”Klockan två kommer jag att må riktigt illa” – George Bernard Shaw möter…

Det är inte särskilt svårt att vara den perfekta värdinnan och den omtyckte värden. Bara två ord behövs: ”Äntligen!” när gästerna kommer, och ”redan?” när de går (fast man måste ...

Av: Ivo Holmqvist | 18 juli, 2012
Essäer

Krönika 6 från Maspalomas

I dag är det söndag – igen. I fredags var det en extra söndag, Spaniens nationaldag. Grannarna till höger, storfamiljen, kom över med ett stort fat grillat. Fantastiskt gott, men ...

Av: Christer B Johansson | 21 oktober, 2012
Gästkrönikör

Agape

Amor trahit amantem extra se…   (”Kärleken (Eros) drar den älskade ut­anför sig själv”, Dante, Vita Nuova.)   När en människa tar in världen och världen speglas i henne lättsamt och smärtfritt såsom under ...

Av: Guido Zeccola | 29 mars, 2013
Essäer om religionen

Mitt enda brott mot mänskligheten

Mitt enda brott mot mänskligheten är att jag tror på människan. Någonstans inom mig har jag inte slutat flyga drake på ängen bakom den rangliga sommarstugan nere på Österlen. När ...

Av: Stefan Whilde | 18 november, 2010
Stefan Whilde

Upplevelser i Kappadokien del 2



Kappadokiens vackra BergKappadokien är beläget mitt på den anatoliska halvön, Asiens utpost mot Europa. Namnet på regionen Kappadokien sägs härleda från persiskan och betyder ”de vackra hästarnas land”. Jag kan riktigt se ryttarna framför mig, hur de galopperar genom det vulkaniska landskapet, men de tillhör det förgångna fortskaffningsmedlet. Landskapet är synnerligen märkligt. Då de tre vulkanerna Erciyes, Hasandag och Göllüdag var aktiva för miljoner år sedan, sköljde lavasten över det väldiga området. Vid eruptionerna spreds vulkaniskt damm, hård basaltlava och mjuk porös tuff och täckte med tiden den enorma högslätten. Regnvatten medförde att lavaaskan blev hård. Regn och vind formade bisarra koniska och cylindriska formationer av tuffsten. När basaltlavan började spricka bildades raviner och djupa dalgångar. Med tiden bröts några av klipporna sönder mellan dalgångarna och bildade mängder av stenkägelkolonner som skänkte landskapet unika skulpturer.

Jag vandrar genom nationalparken och utomhusmuseet Göreme som upptagits på UNESCOS lista över världsarvet. Som en skog av käglor och pelare av sten vaktar märkliga statyer över området. Några ser ut som enorma skorstenar som reser sig 30 meter eller mer mot skyn. Andra liknar gigantiska glasstrutar, obelisker eller karljohansvampar, som lokalt kallas ”fairy chimneys” eller ”sagoféernas skorstenar”. På några av käglorna lutar stora stenar och hotar att snart ramla ned. Solens strålar får formationerna att skifta i olika vackra nyanser. Gryningsljuset färgar dem ljust rosa. Mitt på dagen ser de elfenbensvita ut och i solnedgången får de en gyllene ockrafärg.

När området befolkades för 6 000 år sedan, insåg man att den porösa lavastenen var enkel att gräva ur och på så vis skapades tusentals handgrävda grottor. Spåren är tydliga i den mjuka stenen, känner man med fingrarna längs väggarna, förstår man att allt är handgrävt. Folk högg ut rum i den mjuka klippan och bosatte sig där. Bostäderna visade sig ha en jämn temperatur. 15-16 grader året runt, svala på sommaren och varma på vintern.

Än i dag finns hela bergväggar med terrasser och öppningar. Bäst att utnyttja lavastenen var folkslaget ”Hettiterna”, som skapade ett mäktigt rike här för 3 500 år sedan. Floden Kizilirmak har gjort marken lämplig för jordbruk och på senare tid odlas även vin.

Kappadokien var en viktig knutpunkt där flera civilisationer möttes. Sidenvägen, som knöt samman romarriket med Kina, passerade genom Kappadokien. Förutom handelsmännen färdades även persiska, grekiska och romerska soldater på den 6 500 kilometer långa vägen och under tidernas gång förde resenärerna med sig olika religiösa uppfattningar. På 100-talet har det enligt Apostlagärningarna 2:1–9 funnits judiska bosättningar i Kappadokien. I Jerusalem predikade aposteln Petrus för judar från Kappadokien efter det att ”den heliga anden hade utgjutits”. Tydligen tog några emot budskapet och förde med sig sin nyvunna tro hem. Därför riktade sig Petrus bland annat till de kappadokiska kristna i sitt första brev.

Historiker anser att kristna levde i Kappadokiens grottor under kristendomens tidigaste år. De första kristna var rädda för romarna. Enligt traditionen ska Johannes Döparen och Maria ha flytt västerut till Efesos för att undgå romarrikes förtryck och arabernas angrepp. De troende gömde sig i underjordiska städer. De inrättade sina bostäder och bodde 12 våningar under jord! De allra första religiösa samlingsplatserna grävdes in i de djupa bergen. Här finns underjordiska bostäder, grottor och kyrkor. 

