Sofi Oksanen Foto CC BY 3.0 Wikipedia

Sofi Oksanen: Estland och kvinnokroppen

Sofi Oksanen har jämförts med både Quentin Tarantino och Leo Tolstoj. Tarantinos namn är inte tillfälligt, Pulp fiction ligger inte långt undan. Alltsedan debuten ”Stalinin lehmät” 2003 (Stalins kossor 2007) ...

Av: Enel Melberg | 08 mars, 2017
Essäer om litteratur & böcker

GIFF, ett rum att förhålla sig till. Festivalaffisch: Per Åhlin. Beskuren

Filmen och rummen

I en text som pekar på hur filmen, berättelserna, den kontext som filmerna springer ur och existerar i, men också hur filmfestivalen som sådan alla är rum som på var ...

Av: Anna Nygren | 23 februari, 2015
Essäer om film

Günter Grass. Foto: Magnus Manske/Wikipedia

Günter Grass är död

Günter Grass är död, 87 år gammal. Tidningen Kulturens Ivo Holmqvist minns en gigant.

Av: Ivo Holmqvist | 13 april, 2015
Litteraturens porträtt

En riktig kulturpugga av den gamla skolan

  Stefan Ingvarsson i Modernistas trädgård. En riktig kulturpugga av den gamla skolan Tillsammans med fyra andra puggor har Stefan Ingvarsson skrivit debattboken Bögjävlar som fått stor uppmärksamhet under sommaren. Stefan saknar platser ...

Av: Agneta Tröjer | 04 augusti, 2007
Litteraturens porträtt

Att cykla i Palermo



Via NotarbartoloDet finns byråer som säljer äventyrsresor. Du går in i djungeln eller i öknen, under de högsta vattenfallen i världen eller i de djupaste grottorna. Du gör forsränning i oframkomliga floder och riskerar ditt liv, bara så där, för att känna dig levande. Jag cyklar runt i Palermo istället, det är mer än nog. Jag riskerar också mitt liv men åtminstone utan att göda någon resebyrås bankkonto och, bäst av allt, när jag är trött på äventyret, kan jag, eftersom jag inte befinner mig på en ociviliserad plats långt borta från denna värld, gå in på första bästa kafé och dricka en härlig cappuccino och smaska i mig en läcker cannolo alla crema eller en mjuk babà fylld med rom.

Så fort jag anländer till Palermo lånar jag cykeln av min kusin. Det är en grön mountainbike av varumärket Pininfarina. Den är opretentiös, men bekväm och snabb. Kusinen fick den genom att samla poäng varje gång han tankade hos bensinstället Total.

Jag reser från Via Tramontana, nära stationen Notarbartolo, och siktar på Feltrinellis bokhandel, där jag brukar spendera timmar, letande efter böcker jag aldrig hittar.

den gröna cykelnJag måste omedelbart säga som det är: i Palermo finns inga cykelvägar, den enda jag har sett, nära hamnen, såg inte alls ut som en cykelbana men som en normal trottoar översvämmad av fotgängare. Så fort jag lämnar lägenheten och dess trädgård, börjar äventyret. Strömmen av bilar och mopeder är oändlig, vi cyklister är modiga få som tvingas cykla på höga, smala trottoarer som vi måste dela med fotgängare. Ibland blir jag trött på att trampa långsamt bakom dom, och jag vågar mig ut på gatan. De människor jag korsar på trottoaren tittar på mig med ett solidariskt leende; vi är i samma båt – i händerna på hektiska och nervösa bilister som tutar mer än gärna för minsta lilla sak.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Här måste jag göra en parentes. En morgon i Göteborg, staden där jag lever, skulle jag cykla till jobbet som vanligt. Jag bor på Linnégatan och fastighetens entré öppnas direkt mot trottoaren. Cykelvägen ligger på motsatt sida, man kan nå den med maximal säkerhet genom en gångväg. Envis och lat som jag är, har jag aldrig haft någon tanke att ta mig dit, så den första delen av vägen har jag alltid cyklat direkt på trottoaren, en trottoar, märk väl, lika stor som en motorväg. Varje dag träffade jag gummor och gubbar, medelålders kvinnor och män, som påminde mig om att jag var på fel plats:

– Det här är en trottoar! skrek de i chocktillstånd.

