av glas och stål kväver de gamla viktorianska byggnaderna av vitstensblock, eländigt nedsvärtade av tiden och smogen. Att promenera på gatorna i Manchester är som att bege sig in i en orolig dröm, befolkad av människor och scenarier som är dissonanta, asymmetriska, obalanserade. Trots att det dystra och rökiga landskapet från den industriella revolutionen har fått ge vika för en glänsande High-tech miljö, är jag ändå nedsänkt i svart elfenben och benvitt, som målningar av Lowry, stadens stora konstnär.

Landskapet är hårt och disharmoniskt, i stil med Clockwork Orange boken av mancunian Antony Burgess, som kan räknas in bland de största moderna engelska författarna.

Manchester var den första industristaden i världen. Richard Arkwright öppnade en bomullsfabrik anno1783 på Miller Street, och inom loppet av några år öppnades ytterligare åttiosex fabriker i centrala delen av staden.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Romarnas fastning och Hiltons HotelDe brittiska kolonierna i Amerika gav tillgång till billig bomull, handplockad av slavar. Bomullen anlände till Liverpool (staden som blev mäktig och rik tack vare slavhandeln) och fraktades genom kanalen till Manchester. Här fick vita engelska arbetare ta över. De levde oftast i anslutning till fabriken under vedervärdiga förhållanden. När textilindustrin dog ut helt under 1970-talet blev Manchesters innerstad på gränsen till övergiven. Efter åratal av ekonomisk nedgång som följdes av en stadig minskning av befolkningen, har detta helt förändrats de senaste åren; digitala, kreativa, finansiella, juridiska och kommersiella tjänster har tillsammans med bioteknik, avancerad tillverkning, miljöteknik, turism, globala sportvarumärken, medier och fastigheter förvandlat Manchester till en lysande global stad. Det är en stad helt fylld av kontraster, där fattigdom och rikedom syns tydligt i stadsstrukturen. Näst efter London, är staden fullproppad av mångmiljonärer, men med en större grad av social misär. I en stad med två och en halv miljon invånare upplever en halv miljon effekterna av en extrem fattigdom, medan en och en halv miljon människor riskerar att sjunka ner i en djupare fattigdom.

Emmeline Pankhurst till vänster tillsammans med sina döttrarEn av hjältinnor i detta blåsiga Manchester är Emmeline Pankhurst, född år 1858 i en värld där kvinnor inte hade några rättigheter alls: ingen utbildning, inget arbete, ingen rösträtt. Ändå lyckades hon grundad Women's Social and Political Union i sitt hem på Nelson street 61-62, som idag har blivit “the Pankhurst Centre”: ett undanskymt litet hus, som ligger inklämd bland Manchester University Hospitals gamla och nya byggnader.

Emmeline Pankhurst beskrevs som magnetisk, modig, djärv och beslutsam. Dåtidens tidningar kallade henne rakt på sak: terrorist. Inrikesministern själv kallade kvinnorna i hennes militanta rörelse ”galna och sjuka”. I själva verket ville kvinnorna inte alls förstöra systemet, de ville vara en del av det. När dessa övremedelklasskvinnor gick ut och demonstrerade, bärande vida hattar med plymer och blommor, insvepta i långa eleganta klänningar, stirrade folk med uppspärrade ögon. Man hade aldrig sett något liknande, något så vanvettigt. Det var som att se djävulen i egen person och man gjorde korstecknet. Pankhurst fattade snabbt att det inte skulle räcka långt att bara gå ut och demonstrera - etablissemanget visade ett kompakt motstånd. Demonstrationerna ersattes med stenkastning, fönsterkrossning och anlagda bränder i kända politikers hem. Hela kyrkor brändes också ner. Emmeline och många andra kvinnor arresterades och sattes i fängelset. De fortsatte protesten med att hungerstrejka.

På Tesco“Jag skulle hellre vara en rebell än en slav. Jag skulle hellre dö än kapitulera, och detta är andan i vår rörelse […] Jag vill ha rätt att rösta i det land som födde mig, eller jag ska dö. Min utmaning för denna regering är: döda mig eller ge mig min frihet. Jag ska tvinga dem att göra ett val “ sade hon.