Folk på klippanArmenierna var de första kristna i området. Under 300-talet försvarade de tre inflytelserika kyrkofäderna Gregorios av Nazianzos, Basileios den store och hans bror Gregorios av Nyssa treenighetsläran. Basileios föddes i Caesarea i Kappadokien omkring år 330 som son till en förmögen och inflytelserik familj, men drog sig tillbaka till ett rent asketiskt liv och lät sig döpas år 357. Efter att ha besökt asketerna i Syrien, Palestina och Egypten, skänkte han hela sin förmögenhet åt de fattiga och drog sig tillbaka till en enslig ort invid floden Isis med några likasinnade. På andra stranden hade hans mor och syster, båda med namnet Makrina, grundat en kvinnlig asketkoloni. Där tillbringade han flera år som munk. År 364 valdes han till metropolit i Csesarea, där han bedrev en omfattande och kraftfull verksamhet. Han grundade det första kristna sjukhuset i Csesarea och världens första barnhem. Basileios bidrog väsentligt till utformningen av treenighetsläran och till den teologi som segrade på första konciliet i Konstantinopel år 381 och gjorde slut på striden om arianismen två år efter hans död. Se även http://sv.wikipedia.org/wiki/Arianism. Hans anvisningar för klosterlivet, ”Basileios regel”, följs fortfarande av den ortodoxa kyrkans kloster.

De enkla kappadokiska bostäderna lämpade sig för den anspråkslösa livsstil Basileios stod för. I takt med att klosterorden växte, grävde man ut fler kyrkor i de större käglorna. Vi kliver på stenar, klättrar på ställningar och når slutligen upp till grottkyrkorna. I den bysantinska kyrkan Tokali Kilise (Spännet) är väggmålningarna ur Kristi liv väl bibehållna. Korsfästelsen, nedtagningen från korset, gravsättningen och himmelsfärden är målade på blå bakgrund. I Sandalkyrkan som har två kolonner finns en scen med Judas förräderi bevarad. Tyvärr ser jag att någon tok har varit framme och klottrat på fresken. Kilroy har visst varit lite överallt!

På en smal trappa når vi upp till ett hål i klippväggen. Vi hukar oss och för att inte snubbla kliver vi långsamt in genom öppningen. Plötsligt befinner vi oss i en liten kyrksal. Såväl väggar som tak är dekorerade med bildberättelser om Jesu födelse, korsfästelsen, de 12 apostlarna, men även om St. George och draken i rött, grönt och grått. 

Än idag används en del större grottor som bostäder, hotell, kaféer och matställen både i de höga tornen och nedgrävda i marken. 

Vi är nyfikna och försöker krypa in i en trevåningsgrotta som sägs ha innehållit boplatser, skolsalar och kyrkor, men allt eftersom gångarna försvinner ner i djupet blir utrymmet trängre och trängre. För den som är storväxt är det lika bra att återvända upp igen. Våningarna längst ner går inte ens att nå, där måste man åla sig fram.

HattklipporRegionen har varit en orolig plats i alla tider. Greker, perser, assyrier och turkar har omväxlande haft herraväldet över områdena vid Medelhavet och i Mindre Asien. Kulturerna har under de förgångna årtusendena beblandats, konstyttringarna och religionerna har tagit till sig orientaliska element och omvänt. Nästan alla städer har bytt namn flera gånger om. De har missbrukats som pantobjekt av de olika härskarna.

Alexander den store ”befriade” Kappadokiens städer från perserna, när han korsade Dardanellerna år 334 f.Kr. och intog den Egeiska kusten. I Gordion konfronterades han med den berömda gordiska knuten. Enligt sagan skulle den som löste knuten få herraväldet över Asien. Alexander löste problemet genom ett svärdshugg. Han fick många efterföljare, innan romarna tog över herraväldet och delade upp Mindre Asen i provinser. Efter att det romerska imperiet delades på 300-talet, hörde Mindre Asien till det bysantinska Östrom. Bysans vid Bosporen döptes om till Konstantinopel efter Konstantin den store, som använde sig av kristendomen för att ena riket. Seldjukerna, som var nomader från Centralasien med turkiskt ursprung, invaderade Bysan på 1000-talet, trängde bort bysantinerna till Anatoliens västra kustdelar och gjorde Konya till huvudstad år 1099. Genom karavanerna som drog genom regionen blomstrade handeln. Konya blev ett centrum för konst och filosofi. Man byggde moskéer och skolor. Här fann broderskapet ”de dansande dervischerna” tillflykt och blev deras historiska centrum. När korsriddarna härjade på 1200-talet slets seljdukstaten sönder. Turkarna segrade och det osmanska riket, som skulle komma att bestå i 600 år, bildades år 1299 under Osman I. Under 1800-talet betraktades det osmanska riket som ”Europas sjuke man”. Nederlagen i de följande balkankrigen och alliansen med förlorarna i Första världskriget påskyndade rikets upplösning.

