The Host – the enemy – or friend – within

The enemy within can easily be symbolized by aliens. The enemy threat from abroad is more associated with vampires. They come from the east and they want our blood. The ...

Av: Belinda Graham | 01 april, 2013
Kulturreportage

Från Friskatorpet: Berättaren, berättelsen

Jag är den som berättar. Ger en röst åt det som ingen har. Jag är den som bevittnar. Ser det ingen annan ser. Denna plats, denna tid. Vad som strömmar ...

Av: Emma Ehrlekrona | 07 juli, 2010
Gästkrönikör

Dialog mellan en missionär och tre kinesiska konvertiter

Missionären: Hur många gudar finns det, mina bröder? 1e konvertiten: Tre.2e konvertiten: Två.3e konvertiten: Ingen.Missionären: Gräsligt! Svaren kommer från Djävulen.Alla tre: Vi vet inte varifrån du fått religionen som du lärt ...

Av: Raja Ram Mohan | 13 november, 2013
Kulturreportage

Carl Schmitts antiliberala partisaner

Carl Schmitts antiliberala partisaner Den rättshistoriska tidskriften Jur commune karakteriserade Heinrich Meiers bok Carl Schmitt, Leo Strauss und Der Begreiff des Politischen som "...une travail du grande qualité". Meier var 95 ...

Av: Bo Cavefors | 11 januari, 2007
Essäer om samhället

Walking on Manchester



The War museum till vänster och BBC I Manchester regnar det alltid och vinden blåser oavbrutet, men britterna kallar det vänligt för “bris”. Det är en mörk och kaotisk stad, där det gamla olyckligt tränger sig med det nya.

Strukturer helt av glas och stål kväver de gamla viktorianska byggnaderna av vitstensblock, eländigt nedsvärtade av tiden och smogen. Att promenera på gatorna i Manchester är som att bege sig in i en orolig dröm, befolkad av människor och scenarier som är dissonanta, asymmetriska, obalanserade. Trots att det dystra och rökiga landskapet från den industriella revolutionen har fått ge vika för en glänsande High-tech miljö, är jag ändå nedsänkt i svart elfenben och benvitt, som målningar av Lowry, stadens stora konstnär.

Landskapet är hårt och disharmoniskt, i stil med Clockwork Orange boken av mancunian Antony Burgess, som kan räknas in bland de största moderna engelska författarna.

Manchester var den första industristaden i världen. Richard Arkwright öppnade en bomullsfabrik anno1783 på Miller Street, och inom loppet av några år öppnades ytterligare åttiosex fabriker i centrala delen av staden.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Romarnas fastning och Hiltons HotelDe brittiska kolonierna i Amerika gav tillgång till billig bomull, handplockad av slavar. Bomullen anlände till Liverpool (staden som blev mäktig och rik tack vare slavhandeln) och fraktades genom kanalen till Manchester. Här fick vita engelska arbetare ta över. De levde oftast i anslutning till fabriken under vedervärdiga förhållanden. När textilindustrin dog ut helt under 1970-talet blev Manchesters innerstad på gränsen till övergiven. Efter åratal av ekonomisk nedgång som följdes av en stadig minskning av befolkningen, har detta helt förändrats de senaste åren; digitala, kreativa, finansiella, juridiska och kommersiella tjänster har tillsammans med bioteknik, avancerad tillverkning, miljöteknik, turism, globala sportvarumärken, medier och fastigheter förvandlat Manchester till en lysande global stad. Det är en stad helt fylld av kontraster, där fattigdom och rikedom syns tydligt i stadsstrukturen. Näst efter London, är staden fullproppad av mångmiljonärer, men med en större grad av social misär. I en stad med två och en halv miljon invånare upplever en halv miljon effekterna av en extrem fattigdom, medan en och en halv miljon människor riskerar att sjunka ner i en djupare fattigdom.

Emmeline Pankhurst till vänster tillsammans med sina döttrarEn av hjältinnor i detta blåsiga Manchester är Emmeline Pankhurst, född år 1858 i en värld där kvinnor inte hade några rättigheter alls: ingen utbildning, inget arbete, ingen rösträtt. Ändå lyckades hon grundad Women's Social and Political Union i sitt hem på Nelson street 61-62, som idag har blivit “the Pankhurst Centre”: ett undanskymt litet hus, som ligger inklämd bland Manchester University Hospitals gamla och nya byggnader.