gamla stanJag höjde mina axlar, detta var roande faktiskt. Mer än så. I hemlighet var jag glad över att göra dem arga. I den kompakta morgontystnaden blev det med ens lite livligare, detta piggade upp mig och hela miljön. Men denna morgon hände något oväntat. En man som gick på trottoaren tog tag i mina axlar, kraftfullt och bestämt, blockerade mig och cykeln samtidigt som han försökte slå mig. Jag tappade balansen, gav honom en knuff, kastade mig på cykeln och i full fart avlägsnade jag mig från platsen. Mannen hade gjort vad alla gamlingar skulle ha velat göra: knuffa mig ner från cykeln och ge mig ett par örfilar, kort sagt uppfostra mig den hårda vägen, få mig att förstå en gång för alla att den ENDA rätta platsen för cyklister är cykelbanan, medan trottoaren är ENDAST till för fotgängare, såsom vägarna är för bilar, himlen för flygplan… Kort sagt, svenskarna är förtjusta i regler. Ordning och reda är deras viktigaste motto.

På trottoarerna i Palermo, sitter jag bekvämt på min gröna cykel och andas djupt in den sympati förbipasserande skänker mig. Jag gör inte något fel, tvärtom, här passar jag in perfekt i stadens kaos. Jag är ingen person som tyvärr inte anpassar sig till regler, som inte är mogen, förnuftig… här är jag en modig hjältinna, en äventyrerska, som förflyttar sig lätt och ytterst vaksam, annars kan slutet vara nära. Det svåra är när en massa bilar väntar vid trafikljusen och jag måste nå över till ”andra sidan”. Det är fantastiskt att bevittna hur passagen från rött till grönt får en kompakt massa att vråla mot mig, hotande att sätta mig under hjulen.

de självmördarnaAtt komma till Feltrinelli är ett äventyr. Fortfarande på Notarbartolosgatan, märker jag en folkmassa som tittar upp tvärs över gatan. Det finns många polisbilar och brandmännen är strategiskt utplacerade med en landningsmadrass.

– Vad är det som händer? En brand? frågar jag en gamling, fast jag ser inget spår av rök.

– Nej, nej, ingen eld... ser du de där människorna på balkongen?

Jag tittar upp och på en balkong på fjärde våningen ser jag en grupp människor tala och röka glatt tillsammans.

– Vad är det med dem? ...

– De hotar att hoppa ner och begå självmord.

– Verkligen? Varför?

– Det är kommunens anställda som ska sägas upp, detta är deras protest.

– Vill de verkligen kasta sig ner?

– Nej, nej, aldrig i livet, det är bara teater, ingen kastar sig – aldrig någonsin!

piazza GarrafelloJag trampar vidare och kommer till Falcones hus, han som dödades av maffian 1992. Magnolian framför huset är fullt av meddelanden, böner och vädjanden. Snart är jag framme vid den engelska trädgården, med sina gigantiska träd. Här är det alltid fullt av unga par som omfamnar varandra.

Efter biblioteket och en kaffepaus bestämmer jag mig för att cykla till de berömda katakomberna i Kapucinsklostret. Det verkar vara en mycket intressant plats att besöka, med en källare full av fullt påklädda mumifierade kroppar.

Jag anländer till de fyra hörnen, ett vägskäl som skiljer de fyra historiska stadsdelarna i Palermo. Nu vet jag inte i vilken riktning min färd ska fortsätta. Jag ser en polisbil parkerad och frågar:

– Ursäkta mig, jag vill cykla till katakomberna, vilken riktning...?

– Enkelt, säger polismannen.

– Ta denna väg och åk rakt fram hela vägen, det är enkelt och snabbt!

– Allén framför mig?

den engelska trädgården– Ja, frun, allén framför dig.

– Men… det finns en skylt… den är enkelriktad… jag tror inte mina öron.

– Vad spelar det för roll, svarar polismannen, du cyklar ju, vad är problemet, fortsätt på trottoaren.

Jag tackar glatt och börjar trampa, inte bara på trottoaren utan även enkelriktad. Bilarna kommer morrande mot mig och jag, tramparnöjd. Den snuten var ett perfekt exempel på ett flexibelt sinne, en italiensk hjärna. I Sverige skulle inte ens en galen polis ha föreslagit en liknande lösning, även om jag skulle tvingas åka en hel vecka för att nå kryptan, ja, även om jag hade varit tvungen att cykla resten av mitt liv, hade jag måst ta den korrekta vägen.

