Heinrich von Kleist. Foto: Wikipedia

Michael Kohlhaas och det nihilistiska helvetet

Bo I Cavefors om Heinrich von Kleist och hans Michael Kohlhaas. Aus einer alten chronik (1808 - 1810).

Av: Bo I Cavefors | 19 juni, 2015
Essäer om litteratur & böcker

Kulturarbetare viktiga för företagare med visioner

Kulturarbetare viktiga för företag med visioner Lotta Haglund på Kulturkraft på Östgötagatan i Stockholm. Foto: Ragnar di Marzo. I Sverige har det under de senaste åren startats en våg av ...

Av: guido zeccola | 15 september, 2006
Allmänna reportage

Håll koll på Estland!

Den 20 augusti är det 24 år sedan Estland återfick sin självständighet efter 57 år av sovjetisk ockupation. Denna tycks fortfarande vila på en skör tråd. Därför är det viktigt ...

Av: Enel Melberg | 20 augusti, 2014
Essäer

Kvinnohatarna på nätet tror att de är pimps som rules the world

Sätter på min platt-tv som täcker halva väggen i mitt stora rum. En kukförlängare? Vet inte vad man kallar det om man råkar vara en kvinna som köpt en fet ...

Av: Annelie Babitz | 22 mars, 2014
Gästkrönikör

Upplevelser i Kappadokien del 2



Kappadokiens vackra BergKappadokien är beläget mitt på den anatoliska halvön, Asiens utpost mot Europa. Namnet på regionen Kappadokien sägs härleda från persiskan och betyder ”de vackra hästarnas land”. Jag kan riktigt se ryttarna framför mig, hur de galopperar genom det vulkaniska landskapet, men de tillhör det förgångna fortskaffningsmedlet. Landskapet är synnerligen märkligt. Då de tre vulkanerna Erciyes, Hasandag och Göllüdag var aktiva för miljoner år sedan, sköljde lavasten över det väldiga området. Vid eruptionerna spreds vulkaniskt damm, hård basaltlava och mjuk porös tuff och täckte med tiden den enorma högslätten. Regnvatten medförde att lavaaskan blev hård. Regn och vind formade bisarra koniska och cylindriska formationer av tuffsten. När basaltlavan började spricka bildades raviner och djupa dalgångar. Med tiden bröts några av klipporna sönder mellan dalgångarna och bildade mängder av stenkägelkolonner som skänkte landskapet unika skulpturer.

Jag vandrar genom nationalparken och utomhusmuseet Göreme som upptagits på UNESCOS lista över världsarvet. Som en skog av käglor och pelare av sten vaktar märkliga statyer över området. Några ser ut som enorma skorstenar som reser sig 30 meter eller mer mot skyn. Andra liknar gigantiska glasstrutar, obelisker eller karljohansvampar, som lokalt kallas ”fairy chimneys” eller ”sagoféernas skorstenar”. På några av käglorna lutar stora stenar och hotar att snart ramla ned. Solens strålar får formationerna att skifta i olika vackra nyanser. Gryningsljuset färgar dem ljust rosa. Mitt på dagen ser de elfenbensvita ut och i solnedgången får de en gyllene ockrafärg.

När området befolkades för 6 000 år sedan, insåg man att den porösa lavastenen var enkel att gräva ur och på så vis skapades tusentals handgrävda grottor. Spåren är tydliga i den mjuka stenen, känner man med fingrarna längs väggarna, förstår man att allt är handgrävt. Folk högg ut rum i den mjuka klippan och bosatte sig där. Bostäderna visade sig ha en jämn temperatur. 15-16 grader året runt, svala på sommaren och varma på vintern.

Än i dag finns hela bergväggar med terrasser och öppningar. Bäst att utnyttja lavastenen var folkslaget ”Hettiterna”, som skapade ett mäktigt rike här för 3 500 år sedan. Floden Kizilirmak har gjort marken lämplig för jordbruk och på senare tid odlas även vin.

Kappadokien var en viktig knutpunkt där flera civilisationer möttes. Sidenvägen, som knöt samman romarriket med Kina, passerade genom Kappadokien. Förutom handelsmännen färdades även persiska, grekiska och romerska soldater på den 6 500 kilometer långa vägen och under tidernas gång förde resenärerna med sig olika religiösa uppfattningar. På 100-talet har det enligt Apostlagärningarna 2:1–9 funnits judiska bosättningar i Kappadokien. I Jerusalem predikade aposteln Petrus för judar från Kappadokien efter det att ”den heliga anden hade utgjutits”. Tydligen tog några emot budskapet och förde med sig sin nyvunna tro hem. Därför riktade sig Petrus bland annat till de kappadokiska kristna i sitt första brev.

Historiker anser att kristna levde i Kappadokiens grottor under kristendomens tidigaste år. De första kristna var rädda för romarna. Enligt traditionen ska Johannes Döparen och Maria ha flytt västerut till Efesos för att undgå romarrikes förtryck och arabernas angrepp. De troende gömde sig i underjordiska städer. De inrättade sina bostäder och bodde 12 våningar under jord! De allra första religiösa samlingsplatserna grävdes in i de djupa bergen. Här finns underjordiska bostäder, grottor och kyrkor. 