Emmeline Pankhurst beskrevs som magnetisk, modig, djärv och beslutsam. Dåtidens tidningar kallade henne rakt på sak: terrorist. Inrikesministern själv kallade kvinnorna i hennes militanta rörelse ”galna och sjuka”. I själva verket ville kvinnorna inte alls förstöra systemet, de ville vara en del av det. När dessa övremedelklasskvinnor gick ut och demonstrerade, bärande vida hattar med plymer och blommor, insvepta i långa eleganta klänningar, stirrade folk med uppspärrade ögon. Man hade aldrig sett något liknande, något så vanvettigt. Det var som att se djävulen i egen person och man gjorde korstecknet. Pankhurst fattade snabbt att det inte skulle räcka långt att bara gå ut och demonstrera - etablissemanget visade ett kompakt motstånd. Demonstrationerna ersattes med stenkastning, fönsterkrossning och anlagda bränder i kända politikers hem. Hela kyrkor brändes också ner. Emmeline och många andra kvinnor arresterades och sattes i fängelset. De fortsatte protesten med att hungerstrejka.

På Tesco“Jag skulle hellre vara en rebell än en slav. Jag skulle hellre dö än kapitulera, och detta är andan i vår rörelse […] Jag vill ha rätt att rösta i det land som födde mig, eller jag ska dö. Min utmaning för denna regering är: döda mig eller ge mig min frihet. Jag ska tvinga dem att göra ett val “ sade hon.

Rätten att rösta erhölls den andra juli 1928 och Emmeline dog samma år, några veckor tidigare.

År 2014 går jag på de regniga och ylande gatorna i Manchester, och ser mig omkring. Högklackade managers med Burberryväskor, grupper av flickor med den ”eviga” mobiltelefonen i handen. De ropar ofta "fuck you”, skrattar högt och trallar omkring. Dessa kvinnor verkar ha alla rättigheter i världen, men är det verkligen så? Sedan finns de andra, de som aldrig går ut ensamma. De döljer kroppen och ansiktet under långa svarta kläder och jag kan bara se deras ögon. Jag tar deras klädsel, dumt nog, som en personlig provokation. Jag skulle vilja se dem alla på torget, medan de befriar sig från maskeraden och gör en stor brasa av det.

The Lowry EntrèDet skulle behövas en annan Emmeline, tänker jag, en insider, en som är med i deras gemenskap. Men om jag bodde här permanent skulle jag efter några månader inte ens lägga märke till dem. De skulle bli en del av stadens bakgrund som Waitrose, Gay Village och pariserhjulet. Jag skulle inte märka dem i Arndale, det största och lyxigaste köpcentrumet i England eller på de gigantiska supermarkets Tesco och Sainsburys, där de handlar beväpnade med en kundvagn och ett följe av barn. De skulle förvandlas till ett etniskt koncept, kvinnor i det muslimska samfundet, vid sidan om alla de andra: de asiatiska, afrikanska, indiska kvinnorna. De skulle glida in i territoriet av det gränslösa samhället, en stad utan gränser, det multikulturella Manchester.

Å andra sidan, finns i den här staden, enligt den polske baristan som jobbar för strax över minimilön på kaffe Nero, åtminstone tre goda inslag:

Bra öl, trevliga människor och klubbar med bra musik, i synnerhet Indie-Rock.

”Den här staden känns lika tung som bly”, säger jag till honom.

Han tittar på mig med en förvånad min, han förstår inte vad jag menar.

Walkin onHan kanske tycker att jag är oförmögen att förstå och ta in denna stads mörka glödande skönhet. Jag kan inte uppskatta den poesin som finns på dessa ständigt blöta gator. Romarna skapade, en gång i tiden, staden men kvar finns bara en fästning och precis bakom den stiger Hiltons Hôtel i hela sin prakt.

För bara några år sedan, var Manchester känd som Gun-Chester, på grund av att väpnade brott var högst i hela nationen. De kunde också ha kallat staden för Gang-Chester, eftersom olika gängkrig rasade i de fattigaste delarna och delade upp territorier för försäljning av narkotika. Idag har situationen förbättrats avsevärt.

Den mest surrealistiska platsen i Manchester är utan tvekan det gamla hamnområdet

"Salford Quays”. Det är ett hypermodernt bostadsområde med futuristiska strukturer av glas och metall omgivna av vatten. Ett Dubai i miniatyr. Huvudattraktionen är, bortsett från BBC och The War Museum, The Lowry - en byggnad som verkar vara designad av en arkitekt som låg i dvala. The Lowry rymmer konstgallerier, teatrar, konsertsalar och restauranger.

