Sceniska rum: Scener från Odenplan. I samtal med John Jakobsson, konstnär

Artikelserien Sceniska rum undersöker de sceniska rummen i vår verklighet, vår icke-verklighet och allt däremellan. Serien försöker ge oss nya perspektiv på vad dessa sceniska rum är, vad de innebär ...

Av: Anders Nilsson | 20 juli, 2014
Reportage om scenkonst

Adolf Eichmann, den lille mannen i historiens malström

För 50 år sedan stod en av historiens värsta massmördare inför rätta. Adolf Eichmann hade ansvaret för Förintelsens logistik i det ockuperade Östeuropa, det var han som såg till att ...

Av: Gregor Flakierski | 30 april, 2011
Porträtt om politik & samhälle

54. Erik

Erik skrev. Ord efter ord. Sida efter sida. Fingrarna värkte av att spreta över tangentbordet hela dagarna, han var frusen ända in i märgen av allt stillasittande. Han satt hemma ...

Av: Erik | 04 januari, 2013
Lund har allt utom vatten

Upprörande och nedslående. Om Fritjof Capra

Upprörande Jag sitter och läser en bok av Fritiof Capra, Uncommon Wisdom. Conversations with Remarkable People från 1988 (Flamingo 1989). Capra är ingen ny bekantskap för mig, han tillhör de stora ...

Av: Erland Lagerroth | 13 augusti, 2013
Övriga porträtt

Att cykla i Palermo



Via NotarbartoloDet finns byråer som säljer äventyrsresor. Du går in i djungeln eller i öknen, under de högsta vattenfallen i världen eller i de djupaste grottorna. Du gör forsränning i oframkomliga floder och riskerar ditt liv, bara så där, för att känna dig levande. Jag cyklar runt i Palermo istället, det är mer än nog. Jag riskerar också mitt liv men åtminstone utan att göda någon resebyrås bankkonto och, bäst av allt, när jag är trött på äventyret, kan jag, eftersom jag inte befinner mig på en ociviliserad plats långt borta från denna värld, gå in på första bästa kafé och dricka en härlig cappuccino och smaska i mig en läcker cannolo alla crema eller en mjuk babà fylld med rom.

Så fort jag anländer till Palermo lånar jag cykeln av min kusin. Det är en grön mountainbike av varumärket Pininfarina. Den är opretentiös, men bekväm och snabb. Kusinen fick den genom att samla poäng varje gång han tankade hos bensinstället Total.

Jag reser från Via Tramontana, nära stationen Notarbartolo, och siktar på Feltrinellis bokhandel, där jag brukar spendera timmar, letande efter böcker jag aldrig hittar.

den gröna cykelnJag måste omedelbart säga som det är: i Palermo finns inga cykelvägar, den enda jag har sett, nära hamnen, såg inte alls ut som en cykelbana men som en normal trottoar översvämmad av fotgängare. Så fort jag lämnar lägenheten och dess trädgård, börjar äventyret. Strömmen av bilar och mopeder är oändlig, vi cyklister är modiga få som tvingas cykla på höga, smala trottoarer som vi måste dela med fotgängare. Ibland blir jag trött på att trampa långsamt bakom dom, och jag vågar mig ut på gatan. De människor jag korsar på trottoaren tittar på mig med ett solidariskt leende; vi är i samma båt – i händerna på hektiska och nervösa bilister som tutar mer än gärna för minsta lilla sak.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Här måste jag göra en parentes. En morgon i Göteborg, staden där jag lever, skulle jag cykla till jobbet som vanligt. Jag bor på Linnégatan och fastighetens entré öppnas direkt mot trottoaren. Cykelvägen ligger på motsatt sida, man kan nå den med maximal säkerhet genom en gångväg. Envis och lat som jag är, har jag aldrig haft någon tanke att ta mig dit, så den första delen av vägen har jag alltid cyklat direkt på trottoaren, en trottoar, märk väl, lika stor som en motorväg. Varje dag träffade jag gummor och gubbar, medelålders kvinnor och män, som påminde mig om att jag var på fel plats:

– Det här är en trottoar! skrek de i chocktillstånd.