Folk på klippanArmenierna var de första kristna i området. Under 300-talet försvarade de tre inflytelserika kyrkofäderna Gregorios av Nazianzos, Basileios den store och hans bror Gregorios av Nyssa treenighetsläran. Basileios föddes i Caesarea i Kappadokien omkring år 330 som son till en förmögen och inflytelserik familj, men drog sig tillbaka till ett rent asketiskt liv och lät sig döpas år 357. Efter att ha besökt asketerna i Syrien, Palestina och Egypten, skänkte han hela sin förmögenhet åt de fattiga och drog sig tillbaka till en enslig ort invid floden Isis med några likasinnade. På andra stranden hade hans mor och syster, båda med namnet Makrina, grundat en kvinnlig asketkoloni. Där tillbringade han flera år som munk. År 364 valdes han till metropolit i Csesarea, där han bedrev en omfattande och kraftfull verksamhet. Han grundade det första kristna sjukhuset i Csesarea och världens första barnhem. Basileios bidrog väsentligt till utformningen av treenighetsläran och till den teologi som segrade på första konciliet i Konstantinopel år 381 och gjorde slut på striden om arianismen två år efter hans död. Se även http://sv.wikipedia.org/wiki/Arianism. Hans anvisningar för klosterlivet, ”Basileios regel”, följs fortfarande av den ortodoxa kyrkans kloster.

De enkla kappadokiska bostäderna lämpade sig för den anspråkslösa livsstil Basileios stod för. I takt med att klosterorden växte, grävde man ut fler kyrkor i de större käglorna. Vi kliver på stenar, klättrar på ställningar och når slutligen upp till grottkyrkorna. I den bysantinska kyrkan Tokali Kilise (Spännet) är väggmålningarna ur Kristi liv väl bibehållna. Korsfästelsen, nedtagningen från korset, gravsättningen och himmelsfärden är målade på blå bakgrund. I Sandalkyrkan som har två kolonner finns en scen med Judas förräderi bevarad. Tyvärr ser jag att någon tok har varit framme och klottrat på fresken. Kilroy har visst varit lite överallt!

På en smal trappa når vi upp till ett hål i klippväggen. Vi hukar oss och för att inte snubbla kliver vi långsamt in genom öppningen. Plötsligt befinner vi oss i en liten kyrksal. Såväl väggar som tak är dekorerade med bildberättelser om Jesu födelse, korsfästelsen, de 12 apostlarna, men även om St. George och draken i rött, grönt och grått. 

Än idag används en del större grottor som bostäder, hotell, kaféer och matställen både i de höga tornen och nedgrävda i marken. 

Vi är nyfikna och försöker krypa in i en trevåningsgrotta som sägs ha innehållit boplatser, skolsalar och kyrkor, men allt eftersom gångarna försvinner ner i djupet blir utrymmet trängre och trängre. För den som är storväxt är det lika bra att återvända upp igen. Våningarna längst ner går inte ens att nå, där måste man åla sig fram.

HattklipporRegionen har varit en orolig plats i alla tider. Greker, perser, assyrier och turkar har omväxlande haft herraväldet över områdena vid Medelhavet och i Mindre Asien. Kulturerna har under de förgångna årtusendena beblandats, konstyttringarna och religionerna har tagit till sig orientaliska element och omvänt. Nästan alla städer har bytt namn flera gånger om. De har missbrukats som pantobjekt av de olika härskarna.

Alexander den store ”befriade” Kappadokiens städer från perserna, när han korsade Dardanellerna år 334 f.Kr. och intog den Egeiska kusten. I Gordion konfronterades han med den berömda gordiska knuten. Enligt sagan skulle den som löste knuten få herraväldet över Asien. Alexander löste problemet genom ett svärdshugg. Han fick många efterföljare, innan romarna tog över herraväldet och delade upp Mindre Asen i provinser. Efter att det romerska imperiet delades på 300-talet, hörde Mindre Asien till det bysantinska Östrom. Bysans vid Bosporen döptes om till Konstantinopel efter Konstantin den store, som använde sig av kristendomen för att ena riket. Seldjukerna, som var nomader från Centralasien med turkiskt ursprung, invaderade Bysan på 1000-talet, trängde bort bysantinerna till Anatoliens västra kustdelar och gjorde Konya till huvudstad år 1099. Genom karavanerna som drog genom regionen blomstrade handeln. Konya blev ett centrum för konst och filosofi. Man byggde moskéer och skolor. Här fann broderskapet ”de dansande dervischerna” tillflykt och blev deras historiska centrum. När korsriddarna härjade på 1200-talet slets seljdukstaten sönder. Turkarna segrade och det osmanska riket, som skulle komma att bestå i 600 år, bildades år 1299 under Osman I. Under 1800-talet betraktades det osmanska riket som ”Europas sjuke man”. Nederlagen i de följande balkankrigen och alliansen med förlorarna i Första världskriget påskyndade rikets upplösning.

