Sjukdomen i litteraturen. Del 1av 5. Smittan

Vad är geniet om inte den vita pärlan i ostronen, vad om inte enbart en strålande sjukdom?(Heinrich Heine)Jag hade en vän, en kvinna, som blev kär i en man. Mannen ...

Av: Gilda Melodia | 27 september, 2012
Essäer om litteratur & böcker

 Pierre-Auguste Renoir, som föreställer modern Gabrielle och Jean Renoir.Public Domain Wikipedia

En lunch i det gröna av Jean Renoir - en kärleksförklaring

En rubrik som kanske sätter myror i huvudet, det är i så fall meningen. Frukost i det gröna, Eduard Manets berömda målning från 1863, känner många till, men Jean Renoirs ...

Av: Ulf Stenberg | 10 februari, 2016
Essäer om film

Picasso: den aristokratiske kommunisten

TEMA KONST Konsten och kommunismen har levt i ett ambivalent förhållande som kännetecknats av stark lidelse, ömsom hat, ömsom kärlek. Pablo Picasso förkroppsligar på många sätt denna känsliga relation. Han var ...

Av: Hans Öhrn | 03 mars, 2008
Essäer om konst

Med barnet som förebild

Anneli Sandberg är pastor och församlingsföreståndare i Tingvallakyrkan, en frikyrka belägen mitt i Karlstad. Barnets roll i den världsvida kyrkan, barnvälsignelsen och dopet är frågor som engagerar henne. Anneli jobbar ...

Av: Robert Halvarsson | 14 juni, 2014
Kulturreportage

Min tid i Dubrovnik



Poetiska detaljer från DubrovnikJuli, 1990. Bländande starkt solljus över Dubrovnik. Jag blickar ut över husen med de tegeltäckta taken, tornen och den sandgråa muren runt den åldriga innerstan, ser hur allt suger åt sig det generösa ljuset från himlen och får det att glimra som en levande arkitektonisk enhet. Allt tycks rent, glänsande!

Starkt berörd av denna absorption av ljus låter jag mig trollbindas av Dubrovnik… Jag söker mig till den på 1400-talet uppförda Onofriobrunnen. Där formar jag händerna till skålar och sörplar i mig av det friskt porlande vattnet. Sedan sjunker jag trött men nöjd ned i den lena skuggan av brunnen.

Jag sitter där och betraktar de solbrända glassätande turisterna på den marmorerade huvudgatan, den som heter Stradun. I byggnaden mittemot hålls vernissage. ”Tomic presents poetic realism: Mirko Horvat”, läser jag på en affisch.

Sommarfestivalen pågår nu i Dubrovnik. Överallt på gatorna och i husen rör sig skapande människor. Dubrovnik glänser och pulserar av liv. Ja, man kan känna den i luften, nästan ta på den, denna förtätade och samtidigt fria och livsbejakande atmosfär.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Och jag tänker: här finns ingen rädsla, här finns ingenting som nu skulle kunna låta sig skrämmas av främlingar med onda avsikter och hotfulla röster. Denna stads invånare som så många gånger har tvingats genomlida katastrofer, denna stad som överlevt århundraden av invasioner, jordbävningar och bränder. Vad skulle den frukta?

Kyrkorna och klostren strålar milt av det slags osynliga ljus, som jag anar (eller inbillar mig…?) omger dessa byggnadsverk.

Jag känner mig som en motsägelsefull munk där jag sitter och kontemplerar vid Onofriobrunnen till ljudet av rinnande vatten och främmande språk. Mitt medvetande är liksom både splittrat och koncentrerat – allt i en komplicerad blandning. Jag är medveten om det flyktigt obeständiga i dessa meditativa, stillastående sekunder. Men det finns något annat också, som jag förnimmer inom mig. Det är som om en skugga, en mörk och svävande energi, är med mig. Jag tror inte att det är nåt som vill mig ont, men jag vill absolut inte ha nånting med den att göra. Min skugga. Den följer mig vart jag än går. En flackande skugga som jag lyckligtvis snabbt och effektivt kan förtränga i det här underbara flödet av ljus. Och jag ser den inte längre, och jag känner inte dess förfärande kyla längre. Nu är jag på en plats där ljuset bränner bort all skugga.

Vederkvickt av kallt vatten stegar jag de branta trapporna upp till muren.

Jag står vid murens krön, träffad av solens projektiler. Och jag ser ljuset tvätta bort lite av den störande historiska rekvisitan. Koncentrerat glimrar det över Dubrovniks myller av hus, torn, kyrkor och palats.