År 1923 utropades den turkiska republiken och den turkiska huvudstaden flyttades till Ankara. Mustafa Kemal Atatürk blev Turkiets förste president och skulle bli den som förvandlade Turkiet till ett modernt samhälle. Han hade gjort karriär genom att segra över de allierade i kampen om Dardanellerna. Dessutom hade han varit delaktig i avskaffandet av sultanatet.

Atatürk införde religionsfrihet och olika klädesreformer; exempelvis att burkan förbjöds.

SinasosVi stannar till i den forna grekiska staden Sinasos, numera Mustafapaşa. Fram till 1923 bodde endast greker här, Fredsfördraget i Lausanne avslutade kriget mellan Grekland och Turkiet och ledde till en stor folkutväxling på kusterna till Egeiska havet och Medelhavet. Ändå bodde några av den kristna, grekiska befolkningen kvar här ända in på 1940-talet, då den turkiska regeringen bestämde att det var för farligt att bo på denna plats. Jag tilltalar några inhemska personer på gatan på grekiska, men de skakar på huvudena, förstår mig inte. Den enkla fråga jag ställt gällde om det finns några greker kvar i Sinasos. Det gör det alltså inte.

Greker, armenier, assyrier, syrianer och andra kristna drevs bort från det Osmanska riket i Mindre Asien år 1915. Denna människoslakt och fördrivning kallas Seyfo, svärd på syrianska. Som första och enda land i världen betecknade Sveriges riksdag år 2010 händelserna för 100 år sedan som folkmord, men den svenska regeringen har ännu inte verkställt riksdagens beslut.

Just nu är frågan aktuell även i Botkyrka kommun, där den politiska majoriteten ställer sig positiv till ett medborgarförslag att bygga ett Seyfominnesmärke i kommunen, men frågan är juridiskt komplex. Ett monument får självklart inte peka ut en speciell folkgrupp, eftersom det var en regim och inte ett folk, som begick brotten. Man vill givetvis inte bidra till onödiga motsättningar mellan kommuninvånarna. År 2007 kom länsrätten fram till att det var ett olagligt utrikespolitiskt ställningstagande av Södertälje kommun att ta beslutet att bygga ett Seyfomonument där.

 

Lilian O. Montmar. Bilder: Mats Olofsson
Hemsida: http://home.swipnet.se/Alerta
 

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Ur arkivet

view_module reorder

Å leve i historien

Innledning Emnet for essayet mitt er betydningen til det å ha et liv å leve der den historiske verden er et av dets ufravikelige element. Jeg holder følgende oppfattelser om ...

Av: Thor Olav Olsen | Agora - filosofiska essäer | 02 augusti, 2013

Takarazuka. När teatern som institution säger mer än ord

Under 1980- och 90-talen verkade en genusinriktad japanforskning se en ökning. Den genusinriktade teoretikern Sheldon Garon menar att historiker med fokus på Japan kommit att intressera sig för genusperspektivet då ...

Av: Anna Nyman | Essäer | 23 september, 2009

Tomten är vaken. Foto Belinda Graham.

Öppet brev till Regeringskansliet om "Free Fall"

I samband med Finlands 100-årsjubileum överräckte statsminister Stefan Löfven en gåva, skulpturen Free Fall, till Finland. I sitt tal framhöll Stefan Löfven:

Av: Språkförsvarets styrelse | Gästkrönikör | 25 november, 2017

Från Fångarna på fortet till Stjärnorna på slottet

Bara några år efter murens fall riktades en stöt mot DDR-Sveriges hjärta. TV4 inlemmades i marknätet och hela folket kunde nu ta del av det fantasiomspunna kapitalistiska mediet. Samhällskroppen som ...

Av: Axel Andersson | Gästkrönikör | 04 februari, 2010

Urkult 2011 med fantastisk musik och eldshow

Någonstans mellan Bräcke och Ragunda dånar ett tåg fram. Nåja, dånar, är kanske att ta i – det gamla veterantåget körs i bekväma 90 kilometer i timmen, och det tar ...

Av: Mikael Audell, Sunna Nordgren | Allmänna reportage | 09 augusti, 2011

”Så lunka vi så småningom!” Bellmans musik- och berättarkonst

Carl-Michael Bellman använde som skald både texten och musiken i sitt skapande och uppnådde med detta dubbla verktyg ett djupare och mer accentuerat uttryck än vad som varit möjligt med ...

Av: Benny Holmberg | Litteraturens porträtt | 20 februari, 2013

En cynism som samsas med satiren. Om Amanda Svensson

Det är högst ovanligt med debutromaner som med en sådan snabb och direkt genomslagskraft lyckas tränga igenom det massiva massmediala bruset och väcka så starka reaktioner. När Amanda Svensson gav ...

Av: Crister Enander | Litteraturens porträtt | 11 februari, 2013

Gamla staden i Riga Foto CC BY-SA 3.0

Ryssarna i Baltikum

Riga är Lettlands vackra huvudstad vid floden Dünas(Daugava) mynning i Östersjön. 2014 var staden med all rätt Europas kulturhuvudstad. Otaliga sevärdheter lockar. Riga var också en viktig industristad under ...

Av: Rolf Karlman | Reportage om politik & samhälle | 21 augusti, 2016

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.