Rätten att rösta erhölls den andra juli 1928 och Emmeline dog samma år, några veckor tidigare.

År 2014 går jag på de regniga och ylande gatorna i Manchester, och ser mig omkring. Högklackade managers med Burberryväskor, grupper av flickor med den ”eviga” mobiltelefonen i handen. De ropar ofta "fuck you”, skrattar högt och trallar omkring. Dessa kvinnor verkar ha alla rättigheter i världen, men är det verkligen så? Sedan finns de andra, de som aldrig går ut ensamma. De döljer kroppen och ansiktet under långa svarta kläder och jag kan bara se deras ögon. Jag tar deras klädsel, dumt nog, som en personlig provokation. Jag skulle vilja se dem alla på torget, medan de befriar sig från maskeraden och gör en stor brasa av det.

The Lowry EntrèDet skulle behövas en annan Emmeline, tänker jag, en insider, en som är med i deras gemenskap. Men om jag bodde här permanent skulle jag efter några månader inte ens lägga märke till dem. De skulle bli en del av stadens bakgrund som Waitrose, Gay Village och pariserhjulet. Jag skulle inte märka dem i Arndale, det största och lyxigaste köpcentrumet i England eller på de gigantiska supermarkets Tesco och Sainsburys, där de handlar beväpnade med en kundvagn och ett följe av barn. De skulle förvandlas till ett etniskt koncept, kvinnor i det muslimska samfundet, vid sidan om alla de andra: de asiatiska, afrikanska, indiska kvinnorna. De skulle glida in i territoriet av det gränslösa samhället, en stad utan gränser, det multikulturella Manchester.

Å andra sidan, finns i den här staden, enligt den polske baristan som jobbar för strax över minimilön på kaffe Nero, åtminstone tre goda inslag:

Bra öl, trevliga människor och klubbar med bra musik, i synnerhet Indie-Rock.

”Den här staden känns lika tung som bly”, säger jag till honom.

Han tittar på mig med en förvånad min, han förstår inte vad jag menar.

Walkin onHan kanske tycker att jag är oförmögen att förstå och ta in denna stads mörka glödande skönhet. Jag kan inte uppskatta den poesin som finns på dessa ständigt blöta gator. Romarna skapade, en gång i tiden, staden men kvar finns bara en fästning och precis bakom den stiger Hiltons Hôtel i hela sin prakt.

För bara några år sedan, var Manchester känd som Gun-Chester, på grund av att väpnade brott var högst i hela nationen. De kunde också ha kallat staden för Gang-Chester, eftersom olika gängkrig rasade i de fattigaste delarna och delade upp territorier för försäljning av narkotika. Idag har situationen förbättrats avsevärt.

Den mest surrealistiska platsen i Manchester är utan tvekan det gamla hamnområdet

"Salford Quays”. Det är ett hypermodernt bostadsområde med futuristiska strukturer av glas och metall omgivna av vatten. Ett Dubai i miniatyr. Huvudattraktionen är, bortsett från BBC och The War Museum, The Lowry - en byggnad som verkar vara designad av en arkitekt som låg i dvala. The Lowry rymmer konstgallerier, teatrar, konsertsalar och restauranger.

Deras "mission" är att presentera det bästa inom performance och bildkonst, men framför allt att främja Laurence Stephen Lowrys konst, konstnären som mer än någon annan har uttryckt det väsentliga i denna stad. Galleriet visar den största permanenta samlingen av hans konst. Hans målningar är omisskännliga. Scener av ett Manchester i svart och vitt, omgivna av fabriksmolnen, bebodda av en tyst och stiliserad mänsklighet som verkar bära hela världens tyngd på sina axlar. Till kritikerna som såg människorna han målade som dockor, svarade Lowry:

[…] naturliga former skulle ha brutit förtrollningen, det är därför mitt folk är halvt overkligt. Människorna i mina teckningar ... ingår i en privat skönhet som hemsöker mig. Jag älskade dem och deras hem på samma sätt, som en del av en vision […]