Och jag hör en stark röst från den intensivt blå himlen, rösten från en kroatisk gud: ”Sannerligen säger jag er: änglar vakar över denna stad! Inga basuner ska slutgiltigt ljuda över Dubrovnik! I prövningarnas stund ska det alltid beredas en utväg för Dubrovniks invånare!”

Dubrovnik lyser som i en skräckfilmOförskräckt lutar jag mig ut över muren.

Där är ett ständigt överraskande panorama för min blick som förirrar sig bland husens skiftande former och färger. Mest rödbruna tegeltak, men där är även tak som skiftar i gråsvart och med ljusare partier; perfekta färgnyanser för kamouflerade duvor. Vissa hus har högt belägna verandor med frodiga vindruvsrankor och bougainvillea. Jag ser teveantenner och Franciskanerkyrkans torn. Grönmålade fönsterluckor glänser till, och där hänger tvättlinor med kläder på tork.

Mättad av alla dessa synintryck lyfter jag ögat mot den blå julihimlen. Jag känner hur det milt svindlar för mitt huvud.

Jag blundar en stund. Sedan plockar jag fram kameran ur axelremsväskan. Jag vill se Dubrovnik genom kamerans lins, jag vill föreviga dessa ögonblick både på bild och med ord. Jag går där längs muren, siktar in mig på motiven…

Norr om medeltidskärnan är den moderna stadsbebyggelsen, där majoriteten av Dubrovniks invånare bor. Söderut öppnar sig Adriatiska havet – den lätt krusade vattenytan genomgår oavbrutna förvandlingar. Likt myriader av blänkande fiskfjäll reflekteras ljuset mot vattenytan.

Strax bortom hamnen, svävande som ett smaragdgrönt rymdskepp över vattnet kan jag se ön Lockrum.

Dubrovnik… Så speciell och härjad av krig och jordbävningar, men kanske ändå en stad av ljus bevakad av änglar, tänker jag och lunkar sakta nedför trapporna. När jag ännu en gång får syn på Onofriobrunnen, tycker jag att den påminner om ett gigantiskt kvinnobröst av sten.

Jag bor i ett hus högt uppe på sluttningen i det moderna Dubrovnik. Hos Silvano och Ivana.

Ivana är en stark och mycket livlig personlighet, spontan och humoristisk. Kattmjukt rör hon sig i huset, medveten om sin ännu blommande kvinnlighet vid fyllda fyrtioåtta. Hennes bruna ögon blixtrar.

Aldrig någonsin har Ivana varit utanför Dubrovniks gränser. Jag tycker mycket om henne, liksom Silvano, som gång på gång får mig att fokusera ”den gyllene regeln”.

På kvällarna brukar jag och en del andra av de luffare som hyr rum hos Ivana och Silvano samlas ute på husets veranda. Vi får ta del av det enkelt men smakfullt dukade bordet. Hos Silvano och Ivana möts vi av ett överflöd av värme, gästfrihet och generositet.

Jag har tänkt att de är av samma släkte som ”Folket i Mildgårdarna”, som Harry Martinson skildrar i sin luffarroman ”Vägen till Klockrike”: ”Här tar vi allting som det är. Och det som vi inte vet eller inte känner till hur det är, det är vi ändå inte rädda för.”

Under verandans tak slingrar sig vindruvsrankor. I den nyvattnade trädgården glider katter, tätnande skuggor. Syrsor spelar. Och himlen är mörkt blå, nästan violett, gränslös och mystiskt lysande med utspilld stjärnmjölk.

Vi sitter där på den ljumma verandan. Njuter av varandras sällskap. Samtalstonen är lättsam och otvungen. Och Ivanas tilltugg gör det hela till en riktig fest: kallskuren skinka, saltade tomater och vitt bröd, som vi sköljer ner med små klunkar av svart kroatiskt vin.

ljuset bränner bort all skuggaDet är inget speciellt som händer, inga märkvärdigheter alls. Ändå sprider sig denna starka, sprittande känsla inom mig: jag lever, jag lever! Som om sinnena utvidgas och tingen blir tydligare, färgerna klarare, människorna vackrare och mera sanna.

Den natten har jag stämt möte med Tomoko.

Nattljus över Dubrovnik. Och lilla Tomoko och jag på piren nere vid hamnområdet… Ömt kysser jag hennes mun. Det smakar körsbärsvin. Hon fnittrar blygt och jag säger: ”Do you prefer to kiss like an eskimo?”

Hon svarar genom att försiktigt trycka sig emot mig och så… mjukt gnuggandes… eskimåiskt gnuggande, kärleksgnuggande, näsa mot näsa.