År 1923 utropades den turkiska republiken och den turkiska huvudstaden flyttades till Ankara. Mustafa Kemal Atatürk blev Turkiets förste president och skulle bli den som förvandlade Turkiet till ett modernt samhälle. Han hade gjort karriär genom att segra över de allierade i kampen om Dardanellerna. Dessutom hade han varit delaktig i avskaffandet av sultanatet.

Atatürk införde religionsfrihet och olika klädesreformer; exempelvis att burkan förbjöds.

SinasosVi stannar till i den forna grekiska staden Sinasos, numera Mustafapaşa. Fram till 1923 bodde endast greker här, Fredsfördraget i Lausanne avslutade kriget mellan Grekland och Turkiet och ledde till en stor folkutväxling på kusterna till Egeiska havet och Medelhavet. Ändå bodde några av den kristna, grekiska befolkningen kvar här ända in på 1940-talet, då den turkiska regeringen bestämde att det var för farligt att bo på denna plats. Jag tilltalar några inhemska personer på gatan på grekiska, men de skakar på huvudena, förstår mig inte. Den enkla fråga jag ställt gällde om det finns några greker kvar i Sinasos. Det gör det alltså inte.

Greker, armenier, assyrier, syrianer och andra kristna drevs bort från det Osmanska riket i Mindre Asien år 1915. Denna människoslakt och fördrivning kallas Seyfo, svärd på syrianska. Som första och enda land i världen betecknade Sveriges riksdag år 2010 händelserna för 100 år sedan som folkmord, men den svenska regeringen har ännu inte verkställt riksdagens beslut.

Just nu är frågan aktuell även i Botkyrka kommun, där den politiska majoriteten ställer sig positiv till ett medborgarförslag att bygga ett Seyfominnesmärke i kommunen, men frågan är juridiskt komplex. Ett monument får självklart inte peka ut en speciell folkgrupp, eftersom det var en regim och inte ett folk, som begick brotten. Man vill givetvis inte bidra till onödiga motsättningar mellan kommuninvånarna. År 2007 kom länsrätten fram till att det var ett olagligt utrikespolitiskt ställningstagande av Södertälje kommun att ta beslutet att bygga ett Seyfomonument där.

 

Lilian O. Montmar. Bilder: Mats Olofsson
Hemsida: http://home.swipnet.se/Alerta
 

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Ur arkivet

view_module reorder

Monochrome bodies

Pål Henrik Ekern (b. 1981) is a photographer who previously studied at the ValandAcademy, the Swansea Metropolitan University and at the University of Oslo. Heparticipates in the Hasselblad Foundation's annual ...

Av: Krisztina Orbán | Essäer om konst | 15 juli, 2014

John Roddam Spencer Stanhope, Robin of modern times, 1860

Konstnärens sommarafton

Hon fäste sina minnen försiktigt på tavlans vita hud. Lät tyget kippa efter andan, då det som tidigare funnits inom henne nu var på väg ut ur hennes huvud, hjärta ...

Av: Robert Halvarsson | Utopiska geografier | 09 februari, 2015

Phaeton av Gustave Moreau (detalj)

Amore, Amoriner och Affektioner

Dr Jan Stenis frågar sig om inte ekonomin kan användas för att framkalla kärleken i samhället.

Av: Dr Jan Stenis | Utopiska geografier | 16 januari, 2015

Omöjliga intervjuer – Milla-Elina Bylund-Lepistö intervjuar Jesus

De omöjliga intervjuerna är en artikelserie där huvudrollen spelas av de döda. Döda författare, bildkonstnärer, filosofer, poeter, regissörer, musiker, tonsättare, skådespelare, men också historiska personligheter, mytomspunna gestalter, gudar och släktingar ...

Av: Milla-Elina Bylund-Lepistö | Essäer | 22 Maj, 2012

Robert Burns på Kronofogden

Det finns folk som tycker det är häftigt att betala skatt. Men också den motsatta åsikten sägs förekomma, och den får uttryck i denna dikt av Robert Burns. Under en tid ...

Av: Robert Burns | Kulturreportage | 04 juni, 2013

”Klockan två kommer jag att må riktigt illa” – George Bernard Shaw möter…

Det är inte särskilt svårt att vara den perfekta värdinnan och den omtyckte värden. Bara två ord behövs: ”Äntligen!” när gästerna kommer, och ”redan?” när de går (fast man måste ...

Av: Ivo Holmqvist | Essäer | 18 juli, 2012

Veckan från hyllan. Vecka 4-2012

Kommer ni ihåg låten ”Konserverad gröt? ”Allting går att sälja med mördande reklam, kom och köp konserverad gröt!” Den skrevs under en oskyldig tid, då ingen ens i sina vildaste ...

Av: Gregor Flakierski | Veckans titt i hyllan | 21 januari, 2012

Sökandets fiender och vänner Två föreningar med olika målsättning

Det finns en svensk sammanslutning som heter Vetenskap och folkbildning. Det låter både  lovande och betryggande - två honnörsord staplade på varann. Föreningens viktigaste funktion tycks vara att varje år ...

Av: Erland Lagerroth | Essäer | 06 juli, 2011

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.

Cron Job Starts