SalfordDet finns också en tydlig vision i utvecklingen av denna stad. Lördag 15 juni, 1996 , detonerade IRA en bomb i centrala Manchester. De hade ringt några timmar innan och varnat myndigheterna. Man kunde evakuera området men bomben kunde inte desarmeras. Den skadade tvåhundra personer och orsakade enorm förödelse. Redan från början beslutade myndigheterna att inte bara bygga om och reparera det som skadats, men också att omvandla den fruktansvärda händelsen till en möjlighet. Nu kunde man göra Manchesters centrum mera attraktivt för den som ville bo, arbeta, handla eller helt enkelt ha roligt där. Bevarandet av stadens arkitektoniska struktur var en annan grundläggande val.

Medan jag går med den eviga paraplyn på de blöta gatorna i Manchester, ser jag att denna strategi har varit framgångsrik. Staden är kanske inte vacker men är sig själv. Hon har tagit reda på och respekterat sitt förflutna, men det har inte hindrat henne för att kasta sig helt orädd in i framtiden.

Lowrys målning”Jag är ingen konstnär. Jag är en man som målar”, sade Lowry.

Samma sak kan Manchester säga om själv:”Jag är ingen skönhet, men jag lever.”

 

Nadia Scapoli, text och bilder

 

 

Ur arkivet

view_module reorder
Ove Allansson. Foto: Tre böcker

En sjöman har gått i land

Ove Allansson har lämnat skeppet. Han blev 83 år. Han hade provat flera yrken men sjömanslivet blev det som lämnade djupast intryck i honom och i hans författarskap. Han skrev ...

Av: Benny Holmberg | Litteraturens porträtt | 24 januari, 2016

Richard Kriesche ur verket Genspur från 2001. Foto: Mathias Jansson

Richard Kriesche österrikisk New Media Art pionjär

Richard Kriesche tillhör en av pionjärerna inom New Media Art i Österrike. Han har varit verksam sedan 1960-talet och deltagit på flera av Venedig biennalerna och på Documenta i Kassel ...

Av: Mathias Jansson | Essäer om konst | 09 augusti, 2016

Wilhelm Waiblinger Foto: Wikipedia

Geniet Wilhelm Waiblinger

En spännande berättelse om talang och erotik av Bo I. Cavefors.

Av: Bo I Cavefors | Litteraturens porträtt | 29 oktober, 2017

Surya or the Sun God, Konark Foto Raveesh Vyas

Surya. En kvinna i solen och hennes skugga

Ett förlag i Bombay har givit ut indiska legender, sagor och mytologi i tunna häften med enkla bilder och lättillgänglig engelsk text. Jag fann denna berättelse bland annat, till hälften ...

Av: Annakarin Svedberg | Essäer om religionen | 24 mars, 2017

Förfallets natur

Förfallets natur    Fallande änglar, Pieter Bruegel den unge. Leif V Erixell, redaktör för serie Prometheus på bokförlaget h:ström - Text & Kultur, diskuterar det samhälleliga förfallets natur. Den mest typiska associationen när man ...

Av: Leif V Erixell | Essäer om samhället | 23 november, 2006

Foto: Karin Lindroos & Come to Finland Publishing

Reseaffischer med glamour och humor

 På Nationalmuseet i Helsingfors pågår just nu en utställning över findlänska reseaffischer. Det är startskottet för museet att fira att det självständiga Finland fyller 100 år.

Av: Lena Andersson | Kulturreportage | 22 maj, 2017

Bo Gustavsson

Låt oss befria oss från vår förljugna självbild

Bo Gustavsson om krig, våld, dubbelmoral och rädsla för oliktänkande.

Av: Bo Gustavsson | Gästkrönikör | 27 januari, 2015

Marja Beckman

Vi ville förändra rockvärlden

Under sommaren återupplivar jag några av mina Akashaartiklar på min egen blogg ordinsamling.marjabeckman.se. Kanske kan de gamla texterna inspirera någon cool 20-årig tjej där ute.

Av: Marja Beckman | Gästkrönikör | 04 mars, 2017

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.