Deras "mission" är att presentera det bästa inom performance och bildkonst, men framför allt att främja Laurence Stephen Lowrys konst, konstnären som mer än någon annan har uttryckt det väsentliga i denna stad. Galleriet visar den största permanenta samlingen av hans konst. Hans målningar är omisskännliga. Scener av ett Manchester i svart och vitt, omgivna av fabriksmolnen, bebodda av en tyst och stiliserad mänsklighet som verkar bära hela världens tyngd på sina axlar. Till kritikerna som såg människorna han målade som dockor, svarade Lowry:

[…] naturliga former skulle ha brutit förtrollningen, det är därför mitt folk är halvt overkligt. Människorna i mina teckningar ... ingår i en privat skönhet som hemsöker mig. Jag älskade dem och deras hem på samma sätt, som en del av en vision […]

SalfordDet finns också en tydlig vision i utvecklingen av denna stad. Lördag 15 juni, 1996 , detonerade IRA en bomb i centrala Manchester. De hade ringt några timmar innan och varnat myndigheterna. Man kunde evakuera området men bomben kunde inte desarmeras. Den skadade tvåhundra personer och orsakade enorm förödelse. Redan från början beslutade myndigheterna att inte bara bygga om och reparera det som skadats, men också att omvandla den fruktansvärda händelsen till en möjlighet. Nu kunde man göra Manchesters centrum mera attraktivt för den som ville bo, arbeta, handla eller helt enkelt ha roligt där. Bevarandet av stadens arkitektoniska struktur var en annan grundläggande val.

Medan jag går med den eviga paraplyn på de blöta gatorna i Manchester, ser jag att denna strategi har varit framgångsrik. Staden är kanske inte vacker men är sig själv. Hon har tagit reda på och respekterat sitt förflutna, men det har inte hindrat henne för att kasta sig helt orädd in i framtiden.

Lowrys målning”Jag är ingen konstnär. Jag är en man som målar”, sade Lowry.

Samma sak kan Manchester säga om själv:”Jag är ingen skönhet, men jag lever.”

 

Nadia Scapoli, text och bilder

 

 

Ur arkivet

view_module reorder

Dostojevskijs somnlösa nätter i Petersburg

"Det är skönt att bli gammal. Att vara ung var för djävligt", skriver Hjalmar Söderberg i "Det mörknar över vägen" 1907. Visserligen är det en inbiten cyniker som på detta ...

Av: Bengt Samuelson | Essäer om litteratur & böcker | 06 juli, 2009

Scenografi från barockteatern i Cesky Krumlov. Foto: Mathias Jansson

Barockteatern i Cesky Krumlov

Mathias Janssons resa till Tjeckien avslutas med en artikel om Barockteatern i Cesky Krumlov, rik av konst och historia.

Av: Mathias Jansson | Essäer om konst | 27 september, 2015

”En kulturskandal av stora mått”

1947 inträffade ett märkligt fenomen, när en rad arbetarförfattare och kulturprofiler understödda av tidskrifterna Vi och Folket i Bild gick ut med ett manifest som krävde att tilldelningen av ransonerat ...

Av: Bertil Falk | Essäer om litteratur & böcker | 20 mars, 2012

Anteckningar från dokumentärens centrum

Tempo Dokumentärfilmsfestival 10-14 mars 2010 Sedan 1998 har Tempo Dokumentärfilmsfestival berikat stockholmarnas liv genom att visa de bästa dokumentärfilmerna från hela världen på den stora duken - ett fönster de flesta ...

Av: Jonas Wennberg | Kulturreportage | 12 mars, 2010

”Till alla säger jag förlåt” – En betraktelse om döendet i tiden

I vår framåtrusande samtid blir legender snart till myt, myten vår lösryckta historia, historien en verklighet utan grund för empirin, som en frånvarande empati där drömmarna ingår som jagande element ...

Av: Göran af Gröning | Övriga porträtt | 30 november, 2013

Under ShivaRatri

Den mest kände personen som du antagligen aldrig hört talas om, är död

Sir George Martin har dött, 90 år gammal. Hela världen minns honom och hans gärning, inte minst de som var med under The Beatles-eran, (som långtifrån är över, enligt mig) ...

Av: Vladimir Oravsky | Gästkrönikör | 21 mars, 2016

Jag, kvinnomyran?

Vissa saker vill jag svära åt. Jag vill markera. Jag vill påpeka. Och jag borde göra detta. Men jag förstummas. Finner inga ord. Inom mig rasar den ena fula ordföljden ...

Av: Sandra Jönsson | Gästkrönikör | 08 mars, 2013

en bild ur

Spanien i våra hjärtan…

Adam Hochschild, historikern som är mest känd för ”Kung Leopolds vålnad”, den lika läsvärda som förfärande boken om den belgiska rovdriften och massmördandet i Kongo, har nu skrivit en om ...

Av: Ivo Holmqvist | Essäer om litteratur & böcker | 07 april, 2016

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.