gamla stanJag höjde mina axlar, detta var roande faktiskt. Mer än så. I hemlighet var jag glad över att göra dem arga. I den kompakta morgontystnaden blev det med ens lite livligare, detta piggade upp mig och hela miljön. Men denna morgon hände något oväntat. En man som gick på trottoaren tog tag i mina axlar, kraftfullt och bestämt, blockerade mig och cykeln samtidigt som han försökte slå mig. Jag tappade balansen, gav honom en knuff, kastade mig på cykeln och i full fart avlägsnade jag mig från platsen. Mannen hade gjort vad alla gamlingar skulle ha velat göra: knuffa mig ner från cykeln och ge mig ett par örfilar, kort sagt uppfostra mig den hårda vägen, få mig att förstå en gång för alla att den ENDA rätta platsen för cyklister är cykelbanan, medan trottoaren är ENDAST till för fotgängare, såsom vägarna är för bilar, himlen för flygplan… Kort sagt, svenskarna är förtjusta i regler. Ordning och reda är deras viktigaste motto.

På trottoarerna i Palermo, sitter jag bekvämt på min gröna cykel och andas djupt in den sympati förbipasserande skänker mig. Jag gör inte något fel, tvärtom, här passar jag in perfekt i stadens kaos. Jag är ingen person som tyvärr inte anpassar sig till regler, som inte är mogen, förnuftig… här är jag en modig hjältinna, en äventyrerska, som förflyttar sig lätt och ytterst vaksam, annars kan slutet vara nära. Det svåra är när en massa bilar väntar vid trafikljusen och jag måste nå över till ”andra sidan”. Det är fantastiskt att bevittna hur passagen från rött till grönt får en kompakt massa att vråla mot mig, hotande att sätta mig under hjulen.

de självmördarnaAtt komma till Feltrinelli är ett äventyr. Fortfarande på Notarbartolosgatan, märker jag en folkmassa som tittar upp tvärs över gatan. Det finns många polisbilar och brandmännen är strategiskt utplacerade med en landningsmadrass.

– Vad är det som händer? En brand? frågar jag en gamling, fast jag ser inget spår av rök.

– Nej, nej, ingen eld... ser du de där människorna på balkongen?

Jag tittar upp och på en balkong på fjärde våningen ser jag en grupp människor tala och röka glatt tillsammans.

– Vad är det med dem? ...

– De hotar att hoppa ner och begå självmord.

– Verkligen? Varför?

– Det är kommunens anställda som ska sägas upp, detta är deras protest.

– Vill de verkligen kasta sig ner?

– Nej, nej, aldrig i livet, det är bara teater, ingen kastar sig – aldrig någonsin!

piazza GarrafelloJag trampar vidare och kommer till Falcones hus, han som dödades av maffian 1992. Magnolian framför huset är fullt av meddelanden, böner och vädjanden. Snart är jag framme vid den engelska trädgården, med sina gigantiska träd. Här är det alltid fullt av unga par som omfamnar varandra.

Efter biblioteket och en kaffepaus bestämmer jag mig för att cykla till de berömda katakomberna i Kapucinsklostret. Det verkar vara en mycket intressant plats att besöka, med en källare full av fullt påklädda mumifierade kroppar.

Jag anländer till de fyra hörnen, ett vägskäl som skiljer de fyra historiska stadsdelarna i Palermo. Nu vet jag inte i vilken riktning min färd ska fortsätta. Jag ser en polisbil parkerad och frågar:

– Ursäkta mig, jag vill cykla till katakomberna, vilken riktning...?

– Enkelt, säger polismannen.

– Ta denna väg och åk rakt fram hela vägen, det är enkelt och snabbt!

– Allén framför mig?

den engelska trädgården– Ja, frun, allén framför dig.

– Men… det finns en skylt… den är enkelriktad… jag tror inte mina öron.

– Vad spelar det för roll, svarar polismannen, du cyklar ju, vad är problemet, fortsätt på trottoaren.

Jag tackar glatt och börjar trampa, inte bara på trottoaren utan även enkelriktad. Bilarna kommer morrande mot mig och jag, tramparnöjd. Den snuten var ett perfekt exempel på ett flexibelt sinne, en italiensk hjärna. I Sverige skulle inte ens en galen polis ha föreslagit en liknande lösning, även om jag skulle tvingas åka en hel vecka för att nå kryptan, ja, även om jag hade varit tvungen att cykla resten av mitt liv, hade jag måst ta den korrekta vägen.