Tomoko som bara är 1,51, klättrar upp på mina axlar, klänger sig fast och viskar: ”Mr. Koala, you are a very interesting man…” (Koala är ett ömsint nyckelord, som utjämnar vår skillnad i längd.)

Så klättrar Tomoko ner från mina axlar, och på eskimåers vis gnuggar vi varandras näsor igen. Det är spontant och härligt, sådär som det ofta kan bli på platser där tankarna och känslorna få röra sig fritt och obegränsat.

Även om det inte är full stormstyrka så rör sig havet exalterat och vilt denna natt. Vågorna reser fräsande svartragg och vältrar sig in mot algslemmiga klippor med smått dramatisk intensitet.

På natthimlen jagar kornblixtar som hämndlystna gudar.

Samtidigt som jag sitter där lugn intill det skummande saltstänket och är lycklig vid havet tillsammans med Tomoko, känner jag för en stund suget av det där skrämmande kalla djupet i vilket människor drunknat. Berättelser om förlisningar och död ilar förbi. Jag tänker på lungor som fylls med salt kallt vatten, jag tänker på mörkret och den stora glömskan. Och jag tänker på hajar och rockor. Djävulsrockor. Jag vet inte om det finns sådana i Adriatiska havet, men i min fantasi simmar de i alla fall.

Sådana ångestladdade bilder kommer i obevakade ögonblick till mig här i Dubrovnik. De kommer snabbt och fullständigt irrationellt. De känns som förebådelser om något annat, något sjukt och skrämmande.

Nu stoppas de upp igen av en oändligt mjuk rörelse.
Ah, vilken glädje att få se in i dessa mörka, mandelformade ögon…!
Lilla Tomoko från Yokohama är nu alldeles stilla.

Med stjärnljuset spelande i de klara ögonen berättar hon så en sällsam saga från sitt hemland. Den handlar om månens vackra syster, som hittades i en bambus grenverk.

Från andra sidan hamnen hörs det rytmiska dunket från ett diskotek. Den skogsklädda ön Lockrum skymtar vagt likt en smaragdgrön urtidsödla i natthavet.

Och drömmande går någon vilse i främmande ögon…

Det är den 6 december 1991. Granatregn och artilleribeskjutning. Dubrovnik lyser som i en skräckfilm. Kring medeltida gränder och prång återkastas ljudet från krevader och explosioner.

Och i spartanska källare, upplysta av åldriga fotogenlampor, där ligger människor och trycker. Som harungar.

Det är natten till den 7 december 1991. Svart rök bolmar över staden. I gryningsljuset sveper sorgsna ögon från byggnad till byggnad. På Onofriobrunnen gapar ett stort jack, liksom på Franciskanerkyrkans torn. Människor har dödats under natten.

Jag vet att det egentligen är meningslöst, men ändå försöker jag intellektuellt förstå denna djävulska metamorfos av något som jag älskat och gjorde till en del av mitt liv den där underbara sommaren i Dubrovnik 1990. Det blå skimret är borta. Nu krigsstank och förstämning.

Ändå har inte havet förlorat sin oskuld, tänker jag. Och någonstans inom mig tror jag inte heller att det finns något som kan utplåna Dubrovniks storslagenhet; kärleken och ljuset strömmar ännu ut från stadens hjärta.

Men tre månader utan elektricitet och vatten… Tre månader av brist och ett för människor ovärdigt liv, ett urholkande av själen och en lång tid av dödsfruktan.

Här lever människorna nu som skrämda möss i stenhusen.

ett urholkande av själen och en lång tid av dödsfruktan

På strategiska positioner, högt uppe på Dubrovniks skrovliga klipphyllor, framhärdar ännu serbiska soldater. De lättar på sitt inre tryck med hjälp av sprit, cigarretter och grova könsord. Jag föreställer mig deras ansikten insnärjda av osynliga ormar. Som på Medusa.

Dubrovnikborna blickar oroligt upp mot de branta bergssluttningarna.

Den vackra arkitekturen är partiellt svårt skadad, framför allt kyrkobyggnaderna.

Det är som om aggressionerna utförts med en sorts depraverad kyla. Denna totala avsaknad av moral. Som att med berått mod gå in i ett kloster och pissa på heliga ikoner.

Allt blir med ens så skrämmande och knivskarpt tydligt för mig: krigets destruktivitet, dess nedbrytning av heder och moral. Men ingenting, tänker jag, ingenting kan väl döda kärleken och människornas drömmar…?

Ändå finns det inom oss alla – detta mörker, dessa skuggor.