Kryptan visar sig vara en deprimerande historia. Rena skräckfilmen och det var dessutom förbjudet att fotografera. Alla dessa hängande skelett i halvmörker är bara för mycket. Jag cyklar tillbaka till centrum, i de gamla stadsdelarna, de med eggande namn: Garraffello torg, Revolutionstorget, Vucciriamarknaden… härliga platser, helt överlämnade åt sig själva, där ingen politiker har satt sin fot sen andra världskrigets slut.

I närheten av piazza RivoluzioneEn dag bestämmer jag mig för att cykla till Mondello, Palermobornas egen strand.

Trettio minuter från Palermo, når jag en vit strand och ett hav som är så blått och genomskinligt att du inte skulle tro att det var sant. En jugendbyggnad tornar upp sig över havet: det är Charleston. Enligt Lonely Planet guide besöks Charleston av Palermos jetsetvärld. Här kan du koppla av i en solstol med en drink i handen. Jag bestämmer mig genast för att söka jobb här, varför inte? Charleston kan behöva en manager som ”känner till flera språk”.

– Jag föreslår att du stannar i Skandinavien, säger platschefen med ett sorgset leende.

– Här får ingen anständigt betalt och ingen har regelbundet kontrakt.

Tillbaka på cykeln, anländer jag till stranden och hoppar i Det stora blå.

Havet är ett underverk och den gröna cykeln som nu ligger på den gyllene sanden, gnistrar i solen.

 

Nadia Scapoli, text och bilder



Ur arkivet

view_module reorder
Böcker. Montage Mathias Jansson

Den goda essäisten

Vad kännetecknar en god essäist? Frågan är kanske lika svår att besvara som vad kännetecknar god konst? Det hamnar till slut i en subjektiv värdering utifrån vilka intresseområden, vilken bakgrund ...

Av: Mathias Jansson | Essäer | 27 oktober, 2017

Alexander Pope 2 dikter

Den brittiske poeten Alexander Pope (1688-1744) skrev essäer och satirer i versform, och översatte Homeros, eller snarare tolkade om Iliaden och Odysséen ganska grundligt. Han tillhörde Jonathan Swifts vänkrets, och de ...

Av: Alexander Pope | Utopiska geografier | 15 juli, 2013

Smärtans skiftande skepnader. Intervju med Michel Laub

Det finns åtskilliga författare som skildrat förintelsen. Tillvägagångssätten är olika, ögonvittnesskildringar, beskrivningar eller bara smärtans minnen. Är det egentligen berättigat att skriva om förintelsen, om man själv inte upplevt den? Detta ...

Av: Linda Johansson | Essäer om litteratur & böcker | 25 oktober, 2014

Litterär liklogistik

Monsunregnet hade upphört och himmelens slussar var stängda. Morgonen var het och stilla. Vattnet hade sjunkit ner i markerna och en kväljande lukt steg ur landskapet. Avdunstningar från djurkadaver, hushållssopor ...

Av: Benny Holmberg | Essäer | 28 oktober, 2012

Hedendom - shamanism och paganism i vår tid

Svenskarna sägs ofta vara världens mest sekulariserade folk. Det talas om postkristna svenskar som lämnat kristen tradition bakom sig. Den sekulära och religionskritiska naturvetenskapliga världsbilden betonar empirin och förnuftet som ...

Av: Lena Månsson | Essäer om religionen | 26 februari, 2017

Sorgligt, spökligt, spännande och lite vasst

Min nya psykiater har i tvenne dagar läxat upp mig med e-mails, fem stycken, med dåliga simpla råd om hur jag skall skriva roman, tar ton, är väl inte hans ...

Av: Stefan Hammarén | Stefan Hammarén | 19 maj, 2011

Skapandet och Jante

Vem är den där Jante? Jag tänker på hen just nu. Alla som bär på någon form av drömmar känner säkert igen sig: det är inte alltid lätt att själv ...

Av: Marja Beckman | Gästkrönikör | 28 januari, 2014

Ådalen för hela slanten

På lördag är det 80 år sedan skotten föll i Ådalen och fem arbetare dödades av utkommenderad militär. En av de mest dramatiska händelserna i Sveriges moderna historia. Det ...

Av: Gregor Flakierski | Veckans titt i hyllan | 15 maj, 2011

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.