Kryptan visar sig vara en deprimerande historia. Rena skräckfilmen och det var dessutom förbjudet att fotografera. Alla dessa hängande skelett i halvmörker är bara för mycket. Jag cyklar tillbaka till centrum, i de gamla stadsdelarna, de med eggande namn: Garraffello torg, Revolutionstorget, Vucciriamarknaden… härliga platser, helt överlämnade åt sig själva, där ingen politiker har satt sin fot sen andra världskrigets slut.

I närheten av piazza RivoluzioneEn dag bestämmer jag mig för att cykla till Mondello, Palermobornas egen strand.

Trettio minuter från Palermo, når jag en vit strand och ett hav som är så blått och genomskinligt att du inte skulle tro att det var sant. En jugendbyggnad tornar upp sig över havet: det är Charleston. Enligt Lonely Planet guide besöks Charleston av Palermos jetsetvärld. Här kan du koppla av i en solstol med en drink i handen. Jag bestämmer mig genast för att söka jobb här, varför inte? Charleston kan behöva en manager som ”känner till flera språk”.

– Jag föreslår att du stannar i Skandinavien, säger platschefen med ett sorgset leende.

– Här får ingen anständigt betalt och ingen har regelbundet kontrakt.

Tillbaka på cykeln, anländer jag till stranden och hoppar i Det stora blå.

Havet är ett underverk och den gröna cykeln som nu ligger på den gyllene sanden, gnistrar i solen.

 

Nadia Scapoli, text och bilder



Ur arkivet

view_module reorder

Långfredag

långfredagen har alltid fascinerat mig kyrkorna är tomma gud är borta en frånvaro som krossar tungt är tungt, konkret som världens smärta i döden är gud mer närvarande än i sin reella närvaro det är denna icke-närvaro ...

Av: Guido Zeccola | Utopiska geografier | 20 april, 2009

Sagorna ljuger så skönt!

Vad kan man inte göra för ett konungarike? Meningen finns där lysande, som om det fanns en saga bakom; en berättelse utan påtaglig verklighet. Ty i sagans värld får prinsen ...

Av: Hans-Evert Renérius | Gästkrönikör | 28 augusti, 2013

Arkiv över idag

Efter tio minuter bärs en kvinna ut med bår. Jag vänder mig om och ser att ingen annan gör det. På den enorma duken strömmar tomma landskap, varpå blickar är ...

Av: Frida Sandström | Essäer om musik | 07 februari, 2014

Hymalaya

Milarepas sanger fra snøfjellet

Tiden hvor natur og ånd sto i felles ledtog mot forfengelighetens og grådighetens barbariske spill, er forbi. Joda, den finnes fremdeles i enkelte bortgjemte lommer her på kloden, men som ...

Av: Ivar Sagbakken | Essäer om religionen | 12 maj, 2016

Om det moderne. Del I

Innledning Artikkelen min bygger på følgende tese: at for de aller fleste begrepsord gjelder det at det ikke er helt opplagt/innlysende hva for betydning og mening de aktuelle begrepsordene har, eller ...

Av: Thor Olav Olsen | Agora - filosofiska essäer | 27 november, 2011

Den gudomliga dialogen

”Skall äcklet över tomheten vara det enda av liv med vilket Du fyller tomheten?” Kraftfullt, direkt och avskalat riktas orden mot ett ”Du”; detta är början på en livslång dialog ...

Av: Mikael Palm | Essäer om religionen | 24 augusti, 2014

En stor opinionsbildare

Jag befann mig i Indien när jag strax före jul fick budskapet att Björn Fremer gått bort. Det kändes vemodigt, främst för att han var en god vän (som dessutom ...

Av: Bertil Falk | Övriga porträtt | 30 januari, 2014

Premiäruppsättningen av Aniara på Kungliga Operan 1959 med libretto av Lindegren Foto Lennart Olson

Erik Lindegren – Ständigt på resa, sökandes sin väg.

Att närma sig – texternas mänskliga sökande – från några av existentialismens grundläggare, med namn som Fjodor Dostojevskij, Sigmund Freud, Oswald Spengler, Fredrich Nietzsche och Thomas Mann, så följer helt ...

Av: Göran af Gröning | Litteraturens porträtt | 19 augusti, 2016

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.