Sorgsen och störd i mina drömmar läser jag om de obegripliga motsägelserna i Dubrovnik och jag fryser av obehag:

Utanför caféerna och restaurangerna står svarta, sönderbrända stolar.
Diskoteken tiger.
Det internationella universitetscentrat fullständigt nerbränt: 25 000 böcker!

Jag memorerar min första natt i Dubrovnik 1990: Jag och Mats Ericsson från Norsborg, trötta efter den tidigare på dagen genomförda bergsklättringen (svårighetsgrad 3) går från hamnen, Stradun upp mot Onofriobrunnen. Där stannar vi och svalkar oss medan vi lyssnar till två långhåriga gatumusikanter från Sarajevo.

En tjej med svart Kleopatrafrisyr önskar ”Hotel California”. Klockrent ger hon röst åt sin egen önskning.

Det är som om natten samlar in sina skuggor och låter dem harmoniskt flyta samman.

Och det är som om tiden liksom saktar sig.
Här är evigheten nu.
Det är som i en dikt av Bo Setterlind, tänker jag.
Stjärnorna som lyser över oss.

Och så det här porlandet och kluckandet från Onofriobrunnen… Jag tänker på det som ett väldigt kvinnobröst av sten, utgivande sig för alla romantiska dårar.

”Welcome to the Hotel California…” Det är en sån magisk sång i sommarnatten, och för några flyende sekunder framstår den skönsjungande flickan med Kleopatrafrissan som ett slags inkarnation av Dubrovniks nattliga fröjder.

Dubrovnik, mumlar jag tyst för mig själv, du är en överlevare, du kommer alltid igen! Och där kärlek är, där föds också skaparförmågan. Om och om igen. Gång på gång.
Som solen ständigt ny är du, Dubrovnik.

 

Bruno Franzon, text och bilder

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Ur arkivet

view_module reorder

Natur och kultur mer samhöriga än vi tror . Byggmästaren som bygger våra…

  Speculum veritatis Titeln på Brian Goodwins bok från 2007, Nature's Due. Healing Our Fragmented Culture, är inte helt lätt att översätta. "Nu är det naturens tur!" (Nature is due) är ett ...

Av: Erland Lagerroth | Essäer om litteratur & böcker | 23 april, 2009

En musikkrönika om Gary Moore

Det kan handla om musik i snart sagt vilken genre som helst… Det kan vara filmmusik: exempelvis temat i ”Schindlers list”… Philipp Glass kompositioner för ”The hours”… Cavatina-temat i ”Dear ...

Av: Björn Gustavsson | Gästkrönikör | 08 juni, 2014

Det skandalösa korset

"Tror ni han kommer?" Jerusalem kokar av förväntningar. Tiotusentals pilgrimer fyller staden. Rykten går om en märklig profet. En kraftfull predikant, en mirakelman och undergörare, vän till de små och svaga ...

Av: Mikael Löwegren | Essäer om religionen | 07 april, 2012

De jämtska -vin-namnen. En betydelsefull ortnamnstyp och dess öden och äventyr i tradition…

Hägra, Härke, Höla, Knytta, Knöva, Kövra, Rista, Skickja, Ösa, Rätan, Grytan, Rödön, Silje och Välje är namn på orter i gamla betydande jämtbygder. Vad de på urnordisk tid betydde är ...

Av: Håkan Roos | Essäer om samhället | 02 december, 2014

Hugo Claus: Bitar av en belgisk verklighet

   Belgien är en ung statsbildning tvärs över språkliga, religiösa och etniska gränser och därmed ett land fyllt av motsättningar och ytterligheter. Flamländaren Hugo Claus, född 1929 i Brygge men uppvuxen ...

Av: Ivo Holmqvist | Essäer om litteratur & böcker | 21 september, 2012

Tidsperspektiv

Ju äldre jag blir ju mer fascinerad blir jag över de konstruktioner och dekonstruktioner – och mycket annat – som är ett resultat av att tänka i och ”genom” olika ...

Av: Carsten Palmer Schale | Agora - filosofiska essäer | 10 juni, 2017

Konsthallen En kort betraktelse

Under tidigare århundraden var den kyrkliga miljön helig, inte bara uppfattad som religiös plats för tillbedjan och begrundan, utan även som en vördad plats bortom det smutsiga och karga vardagslivet ...

Av: Claes-Magnus Bernson | Essäer om konst | 06 september, 2011

Christopher Baker, Murmur Study

Twitter – ett ständigt flöde av konst

Det konstanta flödet av statusuppdateringar och tweets kan tyckas meningslöst. Men faktum är att det blir ett tacksamt material att använda i kritiken av vår samtid.

Av: Mathias Jansson | Essäer om konst | 31 januari, 2015

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.